Då och nu

Är återigen i Malmö och slås – igen – av hur mycket saker och ting inte ändras. Jag var här nån gång i oktober och redan då var det en stark känsla av att jag knappt varit härifrån. Nu är det december och det känns precis likadant.

Tågstationen, Malmö central, är det enda som egentligen ändrats. Den har å andra sidan byggts om rejält i och med Citytunneln. Det var det första som mötte mig när vi, 59 minuter försenade, rullade in. Då hade vi spenderat 35 av våra försenade minuter på att sitta ungefär en kilometer från centralen och vänta eftersom ett växelfel i Arlöv skapade kaos på Malmö central. (59 minuter är för övrigt irriterande – en timme så får man tillbaka hela kostnaden för biljetten, medan 59 minuter innebär att man bara får hälften…). Mamma väntade när jag kom av tåget och vi släpade min otympliga väska därifrån genom snömodd till lägenheten.

I stan har det stått stilla; det är snötäckt, men inte annorlunda på något sätt mot hur det var för ett år sedan. Det känns kallare här än i Linköping, för det är väldigt fuktig kyla. Mammas och pappas lägenhet kändes större, men det är något udda med minnet, för jag har ju varit här en massa gånger – men efter ett tag förändras minnena sakta men säkert och plötsligt stämmer minnet inte riktigt med verkligheten. Samma sak gäller, tydligen, människor. I minnet ändras detaljer.

Köpte en ny resväska. Den är leopardmönstrad och helcool och dessutom stor och väldigt praktisk, till skillnad från den gamla. Min väska är mest tung för att den innehåller Stryers Biochemistry samt Essential. Kläder har jag inte med mig så mycket av, räknar med att det mest blir bikini, shorts och linne. Och solglasögon.

Lördagmiddag med mamma och pappa, som tusen gånger tidigare. God mat, gott sällskap. Jag undrar om en av anledningarna till att jag  lyckats komma in i studentlivet i Linköping är att jag inte har “äta hos mamma och pappa” som standard för fredag- och/eller lördagkvällar. Fast det är inte bara det, för här hemma tog det också emot att ta sig till Lund och passa tåg- eller busstider för att ta sig hem igen mitt i natten. Dessutom är studentlivet i Lund annorlunda uppbyggt, då det är baserat i stor utsträckning på nationer. I Linköping håller vi oss mest till medicinare, främst den egna terminen, i andra hand T2 och ibland T3, i tredje hand med äldre äldrekursare, i fjärde hand HU:are i övrigt och i femte hand universitetets övriga studenter. Typ; något i den stilen. Och jag gillar mina kursare, vilket gör att det är helt okej för mig att umgås med dem i olika konstellationer. Lunds olika nationer kändes aldrig särskilt överkomligt för mig, även om jag vet att många – inklusive min lillebror – är väldigt förtjusta i det.

Idag blev det fika med kompisar, vilket är ytterligare en skum upplevelse. Vi har växt isär en hel del, tror jag. Det kändes så. Och jag inser någonstans att det inte ens spelar mig särskilt stor roll, bara för att jag har nya nu. Nya vänner som delar mina intressen på ett annat sätt. Folk som förstår den löjliga överambition som jag tror krävs för läkarlinjen och som delar den stress plugget innebär. Samtidigt kan jag konstatera att jag fortfarande tycker om mina gamla vänner väldigt mycket. Det finns en förankring i min historia som jag inte vill förlora. Men det är kanske just så, att de representerar minnen snarare än nutid och jag lever nu i en nutid där jag trivs.

Nu ska jag återgå till biokemin. Till tisdagens basgrupp ska vi ha tryckt i oss allt om proteiner och även om jag inte kommer vara med på basgruppsmötet på tisdag så har jag fortfarande ambitionen att vara färdig med de frågeställningar vi gjorde till dess.

Kommentera!

Post Navigation