Verklighetens vidrigheter

L och jag har inte samma filmsmak. Han tycker om krigsfilmer, verklighetsbaserade historier satta under andra världskriget, där folk är skitiga och säger fuck och dör istället för att grimasera och säga, “Ow, that hurt”, för att sedan ge igen.

När jag ska se film tycker jag om tecknat. Fantasy. Superhjältar.

Verklighetsflykter.

Det finns tillräckligt med vidrigheter i verkligheten för att jag ska vilja undvika den när jag ska underhållas. Jag vill slippa tyngden, kunna lägga bort hjärnan en stund och roa mig med hur världen skulle se ut om vi hade en Iron Man i den, eller om orangevita fiskpappor letade efter sina söner i havet utanför Australien.

När vi tittade på nyheterna för någon dag sedan sa jag, Tänk den dag när inte hela nyhetssändningen behöver handla om flyktingkrisen.

Be careful what you wish for.

Vi läste om Paris redan i fredags kväll innan vi gick och la oss, L följer Twitter noggrannare än någon borde orka, och han såg det där. Jag stängde av, orkade inte ta in. Sedan gick vi upp igår och vi matades av det på TV och radio. Bilder, filmer, berättelser från ögonvittnen. Människor i chock, ett land i chock, en värld i chock. Sorg i mitt bröst, igen.

När jag ser film ser jag hellre saker som inte har så mycket med verkligheten att göra. Filmer där de goda segrar och de onda förlorar. Filmer där det är klart vem som är ond och vem som är god.

Jag håller hårdare om vår dotter, kramar L extra länge. Ber om förlåtelse från min dotter för att vi satte henne till denna värld, samtidigt som jag är obeskrivligt tacksam över henne, för hon gör världen bättre.

Låt oss alla försöka göra världen bättre.

Kommentera!

Post Navigation