23 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

7.45

Än så länge har jag bara hunnit vakna, men… Om 120 timmar är jag hemma. Känns hanterbart.

Idag blir det bada barn, sen oss, sen eventuellt mat för barnen och undervisning. Sen ska vi till Swedru, med hårt hållna tummar för att det ska finnas internet där.

16.30

Swedru är mindre vattnigt nu. Men det har förstörts massor. Bron bort till internet cafét hade rasat till stor del och man fick mer eller mindre klättra för att komma över. Vi såg bilar som låg omkullvälta, byggnader med bara pelare kvar, elledningar på marken… Katastrofområde. Vi tog bilder.

Välta bilar i Swedru

Blött i Swedru...

Raserad väg i Swedru

På vägen hem gick jag ensam från Abam till Kofi Ansa. De andra två åkte bil. Jag behövde röra på mig lite.

Funderade på den här resan och vad den har gett mig. Framför allt har den gett mig ett annat perspektv. Det är ett perspektiv där jag inser att även om det är enorma mängder skola och jobb att bli läkare så är det det jag måste göra. Jag kan inte jobba som jurist, kan inte spendera livet med något jag inte tycker om. Inte älskar. (Lika lite som jag någonsin kommer vara tillsammans med någon jag inte älskar). Jag har förmågan och möjligheten; det vore att kasta bort mitt liv om jag inte utnyttjar det. Det vore att skymfa alla de människor – som här – som kanske har förmågan men inte möjligheten.

Jag hoppas att jag kommer komma ihåg den här resan och då uppskatta mer vad jag har hemma. Vilka möjligheter mitt liv ger mig. Uppskatta min familj, mina vänner, alla jag älskar. Och kanske också bli mer öppen till nya människor. En kompis hävdar att alla människor är intressanta och efter den här resan är jag böjd att hålla med. C och S hade inte nödvändigtvis intresserat mig hemma, men här har de varit livsnödvändiga och helt underbara. Jag behöver komma ihåg det.

Kommentera!

Post Navigation