Min tid på läkarprogrammet

Ett långt inlägg, absolut inte mitt sista, men en sammanfattning av det läkarprogram bloggen skapades för att dokumentera.

Den 27 maj 2010 skrev jag mitt första blogginlägg på den här bloggen. Jag var då fortfarande en ganska nybakad jurist som räknat matte och läst fysik, kemi och biologi på basåret till alldeles nyss. Jag hade inte ens kommit in på läk än, även om jag hoppades – inte minst eftersom jag redan hade köpt lägenheten här i Linköping.

Jag kände inte Ludvig eller någon annan i Linköping, Evelyn fanns inte ens på kartan, och jag kunde ingenting om medicin. Jag hade ingen aning om vad som väntade, och det var nog lika bra det.

Sen kom antagningsbeskedet. Jag flyttade, kastade mig med huvudet först in i min nya utbildning och min nya stad. Jag kände mig ensammare än någon gång tidigare i livet när jag satt i lägenheten och inte hade en vän på mils avstånd. Jag planerade att flytta tillbaka till Malmö, att plugga läk i Lund istället trots att jag var obotligt trött på Lunds universitet efter över fem år där. HEL var inget av det jag hade sett fram emot med läkarprogrammet, och när T1:B kom var det mest enormt mycket obegriplig kunskap att försöka få in. Jag kämpade med litteraturen, med Medicinsk ordbok uppslagen på ena sidan och jag slog upp “potassium” och “sodium” åtminstone tjugo gånger i svengelska ordboken för att jag inte kom ihåg vilket som var vilket. Att läsa en sida i Guyton tog enormt lång tid, och det var många sidor att läsa till varje basgrupp.

På Strimman fick vi träffa våra första patienter. De kunde mer om sina sjukdomar och besvär än vi, men vi lyssnade och hade längre samtal då än jag tror att vi någonsin kommer ha som färdiga läkare.

Jag klarade första tentan med noll poängs marginal, efter att ha gjort tenta-p i Sydamerika där jag tittade mer på vattenfall än läste cellcykler.

Termin två var roligare, men jag var fruktansvärt stressad. Det var kul saker att plugga, jag fick lära mig om hjärtat och lungorna och njurarna, men det var många gånger lika obegripligt som första terminen. Basgrupperna täckte enorma områden varje gång, och jag pluggade massor. Jag fick se döda människor för andra gången i mitt liv – första var på kursen rättsmedicin i Umeå – och vi dissekerade för att lära oss alla muskler. Där träffade jag mannen som skulle bli min äkta, min bättre hälft. Tenta-p den våren var det varmaste på hela utbildningen.

Första sommaren jobbade jag som personlig assistent, ett jobb jag verkligen fick i sista minuten. Det var långa dagar men lärorikt – och det stärkte mig ytterligare i önskan om att komma vidare, om att bli doktor. Tredje terminen gick av bara farten, plötsligt fick vi läsa patologi också, och terminen kändes mer sammanhängande än de tidigare. Ludvig flyttade in med mig, vi blev sambos vilket var en förstagångsgrej för oss båda men det flöt på utan några större bekymmer. När min tredje termin slutade tog han examen och i mina ögon kunde han allt. T11 – då måste man ju kunna så enormt mycket. Jag och Elin körde tenta-P ihop för första gången och båda två snubblade in i mål på en rejält svår tenta.

När Ludvig tog examen - innan examenssittningen.

När Ludvig tog examen – innan examenssittningen.

Fjärde terminen liknade andra, en splittrad och gigantisk termin. Bakterier och virus att trycka in i hjärnan, och ett av de områden inom medicin jag tycker sämst om, gastroenterologi (mag-tarm)  – men jag fick sommarjobb på akuten att se fram emot, och det var precis så roligt som jag hoppats. Jag har sedan dess – och egentligen långt innan dess – älskat att vara på akuten. Jag och Ludvig avslutade sommaren med att åka till Mauritius, där han på tolv meters djup under en dykning friade till mig. Jag sa ja…

När så sista terminen på preklin kom var det dags att lära sig allt om hjärnan. Eller ja, tillräckligt mycket i alla fall. Neurotentan kändes härligt sammanhängande efter de fyra tidigare terminernas bredd, med bara ett enda område att tenta. Det följdes ju å andra sidan av stadium II-tentan med sitt virrvarr av frågor på alla olika områden vi läst dittills. Och samtidigt skulle man förbereda sig inför att skriva uppsats. Samma dag som tentabeskedet för stadium II-tentan kom var jag tvungen att avliva min ena katt, så glädjen över det godkända resultatet var kortvarigt. Lycka och sorg, livets beståndsdelar.

Jag stannade i Linköping under termin sex och gjorde “köldstudien” med Fredrik Nyström (den blev väldigt nyligen publicerad). 28 personer, de flesta läkarstudenter, rekryterades och 16 av dem fick frysa sig igenom sex veckors studieperiod, för att vi skulle få möjlighet att se om deras mängd brunt fett ökade. Förutom studien jobbade jag, och förberedde mitt och Ludvigs bröllop.

Vi gifte oss den 20 juli 2013, vid vattnet i Bjärka-Säby med alla våra närmsta vänner och familj närvarande, och det följdes av en underbar middag och en hejdundrande fest på herrgården. Det var en av de absolut bästa dagarna i mitt liv.

Lyckliga brudparet V!

Lyckliga brudparet V!

Till hösten startade första klinterminen, termin sju. Ögon- och öronplaceringen i Linköping lämnade en hel del att önska medan vårdcentralen i Kisa var fantastisk. Andra halvan av terminen var jag i Jönköping, och det jag minns mest är mörkret, och hur sorgligt tråkiga landstingslägenheterna var. I vardagsrummet fanns en bokhylla, och i den fanns en utprintad clipart-bild av en blomma, det närmsta grönska man kom. Oavsett hur trevliga folk var på kliniken så mådde jag aldrig bra av att vara utplacerad. Det var välbehövligt när jag, Ludvig och min familj åkte till Doha för att lapa sol ett par dagar, och där firade nyår med den största matbuffé jag någonsin sett.

Termin åtta var en av de roligaste terminerna på hela läk, med placeringar på akuten, medicin, kirurgen och vårdcentral. Vårdcentral har genomgående varit det mest lärorika att vara på, tätt följt (eller delad förstaplats, beroende på handledare) av akuten. Där har jag fått ta många egna patienter, jobbat självständigt och fått testa att vara läkare “på riktigt”. Ibland har patienterna inte träffat någon annan än mig, när det handlat om enklare saker. Termin åtta var jag också två dagar på Medicinskt centrum, vilket var två oerhört lärorika och roliga dagar då jag fick skära, sy och såga i folk. (Och när man säger det på det sättet kan jag fortfarande, efter sex år, inte låta bli att tänka att det är ett märkligt yrke jag valt.)

Tentorna på klin har passerat med större marginal än de på preklin. Jag har skrivit mina kompendier och sålt många, och mitt tentaplugg har förfinats varje termin till den sista terminens militäriska precision på upplägget, då jag på förhand kunde säga exakt var jag skulle befinna mig vid varje tid varje dag av tenta-P.

Sommaren mellan termin åtta och nio fick jag inget läkarass-jobb, tyvärr – men jag fick vara undersköterska på BRIVA och träffa härliga människor där, och lära mig om IVA-vård. Hösten kom och det blev nionde terminen, och ett par veckor in på den fick vi till vår stora, stora glädje reda på att jag var gravid. Jag åkte till Västervik för praktik på ortopeden, och stod och mådde allmänt illa i operationssalen. Tillbringade så lite tid jag bara kunde på op, lukterna där fick mig verkligen inte att må bra… Terminen avslutades på njurmedicin i Linköping där jag på något sätt lyckades bli ensam läkarstudent på kliniken. Lärorikt och bra. Så var det dessutom OSCE-tenta med allt vad stress det innebar inför, även om tentan i sig visade sig vara i det närmsta rolig när jag väl gjorde den. Under tenta-P åkte Ludvig och jag med min familj till Dubai, och det nya året välkomnades med barfotadans i sanden.

Termin tio var jag fortsatt gravid och illamående, och vi flyttade dessutom till hus. Det var således fokus på rätt mycket annat än plugg. Men medan vissa andra placeringar under terminen lämnade en hel del att önska var psykplaceringen som jag avslutade med riktigt bra. Samtidigt fick jag min första artikel publicerad. Fem dagar innan beräknat födelsedatum skrev jag bildtentan, och fem dagar efter beräknat skrev jag terminstentan. En av mina dåvarande kursare hade funderingar på om jag skulle föda i tentasalen – det gjorde jag tacksamt nog inte. Istället väntade Evelyn några dagar till innan hon kom ut, en eftermiddag i juni. Med det förändrades livet för alltid.

Min familj

Min familj <3

När augusti kom började jag för första gången på åratal inte skolan. Sist det hände innan dess var 2003 (innan dess hade det inte skett sedan innan skolstarten när jag var sex år gammal), då jag hade ett halvår ledigt efter studenten och jobbade på reklambyrå (våren 2004 började jag på juristprogrammet). Det kändes mycket märkligt. Det tog också hela vägen till oktober innan jag riktigt hade kommit ner i varv och verkligen kunde bara vara i nuet med dottern, utan att fullteckna kalendern med luncher och annat.

Lugnet höll i sig till januari, då Ludvig tog över föräldraledigheten och jag började sista terminen på läk. Första föreläsningen handlade om normal graviditet, vilket kändes väldigt bekant, liksom en föreläsning senare under veckan om normal förlossning. Under föreläsningarna om avvikande graviditet och förlossning satt jag mest och var väldigt nöjd att jag hunnit med att vara gravid innan jag fick höra så ingående om allt som kunde gått fel. Vi hade akuta verksamheter med allt vad det innebar att lära sig, och anestesin som kändes som att komma hem. På gynplaceringen fick jag se barn födas, vilket var en helt unik upplevelse. Och sedan avslutade jag med barnplaceringen, som kändes passande som ett helhetsgrepp på allt vad människan kan drabbas av, om än att det handlade om små människor.

Tentan var bra, även om jag halvvägs igenom den stirrade på högen av papper som var kvar och tvivlade på att det någonsin skulle ta slut. En intensiv känsla av jag orkar inte, men jag tvingade mig igenom det – och jag gick därifrån med ett gigantiskt leende på läpparna. Jag möttes av Ludvig och Evelyn som hade blommor och jordgubbar med sig och tog mig till stan för att äta post-tenta-traditionell sushi.

Examenssittningen blev fantastisk, och examensceremonin allt jag kunnat önska förutom att jag knappt hörde talen på grund av dålig medhörning på scen.

Läkarexamen är min.

Läkarexamen är min.

Igår fick vi tentaresultatet. Även om det kändes bra när jag skrev tentan dunkade hjärtat som vanligt på lite extra när jag loggade in på studentportalen – men där väntade det godkända resultat jag hoppades på. (En enda kuggad tenta på hela min tid på universitetet blev det, det var den allra första på juridiken.)

Sedan var det slut, detta läkarprogram.

Det var tur att ingen informerade mig på förhand om hur långt och slitigt det skulle bli, men när jag tittar tillbaka ser jag mest hur mycket jag lärt mig, alla de vänner jag fått, hur jag utvecklats och hur livet förändrats.

Och det var definitivt värt allt.

4 Thoughts on “Min tid på läkarprogrammet

  1. J.S on 20 June 2016 at 21:28 said:

    Grattis! Vilken resa du har gjort! Får man fråga varför du började läsa till läkare direkt i och med att du redan hade juristexamen? Du kanske har skrivit det innan men har inte följt bloggen så länge :)

  2. admin on 20 June 2016 at 21:59 said:

    Tack :) Tja… jag kom på att jag ville bli doktor istället? Var väl aldrig överdrivet intresserad av juridiken, utan gjorde det för att jag inte visste vad jag skulle göra istället. Har alltid velat bli läkare, men trodde inte att jag skulle klara av det. Till slut bestämde jag mig för att livet är för kort för att inte försöka. :)

  3. Anna on 3 November 2016 at 20:07 said:

    Spännande att läsa. Hur tycker du det gick att hantera graviditet och småbarn under studietiden?

  4. admin on 3 November 2016 at 20:45 said:

    Tack! För min del var graviditeten väldigt oproblematiskt. Det enda det påverkade var att jag under min psykplacering inte fick träffa patienter med våldsamma tendenser, men det var ju inte direkt någon förlust. I övrigt körde jag bara på, jag tyckte det var skönt att ha plugget att fokusera på så att jag inte bara gick och längtade efter att graviditeten var över :) Att plugga med småbarn går bra, men kräver disciplin. Det blir ju klart mindre tid över till att plugga. Dock är det ju mycket större frihet gällande hur man lägger upp sin arbetstid än det är nu när jag heltidsarbetar, så på många sätt är det enklare.

Kommentera!

Post Navigation