Superwoman

Vissa dagar är tristare än andra – magsjuka gör de flesta dagar typiskt tråkiga. Sovit bort hela eftermiddagen under dubbla täcken (det var ändå kallt). Nu något bättre.

Känns då alltid bra att få ett meddelande från en kompis som säger:

Alltså att du lyckades ta dig igenom t10-tentan trots flytt, höggravid mm gör dig fan till superwoman… Är ju HUR MYCKET SOM HELST att ta sig igenom

Igår fyllde Liten sju månader. Hej vad tiden går, liksom. Den lilla marodörbebisen har nu blivit väldigt mobil och kryper helt plötsligt. Eller kravlar. Hon orkar inte få upp magen från golvet, så hon hasar sig fram med händer och fötter. Det hela låter väldigt jobbigt, hon får stanna alldeles andfådd med jämna mellanrum innan hon beslutsamt tar sig vidare mot sitt mål, som allt som oftast är något ställe hon definitivt inte ska vara (leka med sladdar. leka med vedkorgen. leka med papperskorgen på toan. osv.). Och sedan blir hon jättearg när man tar henne därifrån. Än är hon dock ganska enkel att distrahera.

Men för drygt sju månader sedan höll jag på att plugga till den där T10-tentan, lite sådär höggravid över tiden. Och imorgon skriver mina gamla kursare sin sista tenta på läk… Det känns lite sorgligt ska medges att inte ta examen med dem, men samtidigt har jag världens bästa ursäkt för att inte vara där. Skulle inte byta bort dessa sju månader, någonsin.

Och så är jag tydligen superwoman. Eller var, för ett drygt halvår sedan i alla fall. :)

Superwoman

Superwoman.

Kommentera!

Post Navigation