19 minuter

Läste ut min senaste bok, 19 minutes, av Jodi Picoult i morse. Nedan följer en del tankar om boken, så givetvis innehåller den en del spoilers för boken.

Boken handlar om en skolskjutning – såsom Columbine, Virginia Tech, Kauhajoki, Erfurt, med tragiskt många flera. Skjutningen är fiktiv, satt till en skola i den påhittade staden Sterling. Den förmodligen största skillnaden mot de välkända skolskjutningarna i USA och utanför är att förövaren överlever skjutningen; han begår inte självmord.

Precis som Allt för min syster (My sister’s keeper) som jag såg på DVD för några veckor sedan får 19 minutes mig verkligen att fundera. Den är fylld av etiska frågor och funderingar om vad som gör en människa till den hon är. Vad motiverar ett barn, en tonåring, att gå till en skola och skjuta andra elever? Men, lika viktigt som porträttet av gärningsmannen (gärningspojken?) Peter, är dykningen in i huvudet på människorna runtomkring.

Peters föräldrar – en mor som för alltid kommer att ifrågasätta sig själv och sitt beteende, hur hon uppfostrat sin son och en far som ångrar när han tog med sig sonen för att jaga. Boken ställer frågan, hur lever man med sig själv efter att ens barn skadat och/eller mördat en eller flera andra människor? Hur går man vidare? Kan man alls gå vidare? Får man hata sitt eget barn? Får man önska att en son dött istället för en annan?

Efter skjutningen besöker mamman (Lacy) sin son i häktet. En annan kvinna är där samtidigt för att besöka sin son. Medan Lacy väntar på sin son, kommer den andra kvinnans son:

A man with a shaved head and sleeves of tattoos up and down his arms headed toward Lacy. She shivered – was that a swastika inked onto his forehead? ‘Hi, Mom,’ he murmured, and Lacy watched the woman’s eyes strip away the tattoos and the bare scalp and the orange jump suit to see a little boy catching tadpoles in a mudhole behind their house. Everyone, Lacy thought, is somebody’s son.

~s 137

De populära ungdomarna i skolan – ‘jocks’ och cheerleaders, de söta, snygga, coola. De som alla andra följer. De som knuffar in Peter och andra ‘losers’ i skåp och trycker ner deras huvud i toaletten. Som fysiskt och psykiskt mobbar, helt utan att se felet i sitt beteende. Fem månader efter skjutningen är saker inte alls tillbaka till det normala, men samtidigt är det det ändå – de populära sätter återigen fälleben för losers och ingen lärare eller annan vuxen reagerar. Vad får människor att mobba? Vad driver dessa individer?

Ask a random kid today if she wants to be popular and she’ll tell you no, even if the truth is that if she was in the desert dying of thirst and had the choice between a glass of water and instant popularity, she’d probably choose the latter. See, you can’t admit to wanting it, because that makes you less cool. To be truly popular, it has to look like it’s something you are, when in reality, it’s what you make yourself.

~ s 269

Vuxna som inte ser någonting. Som väljer att inte se något. En mor som säger åt sitt barn att ‘toughen up’ för att hantera mobbningen. Lärare som straffar den mobbade den gång han kämpar emot sina plågoandar. Rektorer som tycker att det är enklare att låtsas som att mobbning inte finns på deras skola.

Peters barndomsvän, Josie, som senare blev en av de populära eleverna och som under de första sidorna i boken – innan skjutningen händer – funderar på att begå självmord. Efteråt undrar hon om hon kunnat ändra saker, om det var hennes fel. Hade hon kunnat göra något annorlunda? Vilket mod hade krävts från henne för att gå emot de populära?

Mest av allt frågar boken vad som får ett barn att bli mördare. Vad får en människa att gå över den gränsen, från att spela spel där han skjuter andra människor, till att gå ut i verkligheten och göra det. ‘A lifetime of hurt in one act of vengance‘, är taglinen för boken. Allra mest talande är kanske dagen då Peter fastnar i en hiss med Josie. Hon kysser honom. När han kommer hem tror han att hans föräldrar är upprörda för att han varit fast i hissen.

His father stood up, blinking back tears, and hauled Peter into his arms. Peter couldn’t remember the last time he’d been hugged like this. In spite of the fact that he wanted to seem cool, that he was sixteen years old, he melted against his father’s frame and held on tightly. First Josie, and now this? It was turning out to be the best day of Peter’s life.

‘It’s Joey,’ his father sobbed. ‘He’s dead.’

~s 268

Kommentera!

Post Navigation