Ondska

Såg första avsnittet av ett nytt program, #trolljägarna. Vid det här laget är väl troll ett välkänt fenomen – människor skriver hotfulla, hatiska, elaka kommentarer under skyddet av anonyma alias. I programmet letar de upp de riktiga människor som står bakom användarnamnen och konfronterar dem. Jag är inte helt säker på vad de vill uppnå, eftersom två av tre i första avsnittet inte ville kännas vid att de alls skrivit dumheterna, eller att det varit något fel med det de skrivit.

Jag blir mest förundrad.

Hur orkar man?

Hur orkar man lägga så mycket av sin tid på att hata? Hur orkar man lägga så mycket av sin tid på att skriva hot om våld och död och sexuella övergrepp till människor man inte känner, bara för att man “retar sig på dem”? Hur kan man vilja spendera den lilla tid vi har på jorden på att kränka andra så mycket det bara går? 

Förra söndagen dog en Djurgårdensupporter i Helsingborg inför en fotbollsmatch. Förutom dödsmisshandeln gick huliganerna genom staden och hotade folk, slog sönder skyltfönster och bråkade med varandra. De är kanske vanliga människor när det inte är fotbollsmatch, men precis som trollen på nätet blir de anonyma i folkmassan. Då blir det helt plötsligt okej att slåss och slå sönder. (Correns Maria Björk Hummelgren skrev en läsvärd ledare om den mördande fotbollskulturen.)

Hur ska vi någonsin kunna lösa problem som miljöförstöring och matbrist, när vi inte ens kan hålla sams under en fotbollsmatch?

På nyheterna visar de bilder från Ukraina där Ryssland stormar och från Skäggetorp här i Linköping där det var upplopp i natt. Sida upp och sida ner med bråk, hat, maktkamper.

Hopplösheten växer.

 

Kommentera!

Post Navigation