Patientsamtal! :)

Så var det gjort – första patientsamtalet är över. Kan ju bara skriva om min sida av saken (sekretess för patienten), men det kändes väldigt bra. Jag var nervös innan, för att prata med folk är inte min starka sida, men det löste sig. Patienten hade inget emot att prata och berätta. Det blev någon paus här och där, men det är faktiskt inte av ondo utan då tenderar patienten att börja prata om saker som är viktiga.

Efteråt fick jag feedback – videoinspelningen spelades upp och sedan fick jag kommentarer från handledaren och en aningen från min basgrupp. Jag fick höra att jag varit väldigt respektfull och att jag låtit patienten ta plats, och att (som sagt ovan) jag lät det finnas pauser här och var utan att jag verkade stressad över det. Var faktiskt inte stressad. Nervositeten syntes tydligen inte heller.

Det jag upplevde som svårast var att lyssna, ställa passande frågor och samtidigt försöka måla upp en helhetsbild i huvudet av patienten – hur olika saker i hennes liv hängde ihop, psykiskt och fysiskt. Men det är bara att träna.

Det är jätteskönt att ha Strimman. Vi får verklighetsanknytning utan att det för den skull förväntas att vi kan någonting, åtminstone nu på termin ett. Vi behöver inte ställa diagnos och vi behöver inte besluta om behandling. Vi behöver inte skriva journal/diktera eller skicka remisser och recept. Vi kan koncentrera oss på att bara lära oss hur man samtalar med en patient på ett sätt som gör att man på ganska kort tid får ut relevant information och samtidigt är respektfull och får med allt. Guld värt.

Efter att jag haft mitt samtal följde vi med patienten till vår handledare C, och var med då C undersökte patienten. Jag var ganska nöjd eftersom C frågade till stor del liknande frågor som jag frågat.

När undersökningen var klar fick jag och K (som filmat mig under samtalet) följa en annan läkare (specialistläkare allmänmedicin) under jourmottagning. Tre patienter på runt 45 minuter. Väldigt bra läkare att ha som tillfällig handledare; han tog sig tiden att förklara varför varje patient var där, och även vad han gjorde under undersökningarna. Fick lov att undersöka en patient också, vilket kändes… nytt. Svårt att förklara. Föreläsaren vi hade för ett par veckor sedan om samtalsmetodik sa att vi skulle ta chansen och börja undersöka patienter “hands on” så snart vi kunde, för att bli vana vid att “ta i dem”. Och det är en annan grej än att ta i folk i vanliga fall. Man ska vara saklig men samtidigt mänsklig.

Riktigt bra dag. Strimman får mig verkligen att känna att jag är på rätt plats.

Kommentera!

Post Navigation