Mer om att ta ansvar

I förra veckan skrev jag om det lilla “etiska dilemmat” med en fet läkare som gav en patient dietråd. Saken togs upp på vårt etikseminarium i fredags och diskuterades där en stund.

Oj, vad det är känsligt.

Det tog inte en minut innan någon sade, “Men han kanske inte kan hjälpa att han är överviktig.” Med detta föreföll främst menas att han kanske åt mediciner som fick honom att gå upp i vikt.

Ungefär samma sak sade en annan person jag pratade med om saken, någon dag tidigare.

Och ja, det är möjligt att denne enskilde individs övervikt har just denna grund. Men majoriteten av alla som är överviktiga – och jag pratar inte om några kilo, utan om ett tiotal kilo, minst – har ansvar för att de väger vad de väger. Människor äter fel och rör på sig för lite och i slutändan gör detta dem feta.

Min värdfamilj i USA är överviktiga hela högen. Likaså syskonen på faderns sida, och majoriteten av kusinerna. Från detta skulle man kunna anta att det beror på en genetisk betingelse – om man inte tog sig tiden att se på faderns föräldrar, vill säga. Numera är farfadern död, men under sitt långa liv var han smärt och vältränad. Hans fru, barnens farmor, är än i dag i livet och är smal, uthållig och i fantastisk form för att vara någonstans runt 75 år. Det finns också bilder av barnen (fadern i min värdfamilj och hans syskon) från när de var små – allihopa var smala och smärta. Det är först när man börjar se foton från deras tid i college då de alla börjar svälla upp.

Skillnaden mellan farföräldrarna och barnen är utan tvekan mat och motion. Ingen av dem “äter medicin som får dem att gå upp i vikt” eller något liknande. Däremot tycker de att en 500 ml Ben ‘n’ Jerrys-glass är lagom att sätta i sig till en film, att In ‘n’ out är det perfekta middagsstället (en drive-through-kedja som serverar hamburgare, pommes och milk shake gjord på grädde) och att motion är att gå två kvarter bort till sina kusiner. När vi skulle till parken vid ett tillfälle då jag bodde där tog vi bilen dit – trots att det var mindre än en km bort. På 2nd street finns en pool som familjen får använda. De tar bilen dit, trots att de själva bor tre kvarter därifrån, på 5th street.

De är feta på grund av den livsstil de väljer.

Nu läser jag på Sydsvenskan.se om att folk fortsätter röka efter att de fått hjärtinfarkt. Detta trots att rökning är en av de största riskerna för att få hjärtinfarkt. Vad säger då den ansvariga på Hjärt- och lungfonden?

Det är allvarligt att så många röker ett år efter en hjärtinfarkt. Men vi vill inte skuldbelägga rökare. De här siffrorna visar på vilka stora möjligheter som finns att förbättra vården.

~ Ulrica Klettner, informationschef på Hjärt-lungfonden, till Dagens Nyheter

What. The. Hell.

“Vi vill inte skuldbelägga rökarna?” Varför inte? Snälla, jag vill förstå. Vem är det egentligen som tvingar rökare att röka? Är det någon som tvingar in cigaretten i munnen på dem? Och här är det inte ens så att rökarna ska låta bli att röka för andras skull, för att röken är giftig, för att det luktar illa, och så vidare – utan rökarna behöver låta bli att röka för sin egen skull. Det är fullständigt livsfarligt för dem att fortsätta – varför skall de inte skuldbeläggas? Varför skall jag behöva betala skatt till sjukvård för människor som uppenbarligen ändå inte bryr sig?

Jag förstår att det är jobbigt att sluta. Faktiskt. Beroenden är beroenden. Men till syvende sist är det ens eget ansvar att ta hand om sig själv. Och kanske ännu viktigare: Det är medmänniskornas ansvar att låta människan ta hand om sig själv. Så om det handlar om fetma så skall det inte bortförklaras som att det nog har med en fetmaframkallande medicin att göra, och om det handlar om rökning så skall det inte sägas att det inte är deras eget ansvar. Visst kan sjukvården agera genom promotion för att få folk att röka mindre, äta hälsosammare och röra sig mer – men alla måste också låta varje person ta ansvar för sig själv.

Kommentera!

Post Navigation