Stress

Imorgon ska vi ha HLR-utbildning. A-HLR, mer specifikt, d v s avancerad HLR, för oss inom sjukvården. Inför denna utbildning ska vi ha gjort frågor på HLR-rådets hemsida. Till att börja med kan man väl bli lite trött när ansvariga inte skickar ut någon länk till frågesidorna, utan man får hitta dem själv, men sedan blir man verkligen jättetrött när siten inte fungerar som den ska. Eventuellt är det bara för mig, men siten slutar svara ungefär var tredje gång jag försöker ladda en ny sida. Vilket är enormt irriterande när man försöker ta sig igenom sida upp och sida ner med instuderingsfrågor. Vad gör man? Just nu kommer jag inte vidare oavsett hur mycket jag vill.

I andra nyheter är jag smått stressad. Som grund till detta finns framför allt AT-ansökningarna, men också annat – jobb jag borde hinna med, plugg jag borde hinna med, och så vidare. Det är ju inte så att terminen stannar upp och väntar medan jag sysslar med sånt där som har med livet efter utbildningen att göra. Upcoming events är artikeltenta, opponering på ett T6-arbete, tre intensiva dagar på Akuta verksamheter, två veckor på anestesin, en fältstudieuppgift och mot slutet av terminen, sista tentan. Just nu känns det väldigt långt borta.

Samtidigt, ändå inte. Igår hade jag Cellstrimma-basgruppen och det var väldigt roligt. De är duktiga. En av dem identifierade mig som Dr Cosmic (börjar det namnet kännas ganska fånigt? Ja. Någon kommenterade att min bananacosmicgirl-mail är lätt psykadelisk.), vilket jag aldrig riktigt vet vad jag ska säga om, förutom att bekräfta att det är jag. Det är ju inte någon hemlighet. Anyway, jämfört med dem är man ju snubblande nära målgången. Examen. Uj.

Strax ska jag gå och träna, för om det är något som gör mig avslappnad och reducerar ångest så är det att träna. En lång stund på crosstrainern och sedan styrketräning. Började med poledancing för ett par veckor sedan, och jag känner att styrka är bra. Det är hur jobbigt som helst, mycket värre än man tror, att köra poledancing, trots att jag bara är en väldigt väldigt ny nybörjare.

Nu har jag laddat om HLR-sidan hundra gånger utan att lyckas. Så trött.

Akuta verksamheter och AT-ansökan

Förra veckan och denna har jag Akuta verksamheter, tillsammans med en tredjedel av klassen. Förra veckan bestod av lååånga dagar och jag lärde mig otroligt mycket. Från och till har jag till och med känt mig som en doktor…

Vi har lärt oss om ABCDE som är det stora fokuset för de här veckorna, där det inte är Andning-Blödning-Chock som det är för gemene man (pappa undrade vad D och E stod för, Död och Evighet?), utan Airway-Breathing-Circulation-Disability-Exposure. Kort sagt handlar det om hur det akuta omhändertagandet av sjuka/skadade patienter enligt en viss algoritm, för att ta det viktigaste (andningvägar) först, därefter näst viktigaste, osv. Som del i detta har vi också lärt oss om syrgasbehandling och CPAP/BiPAP, intox, immobilisering, Heimlich och en hel massa annat. Ska jag vara helt ärlig kom jag mot slutet av veckan inte ihåg så mycket av vad vi gjort. Det är det idag är till för. Att läsa anteckningarna och försöka komma ihåg allt.

Det har varit väldigt roligt, och kommer fortsätta vara trevligt från onsdag när vi går vidare med träning HLR, och ABCDE ihop med sjuksköterskestudenter (hittills har vi bara haft våra läkarstudentkollegor som låtsats vara sjuksköterskor under våra korta scenarion), och vi ska få skära i lammstrupar för att göra kirurgisk luftväg.

Men idag är det ledigt, och jag har suttit sedan niotiden med anteckningarna från förra veckan. Det var ett rätt stort antal sidor, men vid ettiden var jag klar. Nu är det bara att fortsätta med alla de föreläsningsanteckningar jag har kvar att gå igenom från teoriveckorna.

Samtidigt försöker göra klart min AT-ansökan. Idag öppnade de portarna för ansökningarna. I slutet av förra veckan hade vi en rolig föreläsare som undrade om vi sökt AT än, och på vårt nekande sa han, “Ja men bra, då är ni kompisar fortfarande.” Förhoppningsvis blir det inte riktigt så, men det är klart att alla vet att vännerna i klassen nu blir konkurrenter om samma fåtal AT-platser. Linköping utannonserar tolv platser (i resten av länet är det Motala tolv, Norrköping 17), och de brukar väl ha uppemot tio sökanden per plats. Ens chanser är ju således sådär, och ångestnivåerna är rejält höga. Skriva CV, fråga om folk vill ställa upp som referenser, samla intyg, och göra det personliga brevet perfekt…

Och ikväll är det dags för andra basgruppsträffen med Cellstrimman. Det är jätteroligt att lyssna på dem, nyblivna termin ettor, och någonstans påminna sig själv i all stressen om att det var där jag var för 5,5 år sedan. Var är jag då om ytterligare 5,5 år?

Ett gäng tårtor

Det har ju blivit ett antal tårtor de senaste månaderna jag inte lagt upp, som jag nu tänkte lägga ut på bloggen också.

Vi börjar med Ls protestårta, som gjordes till kliniken i Motala för att han lärt sig sätta helproteser på egen hand. Ls favoritfyllningar är lemon curd-mousse och turkisk peppar-mousse, så när han får välja är det oftast det det blir. Jag testade ny marsipan (från KåKå) som var riktigt bra att jobba med. Enligt utsago gick tårtan åt snabbt, som det brukar bli inom landstinget.

Ls helprotestårta, med lemon curd- och turkisk peppar-mousse

Ls helprotestårta, med lemon curd- och turkisk peppar-mousse.

Ls avslutande av randningen i Motala sammanföll med julen, så jag gjorde två jultårtor som i stor utsträckning var test på nya grejer – den ena gjordes med mjuk pepparkaka som botten istället för vanlig tårtbotten, den andra med red velvet cake enligt Sockerrus recept. Fyllde red velvet med whipped cream cheese frosting och rårörda hallon, och täckte den med whipped cream cheese frosting. Den andra tårtan med mjuk pepparkaka fylldes och täcktes med whipped cream cheese frosting. Båda dekorerades med snöbollar, snöflingor, granar och varsin snögubbe.

Mjuk pepparkaka
2 ägg
2 dl socker
75 g rumsvarmt smör
1,5 dl lingonsylt
3,5 dl vetemjöl
4,5 tsk pepparkakskryddor

2 tsk bakpulver
1,5 dl mjölk

Vispa socker och ägg poröst. Klicka i det smöret och lingonsylten och vispa försiktigt ihop. Smöret ska fortfarande vara lite grynigt. Blanda kryddorna med mjölet i en separat bunke och rör sedan ner i smeten. Häll i mjölken. Grädda kakan i ca 40-45 min i 175º. Känn med en sticka så den är torr.

Whipped cream cheese frosting
300 g cream cheese (ex Philadelphia)
3 dl grädde
Pyttelite bakpulver
0,5 – 1 tsk äkta vaniljpulver
2 dl florsocker

Vispa grädde och bakpulver hårt. Blanda cream cheese, florsocker och vaniljpulver i en annan skål. Vispa ihop dem på låg hastighet till fluffig blandning.

Jultårta med red velvet cake fylld med whipped cream cheese frosting och rårörda hallon.

Jultårta med red velvet cake fylld med whipped cream cheese frosting och rårörda hallon.

Den andra jultårtan hade en snögubbe med blå halsduk, och var en mjuk pepparkaka ned whipped cream cheese frosting.

Den andra jultårtan hade en snögubbe med blå halsduk, och var en mjuk pepparkaka ned whipped cream cheese frosting.

Sedan blev det nyår, som firades hos familjen S. Jag hade bara tänkt göra en tårta eftersom vi inte var så många, men sedan blev det två. Den stora höga tårtan var på kladdkakebotten med hallonmousse och vit chokladmousse, medan den andra var på mandelmassebotten med vit chokladmousse och passionsgeletäcke. Passade samtidigt på att öva mig i användning av choklad till dekoration, och spritsteknik.

Nyårstårta #1 med hallonmousse och vit chokladmousse på kladdkakebotten.

Nyårstårta #1 med hallonmousse och vit chokladmousse på kladdkakebotten.

Nyårstårta #1.

Nyårstårta #1.

Nyårstårta #2 med mandelmassebotten, vit chokladmousse och passionsgele.

Nyårstårta #2 med mandelmassebotten, vit chokladmousse och passionsgele.

Avslutningsvis en av de godaste tårtor jag gjort hittills – Os ettårstårta. På hans mammas begäran fylldes den med passionsmousse och en underbart len chokladmousse. Eftersom vi skulle bli rätt många på kalaset gjorde jag dubbla bottnar och delade dem i totalt fem lager, med fyra lager fyllning. Hög och fin blev den (25 cm i diameter, som de flesta av mina tårtor). Elefanten återanvändes från sommarens namngivning, men fick en mössa på sig.

Os 1-årstårta med passions- och chokladmousse.

Os 1-årstårta med passions- och chokladmousse.

Tog några bilder under tiden jag gjorde födelsedagstårtan:

Tårtan fylld med två lager passionsmousse och två lager chokladmousse, och på plats på tårtfatet. I övrigt vanliga sockerkaksbottnar.

Tårtan fylld med två lager passionsmousse och två lager chokladmousse, och på plats på tårtfatet. I övrigt vanliga sockerkaksbottnar. Jag fyller om möjligt alltid tårtan i en plastfilmsbeklädd tårtform (samma som jag bakar botten i), så att fyllningen inte kan rinna ut någonstans.

"Crumb coat" av marängsmörkräm för att "låsa in" alla smulor så att ytan kan bli jämn och fin.

“Crumb coat” av marängsmörkräm för att “låsa in” alla smulor så att ytan kan bli jämn och fin. Bäst är att jobba med en slev i bunken med smörkräm och en utbredningskniv på tårtan, och på så sätt undvika att få i smulor i smörkrämsbunken.

Ytterligare ett lager marängsmörkräm och det börjar bli jämt och fint.

Ytterligare ett lager marängsmörkräm och det börjar bli jämt och fint. Bara att fortsätta jobba :)

Utkavlad marsipan, dags att snygga till så att det blir fint runtom.

Utkavlad marsipan, dags att snygga till så att det blir fint runtom.

Funderade på ett tygband runt men det blev ett band av vit sugarpaste istället.

Typ klar! Funderade på ett tygband runt men det blev ett band av vit sugarpaste istället. Dags för dekorationer… hur det blev såg ni längre upp :)

Dag två

Nollan har åter invaderat MedFak. Den heter ju så nu, skolan som förr hette Hälsouniversitetet (flumvarning: hög), det är numera betydligt mer sobert och vuxet i form av Medicinska Fakulteten. Och Nollan med sina gröna mössor och blåa brickor med namn på, för att de inte ska glömma sitt eget och för att de ska försöka komma ihåg ett eller två av någon annans. De där brickorna saknar man när nollningen är slut – helt plötsligt ska man veta vem som är ens kursare utan tydliga tecken.

Själv vet jag inte riktigt vilka mina kursare är alltid. En del har jag ju träffat, en del har jag gått i samma klass som förr, en del umgås jag med privat. Men en hel del har jag ingen aning om. Det är trevligt att träffa nytt folk, lite som att andas ny luft, efter att ha gått i samma klass i fem år.

Så här långt en kul termin. Idag stod basgrupp och Neonatal adaptation på schemat. Det senare var en riktigt bra föreläsning med en kul föreläsare och ett riktigt skoj ämne. Det är något med små bebisar som verkade få nästan alla att lyssna lite extra. Och de är små, nyfödda bebisar – ännu mer om de är prematura – men som föreläsaren konstaterade är de riktigt tuffa, de små. De klarar av mer omställningar än vi vuxna någonsin skulle klara av, med syrebrist och pH som är helt åt skogen och cirkulation som ska fungera annorlunda så snart de kommer ur sin mammas kropp.

Jag sitter och fascineras av vad Liten klarade av, helt utan att jag tänkte på det (jag hade annat att tänka på), när hon föddes. Galet!

Det börjar närma sig AT-ansökningar, sakta men säkert. Det märks en nervositet över klassen, lite undvikande än så länge, ingen vill riktigt prata om eller ens tänka på det. Men det kommer.

Nämnde jag i förra inlägget att jag bestämt mig för att doktorera? Slutgiltigt bestämde jag mig för det efter nyår, men det har funnits i tankarna under hela hösten. Min första artikel accepterades ju i våras och manus för ytterligare en är klart och ska skickas in. Så jag tänkte inte sluta skolan. För varför skulle jag göra det när jag pluggat sen jag var sex år gammal?

T11 – bring it on

Det tog typ sex minuter från det att jag satte mig i salen för upprop och information om terminen innan det kändes som att jag inte varit borta alls. Visst, lokalen var ny (sedan förra terminen finns en helt ny byggnad med fräscha föreläsningslokaler, basgruppsrum, mikrovågsugnar och café), och klassen också för den delen (även om det går en hel del från min gamla klass i min nya klass, som också av olika anledningar tagit studieuppehåll), men ändå. Det är sig mycket likt.

Namnet kommer där, bland sextiofyra andra. Vi får höra att det är den bästa terminen. Det har vi hört förr, för våra terminsansvariga brukar vara positivt inställda till sina terminer, men den här gången tror jag faktiskt på dem. Gyn, obstetrik, pediatrik, akuta verksamheter, anestesi. Inte i den ordningen, men oavsett ordning så är innehållet spännande. Det känns som att vi på många sätt knyter ihop utbildningen, eftersom områdena kommer tvinga oss att repetera gamla grejer.

Och nya, för T11-kompendiet är redan nästan 100 sidor. Jag som skulle skriva kort.

Första föreläsningen var Normal graviditet. Det kändes som att föreläsaren pratade om min graviditet, som var oerhört normal på alla sätt, med de krämpor som följer med (foglossning när man ska flytta, ödem när man ska sitta på tenta, andfåddhet för det mesta). Men det är också så väldigt bra, för det är mycket enklare att komma ihåg något man själv gått igenom. Och en bra föreläsare, även om det gick i etthundranittio kilometer i timmen.

Andra föreläsningen blev inställd. Bra track record för T11 – idag har vi haft en inställd föreläsning, på torsdag är det ytterligare en inställd. Men idag kunde de i alla fall flytta upp dansken som skulle haft 15-17 till 13 istället, så vi slapp håltimme. Hann till och med med lite plugg innan jag avslutade dagen med uppstartsmöte för KlinFys-amanuenserna.

Och sedan gick jag hem med ont i huvudet, och möttes av en superglad bebis och en man som undrade vad man egentligen gör när man är pappaledig (“Om man inte tycker att det här är semester, vad har man då för jobb?”

En dag gjord, resten kvar. 11 juni blir det examen, och förberedelserna inför det har börjat.

Superwoman

Vissa dagar är tristare än andra – magsjuka gör de flesta dagar typiskt tråkiga. Sovit bort hela eftermiddagen under dubbla täcken (det var ändå kallt). Nu något bättre.

Känns då alltid bra att få ett meddelande från en kompis som säger:

Alltså att du lyckades ta dig igenom t10-tentan trots flytt, höggravid mm gör dig fan till superwoman… Är ju HUR MYCKET SOM HELST att ta sig igenom

Igår fyllde Liten sju månader. Hej vad tiden går, liksom. Den lilla marodörbebisen har nu blivit väldigt mobil och kryper helt plötsligt. Eller kravlar. Hon orkar inte få upp magen från golvet, så hon hasar sig fram med händer och fötter. Det hela låter väldigt jobbigt, hon får stanna alldeles andfådd med jämna mellanrum innan hon beslutsamt tar sig vidare mot sitt mål, som allt som oftast är något ställe hon definitivt inte ska vara (leka med sladdar. leka med vedkorgen. leka med papperskorgen på toan. osv.). Och sedan blir hon jättearg när man tar henne därifrån. Än är hon dock ganska enkel att distrahera.

Men för drygt sju månader sedan höll jag på att plugga till den där T10-tentan, lite sådär höggravid över tiden. Och imorgon skriver mina gamla kursare sin sista tenta på läk… Det känns lite sorgligt ska medges att inte ta examen med dem, men samtidigt har jag världens bästa ursäkt för att inte vara där. Skulle inte byta bort dessa sju månader, någonsin.

Och så är jag tydligen superwoman. Eller var, för ett drygt halvår sedan i alla fall. :)

Superwoman

Superwoman.

Årsbokslut 2015

Det kan ju inte annat än konstateras att det största som hände 2015 var att jag blev mamma. Men det hände ju lite annat också, så ett årsbokslut kan ju vara trevligt att göra.

Januari. Vårt andra ultraljud för att se bebisen i magen. Ungen totalvägrade att visa om det var en flicka eller pojke, så L konstaterade att det måste vara en tjej, så envis som den var. Jag var själv helt övertygad ända från början om att det skulle bli en flicka, så jag sa inte emot. Förutom det innebar januari en T9-tenta (godkänd), start av T10, och massssor av flyttkartonger. Flytten från lägenheten till huset närmade sig och aldrig har vi haft så mycket grejer som när vi skulle flytta…

Paus i T9-tenta-P, med grillning med släkten.

Paus i T9-tenta-P, med grillning med släkten.

Februari. Flytt till huset. Jag pluggade heltid, L jobbade heltid, och på en helg skulle det mesta flyttas från lägenheten till huset. Papper skulle skrivas, både för att köpa huset och för att sälja lägenheten, nycklar överlämnas. Abonnemang flyttades och tecknades och mycket, mycket mer. Vi målade om väggar och det slipades golv. Flytthelgen fick vi hjälp av Ls bror och kompisar för att flytta. Själv var jag ganska gravid och hade foglossning, så jag var hänvisad till att packa ner och upp. Vi hade inte tillräckligt med flyttkartonger, så L och jag åkte ett antal gånger mellan lägenheten och huset veckan innan stora flyttlasset gick, och det tömdes kartonger i rasande hastighet för att åter fyllas.

Evolution of a living room.  Ursprung, målning, lite möbler. Fortfarande ganska kalt...

Evolution of a living room. Ursprung, målning, lite möbler. Fortfarande ganska kalt…

Källarkaos.

Källarkaos.

Mars. Det var väl inte direkt så att vi kommit tillrätta i huset, men lite mer ordning var det. L fick gräva upp alla 33 metrarna uppfart vi har för att gräva ner en fiberkabel för att vi skulle få bredband (tidigare ADSL, inte särskilt kul). Vi införskaffade barnvagn. L cyklade tolv timmar spinning i sträck för något gott ändamål. Jag fortsatte på T10, vilket jag aldrig var överdrivet förtjust i.

April. L fyllde 29 år och fick en hängmatta. Mina föräldrar och lillebror var på besök över påsk och sedan åkte jag och L till London för att hälsa på mamma och pappa där. Vi åkte London Eye och gick långa promenader.

Lillebror på besök.

Lillebror på besök.

I Kew Gardens.

I Kew Gardens.

Middag på Hedony i London.

Middag på Hedony i London.

På promenad i London.

På promenad i London.

Maj. Jag hade min psykiatriplacering och den 25 maj skrev jag bildtentan, som jag var fullständigt övertygad om att jag kuggat. Vi inredde barnrummet inför nedkomsten som var planerad till den 31 maj, medan jag fortsatte plugga eftersom jag hoppades hinna skriva T10-tentan också. L och jag köpte konst på Östergötlands konstrunda och annars var det nog mest bara plugg, både med placering, fältstudie, och en hel massa tentaplugg. Således en ganska ospännande månad, förutom den lilla detaljen att vi var beräknade att bli föräldrar på månadens sista dag.

Någon vecka innan beräknat födelsedatum.

Någon vecka innan beräknat födelsedatum.

Juni. T10-tentan skrevs den 5 juni och några kursare var övertygade om att jag skulle föda barn i tentasalen… Det gjorde jag inte, utan Liten väntade ytterligare några dagar till den 9 juni innan hon bestämde sig för att göra entré. Och sedan blev livet annorlunda. All tentastress var borta (även om jag någon vecka ytterligare var övertygad om att jag skulle få skriva om bildtentan, tills det visade sig att de sänkt godkäntgränsen en aning vilket gjorde att jag halkade över och klarade den) och utbytt mot en liten liten liten bebis. Eller ja, hon var väl rätt normalstor på 3,3 kg och 49 cm, men ändå. Liten. Och sedan började vi lära känna varandra. Stolta nyblivna morföräldrar hälsade på, liksom farföräldrar som visserligen har sju barnbarn sedan tidigare men som icke desto mindre blev förälskade i vår lilla dotter.

Stolta nyblivna morföräldrar.

Stolta nyblivna morföräldrar.

Midsommar med stolt far och faster.

Midsommar med stolt far och faster.

Och samtidigt fick vi lite mer ordning hemma med bord, stolar, gardiner och tavlor på väggarna.

Och samtidigt fick vi lite mer ordning hemma med bord, stolar, gardiner och tavlor på väggarna.

Juli. När L återgick till jobb åkte jag tåg med Liten till Barsebäck och var där och fick sova ut och avlastas av de nyblivna morföräldrarna. Sommarväder och mycket trevligt. L och jag firade tvåårig bröllopsdag med picknick.

Liten och morbror.

Liten och morbror.

Augusti. Vi hade namngivningsfest för Liten och Litens kusin. Det var strålande sol för första gången på länge och det bjöds på grillat och tårta. Sedan var vi på LHC:s första isträning som är “tradition” i vår familj. Jag fyllde år, vilket var betydligt lugnare i år. L hade semester, så vi gjorde utflykter till Gränna och Jönköping, och vi var på ljuvligt bröllop i Stockholm. Skolan började för mina kursare, och det kändes konstigt och lite jobbigt att sitta kvar hemma, även om anledningen till att jag var hemma var väldigt söt och härlig.

Glass dagen efter namngivningen med lillebror.

Glass dagen efter namngivningen, med lillebror.

På LHC:s första isträning i mundering...

På LHC:s första isträning i mundering…

Första kvällen utan barn!

Första kvällen utan barn!

September. E blev tre månader gammal och både mormor och farmor satt barnvakt en del, eftersom jag var klinfys-amanuens och basgruppshandledare på Cellstrimman. Jag gjorde den coolaste tårtan jag hittills skapat, “tackto-tåtan”, och Liten började på babysim. Kräftskiva hos familjen S, utan roliga hattar och med sushi (således mer åt skaldjursskiva än kräftskiva, även om ett gäng kräftor också fick sätta livet till). Eftersom jag fick spel på att vår källare var oigenomtränglig med alla grejer överallt, och vi kunde aldrig hitta vad vi letade efter, så påbörjade jag Projekt Källare som sedan pågick ett bra tag under hösten.

Traktortårta

Tackto-tåtan.

Oktober. I oktober började jag känna att jag faktiskt kunde slappna av och vara ledig. Det var vid det här laget den längsta sammanhängande ledigheten jag haft sedan jag började skolan vid sex års ålder, och jag började komma ner i varv. Jag behövde inte ha något att göra varje dag. Jag behövde inte träffa folk varje dag. Att vara mamma till Liten räckte, och det har sedan dess fortsatt räcka. Visst var och är det trevligt att träffa folk och prata något annat än dada, men det är inte alls ett måste alla dagar i veckan. Så i oktober tror jag inte att det hände särskilt mycket. Jag gick på kör på onsdagskvällarna (Joyvoice) hela hösten, vilket var ett trevligt avbrott (ännu trevligare när kompis H hängde på), och annars tog jag det lugnt. Fixade i källaren en del, skötte hushållet, och L jobbade på i Motala.

November. Fortsatt lugn. När L var på proteskurs en vecka roade jag mig med att tvätta allt Lego och Brio vi ärvt från mammas och pappas vind, och någon vecka senare var källaren färdigsorterad. Tre osorterade flyttkartonger tillhörande L kvarstår. I slutet av månaden flög jag med Liten till England och mormor och morfar, där vi var ett par dagar för god mat och promenader och en del shopping. Vi åkte därifrån till Malmö, där vi mötte upp med L som skulle på kurs, och lillebror som fyllde trettio. Två tårtor för att fira det senare.

Källare ordnad!

Källare ordnad!

Stolt mormor testade sjalen och tyckte den var kalasbra. E sov gott i den som vanligt.

I London – stolt mormor testade sjalen.

Båda tårtorna.

Lillebrors 30-årstårtor.

December. Under årets sista månad fick vi vår nya kassett installerad i vår öppna spis, och sedan dess har brasorna gått varma. L avslutade sin randning i Motala med ytterligare tårtor, och jag sjöng i Joyvoices slutkonsert med 599 andra. Liten började bli stor, hela sex månader gammal. Musikhjälpen kom till Linköping och jag deltog i Joyvoices flashmob för ändamålet, dagen innan mamma, pappa och lillebror kom för att fira jul med oss. Vi åt julbord på Shin Nori, vilket verkligen rekommenderas för alla som inte är så förtjusta i julbord, för det har ingenting med julbord att göra. Det är mer en asiatisk buffé med mängder av sushi och mumsig sashimi. Efter julen med min familj följde julen med Ls familj, vilket var ganska lugnt och skönt med mängder av folk (tio vuxna, åtta barn, två hundar). L jourade i mellandagarna och sedan avslutade vi året hemma hos familjen S med Litens kusiner, med en trött bebis som sov genom tolvslaget men som fick chansen att se fyrverkerier tidigare på kvällen och var mer chockad än road.

H och jag på Joyvoice-konserten.

H och jag på Joyvoice-konserten.

Första brasan :)

Första brasan :)

På det stora hela, ett väldigt, väldigt, väldigt bra år. Here’s hoping att nästa blir lika bra – eller varför inte ännu bättre? Framåt ser vi bland annat Ls 30-årsdag, Litens första födelsedag och min läkarexamen…

Redan jul

Två dagar innan jul känns det som att julen redan varit – det blir så när ens familj varit på besök för tidigt julfirande.

Mamma, pappa och lillebror kom vid lunch i lördags, med tåg som till och med var tidigt. Medan klädbutikerna med sina tjocka vinterkläder som ligger och samlar damm i värmen gråter är nog SJ riktigt nöjda med vädret, för när det är tio plusgrader verkar de kunna hålla sig till tidtabellen, till skillnad från när det är minus två och en centimeter snö… Vi gick hem och flera av oss tog av jackorna på vägen, för det var verkligen knasigt varmt. Hemma väntade ett hus som doftade av nybakat vörtbröd, julskinka och en tänd brasa – det sistnämnda gjorde huset smällvarmt, men det var det värt för mysighetsfaktorn.

På sena eftermiddagen/tidiga kvällen traskade vi allihopa in till stan för att inmundiga stans bästa julbord – asiatiskt sådant på Shin Nori. Ät så mycket sushi och sashimi och annat jättegott du orkar, kan det bli bättre? Det var andra året i rad L och jag var där, och det uppskattades av alla. Och E, som börjar bli van vid det där med restaurang vid dryga halvåret (…), skötte sig exemplariskt.

Första omgången sushi.

Första omgången sushi.

Mamma och lillebror.

Mamma och lillebror.

Söndagen utgjordes av frukost på Scandic eftersom mamma och pappa höll till där (vårt gästrum ockuperades av lillebror), och därefter var det babysim för Liten. Mormor följde med, men höll sig en bit bort från kanten och lät alla mobiltelefoner ligga kvar i väskor/fickor, för att undvika en upprepning av förra gången hon var med, då min mobil fick ett inte-så-välbehövligt dopp.

Vi gick hem och det var 12,5 grader ute. Julklapparna delades ut, och mormor fick flest tror jag (jag fick en del också, men hade slagit in majoriteten själv, så det var inte så mycket till överraskningar :)). Till lillebror gav jag “cookies in a jar” – de torra ingredienserna till amerikanska cookies med m’n’m:s och vit choklad. Tillsätt bara smör och ägg.

Stort paket till L.

Stoooort paket till L.

Cookies in a jar

Cookies in a jar.

L tillagade ankbröst på bästa möjliga sätt, det är andra gången han gjort ankbröst och andra gången han gjort det perfekt. Min man är en duktig kock. Man kunde säkert suttit ute, eftersom man på midsommar envisas med att sitta ute när det är tolv grader, men vi lät bli…

Sedan blev det promenad och därefter slapp i soffan för alla utom L, som innebandy-ade sig.

Igår jobbade L medan resten av oss tog en väldigt lugn dag där Liten fick njuta av uppmärksamheten från mormor, morfar och morbror.

Kram

Kram <3

Vid tvåtiden gick vi mot stationen för att de skulle åka hemåt, och tåget gick precis i tid. Jag och E promenerade hem själva, och fick senare en mysig kväll med L.

Julgran

Det lider mot jul. Vet inte riktigt varför man säger så, för inte lider jag. Men det är väl någon gammal betydelse av lider. Eller något. Det är sånt som kommer på orddelen på Högskoleprovet, typ.

Never mind.

Vi har vår första gran i huset. Min första riktiga gran sedan innan jag flyttade hemifrån, vilket vid det här laget är en herrans massa år sedan. Hu vad tiden går. På samma tema är dottern nu över sex månader gammal och ska snart fira sin första jul. Inte för att hon förstår något av det, och i julklapp vill hon med all säkerhet helst ha papper inslaget i mer papper med kul snören i mängder, men ändå. Hennes pappa och jag vet att det är hennes första jul och det är speciellt. Så av den anledningen, och för att vi flyttat till hus där det finns en jättebra plats för en julgran (en sån där plats som man undrar vad man ska göra med resten av året, men just under julen har den en väldigt precis funktion). Vi åkte och köpte en julgransfot, och julgransdekorationer, och därefter en ståtlig kungsgran. Den blev precis lagom och är nu pyntad med ljus, glitter och kulor.

Julgran

Julgran!

Vilken bisarr tradition, egentligen. Ta in ett träd och pynta det. Ungefär som varför man pyntar påskris med fjädrar. ’cause it makes no sense.

Julklapparna är, i den lilla mån det blir julklappar, färdigfixade och inslagna. Trots dotterns önskan om papper att äta (för det är jättegott och prasslar jättekuligt) får hon inte bara papper, bara för att hennes mamma och pappa tycker att hon kan få något annat.

Efter jul följer nyår och sedan börjar det helt plötsligt närma sig att jag börjar skolan igen. Känns ganska konstigt, efter de här sex månaderna av ledighet, men det ska samtidigt bli skönt att komma tillbaka och göra färdigt. Och jag ska ju vara ledig i sommar ändå tänkte jag, så att E slipper börja på förskola samma sekund som hon fyller ett. Så det blir lite skola på väg mot lite mer ledighet.

Hoppas att ni alla finner lugnet inför julen. För min del är julen lugn och skön och trevlig, inte stressig och jobbig, och jag hoppas att ni känner detsamma.

Backa till molnet

Jag har fått en del mail sedan jag började sälja mina kompendier, från personer som av en eller annan anledning tappat bort kompendierna. Eftersom kompendierna är digitala handlar det inte om att de har lagt dem på nåt ställe och glömt det, utan om att deras datorer kraschat, blivit stulna, eller drunknat i kaffe. Typ. Och då blir de av med mina kompendier, men kanske viktigare, också med allt annat de har på sina datorer. Vilket är typiskt tråkigt – och idag fullständigt onödigt.

En gång i tiden, när jag hade min första tjocka lilla laptop som jag skrev berättelser på, fick man hålla på att ta backup på små platta fyrkanter kallade disketter (som är vår “spara”-ikon, men det har man ju insett nu att det finns en hel generation som inte vet vad den lilla ikonen faktiskt står för, för de är så unga att disketter hade slutat existera när de var gamla nog att börja nyttja tekniken). Det var rätt jobbigt och tog tid, och sen fick man ha disketterna sorterade i fin ordning för att ha reda på allt. Sedan gick jag över till att bränna CD:s – man fick plats med massor, men det krånglade inte helt o-sällan. Sedan kom USB som funkade bra, och det finns ju fortfarande, och externa hårddiskar som både maken och mamma använder sig av av sekretesskäl.

Men nu finns det ju jätteenkla sätt att ta backup på grejer. Molnet! Fantastiska molnet! Själv använder jag Dropbox. 1 TB för 99 dollar om året (i nuläget, när jag backar i princip allt dit, använder jag 15%), och tar man gratisversionen får man 2 GB (plus ytterligare om man värvar folk). Automatisk backup på allt som läggs i Dropbox-mappen, och alla bilder du tar med telefonen kan automatiskt backas dit också (vilket räddade bilderna från min förra mobil när den tog ett bad i poolen på babysimmet), och sen kan man komma åt alla filer via deras app, via foldern på datorn, eller när man loggar in på siten. Det finns ett stort antal andra moln som också används på samma sätt.

Det finns dessutom molntjänster för att backa allting på din dator i ännu större utsträckning, som kan läsas mer om här, t ex Carbonite.

För den dag det händer något med din dator är det verkligen skittrist att inte bara det fysiska värdet av datorn är borta, men än mer alla grejer du sparat på den.