Strimma II

Det har varit en jobbig vecka.

Inte nödvändigtvis lång och på inget sätt dålig, men det har varit jobbigt ändå. Strimma II stod på schemat. Strimma I hade vi under preklin, termin 1 till 4, där vi fick öva samtalsteknik på patienter på vårdcentral en eftermiddag varannan vecka. Då hade vi inte mer koll än patienterna på deras krämpor, oftast betydligt mindre koll, men det medicinska var inte grejen utan bara att lära sig prata. De tre F:en (föreställningar, förväntningar och farhågor), och att alltid fråga om rökning och alkohol och diverse annat. Få en djupare anamnes än man nånsin hinner ta när det är på riktigt, för så mycket tid har vi inte.

Strimma II handlar om svåra samtal. Det är fortfarande inte det medicinska i centrum, även om det är mycket mer nu, utan det handlar om att lära sig hantera olika typer av svåra patienter. Att ge dåliga besked som cancer, eller att hantera en patient som är väldigt missnöjd med sjukvården, eller patienter som vägrar ta till sig att de är sjuka. Väldigt ledsna patienter, upprörda, arga, patienter som inte lyssnar och patienter med panikångest.

I tre dagar har jag och fem kursare haft samtal. Vars två om dagen, och dessutom suttit med och filmat ytterligare två. Fyra jobbiga samtal varje dag. Det är inte på riktigt, det är skådespelarpatienter, pensionärer som tycker att det är jätteroligt att vara med och hjälpa oss att utvecklas, men det spelar ingen roll. Det blir som att det är på riktigt när patienten brister i gråt efter att ha fått reda på att det finns en tumör i hjärnan.

På eftermiddagarna har vi tittat på samtalen och diskuterat vad som gjorts bra och vad som kunnat göras annorlunda. Det är alltid enklare att sitta bredvid och ha åsikter, och mycket svårare i situationen.

Det har varit oerhört lärorikt alltihopa. Vi har fått feedback från såväl vår “patient” som den som filmade, och senare från övriga kursare och handledaren. Massor av tips och idéer.

Sen är det bara att försöka gå därifrån och känna att man ändå gjorde ett okej jobb, även om det till slut är så tungt att det mest känns jobbigt.

Undervisade under eftermiddagen idag. Min favoritlabb att hålla i, blodtryck/perifera pulsar. Hade ett härligt gäng T2:or med gott om frågor, som verkade tycka att labben var kul. Hoppas det. Jag hade roligt, och det var kul att vara i lärarrollen en stund istället för att sitta på mottagarsidan.

Vad jag än hittar på i framtiden vill jag fortsätta undervisa också.

Kommentera!

Post Navigation