En riktigt bra föreläsning

Jag har inte sett fram emot FoF något särskilt. FoF har hittills under utbildningen i alldeles för stor utsträckning varit antingen ett fullständigt slöseri med min tid (jämställdhetsseminarier och annat som inte gett något) eller urtråkigt (statistik), så varför skulle jag ha några högre förväntningar? Samtidigt skulle det denna vecka bli skönt att återgå till teori, att få luta sig tillbaka i en stol i en föreläsningssal och försöka lära mig genom att låta orden skölja över mig.

Första föreläsningarna handlade om Coping och Empowerment. Det var inte så att jag satt på nålar inför de där föreläsningarna, för det brukar mest bli flummigt och oanvändbart.

Fel.

Eftersom den ena föreläsaren var Åsa Kadowaki blev ju allting plötsligt mycket, mycket bättre. Åsa skrev boken Sjukvård till vanvett som jag läste för två år sedan, och som sen dess har legat i bakhuvudet på mig och påmint om att den syn jag har på saker och ting inte är felaktig även om jag träffar alldeles för många läkare som hellre går den enkla vägen och gör vad patienterna beställer. Det är en riktigt bra bok som borde läsas av varenda läkare.

Föreläsningen var också riktigt bra. Den handlade om hur vi människor reagerar i situationer, hur vi väljer mellan de konsekvenser som följer på respektive reaktionsmöjlighet. Väljer jag minsta motståndets lag, det som ger mig lättnad och belöning i nuet även om jag vet att det på lång sikt inte hjälper utan stjälper? Eller väljer jag obehaget i nuet eftersom jag vet att det på sikt leder till det jag verkligen vill? Mer konkret: Jag är sugen på en chokladboll (jag är alltid sugen på chokladbollar, typ). Om jag tar den enkla reaktionen, styrd av reptilhjärnan, så är det att köpa en chokladboll. Det skulle ge en momentan belöning eftersom det är gott – men på sikt får jag hål i tänderna och blir tjock. Eller väljer jag den jobbigare reaktionen, styrd av framloberna, och låter bli den där chokladbollen. Det skulle jag i så fall göra utifrån att det är viktigt för mig att vara smal och inte få hål i tänderna. Det är svårare eftersom det inte finns någon belöning i nuet för det beteendet, och därför krävs en insikt om vad som är “viktigt på riktigt”, som Åsa kallade det.

Det var en bra föreläsning, inte för att hon hade modellen med situation-organism-reaktion-konsekvens (SORK!) utan för att hon kunde tillämpa den på verkliga situationer och visa hur den är användbar när vi ska hantera patienter. Både de och vi styrs av SORK.

Jag pratade med henne i pausen och vi pratade om vad som händer med mig som läkare när jag möter en patient som blir arg på mig. Jag tycker att det är obehagligt, av förklarliga skäl, precis som alla andra situationer när någon skriker och gapar på mig är obehaglig. Det kändes tryggt att få höra att det är en helt normal reaktion, även när man själv innehar en professionell roll. Det är mänskligt att reagera. Men sedan gav hon tips (när någon skriker, dra dig inte undan utan luta dig lite närmare, tala med lugn röst och bekräfta patientens upprördhet med en kommentar i stil med “Jag märker att det här gör dig väldigt upprörd”) och det är det jag vill ha av en föreläsning. Konkreta tips och visdomar att ta med in i patientmötet, inte bara psykologiska modeller som kan ritas fint men som inte har någon verklighetsförankring.

Det är andra gången den här terminen vi haft en fantastisk föreläsning med en Åsa från psyk – förra gången var en barnpsyk-läkare som pratade barnmisshandel. Också en grymt bra föreläsning. Det får mig att se fram emot termin 10 och psykiatrin vi ska lära oss då.

Kommentera!

Post Navigation