Frustration

Frustration.

Varje vecka har vi läkarmöte med chefen där allt möjligt tas upp om vårdcentralen och allt som hör därtill. Ekonomi, hur det ser ut på andra vårdcentraler, omorganisationer, och mycket mer.

Och för varje vecka som går känner jag hur frustrationen ökar inom mig.

Vad inom vården fungerar idag?

Ekholmen är en välfungerande vårdcentral. Vi går till och med ekonomiskt plus om jag förstår det rätt. Incitamenten att göra det är dock väldigt, väldigt små – för den vinst vi gör får vi inte behålla. Inte investera i verksamheten och människorna som driver den. Inte anställa ytterligare en kurator, en sjuksköterska, eller läkare ytterligare. Pengarna går tillbaka till primärvårdscentrum, om jag begriper det hela rätt, och täpper igen hål som andra vårdcentraler gjort.

En annan vårdcental i stan har just nu en arbetande läkare på sina sju-, åttatusen patienter. Det blir visserligen snart bättre, men det säger en del när i princip hela verksamheten är sjukskriven, alla jobbkategorier.

På ortopeden har man 42 sängar sedan man byggde de nya lokalerna. Dessa har aldrig varit öppna allihopa samtidigt. Som mest har 32 sängplatser varit öppna. Under ett rätt stort antal veckor under våren kommer man bara ha öppet 24 platser eftersom det är sjuksköterskebrist. Det motsvarar hur många platser man har öppet under sommaren. Hur tror ni att det blir när sommaren faktiskt kommer? Eftersom man har så få sängplatser kan man heller inte operera de patienter som behöver opereras, annat än det akuta. Detta leder i sin tur till att verksamheten blöder pengar på grund av upprepade böter.

Akutmottagningen går dagligen på knäna och patienter blir liggande i många fler timmar än de borde bli, för att det inte finns några sängplatser någonstans på sjukhuset. Ortopeden är långt ifrån den enda kliniken som ser ut som beskrivet ovan, snarare tvärtom.

På geriatriken blir patienterna liggande i veckor i väntan på korttidsboende, så att de få platser som finns kvar är upptagna av patienter som är medicinskt färdigbehandlade.

Samtidigt sitter politikerna (oavsett färg) med händerna för öronen och säger “Lalalalala, patientsäkerheten är inte hotad.”

Det tar månader att få svar på en remiss som inte är akutmarkerad, för på mottagarsidan finns det tusentals remisser som väntar.

Och där sitter jag på läkarmötet med vår fantastiske chef som kämpar på i fullständig motvind, och jag undrar hur jag ska klara av ett liv i det här. Jag kommer antingen behöva sätta på mig skygglappar och fokusera på mitt eget, på mina patienter och vad jag kan göra för just dem (men frustrationen sipprar in när jag skickar remisser som avvisas och hänvisar till någon annan klinik, som i sin tur avvisar och hänvisar tillbaka till den första kliniken) – eller också försöka förändra det. Men jag vet inte hur. Jag kan inte se vilken position jag behöver ta mig till för att kunna förändra något.

I det ännu större perspektivet känner jag frustration över att det inte bara är sjukvården som är på väg utför i en allt snabbare hastighet. Utsätts jag för ett brott har jag mycket låg tilltro till att polisen skulle lösa brottet, för det är likadant där. Och skolan är inte så mycket att hänga i julgranen. Äldreomsorgen ska jag inte ens gå in på.

Allt det som var välfärds-Sverige håller på att raseras och jag vet inte vad jag ska göra för att försöka mildra fallet.

2 Thoughts on “Frustration

  1. Åh det är det här som jag redan oroar mig så för, och då är jag inte ens färdig läkare. Man blir så otroligt frustrerad att det inte kommer att räcka att man gör sitt bästa som läkare för systemet fungerar inte och motarbetar konstant. Naivt går jag och hoppas på en förbättring tills jag tar examen, logiskt tänker jag att det nog är bäst att vänja sig :/

  2. admin on 20 February 2017 at 18:06 said:

    Vi går nog alla och hoppas att det kommer ändra sig. Enligt maken som jobbat längre kommer man efter ett tag in i att göra det man kan, och försöka ignorera resten. Och ibland blir man bara fortsatt frustrerad…

Kommentera!

Post Navigation