Back away slooowly…

Och pappa sa, “Men en sak är ju positivt med att inte prata med folk här så mycket – det är ju lättare att släppa dem. Navelsträngen hade ju varit väldigt utdragen annars och då hade det varit svårare att träffa nya människor.”

Visst är det sant.

Inte gör det saken roligare.

För ja jävlar vad man kan ta distans.

Jag är och förblir den typ av människa som, när någon annan tar avstånd från mig, väljer att ta ett lika stort avstånd åt andra hållet. Snabbt dubblas distansen mellan oss. På mellanstadiet eller möjligen början av högstadiet någon gång fick jag höra att jag var “jobbig och efterhängsen” av en klasskamrat. Det har sedan dess hängt med mig (förmodligen inte så mycket för att klasskamraten sa det, som för att jag även vid den åldern tänkte alldeles för mycket och redan hade tänkt de där tankarna om mig själv; självbild är vad man gör det till och klasskamraten bara bekräftade det). Och jag kommer att, förmodligen för all framtid, göra allt och lite till för att aldrig vara jobbig och efterhängsen igen.

Så, you back away, I back away. In the other direction.

Men visst är det nog enklare. Enklare att släppa (men inte alls enkelt för det), enklare att träffa nya människor (men inte alls enkelt för det).

Känns som att saknad av vänner och annat folk börjar bli ett tjatigt tema här. Måste byta tema. Vad ska jag ha för tema? Oooh, fortsättningen på dödshjälp. Den är skriven, faktiskt. Men jag tycker att två inlägg om dagen här är tillräckligt (även där en fråga om att inte bli jobbig och efterhängsen – vill ju inte vara jobbig för er som läser! Tänk vad hjärnan hittar på. Ni är ju här frivilligt. Kan åtminstone inte minnas att jag tvingat hit någon.).

Kommentera!

Post Navigation