Apoptos

I cellernas underbara pyttelilla värld finns det vi kallar apoptos. Apoptos är när cellen begår självmord. Detta sker då den inte får någon feedback från världen utanför cellen. För att cellen ska överleva krävs det överlevnadsfaktorer: signaler från andra celler som binds till receptorer på cellytan och som gör att cellen “känner sig behövd” och därmed fortsätter leva och arbeta. Om överlevnadsfaktorerna saknas sker programmerad celldöd. (Enkelt förklarat, menmen).

Nu lär väl det här bli lite åt det morbida hållet och tolka inte det här fel, men…

Är vi människor inte lite som de celler vi är uppbyggda av? Inte så drastiskt att vi allihopa begår självmord så snart vi inte känner oss behövda, men visst påverkar det oss. Vi behöver signaler från andra som gör att vi vill fortsätta – och när vi fått dem är det inga större problem att kunna fortsätta arbeta på egen hand. Då klarar vi oss så länge vi får fortsatt näring och sånt.

Bara en tanke.

Apoptos är dock mer praktiskt än när vi människor begår självmord. Apoptos är gjort för att inte skada cellerna runt omkring. Det är bara… nedbrytning. Tyst och lugnt. Självmord är ju definitivt inte samma sak. Det skadar och sårar alla som håller den personen kär, och det är förmodligen många fler än den personen egentligen tror som bryr sig. Det är inte det minsta tyst och lugnt. Än idag tänker jag på den min vän som tog sitt liv för ett antal år sedan. Än idag saknar jag honom.

Naturvetenskap är spännande. Mycket mer spännande än jag någonsin fann juridik. Femtio sidor om cellcykeln är så väldigt mycket lättare att ta sig igenom än tjugo sidor skatterätt. (Jag förstår varför folk tycker att juridik är roligt och fascinerande, ska väl tilläggas – jag tycker bara inte att det är kul).

Kommentera!

Post Navigation