Det går utför

Finns det någon period i livet då det är mer lockande att städa, blogga, vika tvätt, läsa icke-medicinska böcker, påta med sina nya tomatplantor, eller bara ligga still på gräset och stirra upp i det blå, än på tenta-P? Jag tror inte det. Än värre blir det när jag inser att städandet och vikandet av tvätt bara är ett undvikande av tenta-P, vilket gör att jag låter bli det, och varje paus blir totalt meningslös (i form av bloggskrivande eller slösurfande) så att jag i slutet av dagen a) inte har pluggat så mycket som jag borde och b) inte gjort något annat vettigt heller.

Go me.

Det är så jäkla grönt utanför fönstren att jag blir helt gråtfärdig för själv är jag bunden av osynliga rep till min tjocka pärm av anteckningar. Och hjärnan tyngs av alla “jag borde”. Jag borde läsa anteckningarna en tredje gång. Jag borde titta på de tillhörande föreläsningskompendierna. Jag borde kolla FASS för den där medicinens verkningsmekanism. Jag borde, jag borde, jag borde.

Borde är ett konstigt ord.

Jag borde också gå upp tillsammans med maken som duktigt steg upp innan sju imorse för att motvilligt gå och jobba på det ställe jag vill blir min framtida arbetsplats, men istället ligger jag kvar till halv nio för att ögonlocken är omöjliga att få upp, och varje kroppsdel så tung att jag tror att jag doppats i betong. Synd att det inte alls är lika enkelt att somna på kvällen, som det är att somna om på morgonen.

Första dagen på tenta-P tog jag tiden på hur mycket jag pluggade. Det blev fyra timmar och fyrtio minuter effektivt plugg på egen hand, ytterligare två och en halv timme med E i tentagrupp. Jag tyckte jag var hur duktig som helst.

Det har gått utför sedan dess.

Kommentera!

Post Navigation