Vad letar vi efter?

Det senaste halvåret har jag mött enormt många nya människor, allra mest sedan jag flyttade upp till Linköping och påbörjade ett nytt liv. De två personer jag just nu sitter och funderar på är dock inte nya sedan flytten någon av dem och min fundering är egentligen mer generell än just de två specifika; de fungerar bara som språngbräda för mina tankar.

Jag klickade med båda, men tiden det tog var olika – den ene månader, den andre någon sekund. Den ene förstår jag från tårna och uppåt – så mycket av uppväxt, familj, erfarenheter och värderingar är lika att det är omöjligt för mig att inte förstå. Den andre finner jag fascinerande av den exakt motsatta anledningen – jag förstår honom inte alls och hans motivation och handlingar motsvarar inte mina förväntningar alls.

Vad är det som gör att människor klickar? Vad är det som gör att jag trivs så enormt bra med båda ovanstående, trots att de är så pass olika att de lika gärna skulle kunnat komma från olika delar av världen? Eller är de egentligen inte så olika och det jag trivs med, det är något sorts bottenskikt som trots allt är lika? När vi på olika sätt binder oss till andra människor, vill vi då binda oss till människor som är lika oss själva, eller olika? Jag vet att jag läst att vi väljer partners som är fysiskt lika oss själva, men om man tar två personer som inte har något annat gemensamt än att de trivs med varandra, är det då ett recept på katastrof, eller ett recept på något bra?

Jag misstänker att alla varianter kan funka. För egen del lär det vara ett stort krav att vem jag än är med (SO-mässigt) så lär det behövas egna aktiviteter vid sidan av. Dagens bästa kommentar till mig var, “Du är inte riktigt som folk eller, blev du tappad i golvet som barn? :) Maken till rastlös har jag aldrig sett, men imponerande.” Kanske en hint om hur mycket jag gör på egen hand (även om det inte alltid känns så).

Märkte en lustig effekt när jag var i Malmö i helgen. Lustig, eftersom jag upplevde samma sak, men omvänt, när jag flyttade till Linköping. I Malmö i helgen såg jag folk från Linköping överallt. Givetvis inte på riktigt – men hjärnan var inställd på folk från Linköping som default value för personer jag ser ofta, vilket ledde till att det var vad jag letade efter även i Malmö. När jag först flyttade till Linköping upplevde jag samma sak med folk från Malmö – jag “såg” dem på stan och i skolan, trots att jag på någon millisekund kunde avgöra det omöjliga i detta.

Vi letar hela tiden efter saker som är lika det vi är vana vid. Kanske är därför sådant som inte är som vanligt är så väldigt spännande.

Kommentera!

Post Navigation