Skitsnack bland läkare

De första två praktikveckorna av terminen har kommit och gått. På måndag börjar terminens och årets första placering, vilket blir Johannelunds vårdcentral. Det är i princip den enda placering jag ser fram emot den här terminen, och mitt största bekymmer med den är hur jag ska ta mig dit när det envisas med att snöa, snöa och snöa lite till. Under nysnön ligger tre cm snorhal is, redo att göra mig till ytterligare ett offer på ortopeden (L har haft väldigt mycket att göra de senaste veckorna).

Men vårdcentral tycker jag om, så det ska bli kul.

Neurologi och psykiatri, som vi haft föreläsningar i hela veckan, är inte lika kul. Förhoppningsvis blir psykiatrin roligare i praktiken än teorin, men när jag lyssnar på föreläsningarna känns det mest som sida upp och sida ner av diagnoser vi inte kan göra ett enda dugg åt. I bästa fall kan vi göra ett litet dugg, men det är ju aldrig effektivare än att patienterna i många fall inte alls vill ta medicinerna, och då blir det ju verkningslöst ändå.

Det är tur att vi har olika intressen här i livet. Många i klassen har tyckt att de två veckornas teori har varit enormt intressant. Neurologi och psykiatri överlappar ju en del, så det har blivit ganska naturligt. Även om läkarna som vanligt inte kan låta bli att kasta lite skit på varandra: “Vi delar ju på hjärnan med neurologerna, så att säga”, sa en av våra psykiatriker-föreläsare, “Dom tar den enkla biten, rörelser och sånt, medan vi tar det svåra.”

Det kanske var ett försök till skämt, men det blir mer än lovligt tjatigt att höra på läkare som ska underminera andra specialiteter. En annan psykiatriföreläsare berättade om en patient som stod på neuroleptika (läkemedel) p g a schizofreni och fick biverkningar i form av att inte kunna gå. Han hade gått till vårdcentralen, som hade gett honom kryckor. Förkastligt, tyckte föreläsaren, som ansåg att, “AT-läkarna och dom där andra på vårdcentralerna kan ju ingenting.” Att AT-läkarna sen i de flesta fall frågar någon annan om råd innan de lämnar ut kryckor spelar ingen roll. Det är ganska sannolikt att man någon gång under de tre åren patienten inte kunnat gå och sökt vårdcentral ringt till psykiatrin – och förmodligen fått prata med en annan AT-läkare som gått primärjour på psyk under sin första vecka på AT, såsom min älskade make fick göra.

AT-läkare, faktiskt alla läkare, har sina begränsningar. Inga läkare kan allt. Så kan vi bara sluta med denna eviga smutskastning? Detta utan att ens nämna hur mycket skit ortopederna får kastat på sig. I höstas sa en av medicinföreläsarna, “Ja, om man får en lunginflammation på ortopeden så dör man, för det har dom ingen aning om hur man behandlar.” Att ortopederna får ta hand om extremt multisjuka äldre med svår KOL, hjärtsvikt, njursvikt eller annan svår medicinsk åkomma där den där brutna höften är det minsta av deras problem, det är det ingen som nämner. Och inte fan kommer ortopederna och himlar med ögonen åt medicinarna när någon av deras patienter åkt i golvet och brutit höften – men det hade ju varit fint om ortopedjouren svarat, “Jaha, men det här tar väl ni hand om? Eller vad säger du, har ni ingen aning om hur man spikar en höft? Det är ju inget svårt.”

Nej, usch vad irriterad jag blir på det där. Skitsnack på alla håll och kanter. Alla kan inte allt, det är därför vi har varandra. Det är inte ett dugg “kul” med de här skämten, som vi hört i flera år nu, och tyvärr kommer tvingas fortsätta lyssna på.

Allra mest ironiskt blir det när psykiatrikern som tyckte AT-läkare var dumma i huvudet tidigare under föreläsningen sagt att vi inte ska snacka skit eller underminera andra läkare.

Kommentera!

Post Navigation