Traktortårtan

För ett par veckor sedan var det tårtdags igen. Svågern och blivande svägerskans äldste son älskar traktorer (eller “tacktoe”) över allt annat och tillbringar all tid han får framför TV:n där videos av olika gigantiska traktorer och annat visas upp. (Det var L som först introducerade honom till dessa Youtube-videos, eftersom han också tycker väldigt, väldigt mycket om traktorer och andra stora maskiner. Jag är så stolt.) Detta gjorde ju att det givetvis skulle vara traktortema på pojkens tvåårskalas. Jag fick göra vad jag ville, bara det var traktor. Jag bestämde mig för att göra en riktigt ordentlig traktortårta. Och denna slog faktiskt förra årets pirattårta i hur kul den var att göra :)

Tårtan bestod av ett antal fyrkantiga bottnar (två tror jag att jag gjorde, det är en ganska stor form) formade till en traktor, uppställt på en vanlig cirkulär 25-cm-botten. Fyllningar blev jordgubbe och vanilj om vartannat. Eftersom jag inte kunde fylla den som vanligt – dvs fylla tårtan i formen så att fyllningarna inte åker ut – gjorde jag denna gång en kant av smörkräm (testade marängsmörkräm den här gången, den var helt ok men lite meckigare att göra) och fyllde sedan på innehållet med hjälp av en spritspåse. Fungerade utmärkt.

Grunden för traktorn.

Grunden för traktorn.

Sedan smörkrämade jag även den runda bottnen, satte i stöttepelare (plaströr) och en tunn silverbotten så att den undre runda tårtan inte skulle sjunka ihop av tyngden av traktorn (den vägde en del!). Täckte traktorn med gul marsipan och L hjälpte mig att flytta över traktorn till den runda botten. Sedan var det bara att dekorera! Använde, efter idé från Pinterest, donuts för att göra de stora hjulen, och Ballerinakex till de små. Detta istället för vanlig tårtbotten eller endast marsipan för att de inte skulle bli så tunga. Klädde in dem i svart sugarpaste.

Fasligt kul att dekorera den här tårtan. Som registreringsskylt blev det 2-åringens namn så klart, och en två på taket. Gräset på den runda bottnen gjorde jag med en specialtyll jag köpte för ett bra tag sedan, som jag velat testa, och grön smörkräm. “Leran” var chokladbollssmet, något jag gjort en gång tidigare.

Mera traktor

Mera traktor

Gigantisk traktor :)

Gigantisk traktor :)

Födelsedagsbarnet fick syn på tårtan när den ställdes upp för att bli lite lätt rumstemperead innan uppätning. Han blev i det närmsta euforisk över den och det tog helt klart alldeles för lång tid innan han fick äta upp den… Barnen tyckte att det var extra roligt med Ballerinakexen som framhjul. Större delen av tårtan försvann på de tjugo vuxna och barn som åt av den.

Delvis uppäten, här syns lite av tårtunderlägget som står mellan underdelen och traktorn.

Delvis uppäten, här syns lite av tårtunderlägget som står mellan underdelen och traktorn.

"Tiiiitta tackto-tåta!"

“Tiiiitta tackto-tåta!”

Allt som hänt och allt som kommer att ske

Enligt Facebook, som vänligt påminner en om gamla minnen som hände samma dag för x antal år sedan, var det fem år sedan mamma och pappa kom hit och gjorde som Askungens gudfé med trollspöt och förvandlade min lägenhet – men istället för ett spö hade de med sig en slagborr. Det var en underbar helg. Jag flyttade till Linköping och kände inte en människa här, och i mitten av september hade skolan visserligen börjat, men det var ändå inte i närheten av att vara så att jag hittat några nära vänner. Jag saknade allt vad jag lämnat bakom mig och började planera för att ge upp och söka till Lunds läkarprogram istället, för att vara nära hemma. Tur jag inte gjorde det – sju månader senare skulle jag ju träffa L…

Men mammas och pappas helg här gjorde lägenheten betydligt mysigare och jag minns det med oerhörd värme.

Sedan dess har livet förändrats ganska markant. Jag träffade L, vi förlovade oss, vi gifte oss och vi fick vår fantastiska lilla bebis. Jag har klarat av en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio och tio terminer på läkarutbildningen, jobbat som personlig assistent och undersköterska, och gjort praktik på massor av kliniker. Bland så mycket annat som hänt.

I torsdags påbörjade jag min 57:e dagbok. Mitt allra första dagboksinlägg skrev jag den 28/1-97. Det närmar sig helt enorma tjugo år av dagboksskrivande. Jag skriver i princip varje kväll, långt eller kort, några ord eller flera sidor. Det beror på dagen, på känslorna, på om det är något viktigt som skett eller om det bara är en dag bland alla andra. Jag har ingen aning om vad jag ska ha dem till, eller om någon någonsin ska få/kommer vilja läsa dem, men de finns där, nerpackade, alla femtiosex stycken.

Nu kommer det en ny höst och jag gick och tänkte när jag var ute med E, att jag ser fram emot det på ett helt nytt sätt. Jag ser fram emot att vara med när mitt barn upptäcker världen, när hon får se träd som är röda och orange istället för gröna, och hennes första snö. Julen kommer bli speciell i år, när hon är en del av vår familj.

 

Plugg på läk

Att vara Cellstrimma-handledare är riktigt roligt. Cellstrimman är en 4,5 hp stor (liten) extrakurs man kan välja att läsa på kvällstid under HEL-kursen på första terminen, för att fräscha upp sina biologikunskaper från gymnasiet och därmed komma något mer förberedd till T1b (den senare terminshalvan, efter att HEL kommit och gått). Eftersom hela läk alltid har varit och förmodligen kommer att förbli befolkat av överambitiösa unga som är rädda att inte kunna lika mycket som sina kamrater – inget illa ment, det är helt enligt egen erfarenhet – så skriver i princip hela klassen upp sig för att gå denna kurs.

Anyhow. Det är kul att handleda. Det är kul att se var man var då, det är kul att se vilken utveckling man gått igenom och hur löjligt enormt mycket man lärt sig sedan dess. Det är kul att se dem, och veta allt vad de har framför sig, hur mycket de kommer lära sig under åren som kommer.

Första fallet handlade om kärlkramp/hjärtinfarkt/vad som händer när celler inte får tillräckligt med syre. Jag, som känner hur hjärncellerna dör i parti och minut när jag går hemma och bara säger ga-ga till min lilla tremånaders, har börjat plugga T11 för att istället hålla igång de små grå, och jag lånade boken Intensivvård på biblioteket. Vilken bok! Inte ofta jag trivs med böcker så omgående, men det som passade extra bra var att de första kapitlen av boken (efter lite sånt där småviktigt som etik) handlade om celluppbyggnad, celldöd, ischemi/reperfusion, med mera. Perfekt repetition för mig som trots allt inte ägnat överdrivet mycket tid åt cellplugg sedan… tja, T1. Kan liksom inte minnas att jag någonsin haft mycket nytta av att jag memorerade citronsyracykeln. Men det var faktiskt både intressant och givande att läsa om det nu – och dessutom enklare, eftersom det är repetition istället för läsa-på-nytt.

T1 har, som alltid, fått informationen om att de ska plugga hur mycket som helst. Vilket är bra, på läk måste man plugga. Jag blir lite rädd ibland när jag hör hur folk bara använder mina kompendier att plugga från och ingenting annat, för det är liksom inte riktigt tanken. Man kan använda mina anteckningar som stöd, men jag tycker inte att man bör använda det som det enda man läser. Man måste läsa djupare än cliff-notes-versionen som jag skrivit, även om pappa brukar skoja om att man uppenbarligen kan ta sig igenom läkarutbildningen på ett par hundra sidor av mina anteckningar. Det finns detaljer, djupare kunskaper, och för den delen gott om grund kunskap som jag bara inte orkade skriva om. Så, man får läsa mer.

Men tillbaka till T1. Man ska plugga. MEN, stort men. Man kan inte plugga så mycket som föreläsarna vill. Varje föreläsare på preklin har ett specialintresse som de dykt ner i med dykardräkt och syrgastuber som räcker i flera år – tillräckligt många år för att doktorera på det, rätt ofta. Och de vill gärna att vi ska bli lika intresserade och lika entusiastiska – men det finns det inte tid till. Vi kan inte läsa in oss lika djupt på varje ämne. Vi kan inte köpa en 800 sidor lång bok om apoptos bara för att föreläsaren tycker att det är best thing ever. Man måste sålla. Man måste landa i en pluggnivå som funkar.

T1 har också fått höra att de inte ska lyssna på äldrekursare. Det är lite festligt, för vi har ju trots allt tagit oss igenom utbildningen (eller delar av den) – men vi är kanske inte så duktiga som ledningen vill att vi ska vara… Jag tycker att man får försöka lyssna på lite av varje, ta in det man känner funkar, hitta en egen lösning – och ta ansvar för sitt eget plugg.

Stafsätersglass, sång och spirometri

En del pensionärer konstaterar efter ett tag att de inte förstår hur de hann med att jobba. Det finns ju så mycket annat att göra. Jag tycker det känns lite likadant – hur hann jag med att plugga? Sanningen ligger väl dock i att jag numera tillbringar all tid jag tidigare lade på att plugga, och en hel del ytterligare tid, på att ta hand om en liten varelse som kräver kontinuerlig uppmärksamhet. Den mer spännande frågan blir väl således hur jag ska hinna med allt när jag inte ska vara mammaledig längre… Men det är ett senare problem.

De senaste dagarna har min mamma varit på besök – i helgen var även pappa närvarande. Det var en ytterst regnig helg så de där långa promenaderna som vi brukar ge oss ut på blev det ingenting med. Vi tog bilen när vi åkte iväg och besökte Gamla Linköping inklusive Cloetta, och vi tog bilen ut för att köpa på oss litervis av Stafsäters galet goda glass. På kvällen, efter att L lagat fantastisk mat (he really outdid himself med torsk på fredagen och entrecôte på lördagen), ställde vi upp alla tio förpackningarna glass och alla fick ta vad de ville. Mums. Fredagens Oreo cookie key lime pie-efterrätt var inte helt fel den heller.

Glass!

Glass!

Pappa åkte hem till London och mamma åkte till Stockholm för kick-off med Look Good… Feel Better som hon volontärarbetar för. Sedan återvände hon till Linköping på tisdagen. I mellantiden hann jag med att äta en trevlig lunch med en kompis, och ha min första Cellstrimma-basgrupp. Cellstrimman är en liten 7,5 hp extrakurs man kan välja att gå på termin ett av läkarprogrammet i Linköping, för att fräscha upp kunskaperna från gymnasiet och fördjupa dem en aning. Den här terminen valde de ansvariga att ha äldrekursare från de sista terminerna på läk som handledare för varje basgrupp, och jag anmälde mitt intresse. Det var väldigt roligt att lyssna på dem, se allt vad de har framför sig och minnas var jag var för fem år sedan. Det ska bli intressant att höra hur mycket de hinner lära sig till måndag, då vi har nästa basgrupp.

I tisdags återvände mamma till Linköping. Jag och L utnyttjade barnvaktshjälpen på kvällen för att åka och hämta våra nya garderobsdörrar som till slut kommit efter ett antal veckors väntan, och vi hann också införskaffa en ny sänggavel från min bästa kompis Blocket. Vi har letat ny sänggavel i år och dag, och så snubblar vi över en som var både perfekt och billig – win! Lite mek för att få in den i bilen och köra hem den, men inte så farligt. Sedan satte vi upp dörrarna och L ställde gaveln på plats, och plötsligt blev sovrummet så enormt mycket trevligare än tidigare.

Igår undervisade jag spirometri för fyra basgrupper av T2:or, deras första labb för terminen. Jag hoppas att de lärde sig något, det finns en del i den labben som är lite mer komplicerat att förstå. Efteråt gick mamma och jag till stan. Vi gick och gick och gick, med ett fåtal pauser – först lunch på Stångs magasin, sedan en kortare paus när E blev väldigt hungrig, och sedan en fika på Chocolat. Däremellan gick vi en väldig massa. Över 22 000 steg blev det igår… Mamma hade E i sele stora delar av tiden och det trivdes båda två med alldeles förträffligt. Det var Es tremånadersdag – tiden flyger förbi i en aldrig tidigare skådad hastighet.

Igår kväll gick jag på kör för första gången på år och dag. Joyvoice. Vi var säkert hundrafemtio pers som sjöng, vilket blir mäktigt alldeles oavsett om folk sjunger rätt eller inte. Trevligt att komma ut och sjunga.

Mamma åkte hem till London idag, efter att ha städat delar av vårt hus (för att hon helt enkelt inte bara kan sitta ner)… Jag och E har gosat stora delar av dagen, vilket varit väldigt mysigt.

Dagarna fortsätter försvinna i en rasande hastighet. Imorgon ska jag göra tårta.

Tips och råd från allt och alla

Min dotter somnar någon gång mellan tio och kvart över elva varje kväll, och sover sedan till ungefär sex-sju-tiden på morgonen. Då vill hon ha mat, och allt som oftast somnar hon sedan om igen och sover till nio. Så har hon varit sedan hon var fem veckor gammal, då vi flyttade henne till eget rum.

Alla andra föräldrar jag pratat med tittar mer eller mindre avundsjukt på mig när jag beskriver mina nätter. Själv inser jag att jag har haft en enorm tur med en liten bebis som trivs så bra att sova på natten, men det har också hjälpt mig långt i insikten om hur olika människor är redan när de är spädbarn.

Det finns ingen gång i livet då vi får så många tips, råd och rekommendationer som när vi precis blivit föräldrar. De kommer från folk från när och fjärran, från nyblivna far- och morföräldrar, från vänner, från släktingar, och från fullständiga främlingar på stan. Alla är experter på spädbarn. Googla en fråga om något som har med bebis att göra så hamnar Familjelivs självutnämnda experter högst upp, istället för 1177. Föräldratidningarna berättar hur du får ditt barn att äta rätt, att somna på kvällen, hur du löser alla problem du möjligen kan ha. Alla kan och vet allt om vad som är bäst för alla andras barn.

Förutom att de inte alls gör det.

Jag är expert på mitt barn. Jag vet att hon kan sitta nöjt för sig själv och jollra i babysittern på förmiddagen i en halvtimme utan problem, men om jag försöker samma sak på kvällen så blir det tjut inom ett par minuter. Jag vet hur hon blir alldeles tung i min famn när hon somnar djupt för natten, mot hur hon aldrig somnar på det sättet på dagen. Jag vet att om jag är varm så är hon kokhet. Jag vet att hon avskyr att inte vara med och se vad som händer, så att ligga i barnvagnen är oftast urtråkigt och att bli buren bakvänd resulterar i illvrål av protest.

Jag vet det, men inte gör det mig till expert på något annat barn.

Jag har valt att inte köpa några föräldratidningar, jag ignorerar det mesta folk ger i tips-och-råd-väg, jag låter numera även bli att lyssna vidare mycket på BVC sedan de gett råd som gav mig dåligt samvete i flera veckor över att jag gett mitt barn mat. Jag och L gör det som passar oss, och framför allt det som passar E. Vi samsover inte eftersom hon och vi alla sover mycket bättre var för sig. Hon har fått börja sitta framåtvänd i sjal/sele väldigt tidigt eftersom hon avskyr att sitta bakåtvänd. Och så vidare. Det som funkar, det funkar. E berättar högljutt när det inte funkar. Och hon sover jättegott om natten när hon får sova själv. När hon börjar göra ljud ifrån sig på morgonen – hon skriker inte, utan gör ett lite högljutt joller, blir tyst och väntar för att se om någon kommer, och gör sedan samma ljud igen om man inte är snabb nog – kommer jag och tar upp henne.

Så sluta lyssna på alla de där goda råden om allt. Gör det som funkar.

När jag plockar upp henne och hon ler, då vet jag att det jag gör kanske inte alltid är helt rätt, men det är tillräckligt rätt och hon är nöjd.

Hennes leende får hela min värld att bli varmare.

Välkommen

Det är tolv år sedan jag förra gången en hösttermin började utan mig. Att säga att det känns konstigt är en underdrift. Det blir en höst utan nya avdelningar var och varannan vecka, utan föreläsningar, utan plugg på juldagen för att hålla tenta-P-schemat.

Men för många andra börjar det nu. Nya “nollan” börjar på MedFak (tidigare HU/Hälsouniversitetet, men sedan Linköpings Universitet tappade sin prick över i:et har det bytt namn till Medicinska fakulteten) på måndag, kommer att sitta förväntansfulla och vänta på att få sitt namn uppropat. Är du en av dem som börjar på läk denna höst? Välkommen.

Välkommen till ett helt nytt liv. Även om du är Linköpingsbo sedan tidigare så kommer det att bli ett nytt liv. Du kommer förmodligen att plugga mer de närmsta fem och ett halvt åren än du någonsin gjort innan eller kommer göra efter. En del dagar kommer det att kännas som att din hjärna expanderar med all kunskap du trycker in. En del dagar kommer du att vilja slå huvudet i en betongvägg upprepade gånger. En del dagar kommer du att skratta, andra gråta, och rätt många göra både och och så mycket mer. Och efter ett tag inser du att man lär sig av så mycket annat än bara föreläsningar och böcker.

Tänk efter under utbildningen, vilken sorts läkare du vill vara. Det finns etiska dilemman som ingen annan yrkesgrupp någonsin behöver ta ställning till. Fundera över dem, gör inte bara som alla andra. Börja lära dig vem du är, för när du kommer ut kommer du inte vara den du är nu.

Det går inte att beskriva hur mycket man kan lära sig på elva terminer, men när du kommer ut på andra sidan kommer du att vara doktor.

Själv ska jag njuta. Jag ska njuta av att se min dotter växa, se henne lära sig saker varje dag, varje timme. Idag låg hon på mage och lyfte huvudet på egen hand, för första gången. Det är tungt när man är liten och har ett stort huvud, och det är en nästan löjlig stolthet att se det som mamma. Jag har fortfarande lite svårt att ta in det där med att jag är mamma, så på kvällarna sitter jag lite extra länge när hon har somnat i famnen, och bara känner hennes lätta andetag mot min hud, och försöker få in det enorma i att hon är här hos oss.

Ni som är nya på läk, glöm inte att njuta ni också.

Bröllop, barnfritt, utflykter… semester!

Har haft en fantastiskt trevlig helg. Den började redan i torsdags, faktiskt – inte för att jag numera håller något vidare koll på vilken veckodag det är (med L på semester har jag inte ens hans jobb för att hjälpa mig med om det är helg eller inte), men det stod i kalendern att mamma skulle komma till Linköping då, och det gjorde hon. Sedan vi fick Liten har mamma besökt Linköping fler gånger än hon gjort sammanlagt under resten av tiden jag bott här. Typ.

På torsdagskvällen satt mamma barnvakt medan jag och L för första gången sedan hon kom fick gå ut utan barn. Vi åkte till Norrköping av alla ställen, där jag hittat en White Guide-recenserad restaurang Ardor, som numera heter The Lamp (av oklar anledning). Vi hade en grymt bra kväll där, med fantastisk förrätt och stor skaldjursplatå till huvudrätt. L benämnde det den bästa hummer han ätit, och jag föll pladask för havskräftorna. Vi fick också prata med varandra som vuxna människor utan avbrott av bebis som vill ha uppmärksamhet, vilket var väldigt tacksamt. Trevligt att umgås med sin man, inte bara pappan till sitt barn. Det blev ingen sen kväll, men de timmar vi var iväg var välbehövliga.

Fredagen var lugnare – men vi hade årets kräftpremiär. Det var sol och varmt, så vi placerade bordet i skuggan av ett av träden i trädgården, och hade vår pyttelilla kräftskiva för tre personer där, utan roliga hattar eller sånger, men med massor av kräftor. L hade även slängt ihop en mumsig Västerbottenpaj som blev riktigt bra. E sov genom det hela, så samtliga vuxna fick äta med båda händerna, och just när det gäller kräftor är det definitivt lämpligt.

Mini-kräftskiva!

Mini-kräftskiva!

På lördagsmorgonen åkte vi en kvart tidigare än planerat iväg mot Stockholm. Vi hade tänkt åka åtta, men vi var klara tidigare och E hade somnat så vi körde. Vi åkte först till Ls syster V och fikade och tittade på deras fina lägenhet. De har bott där i två år, men vi har bara varit där en enda gång, samma helg som de flyttade in, så det såg lite annorlunda ut… Efter laddning med kaffe och hallon-choklad-kladdkaka åkte vi vidare mot Värmdö där jag och L var bjudna på bröllop. Mamma var med för att barnvakta E ytterligare en kväll. Vackra brudparet F och T (den senare gammal kursare till L) gifte sig vid en sjö, himlen var knallblå och solen strålade – det var en fantastisk eftermiddag som övergick i en underbar kväll. Maten var jättegod, talen välskrivna och brudparet såg sådär lyckliga ut som brudpar ska göra. Det blev fest hela kvällen och en bit in på natten.

Uppklädda för F och Ts bröllop.

Uppklädda för F och Ts bröllop.

Idag åt vi frukost med brudparet och övriga gäster som sovit över, och sedan körde vi hem igen. Mamma tog tåget hem och L åkte ut och fiskade, vilket är vad han gör om kvällarna nu under semestern.

Även onsdagen var en trevlig dag, nu när jag tänker efter. Jag, L och E gjorde en liten dagsutflykt till Gränna och Jönköping. I Gränna besökte vi Polkapojkarna (enda polkastället man får handla på, eftersom det är Ls gamla arbetsplats), vilket alltid är ett mysigt och smakrikt stopp, och sedan åt vi räkmacka på ett café en bit upp på berget ovan Gränna. Mycket gott, och fin utsikt. Därefter tillbringade vi resten av eftermiddagen hos Ls föräldrar. Deras trädgård är lummigt härlig och innehåller dessutom en massa ätbart – hallon, vinbär, körsbär, äpplen… Mums.

Uppe på berget vid Gränna.

Uppe på berget vid Gränna.

L och föräldrarna inspekterar trädgården.

L och föräldrarna inspekterar trädgården.

Vi försöker göra mesta möjliga av Ls semester och de soliga dagarna den här sommaren erbjuder (det har varit sol varje dag sedan L gick på semester, så han förstår inte vad folk klagar på…) – och det känns som att vi gör ett bra jobb.

Namngivning och födelsedag

Augusti är här, och hittills har augusti inneburit tårtskapande för min del. Först hade vi Es namngivning (ihop med kusinen) med två tårtor, och sedan fyllde jag en faslig massa år väldigt nyligen, och en annan av Es kusiner fyller år imorgon. Vi firade mig och Z igår, så två tårtor till.

Namngivningen blev perfekt. Vi köpte ett tält, jag, D och D, som vi kan ha framöver till liknande tillställningar, eftersom det blir betydligt billigare efter bara två gånger att ha ett eget än att hyra, och där ställde vi upp bord för alla vuxna. Barnen fick ett barnbord under ett träd utanför. Temafärgerna var blått och orange, och dekorationerna gick således i de färgerna. Ebay is my friend, där hade jag hittat både pompoms, vimplar och godispåsar för nästan ingen peng alls (kinesiska Ebay är snorbilligt). Orange och blå servetter hittade jag på IKEA.

Jag och D pyntade tältet medan killarna förberedde maten.

Pyntat tält.

Pyntat tält.

Det var fint väder hela dagen, trots att alla dagar fram till dess hade inneburit mer eller mindre regn. Partytältet blev ganska varmt, så vi öppnade sidorna och använde det som solskydd istället för regnskydd.

Vi hade en kort ceremoni med välkomstskål, allsång (Var nöjd med allt som livet ger!) prat om de två barnens namn, diktläsning, presentation av faddrar, och ballongsläpp med heliumballonger. Det blev alldeles perfekt. E hade familjen Vs dopklänning under ceremonin och var hur söt som helst (sedan bytte hon till en mer praktisk och mindre kokhet klänning).

Killarna grillade och hade innan förberett pastasallad, spenatpaj, vanlig sallad och en hel massa annat, och folk åt så det stod härliga till. Det fanns också fiskedamm för alla, vuxna som barn (barnen stod i kö så snart L börjat säga “fiske…”), och sedan avslutade vi med tårta och presentöppning. Tårtor med vanilj– och hallonfyllning, och med choklad– och jordgubbsfyllning.

Vanilj- och hallonfyllning, täckt med marsipan.

Vanilj- och hallonfyllning, täckt med marsipan.

Choklad- och jordgubbsfyllning, täckt med marsipan.

Choklad- och jordgubbsfyllning, täckt med marsipan. Ugglor är mitt och Ls “tema” för Es rum.

Därefter minglade alla vidare, barnen sprang sig trötta och alla hade allmänt trevligt. En mycket lyckad dag.

Sedan var det min födelsedag, vilket kändes som ett betydligt mindre big deal när man passerat trettio (jag har passerat trettio – hu!). Gjorde hursomhaver en tårta till mig och en tårta till Z som fyller nio. Hans mamma kom på inspirationen – Minecraft. Den är inte så komplicerad och perfekt som jag önskat, för jag hade inte tid eftersom det var ganska sent påkommet, men födelsedagsbarnet identifierade omedelbart vad temat var, så den fick godkänt. Smaken gick också hem.

Min egen tårta var ett experiment – chocolate chip cookie dough brownie cake. En tårta med en browniebotten, ett lager cookie dough (ja, ogräddad kakdeg), och ett lager sockerkaksbotten med chokladbitar i. Täckt med en ny typ av smörkräm, med kondenserad sötad mjölk i, vilket gjorde smörkrämen fluffigare än vanligt. Det hela blev ganska gott… :p

Själva födelsedagen firades lugnt – frukost på sängen av älsklingen, besök av svärföräldrarna, lunch och tårtor hos familjen S med större delen av familjen V, och sedan en lugn eftermiddag och kväll med god hemlagad middag.

Chocolate chip cookie dough brownie cake.

Chocolate chip cookie dough brownie cake.

Minecrafttårta med jordgubb- och vaniljfyllning.

Minecrafttårta med jordgubb- och vaniljfyllning.

Insidan av min tårta...

Insidan av min tårta…

Imorgon fyller min lilla tjej två månader. Det är helt galet vad tiden går fort – och hur mycket hon växer. Tio centimeter på två månader, det är inte illa. Tänk om vi hade fortsatt växa på det sättet…

Bröllopsdag och dagar som går

Det är inte så prioriterat med blogguppdateringar just nu. När liten sover får man passa på att plocka undan, fixa saker, och sova själv – om inte liten somnat i sjalen, för då är det svårare att sova. Då får man baka istället. Om mindre än två veckor ska vi ha namngivning för liten och litens kusin, så två tårtor ska bakas till dess. Tur att liten inte är det minsta brydd när vispen går på högvarv.

Förra veckan åkte jag till Barsebäck och hälsade på föräldrarna. Eller ja, åkte på retreat och blev omhändertagen. Fick sova på eftermiddagarna och även på morgnarna – klockan sju, när liten fått sitt morgonmål, gick jag in till mamma som hoppade ur sängen, tog E och gick ut på promenad med henne så att jag fick sova vidare. Fantastiskt skönt och välbehövligt. E är jätteduktig på att sova om nätterna, vaknar oftast bara en gång och sedan tidigt på morgonen och somnar snabbt om efter båda, men det är ändå mindre sömn än jag behöver.

På dagtid lämnade liten knappt sin mormors famn, och om hon gjorde det var det oftast för att istället bosätta sig i morfars famn. Jag tog hand om matningen, i övrigt fick jag själv äta både frukost, lunch och middag med två händer!

Tänk vilka saker man blir glad över numera.

Annat som gör en ljuvligt glad är när liten ler upp mot en. Det har hon gjort sedan ett tag tillbaka, men det blir allt mer frekvent och lättare att locka fram.

I Barsebäck fick E träffa sin morbror också för första gången. Det första hon gjorde var att ge honom det största smil jag sett. Hon verkade förstå att hon behövde charma honom kanske lite mer än mormor och morfar behövde charmas. Det fungerade alldeles utmärkt, lillebror blev fullständigt charmad.

Att åka tåg med spädbarn var spännande, men oj vad hjälpsamma folk blir. Tåget var tacksamt i tid både dit och hem, och tågvärdarna ska ha all cred för de var hur snälla som helst och hjälpte med det de kunde. När jag skulle få ihop barnvagnen inför avstigning på vägen hem bad jag en av mina medresenärer om hjälp, och hon gav ett strålande leende och sa, “Oooh, jag har längtat efter att få hålla en sån här liten igen!”. Och sen satt E där ett par minuter. Nemas problemas.

L har jobbat och jobbat. Full vecka följt av helgjour som igår varade i över elva timmar.

Idag firar vi tvåårig bröllopsdag. Tänk att det är två år sedan vår underbara dag på Bjärka-Säby. Det känns det inte som, samtidigt som det känns så mycket längre sedan. Livet har förändrats, framför allt för sex veckor sedan. Bröllopsdagen är och förblir ett fantastiskt minne, en av de bästa dagarna i mitt liv.

20 juli 2013.

20 juli 2013.

 

Insikter som nybliven mamma

När man går ut på stan med ett spädbarn är det som om jag gick ut med en superkändis i famnen/vagnen. Helt plötsligt har jag gått från att vara Ingen till att hålla en liten människa som på alla sätt måste tittas på och beundras och oooh-as över. Inte mig emot egentligen, jag håller ju helt med. Lilla E förtjänar varje titt och beundring och oooh. Icke desto mindre måste jag ju säga att det är oväntat – det finns ju ingen brist på ungar i världen. Menmen. Det är trevligt.

Kanske lite mer väntat, och hand i hand med föregående, är alla välmenande tips man får. “Fryser hon inte, borde hon inte ha mer kläder på sig?” kommer från både när och fjärran. Mitt barn är en liten kamin av värme och till följd av detta är hon mer eller mindre knallröd mer eller mindre hela tiden, varför jag är ganska säker på att det bästa för henne trots allt är att ha bara blöja på sig när det är tjugo grader varmt ute. (Eller också kanske jag vägrar sätta på henne kläder eftersom jag är snål och tycker att hon behöver härdas. Något av alternativen är säkert rätt.)

Bästa kommentaren fick jag igår. L, jag och E tog en liten impromptu utflykt till Motala och åt middag där, och gick sedan och tog en glass. Till glasskön kom även tre tanter som snart fick syn på E och tyckte att hon var alldeles bedårande. Helt okej så långt. Men sedan beställer jag min glass, och en av tanterna utbrister, “Men ska mamma verkligen äta glass? Tänk, en del av det där går ju över till barnet!” Jag hade väl begripit det hela om jag beställt in en flaska vodka på ett uteställe, med ungen hängandes över axeln klockan två på natten, men – en glass? Really? Graviditetskilona har rasat av mig, och lite till, sedan hon föddes. Kalorier, även om det är en sockerbomb som glass, är nog inte undergången för varken mig eller E.

“Jo, mamma ska nog ha lite glass trots allt”, svarade jag och tog mina två glasskulor och vräkte på topping. För att topping är gott. Och glass också.

Kommentarerna är ju i all välmening, men man undrar ju ändå var folk får behovet av att ösa sina insikter över nyblivna mammor ifrån.

Några av mina egna insikter de senaste veckorna är i övrigt (en icke uttömmande lista, minst sagt):

(1) Tiden, som tidigare gick snabbt, har nu övergått i överljudshastighet. Tre veckor imorgon. Tre veckor?! Var i hela friden har tiden tagit vägen? Och samtidigt känns det, för mig och L som säkerligen för de flesta nyblivna föräldrar, som att E varit hos oss mycket längre.

(2) Spädbarn kan andas och äta samtidigt. Enligt en dokumentär på SVT beror detta på ett högt sittande struphuvud. Det är oavsett förklaring fascinerande.

(3) Än mer fascinerande är att spädbarn utöver att andas och äta samtidigt dessutom kan lägga till att sova och bajsa ovanpå det. Fyra saker på en gång, det är vad jag kallar simultankapacitet.

(4) Jag fungerar på mycket mindre sömn än väntat. Under graviditeten sov jag gladeligen tio timmar per natt och var ändå trött när jag vaknade. Nu är jag visserligen trött om dagarna (och grinig om kvällarna, fråga L), men jag fungerar på mindre än halva mängden sömn. Bra sömn får jag ungefär mellan elva och två på natten, när E sover sitt längsta pass. Sedan är det upphackade timmar till morgon.

(5) Min dotter är ett matvrak. Sin andra levnadsvecka gick hon upp ett halvt kilo. Om det fortsätter så kommer jag att få släpa runt på en heffaklump.

Livet är helt klart i en ny fas, och den är krävande, sömndepriverande, och, som Askungen skulle uttrycka det, alldeles underbar.

Min familj. <3

Min familj. <3