Att flytta

Igår började jag diskutera grejen att flytta med en kompis. Vilket fick mig att börja fundera på hur det har varit att flytta.

Jag har nu bott här i en månad. Ganska exakt; jag flyttade in den 22 augusti, även om det var betydligt mer en kaosartad röra än det var ett hem då. Min första hela dag som Linköpingsbo var den 23 augusti, och det var också den första kvällen då jag gick och la mig utan att känna en enda människa i staden (natten innan sov ju K och J i övernattningslägenheten på första våningen).

Så, en månad in, hur känns det att ha flyttat?

Det känns… rätt.

Innan jag flyttade var jag nervös. Jag var tudelad över hela grejen – den ena delen en febrig längtan efter nytt, efter att träffa nya människor och få vara en annan person än den som alla redan känner mig som, och den andra delen fullt utvecklad panik och rädsla över att lämna allt det jag kände, som var tryggt och alltid likadant.

Jag hade det bra i Malmö. Det var lugnt och tryggt, med föräldrar på cykel- eller till och med gångavstånd, lillebror tre dörrar bort, och alla vänner och all träning nära och bra. Jag visste allt i mitt liv; jag visste hur folk skulle reagera innan jag agerat. Jag visste att några av de relationer jag hade var mer eller mindre ohälsosamma och att det var lite väl täta kontakter mellan alla människor jag umgicks med. Alla visste allt om alla.

Dessutom hade jag redan spenderat dryga fem år i Lund och jag ville verkligen inte fortsätta där. Visst, det hade varit nya människor, men det hade fortfarande varit Lund. Jag hade fått pendla – för till Lund flyttar jag aldrig – och det hade lett till samma situation som med juridiken, att jag alltid skulle hinna med ett tåg och tänka på pendeltider, istället för att kunna gå och ta en lunch och delta i kvällsaktiviteter. Jag orkade aldrig det när det var på så pass långt avstånd. Det var den främsta anledningen till att jag bestämde mig för att när jag flyttade skulle jag bo väldigt, väldigt nära skolan. Trilla-avstånd, kallar jag det. Ett sådant avstånd som innebär att även om jag försover mig till tio minuter innan föreläsningsstart så kommer jag hinna trilla till skolan.

Men även om jag visste att jag behövde komma bort är det svårt att göra det i realiteten. Att bryta upp från alla invanda mönster, från alla människor man älskar.

Jag har märkt sedan jag kommit hit att jag knappt klarar av ju-jutsun för närvarande. Det är helt enkelt för jobbigt att vara på en plats och köra en sport där jag i nästan tio år alltid vetat vilka människor som väntat mig, och känt dem utan och innan i stor utsträckning, och nu helt plötsligt inte känna någon alls. När man står i en plats i livet där man inte känner någon i skolan, eller på fritiden, så orkar jag inte med denna diskrepans i min verklighet. Jag var dock där igår; det var trevligt.

På det hela taget har det varit väldigt befriande att flytta. Spread my wings to fly, eller något. Få känna mig att jag klarar mig helt på egen hand, även när världen omkring mig ändras. Det ger en stor känsla av frihet. Och – utan att det här skall bli någon sorts flytt-propaganda – alla borde göra det någon gång.

Kommentera!

Post Navigation