Min tid

Snöstorm. Eller ja, det össnöar (som tydligen var ett ord mina föräldrar aldrig hört mig använda förr – då jag uttryckte min skepticism sa de, “Du överskattar hur mycket vi lyssnar på dig” – love you too… ;) ). Blåst gör det hela högst otrevligt eftersom det då snöar horisontellt och kommer in överallt.

Hej mitt vita vinterland

Hösten är över; nu är det vinter.

Tänker tillbaka på sommaren, på värme och bad i havet och resor. Transkriberingen av dagboken jag håller på med påminner mig mycket om Ghana och får mig att fundera på mina reaktioner och känslor där. Minns det enorma fokuset på mat som kom av att man inte fick tillräckligt av det. Minns min hemlängtan, så intensiv ibland att jag slöt ögonen och kunde se allting hemma kristallklart. Minns Bebe och undrar hur det är med henne nu.

Andra saker från sommaren som hittills varit bittra att tänka på börjar nu sköljas bort så att de bra minnena träder fram och dominerar istället. Varma sommarnätter med vänner och grillning och skratt och prat. Samtal som varade i timmar, dagar jag inte ville skulle ta slut. Men det skönaste med att minnas är att jag trots det inte längtar tillbaka. Jag trivs så väldigt bra med där jag är nu – utan drama, utan intriger, utan historia. Nya vänner och nya relationer, ännu ingen jag verkligen inte tycker om för jag känner inte någon djupt nog.

Varje människa har sin tid. Det känns som att min börjar nu. När jag pluggar något jag verkligen tycker om, är intresserad av. Hade feedback – mitterminsutvärdering – från vår basgruppshandledare idag. Det var mycket likt alla de kvartsamtal/utvecklingssamtal jag haft under min studietid. “Du är duktig, fortsätt som du redan gör så går det bra.” Whoo. Fast det vore sorgligt om jag efter tjugo års plugg inte hade koll på hur man pluggar.

Andra saker faller också på plats. Jag gillar min klass. När det är lunch kan jag sätta mig med vem som helst i klassen och äta. Stor skillnad mot tio år av skola då jag… inte hade någon att sitta med, kan vi väl sammanfatta det som. Eller bara inte vågade sätta mig med någon. Lite vuxnare nu. Lite öppnare och inte samma statusgrej – kanske mest för att vi är en hel klass av bara nördar med 22,5 i betyg eller motsvarande. Blir liksom inte så mycket The Cool Kids vs Nördarna då. Inga människor att gömma sig från på rasten när det är snö ute för att undvika att få en snöboll i ansiktet. Allt är mycket enklare.

(Det ska påpekas att det inte var så på juridiken heller, men där hade vi bara två timmar föreläsningar/dag och sedan gick man hem, så det blev aldrig särskilt aktuellt med lunchsällskap för min del.)

Har dragit ner på mängden träning, men den sociala träning jag gör (läs: ju-jutsu) blir allt trevligare allt eftersom jag faktiskt vågar prata med folk. Och jag har tydligen varit på gymmet tillräckligt mycket för att bli igenkänd i korridoren av andra gymmare (inte kursare), som hälsar. Vilket är lite festligt, för det har aldrig hänt på nåt annat gym jag tränat på.

Och så är det luciatågsträning och hjälpfadderutbildning och kravall och ikväll är det mentorsträff… massor av saker, hela tiden.

Min tid är nu.

One Thought on “Min tid

  1. Crush on 23 November 2010 at 16:41 said:

    Helt underbart blogginlägg. Det är mycket som funkar.

    Och vi lyssnar visst – det är bara det att minneskapaciteten inte står i paritet med inflödesvolymen.

    Liberated Crush

Kommentera!

Post Navigation