Ekorrhjulet snurrar på

Tiden bara rusar. Tidig december var senaste gången jag tog mig tid att sätta mig och skriva för bloggen. (Jag tänkte skriva “senaste gången jag hade tid”, men det är ju inte sant – tid finns ju, jag bara prioriterar annat när jag väl är ledig.)

Däremellan har jag hunnit med jul, ljuvliga dagar i Florida, en lunginflammation, och återgång till jobb.

Snart är det dags att börja AT, vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag gillar Ekholmen. Jag gillar att veta vad jag håller på med, känna människorna jag arbetar med, vara trygg i att jag kan fråga när jag behöver det, och ha en plats som är min. Jag ser inte fram emot återgången till att ständigt vara ny på jobbet, ständigt vara den som inte vet var fikarummet är eller hur rutinerna på just det stället ser ut.

Det ska ju givetvis samtidigt bli spännande att se något annat. Att se ställena patienterna hamnar på när vi remitterar dem vidare.

Men just nu tuffar det på. Upp tidig morgon (gäsp!) för att dra dottern ur sängen och göra både henne och oss redo för dagis respektive jobb. Cyklandet till jobb blir lite lättare för varje dag, för det blir lite ljusare för var morgon som går. Helt plötsligt kanske man behöver solglasögon på väg till jobb… Sedan är det patienter hela dagen lång. Funderingar av och till på om man gör rätt, om handläggningen av en viss patient blev bra, om man gör saker man kan stå för själv. En del av ärendena har blivit rutin. Vissa dagar går jag inte och frågar om någon patient, andra dagar frågar jag på varenda en.

När eftermiddagen börjar lida mot sitt slut hämtas dottern på dagis (hon vill sällan gå hem; jag möts nästan alltid av ett “Nej!” när jag kommer, trots att hon kommer som ett av de första barnen dit och går hem som ett av de sista barnen… skönt att hon gillar förskolan…). Matlagning, middag, läggning, städning, och sedan några minuter i soffan de dagar det inte är schemalagd träning (poledancing!).

Och sen sova, och om igen. Ekorrhjulet, lite grann.

AT:n ska jag göra på 80%, för jag känner inte att det går ihop som det är just nu, med två heltidsarbetande föräldrar som inte kan flexa på något bra sätt.

En patient sa, Tänk om vi hade fyrtioåtta timmar på ett dygn.

Jag tror inte det hade varit bra, för jag tror inte vi hade tagit det lugnt de där extra timmarna. Vi hade bara försökt springa ännu fortare.

Kommentera!

Post Navigation