Insikter som nybliven mamma

När man går ut på stan med ett spädbarn är det som om jag gick ut med en superkändis i famnen/vagnen. Helt plötsligt har jag gått från att vara Ingen till att hålla en liten människa som på alla sätt måste tittas på och beundras och oooh-as över. Inte mig emot egentligen, jag håller ju helt med. Lilla E förtjänar varje titt och beundring och oooh. Icke desto mindre måste jag ju säga att det är oväntat – det finns ju ingen brist på ungar i världen. Menmen. Det är trevligt.

Kanske lite mer väntat, och hand i hand med föregående, är alla välmenande tips man får. “Fryser hon inte, borde hon inte ha mer kläder på sig?” kommer från både när och fjärran. Mitt barn är en liten kamin av värme och till följd av detta är hon mer eller mindre knallröd mer eller mindre hela tiden, varför jag är ganska säker på att det bästa för henne trots allt är att ha bara blöja på sig när det är tjugo grader varmt ute. (Eller också kanske jag vägrar sätta på henne kläder eftersom jag är snål och tycker att hon behöver härdas. Något av alternativen är säkert rätt.)

Bästa kommentaren fick jag igår. L, jag och E tog en liten impromptu utflykt till Motala och åt middag där, och gick sedan och tog en glass. Till glasskön kom även tre tanter som snart fick syn på E och tyckte att hon var alldeles bedårande. Helt okej så långt. Men sedan beställer jag min glass, och en av tanterna utbrister, “Men ska mamma verkligen äta glass? Tänk, en del av det där går ju över till barnet!” Jag hade väl begripit det hela om jag beställt in en flaska vodka på ett uteställe, med ungen hängandes över axeln klockan två på natten, men – en glass? Really? Graviditetskilona har rasat av mig, och lite till, sedan hon föddes. Kalorier, även om det är en sockerbomb som glass, är nog inte undergången för varken mig eller E.

“Jo, mamma ska nog ha lite glass trots allt”, svarade jag och tog mina två glasskulor och vräkte på topping. För att topping är gott. Och glass också.

Kommentarerna är ju i all välmening, men man undrar ju ändå var folk får behovet av att ösa sina insikter över nyblivna mammor ifrån.

Några av mina egna insikter de senaste veckorna är i övrigt (en icke uttömmande lista, minst sagt):

(1) Tiden, som tidigare gick snabbt, har nu övergått i överljudshastighet. Tre veckor imorgon. Tre veckor?! Var i hela friden har tiden tagit vägen? Och samtidigt känns det, för mig och L som säkerligen för de flesta nyblivna föräldrar, som att E varit hos oss mycket längre.

(2) Spädbarn kan andas och äta samtidigt. Enligt en dokumentär på SVT beror detta på ett högt sittande struphuvud. Det är oavsett förklaring fascinerande.

(3) Än mer fascinerande är att spädbarn utöver att andas och äta samtidigt dessutom kan lägga till att sova och bajsa ovanpå det. Fyra saker på en gång, det är vad jag kallar simultankapacitet.

(4) Jag fungerar på mycket mindre sömn än väntat. Under graviditeten sov jag gladeligen tio timmar per natt och var ändå trött när jag vaknade. Nu är jag visserligen trött om dagarna (och grinig om kvällarna, fråga L), men jag fungerar på mindre än halva mängden sömn. Bra sömn får jag ungefär mellan elva och två på natten, när E sover sitt längsta pass. Sedan är det upphackade timmar till morgon.

(5) Min dotter är ett matvrak. Sin andra levnadsvecka gick hon upp ett halvt kilo. Om det fortsätter så kommer jag att få släpa runt på en heffaklump.

Livet är helt klart i en ny fas, och den är krävande, sömndepriverande, och, som Askungen skulle uttrycka det, alldeles underbar.

Min familj. <3

Min familj. <3

Kommentera!

Post Navigation