Plugg på läk

Att vara Cellstrimma-handledare är riktigt roligt. Cellstrimman är en 4,5 hp stor (liten) extrakurs man kan välja att läsa på kvällstid under HEL-kursen på första terminen, för att fräscha upp sina biologikunskaper från gymnasiet och därmed komma något mer förberedd till T1b (den senare terminshalvan, efter att HEL kommit och gått). Eftersom hela läk alltid har varit och förmodligen kommer att förbli befolkat av överambitiösa unga som är rädda att inte kunna lika mycket som sina kamrater – inget illa ment, det är helt enligt egen erfarenhet – så skriver i princip hela klassen upp sig för att gå denna kurs.

Anyhow. Det är kul att handleda. Det är kul att se var man var då, det är kul att se vilken utveckling man gått igenom och hur löjligt enormt mycket man lärt sig sedan dess. Det är kul att se dem, och veta allt vad de har framför sig, hur mycket de kommer lära sig under åren som kommer.

Första fallet handlade om kärlkramp/hjärtinfarkt/vad som händer när celler inte får tillräckligt med syre. Jag, som känner hur hjärncellerna dör i parti och minut när jag går hemma och bara säger ga-ga till min lilla tremånaders, har börjat plugga T11 för att istället hålla igång de små grå, och jag lånade boken Intensivvård på biblioteket. Vilken bok! Inte ofta jag trivs med böcker så omgående, men det som passade extra bra var att de första kapitlen av boken (efter lite sånt där småviktigt som etik) handlade om celluppbyggnad, celldöd, ischemi/reperfusion, med mera. Perfekt repetition för mig som trots allt inte ägnat överdrivet mycket tid åt cellplugg sedan… tja, T1. Kan liksom inte minnas att jag någonsin haft mycket nytta av att jag memorerade citronsyracykeln. Men det var faktiskt både intressant och givande att läsa om det nu – och dessutom enklare, eftersom det är repetition istället för läsa-på-nytt.

T1 har, som alltid, fått informationen om att de ska plugga hur mycket som helst. Vilket är bra, på läk måste man plugga. Jag blir lite rädd ibland när jag hör hur folk bara använder mina kompendier att plugga från och ingenting annat, för det är liksom inte riktigt tanken. Man kan använda mina anteckningar som stöd, men jag tycker inte att man bör använda det som det enda man läser. Man måste läsa djupare än cliff-notes-versionen som jag skrivit, även om pappa brukar skoja om att man uppenbarligen kan ta sig igenom läkarutbildningen på ett par hundra sidor av mina anteckningar. Det finns detaljer, djupare kunskaper, och för den delen gott om grund kunskap som jag bara inte orkade skriva om. Så, man får läsa mer.

Men tillbaka till T1. Man ska plugga. MEN, stort men. Man kan inte plugga så mycket som föreläsarna vill. Varje föreläsare på preklin har ett specialintresse som de dykt ner i med dykardräkt och syrgastuber som räcker i flera år – tillräckligt många år för att doktorera på det, rätt ofta. Och de vill gärna att vi ska bli lika intresserade och lika entusiastiska – men det finns det inte tid till. Vi kan inte läsa in oss lika djupt på varje ämne. Vi kan inte köpa en 800 sidor lång bok om apoptos bara för att föreläsaren tycker att det är best thing ever. Man måste sålla. Man måste landa i en pluggnivå som funkar.

T1 har också fått höra att de inte ska lyssna på äldrekursare. Det är lite festligt, för vi har ju trots allt tagit oss igenom utbildningen (eller delar av den) – men vi är kanske inte så duktiga som ledningen vill att vi ska vara… Jag tycker att man får försöka lyssna på lite av varje, ta in det man känner funkar, hitta en egen lösning – och ta ansvar för sitt eget plugg.

Kommentera!

Post Navigation