Kumulativ av sprickor

and it’s been a while
since I first saw you
it’s been a while
since i could stand on my own two feet again
and it’s been a while
since i could call you

~ It’s been a while, Staind

Människor kommer och går i livet. En del kommer in som en virvelvind i livet och får hela ens själ att fragmenteras – man förändras på ett kaosartat sätt och när man sätts ihop igen är man inte riktigt som förut. Sprickor finns kvar, delar sammansatta med tejp eller dåligt klister.

Men sen går tiden. Vår konstant, obönhörligen framåt. Sekund efter sekund tickar förbi, blir minuter, blir timmar, blir dagar och veckor. Månader. Och plötsligt har de där löst sammansatta bitarna läkt under tejpen och även om det inte är lika bra som när det var ofördärvat så är det ändå helt igen. Helt, på ett nytt sätt. På ett bättre sätt. Ärren gör oss till de vi är och när såren läkt samman står vi där som förhoppningsvis bättre människor och kan se tillbaka på erfarenheten med nya ögon.

Tittar på snön som vräker ned utanför mitt fönster och tänker, nu är det okej. Nu är sprickorna sammanläkta på ett nytt sätt. Och även om det hände saker som gjorde ont så hade jag inte bytt ut dem. Jag kan hantera det nu, hantera minnena och tankarna och känslorna. De gör mig till den jag är nu, ett kumulativ av sprickor och tid som passerat.

Kommentera!

Post Navigation