Dödshjälp, del 4: Motargument

Fortsättning på Dödshjälp, del 1, del 2, och del 3.

För att få en bild av vad det är motståndarna till dödshjälp har som argument har jag nu dels googlat saken och dels läst lite om det på biblioteket. Här är några av argumenten:

1. Dödshjälp avhumaniserar vården (titel på detta debattinlägg i Sydsvenskan 2009)

2. Människor ändrar sig

3. Funktionshindrade befarar att subjektiva bedömningar skall göra att vissa liv inte anses värda att leva, trots att de som lever livet i fråga inte alls vill dö (Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder)

4. Massmedia uppmärksammar när människor skall “hjälpas” till döden

5. “The slippery slope”

6. Det blir en fråga om ekonomi

7. Vad händer med den läkare som utför dödandet?

Nedan bemöter jag var och en av argumenten emot dödshjälp. En del saker är högst personliga åsikter som ni gärna får säga emot, annat är aningen mer statistiskt.

1. Dödshjälp avhumaniserar vården

Detta är ett av de argument jag möjligen kan köpa. Även om en majoritet av svenska folket är för aktiv dödshjälp så är det inte utan att det förmodligen skulle påverka människors syn på vården, om vårdpersonal fick lov att aktivt döda patienter. Jag är nyfiken på om det fått någon sådan effekt i Holland; jag vet inte. Skulle vi kunna acceptera en vårdinstitution som får lov att döda patienter? Gör vi inte det redan? Eller kan människor i allmänhet se genom fingrarna för det som kallas “dubbel effekt”, då död inträffar efter en handling (till exempel administration av smärtlindring) men då döden var en förutsedd men ej avsedd effekt, medan det är omöjligt att blunda för aktiv dödshjälp?

Och med det sistnämnda i åtanke kanske man skall fråga sig om dödshjälp alls skulle avhumanisera vården – att hjälpa en patient till den död denne vill ha borde ju på sitt sätt vara höjden av humanitet.

2. Människor ändrar sig

Ja, det gör de. Vad jag förstår av Hollands reglering om saken krävs en “enträgen” begäran om att få avsluta sitt liv. Två läkare skall ta ställning i saken. Och ja, döden är oåterkallelig. Men om jag skall vara riktigt krass (och varför inte, detta är min blogg och jag kan leka djävulens advokat) så: den som fått dödshjälp kan inte ångra sig. Min tro är att vi efter döden är och förblir döda och även om vi skulle föras till någon annan plats sedan döden inträtt så tror jag inte att den platsen är en där vi kan sitta och gräma oss över allt som kunde gjorts annorlunda i våra liv. Det hoppas jag i vart fall inte att det är… Vore ju hemskt tråkigt.

När det gäller dödshjälp skall det alltid vara patientens egen önskan som räknas. Om denne under lång tid begär dödshjälp, varför skall vi då hindra denne med hänvisning till att han eller hon kanske kommer ändra sig i framtiden? Det kanske han eller hon inte alls gör. Om vi skall dra det riktigt långt, så varför behandla patienter med sjukdomar alls i så fall – de skall ju ändå dö någon gång, och även om de vill leva nu så kanske de inte vill det sedan. Jag inser dumheten i detta argument, men varför skall det omvända vara ett så stort argument mot dödshjälp?

I Borde läkare ha förkortat våra liv? ställer sig två före detta patienter, båda förlamade och den ene läkare, frågan om de borde fått dödshjälp.

Vi har båda legat som vårdpaket och stirrat upp i sjukhustak och känt dödsångest och dödslängtan. Men också en livsgnista.

[….]

Många år senare tycker vi att det är bättre att vi lever och att inga klåfingriga doktorer förde samtal med våra anhöriga om ett ­”läkarassisterat livsslut”.

Dock tycker jag, återigen, inte att de i så fall uppfyller de krav jag vill uppställa för dödshjälp. De har inte givit en enträgen önskan om att dö. Att läkare skulle hålla på att försöka övertala patienter eller deras anhöriga till dödshjälp är absolut inte aktuellt. Då finns det bra mycket bättre saker för läkare att hålla på med (däremot kommer man säkerligen återigen in på frågan om dubbel effekt och passiv dödshjälp i en del situationer som dessa).

3. Funktionshindrade befarar att subjektiva bedömningar skall göra att vissa liv inte anses värda att leva, trots att de som lever livet i fråga inte alls vill dö

Hollands reglering kräver två läkare, anmälan till domstol och patientens enträgna önskan. Någonstans på vägen känns det som att faktumet att en människa inte alls önskar dö borde kunna plockas upp. Jag inser dock att detta är ett naivt påstående: det finns utan tvekan situationer då människan i fråga inte alls kan göra sig hörd, till exempel i patienter med svåra förlamningar och oförmåga att kommunicera med omvärlden. Men i min syn på regleringen av dödshjälp skulle dessa aldrig bli aktuella för aktiv dödshjälp, eftersom ingen uttalad önskan om att dö finns. Vad som blir kvar är då den passiva hjälpen som redan idag (uppenbarligen) existerar – patienter i vegetativt tillstånd och liknande vars näringstillförsel stryps. Dessa subjektiva bedömningar, då det gäller att exempelvis bedöma om en patient någonsin kommer att vakna igen, kommer man i dagens moderna sjukvård inte ifrån.

4. Massmedia uppmärksammar när människor skall “hjälpas” till döden

När massmedia uppmärksammar dödshjälp handlar det oftast om att personer med funktionsnedsättning skall “hjälpas” genom så kallade barmhärtighetsmord trots att de inte är döende.

~ DHR

Bara genom en snabb sökning på Google kan jag tycka att det påståendet är felaktigt. Efter Wikipedia kommer en artikel om den 31-åriga kvinna som i våras begärde dödshjälp. Hon hade vårdats i respirator sedan hon var sex år gammal och var totalförlamad. Därefter kommer ett skolarbete om dödshjälp och sedan en Aftonbladet-artikel om att majoriteten av svenska folket är för aktiv dödshjälp.

Nästa artikel jag finner är om en 70-årig man med ALS som till slut begick självmord. Han hade kämpat för att få rätt till dödshjälp men fick det inte och begick till slut självmord på egen hand.

Medias bevakning förefaller inte alls vara vinklad åt när människor med funktionshinder skall “hjälpas” till döden.

5. “The slippery slope”

Det mest inflytelserika argumentet mot frivillig dödshjälp är ”the slippery slope”, argumentet om det sluttande planet: om vi alls tillåter läkare att ta livet av patienter så kommer vi snart inte att kunna begränsa dödandet till de patienter som själva önskar dö.

Riskabel doktrin om dödshjälp, Peter Singer

Som Singer strax därpå konstaterar (och flera andra med honom, däribland Tännsjö i “Döden är förhandlingsbar”) finns det ingenting som stödjer detta påstående. Enligt Tännsjö blev effekten till och med tvärtom i Holland – reglerna stramades upp efter tillkomst så att färre skulle erbjudas möjlighet till dödshjälp.

Och varför skulle det inte gå att begränsa? Jag förstår inte riktigt argumentet – tror dessa motståndare att läkare inget hellre vill än att ta livet av sina patienter? Tror motståndarna att riksdagen tycker det är okej med fluffiga ramar om vem som skall få tillgång till dödshjälp? Jag förstår inte argumentet.

6. Det blir en fråga om ekonomi

I dagens samhälle handlar allt och lite till om ekonomi. Varje människa skall dra sitt strå till den samhälleliga stacken och gör man inte det är man en börda. Även här skulle jag vilja ha tillgång till statistik och bedömningar från Holland, som är det enda land jag kan utgå ifrån eftersom de är de enda som legaliserat dödshjälp.

Tännsjö skriver i “Döden är förhandlingsbar” om att anse sig själv ligga till last för sina nära anhöriga och bli en ekonomisk börda (förmodligen då främst gentemot sina anhöriga; få torde bry sig något särskilt om de blir en ekonomisk börda gentemot samhället). Jag kan inte citera eftersom jag inte har boken framför mig, men kontentan var denna: Det handlar om etisk egoism. Han ställer sig frågan om vi alltid bör leva vidare. Att vilja leva vidare även när vi blir en börda är att följa vår överlevnadsinstinkt och det är inte nödvändigtvis det rätta.

Denna del av Tännsjös resonemang kan jag inte ställa mig bakom. Om en patient vill leva vidare bör denne få göra det alldeles oavsett om han eller hon är en börda för anhöriga och samhälle. Vem säger att de anhöriga skulle må bättre av att patienten fick dödshjälp, om de fick veta att det baserades på en önskan om att inte vara i vägen? Nej, detta tycker jag är en valid invändning. Vill man leva skall man få leva. Min utgångspunkt handlar om människor som inte vill leva, utifrån att de lever med alltför stor smärta, ångest, med mera.

Naturligtvis är jag medveten om att rätten till ”hjälp till självhjälp” i livets slutskede kan, och kommer, att missbrukas. Men det gäller ju all lag och rätt som stiftas i samhällskontraktets och den mänskliga samlevnadens namn.

~ Min död är min, Cordelia Edvardson

7. Vad händer med den läkare som utför dödandet?

Av alla argument för och emot dödshjälp så är detta det argument jag främst kan ta till mig. Medan jag i alla övriga fall sätter mig in i situationen som om jag vore patient så är det här den fråga där jag måste ta ställning som blivande läkare. Och där blir det svårt. Skulle jag kunna ta en annan människas liv, även om det var på dennes enträgna begäran? Hur skulle jag må efteråt om jag gjorde det? Om dödshjälp blir en del av den svenska vården och en patient jag vårdat under lång tid begär dödshjälp, skulle jag då inte må dåligt alldeles oavsett om jag gick med på att göra det (varpå jag dödat en människa), eller vägrade (varpå jag förmodligen skulle känna att jag övergett patienten)?

Då jag sätter mig i situationen som patient med en dödlig sjukdom som inte kan botas vet jag att jag måste ställa mig positiv till dödshjälp. Om jag drabbas av ALS, cancer, eller någon annan sådan sjukdom – då vill jag ha alternativet att kunna begära att få somna in lugnt och stilla. Den vetskapen, att det finns en väg ut, skulle få mig att kunna leva lugnare och förmodligen längre än annars. Om jag däremot skulle veta att jag skulle behöva ta mitt liv på egen hand, då finns en överhängande risk att jag gjort det tidigare, bara för att vara säker på att jag fortfarande kunde. Med dödshjälp skulle jag dessutom slippa en del av ångesten – risken att jag faktiskt inte dog utan bara blev ännu sämre, risken att det skulle göra väldigt ont, eller att jag kanske inte skulle våga och då skulle behöva dö på ett sätt fyllt av smärta.

Men jag vet inte hur jag som läkare skulle klara det. Och det syns också i statistiken – medan befolkningen i allmänhet är mycket positiv till dödshjälp är en stor andel läkare emot. För det är vi som skulle behöva göra det. Och att döda människor är emot de flesta människornas etik och moral, kanske läkare än mer än andra, sedan de svurit den Hippokratiska eden.

Men, som Cordelia Edvardson skriver:

Makten över sitt liv, så långt detta är möjligt, och den ovillkorliga rätten till sin död borde höra till de icke förhandlingsbara mänskliga rättigheter som tillkommer alla av kvinna född.

Mina inlägg om dödshjälp:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4

Kommentera!

Post Navigation