Musik och känslor

Det är konstigt vad musik kan bindas till känslor. Det finns ett gäng låtar jag just nu inte klarar av att lyssna på – låtar som är alldeles för tätt kopplade till specifika minnen. Bra minnen, dåliga minnen, men oavsett vilket så minnen jag inte orkar tänka på just nu.

I love it when you read to me
And you, you can read me anything

Themet till Forrest Gump, mitt all-time favorit-theme för någon film, får mig att tänka på Grekland. Jag hade lagt in den i min MiniDisc-spelare efter att ha klippt bort en del av musiken, så att bara precis mina favoritdelar återstod. Jag låg i solstolen och njöt med musik i öronen och en dator i knät, och så skrev jag.

Just leave with me now; say the word and well go
I’ll be your teacher, I’ll show you the ropes

Emmy Rossums “Slow me down”, för alltid kopplad till hösten 2008 då jag insåg att läkarlinjen var grejen. Jag hade precis hittat Rossums album och lyssnade på det om och om igen. Just titeln på låten kändes så rätt just då, även om resten av texten inte var lika passande. Jag minns att jag gick till biblioteket med den i öronen, och det småregnade och var grått – och jag kunde inte sluta le.

Only a second,
That’s all it takes to realize,
There’s a hundred thousand angels by your side

Så många låtar med så otroligt specifika minnen. Att sätta igång en specifik låt är som att öppna ett fotoalbum. Som att läsa mina dagböcker. Jag låter minnena skölja över mig, bra som dåliga, kan inte låta bli att lyssna, låta bli att återuppleva. För egentligen finns det inte särskilt många dåliga minnen. De gör bara lite ont då och då just nu.

Kommentera!

Post Navigation