Ansvaret att vara ärlig

Varför kan jag ge begåvade råd till andra människor och själv inte lyssna på samma råd?

Pratade hyresvärdar och att känna sig i vägen med en kompis. Sa åt henne att prata med sina hyresvärdar och se om de tycker att hon är i vägen (hon bor inneboende).

“Fråga dem. Om du frågar så får de ju vara ärliga. Och om de inte är ärliga kan du inte ta ansvar för det – de är vuxna människor och får själva ta ansvar för att kunna säga sanningen om de tycker något är jobbigt,” sa jag.

Varpå man undrar varför jag inte själv lever efter den regeln.

Min utgångspunkt är nästan alltid att folk nog tycker att jag är jobbig men inte säger det. Egentligen är det ju väldigt elakt av mig att tänka så – det innebär ju att jag förminskar dem till folk som inte vågar vara ärliga och som inte kan ta ansvar för sig själva och vem de umgås med. Inte särskilt snällt om folk jag anser är kompisar på olika nivåer.

Samtidigt ska det väl inte förringas att folk faktiskt inte är ärliga när det kommer till saker som folk man inte egentligen vill umgås med, allra minst om det är folk man måste umgås med av olika anledningar (skola, jobb, etc). Då håller man upp en fin fasad.

Nyligen börjat titta på Cougar Town. Två av karaktärerna (Courtney Cox två bästa tjejkompisar) avskyr varandra. Det är lite befriande att de inte på något sätt låtsas tycka om varandra. Men det funkar kanske bäst i komedi-TV och nog inte lika mycket i verkligheten. Samtidigt, tänk så skönt – ärlighet från början till slut.

Men jag försöker låta folk ta ansvar för det sällskap de håller. Bättre på det nu för tiden än jag var förr.

Kommentera!

Post Navigation