Utmanande handledare

Jag har tidigare skrivit om bra och dåliga föreläsare, till och med två gånger. Tänkte nu fortsätta på temat men övergå till kliniken istället, och vad som gör en bra respektive dålig handledare.

I amerikanska tv-serier har jag fått bilden av (mardröms)ronder där överläkaren kastar frågor över underläkarna, där en utpekad ska svara. Jag har alltid tyckt att det verkar mer eller mindre fruktansvärt och nedtryckande, inte minst med tanke på att överläkarna oftast framstår som sura gamla gubbar som tycker att underläkaren som inte kan svara inte är värd så mycket som smutsen under skon.

Här hemma har vi istället en mycket lugnare, mer laid back version. Ronderna är inte till för att lära sig något, utan bara för att ta reda på vad som behöver göras med respektive patient. Som läkarstudent kan man lugnt segla igenom klinikplaceringar utan att behöva göra särskilt mycket alls. I slutet av de veckorna man ska vara på plats får man en underskrift på att man varit närvarande, och så är det bra med det. Inlärning? Phhsssh. Sånt. Det får vi väl ta igen på kvällen, med näsan i böckerna.

Gårdagens mycket mer intensiva handledning med konstanta frågor fick mig att inse att den variant av handledning vi får på många placeringar är mer eller mindre skräp.

Det kan inte vara meningen att vi tolv veckor per termin ska gå på klinik, och det vi får med oss därifrån är det vi själva läser oss till i böcker eller råkar komma på att fråga om. Då kan vi ju lika gärna låta bli att ha klinik, och bara lära oss de praktiska momenten på Clinicum istället, genom praktiska labbar. Det hade ju dessutom gett en mer gemensam grund där alla i en klass kan ungefär samma sak, istället för att man p g a väldigt olika placeringar med väldigt olika handledare får chansen att göra helt olika praktiska bitar.

Det är inte dit jag vill. Det jag vill är att lära mig. Det jag vill är att ha bra handledare.

En bra handledare ska utmana.

En bra handledare ska stimulera till inlärning och utveckling. En bra handledare låter sin kandidat göra praktiska saker, står bredvid och handleder. En bra handledare ger feedback.

Det är inte så svårt, men det är klart att det tar mer energi än att bara låta kandidaten springa efter och stå i ett hörn. Det är jobbigare att komma på frågor att testa kandidaten med än att inte göra det. Det tar längre tid om kandidaten ska göra något praktiskt än om handledaren gör det själv. Det tar längre tid att ge feedback än att låta bli.

Men ni handledare får väl tänka att vi är framtiden, och ju bättre ni gör oss, desto färre gånger kommer ni bli störda som bakjourer mitt i natten med idiotfrågor som vi borde lärt oss svaren på under utbildningen, AT eller till och med ST. Ju mer ni lär oss, desto färre fel gör vi förhoppningsvis.

Så, ta tillfället i akt som handledare och undervisa. När underläkaren ska ha mottagning kan det vara en god idé att före mottagningen sätta av en kvart med en överläkare så att underläkaren kan kolla av att den plan denna har på förhand för patienten låter vettig, istället för att under mottagningen behöva springa och leta efter någon att kolla av saker med. När kandidaten går med på ronden, ställ frågor om vad som orsakat patientens besvär eller varför man väljer just det läkemedlet, kolla av vad kandidaten kan. Det stimulerar till att vilja lära sig, för att kunna svara nästa gång om man inte kunde det direkt. När kandidaten står med på operation, kolla av så att studenten vet vad det är ni håller på med. När det är dags för något praktiskt, visa en gång om det är något helt nytt och låt sedan kandidaten göra.

Handledarjobbet är viktigt, så löjligt viktigt för att vi ska lära oss. Ta ansvaret på allvar.

Kommentera!

Post Navigation