Yes woman

Efter insistens från en vän såg jag ikväll filmen Yes Man. Jag förväntade mig något av en sedvanlig Jim Carrey-film (aka gummiansikte till max), och visst fick jag det i doser – men samtidigt fick jag också serverat en väldigt tänkvärd film.

Filmen går ut på att Carl är en urbota tråkig människa som av rädsla för allt säger automatiskt nej till alla förslag och förfrågningar som kommer hans väg. Detta tills han går på ett seminarium och får order om att han från och med nu ska säga ja till allt istället. Vilket han också gör och givetvis öppnar sig världen för honom. Livet.

I verkligheten skulle alla fina smådelar givetvis inte vävas ihop så fint som det görs i filmen. Om man skulle börja säga ja till allt skulle man kanske inte träffa sitt livs kärlek första kvällen och man skulle inte kunna kalla in gentjänster riktigt så praktiskt som kan göras i en film. Men samtidigt… Vilken värld det hade öppnat. Sluta säga nej till saker.

En annan kompis frågade mig för ett tag sedan vad jag trodde att ett jato skulle ha för konsekvenser för politiken i världen. Istället för ett veto, där man säger nej till idéer så skulle jatot funka så att man lägger fram en idé, ger det en viss tidsram, och om ingen kommit på något bättre under den perioden så genomför man den idé jatot handlade om. Vilket är lite samma sak som Yes Man, fast i världsformat istället.

Vi lever i en värld där nej är det ständiga modeordet. Tror jag. Jag funderar på mitt föregående inlägg om awesome-killar – kanske är poängen med dem att de säger ja. De vågar. De slänger sig ut i det okända och gör nya saker och det gör dem intressanta, vilket innebär att de tar för givet att de är intressanta. Medan jag säger nej, för det är tryggt.

Jag flyttade ur min trygghet när jag lämnade Malmö. Jag försöker kasta mig ut i det okända mer eller mindre varje dag nu, för jag vet om att annars kommer jag sitta här, gammal och grå, i min lägenhet utan människor att umgås med för jag har aldrig gett dem chansen. Idag kastade jag mig ut mer än vanligt. Skrämmande är bara förnamnet.

I början av sommaren började en person lära mig konceptet att alla människor är intressanta. Jag försöker än idag ta det till mig. Och jag inser att de människor som jag ser som awesome-människor (awesome-killar, för det är fanimig bara killar) har det synsättet. “Människor är det bästa som finns,” skrev en av dem. “Man kan lära sig något av alla,” sa en annan. “Barn lär sig att vara försiktiga genom att skada sig, inte genom att intala sig att någon kanske kan göra ont. Varför ska ditt tillvägagångssätt vara annorlunda?” sa en tredje.

Kanske är den enkla utgångspunkten att för att få en annan människa att uppleva en själv som intressant så måste man själv uppleva att den andre är intressant. Att den andre kan lära en något, ge en något, utveckla någon del av en själv (om än bara, som en av ovanstående herrar sa till mig då jag frågade vad i helskotta jag kunde lära mig av en mycket irriterande besserwisser i somras, “Du kan lära dig hur du inte ska bete dig.” Se där.). Och kanske är en bra början att börja säga ja. Till en del saker åtminstone.

Kommentera!

Post Navigation