Studieuppehåll

Nu är det fem år sedan jag började blogga och nästan fem år sedan jag började på läkarprogrammet. En enda termin återstår, innan läkarexamen är min och jag kan ge mig ut i den vida världen (eller åtminstone söka jobb på universitetssjukhuset i Linköping som underläkare…).

Men det blir inte examen i januari. Det skjuter vi på en aning. Läkaryrket får vänta en stund, nu är det ett annat yrke jag får sysselsätta mig med:

Mamma.

Min och Ls dotter föddes den 9 juni och nu är det med henne och hennes pappa jag tänker tillbringa dagarna. Sommaren blir inte fylld av diktat, epikriser, och svårt sjuka patienter på onkologen som det var tänkt, utan istället blir det blöjor, amning och för lite sömn (det sistnämnda kanske det hade blivit ändå). Det är något helt nytt, och jag har ingen aning om hur det blir, utan bara att det blir.

Till hösten tar jag ledigt för att fortsätta vara mammaledig, och sedan får vi se när det blir återgång till plugg.

Eventuellt blir det inte lika mycket skrivet här heller, när jag har annat för mig. Det får vi se, men att höstterminen inte kommer ha läkarpluggsfokus är i alla fall klart.

Och jag får faktiskt lov att vara helt ledig för det blev galet nog så att jag klarade både bildtentan (med knapp marginal och bara för att de sänkt godkäntgränsen) och T10-tentan som jag inte ens trodde att jag skulle hinna skriva eftersom dottern var beräknad fyra dagar tidigare (och dessutom blev det godkänt med så mycket marginal att L tyckte att jag måste ha pluggat alldeles för mycket).

Sammantaget har detta varit en av de mest krävande terminerna – inte på grund av terminen i sig, utan för att jag sedan i januari flyttat till hus, fått en artikel publicerad, gjort samtliga placeringar, skrivit ett sedvanligt kompendium, skrivit och klarat två tentor (varav den ena den största på läkarprogrammet i Linköping), och alltihopa medan jag varit mer eller mindre höggravid. Jag är mycket sällan imponerad av mig själv, men den här gången är jag faktiskt det…

Ett enkelt tack

“Beklämmande” är ett ord som inte ens börjar beskriva hur det är att få höra att en sköterska i princip sätts i chocktillstånd för att en läkare tackar för att hon hjälpt honom (för det har aldrig hänt förut). Snarare är det så att What The Fuck täcker det mycket bättre.

Hur dåliga är vi egentligen på att säga tack?

Det är ett sånt litet ord. Fyra bokstäver. T. A. C. K. Men det kan betyda hela skillnaden mellan en bra och en dålig dag på jobb. Mellan att göra det man måste, eller gå den där extra biten bara för att hjälpa. Tro fan att man slutar orka försöka när ingen någonsin visar någon tillstymmelse till tacksamhet.

Min man är sällsynt bra på det där med tack och uppskattning och de senaste åren med honom har inneburit att jag lärt mig en hel del om hur enkelt det är att få andra människor att känna sig uppskattade. En godispåse inköpt “för att om inte patienterna tackar så får vi ge oss själva uppskattning”, en egenproducerad pappersmedalj som hänger på mottagarens vägg i all evighet efteråt, eller en chokladbit för att välkomna någon tillbaka till jobb efter en sjukskrivning. Det är så billigt men framför allt så enkelt att visa andra människor uppskattning.

Så man blir bedrövad när man inser hur dåliga vi är på det.

Jag älskar att jobba på akuten, delvis av den här anledningen. Man jobbar i team och oftast funkar det så att alla syns och alla förstår att de är viktiga. Man får feedback direkt, man får tack för saker man gör och det blir så mycket trevligare att jobba. Läkarna är inte några som kommer in på ronden, tar kommandot, beordrar vad alla andra ska göra, och sedan går. BRIVA var tyvärr motsatsen mot akuten. Det kunde gå veckor utan att jag ens träffade läkaren som hade hand om patienten (mycket eftersom läkarna byttes två gånger i veckan, men oavsett så såg jag sällan någon doktor), eftersom jag satt på rummet och höll koll på patienten medan läkaren rondade vid dator utanför. De satte scheman och bestämde allt vi skulle göra – att vända en medvetslös patient en gång i halvtimmen blir rätt krävande efter ett tag – men någon uppskattning blev det aldrig.

Min erfarenhet som undersköterska är att sjuk- och undersköterskorna är ganska bra på att tacka varandra, även om det även där är väldigt varierande. Eftersom min framtida gärning kommer vara i läkarrollen riktar sig detta således mer till läkarkollegiet: Tacka människorna du jobbar med. Gör sköterskorna (eller annan personal!) saker för dig, säg tack. Det är mycket möjligt att det du bett om är en del av deras arbetsuppgifter, men det kostar dig absolut nada att säga det lilla ordet. Och det kan göra någons dag, och göra att någon orkar slita lite till till för dålig lön och kassa arbetsvillkor (vilket de inte borde behöva, men det är en helt annan fråga).

(Vill man ta det längre så bakar man, köper en godispåse i kafeterian, printar ett väldigt uppenbart egengjort diplom, eller är kreativ på något annat sätt… Tänk själv hur du skulle reagera på något sådant!)

T10-tenta skriven

Där bildtentan fallerade fullständigt som mer eller mindre komplett irrelevant för tio terminers plugg (imponerande att lyckas med det) var T10-tentan desto bättre, i min mening. 101 poäng fördelade på två psykfall (ångest och ätstörning), ett neurofall (det enda som kändes ganska perifert för terminen), ett FoF-fall (genusfrågor) och ett geriatrikfall (mycket palliation). Neurofallet handlade om dystrofia myotonika, vilket såvitt jag kan minnas nämnts som en väldigt liten del av en föreläsning. I mitt kompendium tror jag att det tar upp typ fem rader. Så det var jag väl inte helt lycklig över, lika lite som att det som del av fallet fanns att tolka EMG och sånt. Inte något jag lärt mig den här terminen.

Men på det hela taget en schysst tenta, så får vi se nu om det gick vägen. Jag gick åtminstone en och en halv timme innan sluttid, tyckte det gick ganska fort att skriva. Men vem vet, jag kanske missade en massa. Vi får se.

Idag har varit första dagen på ledigheten. Jag har gått till stan, hämtat L från jobb innan lunch eftersom de har halvdagar på fredagar, och vi har varit på Tornby en runda. Nu till kvällen har jag varit fiskeänka – L åkte iväg med en arbetskamrat för att fiska. Fick en bild på en firre, så de verkar ha haft det bra.

Bildtentaresultat kommer enligt klasskompisar inte på ett tag än, men efter det är det väl dags att öppna böckerna igen. Tills dess tänker jag vara leeeedig.

Just det, grattis alla er som nu tagit examen – Facebook svämmar över av glada miner från diverse program :)

Zopiklon, Zolpidem och Zaleplon – zzzzznark

Med två dagar till tenta är tenta-p-schemat gjort. Tacksamt kort tenta-P den här gången, än mer så när jag skippar det mesta FoF för ärligt talat har jag inte en aning om vad jag ska plugga på det området. Så FoF och geriatrik fick bli på samma dag. Och så började jag repetera igår, fortsatt idag. Ska ju hinna igenom kompendiet ytterligare någon gång.

Som vanligt lär man sig en hel del under tenta-P, vilket alltid är en skön känsla. Genomgång av gamla tentor ihop med E är mycket givande.

Förhoppningsvis ställer de frågor på sådant jag tycker varit relevant. Lika förhoppningsfull är jag om att de kan skippa så mycket mekanismer på läkemedel – är det något jag är riktigt dålig på så är det att hålla reda på mekanismerna för tusen olika läkemedel. Jag har svårt för namnen som inte säger någonting – för min del är det snudd på omöjligt att hålla reda på skillnaderna mellan sömnläkemedlen Zopiklon, Zolpidem och Zaleplon (som i sin tur heter Imovane, Stilnoct och Sonata som läkemedelsnamn i handeln). Det är liksom inte tillräckligt med hjärnkapacitet för sånna skillnader. Och i verkligheten finns ju FASS tillgängligt, så…

Helgen kom och gick, pluggade i lördags men tog ledigt i söndags. Visste att jag ändå ligger bra till pluggmässigt, och L brukar hävda att jag pluggar mer på typ en dag än han gjorde på ett helt tenta-P och att jag därför ska ta och lugna ner mig ett par tre kilo. Jag satte mig och gjorde 2014 års fotobok istället, vilket har stått på to-do-listan länge men inte blivit av bland flytt och allt annat som behövt göras under terminen. Det är kul att gå igenom bilder och tänka tillbaka på allt som hänt. Blir sjätte året jag gör en årsfotobok.

I lördags kväll gick vi till LoD också, där Ls syster med sambo var på besök. Trevlig kväll med mängder av sötsaker. I övrigt var helgen mest välbehövligt lugn.

Nu, åter till att repetera schizofreni en gång till.

(Har förresten uppdaterat T10-läkemedelslistan också)

Artikel publicerad!

Jag har fått min första artikel publicerad! Fick reda på att den accepterats för ett par veckor sedan, men nu finns den också uppe på PubMed:

Serum leptin levels are independently related to the incidence of ischemic heart disease in a prospective study of patients with type 2 diabetes

Roligt :) Det är jobbet jag började med sommaren efter T6, som nu till slut gett det optimala resultatet – publikation i en tidning (Cardiovascular Diabetology). Är något stolt, får ju medges. Jag är inte den enda som jobbat med den, men jag står som förstaförfattare så det är coolt på riktigt. Artikeln handlar om att leptin i serum eventuellt i framtiden skulle kunna användas som prediktor för ischemisk hjärtsjukdom för personer med typ 2-diabetes, och det är en liten, liten del av en stor studie som kallas CARDIPP, som pågått sedan typ tio år i Fredrik Nyströms och Carl Johan Östgrens regi.

Min artikel på Cardiovascular Diabetologys hemsida :)

Min artikel på Cardiovascular Diabetologys hemsida :)

I övrigt tuggar tenta-P på. Att läsa neurologi är så tråkigt att jag hellre tittar på färg som torkar, men jag tvingar mig själv igenom de få sidor som står på schemat (när jag lägger upp plugget går jag efter nåt bra tenta-P-schema och skriver upp vilka sidor som hänger ihop med vilken dag; denna gång har det inneburit ca 20-30 sidor/dag, vilket är överkomligt trots allt). Jag vet inte om någonting fastnar, alls. Får väl se om en vecka.

Har sålt ett helt gäng kompendier de senaste veckorna, som jag brukar göra inför tenta-P. Det är kul att få mail från folk som skriver att de behöver lite extra “stöttning” under tenta-P och tycker att mina kompendier passar bra för det. Eller folk som haft “stor nytta” av kompendierna förr och som således vill ha dem även denna gång. Många kunder är återkommande, så något rätt med kompendierna är det uppenbarligen.

Bildtentahelvete och mer plugg

Igår skrevs så Linköpings läkarprograms värsta tenta, bildtentan. “Clinical reasoning exam”, CRE, är den officiella benämningen.

Det gick åt helvete. Jag brukar visserligen känna så ganska ofta, men allvarligt – jag satt och hittade på svar på i princip varenda sida eftersom jag inte hade en aning om vad de pratade om. Det är ju dock generellt högre sannolikhet att få poäng om man skrivit något än om man inte skrivit något, därav fick fantasin jobba. Sida upp och sida ner med saker jag inte vet. Bilder på saker jag inte har en aning om vad det är. Lyckades gissa rätt på vilken nivå diskbråcket vi fick en MR-bild av var på, annars hade L väl aldrig förlåtit mig, men det var på anamnes och inte bild jag gissade…

Inte en enda fråga på hjärta eller lungor, det är väl inte kliniskt relevant. Till skillnad från i princip samtliga ex-bildtentor som jag och E gjort de senaste veckorna fanns det inte heller en enda riktig neurofråga – den som fanns var en histofråga.

Omtenta i augusti. Baserat på hur det lät från övriga i klassen igår efter tentan skulle jag tro att vi kommer vara ett par stycken.

Igår eftermiddag vägrade jag plugga mer, eftersom jag alltid är helt slut efter tentor även om denna var väldigt kort (tog drygt två timmar att skriva istället för de vanliga fyra-fem timmarna). Jag och L åt lunch ihop och sen var jag hemma och städade halvdant. Dödstrött på kvällen och somnade gott för att vakna till en ny dag – och ett nytt tenta-P. Tenta-P för T10 började nämligen idag. Kör stenhårt (nåja) med psyk. Schizofreni och psykos står på menyn, liksom tvångsvårdskriterier och annat kul. Men det känns i alla fall färskt tack vare att psyk var det senaste jag var på. Och det är alltid mycket enklare att komma ihåg sjukdomarnas symtom och allt annat när man har riktiga patienter i huvudet som exempel. Schizofrenipatienterna är ganska svåra att glömma.

Så nu är det psyk två dagar, neuro tre dagar, och sen FoF (vad det nu finns att läsa där) och geriatrik, och sen är det tenta nästa torsdag igen.

Snart sommar.

Psykavslut och specialitetsfunderingar

Imorgon är sista dagen på psyk. Fyra veckors placering avslutas med fältstudiepresentationer där alla läkare blivit inbjudna att lyssna. Whoo, jag som älskar att prata om saker jag inte kan något vidare väl inför en massa experter. Fältstudiepresentationer är definitivt inte min favorit.

Men sedan är sista placeringen på T10 avklarad.

De senaste två veckorna har erbjudit en bred variation av patienter. Jag kan inte påstå att jag skulle vilja jobba på psyk. Framför allt tiden i slutenvården får mig att tappa hoppet, genom patienter som jag inte förstår hur de någonsin skulle kunna bli friska. Pratade med överläkaren om saken, och hon menade att det är bättre att vi går med i öppenvården – där hade vi fått träffa folk som fungerar, trots svåra diagnoser. Patienter som man hittat rätt medicinkombo till, som tar sina mediciner som de ska och följer planen. De som hamnar i slutenvården är de som man inte lyckas med, på ett eller annat sätt.

För min del är somatiken fortfarande mycket mer lockande. Och eftersom jag är distinkt oförtjust i avdelningsarbete kommer det att landa i en specialitet som inte har särskilt mycket av den sorten. En del specialiteter är uteslutna redan från början – allting kirurgi, för jag tycker inte om op, och ögon och öron-näsa-hals, för att jag tycker att de är urtråkiga. Vill heller inte vara inlåst i mörker, så röntgen går bort, och labbläkare i övrigt har aldrig ens funnits på kartan.

Jag trivs på vårdcentral. Allra bäst trivs jag på akuten. Så det är dit siktet är ställt. En plats där man aldrig vet vad som kommer, där varje dag ser olika ut. Där det också finns negativer – att spendera alldeles för stora delar av arbetspasset på att leta vårdplats är inte vidare lockande – men där det för min del finns mer positivt, inte minst med organisationen man har i Linköping.

Nästa termin är det gynekologi, pediatrik och anestesi, alla placeringar jag ser fram emot för att alla verkar spännande på sitt sätt. När L nyligen randade sig på anestesin kom han därifrån och sa fundersamt till mig att han undrade om inte det skulle passa mig. Inte vet jag. Vi får se. Jag tycker om valmöjligheterna i det här yrket.

Psykosavdelning

Jag försöker ta mig igenom alla gamla kompendier som plugg inför bildtentan. Det går sådär. Har gjort T3, T4 och T10, börjat på T5, och det är mindre än två veckor kvar. Bleh. Orken tryter definitivt.

I nästa vecka är det dags för OSCE-tenta för T9. Så här i backspegeln, och med bildtentan hägrandes, känns det som en väldigt mycket mer överkomlig utmaning. Bildtentan känns oöverstiglig. Jag och E har suttit och gjort gamla tentor och en del går bra, annat är rakt av obegripligt. Det finns frågor där jag inte har den blekaste aning om vad de pratar om, med sjukdomar som är så små och perifera att de bara nämnts någon enda gång på någon föreläsning. Känns sådär.

Men vi får se hur det går. Och när den tentan har skrivits är det bara att ta ett par timmar att ladda om, för dagen efter börjar tenta-P för T10. Weiii, det är roligt nästan jämt att plugga läk.

Denna vecka har jag varit min första av två veckor på psykosavdelningen (avd 38) på psyk. Det är… intressant. Lugnaste veckan hittills, inte överdrivet mycket att göra på avdelningen. Patienterna är väldigt varierande, från bipolära patienter med mani till schizofrena till missbrukare med drogpsykoser. Och annat. Det är ett väldigt annorlunda klientel än man är van vid från de somatiska avdelningarna (även om det ska sägas att psykfall förekommer lite varstans…). Man kan liksom inte riktigt lita på patienterna, och man vet inte om de tar sina läkemedel och om de tänker komma till nästa besök. Men jag har fått göra ett par patientsamtal, det första med en manisk patient vilket var som att börja med att slänga sig ut för ett stup. Det är svårt att veta var man landar med ett sånt samtal.

Nästa vecka är sista veckan på psyk, vilket också innebär sista veckan på T10. Terminen har, som de flesta före den, gått snabbt. Två tentor hägrar och sedan är det sommar…

BUP, bildtentaplugg, lathet…

Veckan på BUP har kommit och gått. Snabbt försvinner tiden, vet knappt var den här terminen har tagit vägen. Känns som en evighet sedan jag var på vårdcentralen och gjorde min KUA-placering. Jag hade en god tanke om att plugga kontinuerligt under terminen inför bildtentan, men det gick sådär. Flytten kom emellan, och latheten. Jag vet inte riktigt vilket som bidrog mest – i vanliga fall är det lathet, men flytten har varit ganska krävande. Och så fixade jag T10-kompendiet, det har ju också tagit tid.

Det finns för lite tid på dygnet. Men fler timmar vet jag inte om jag hade velat ha, för som L brukar säga så hade man ju knappast fyllt mer tid med roligheter (eller sömn…), utan man hade bara tryckt in mer måste-saker.

Nu har jag i alla fall kommit igång med bildtentaplugget. Har läst hela T10-kompendiet en gång, och T3-kompendiet, och jobbar nu på T4. Tänkte åtminstone skumma alla innan det är dags om drygt två veckor. (Usch, drygt två veckor… meh). Lagt upp två nya bilder på övriga anteckningar-sidan, eller ja, den ena är en uppdaterad bild från T4-kompendiet eftersom jag trots att jag går T10 fortfarande inte riiiiktigt tagit mig tid att lära mig vad som är vad i glykogenolys, glykogenes, glykolys, mm. Jag borde lärt mig det på T1. Jag hade nog bättre koll på det då än nu, men jag har aldrig kunnat uppbåda intresse om det där, så kunskapen har alltid varit haltande. Då får man ta igen det på T10. (Och sedan eventuellt glömma det igen…)

BUP har hur som haver varit hur bra som helst. På dessa dagar har jag hunnit med ätstörningsteamet, jouren, mellanvården, öppenvården och remisskonferens. Fick ha ett eget samtal med en ätstörningspatient och fick väldigt positiv feedback från det, vilket alltid känns bra och får mig att känna mig duktig. Annars har det mest varit att sitta bredvid och lyssna, och sticka in små frågor här och var när det varit någon poäng med det. Alla har varit hur trevliga som helst och väldigt öppna på alla sätt. Till skillnad från t ex neurologen så har alla vetat att jag skulle komma, och de har också tagit sig tid att berätta utförligt inför varje patient, så att jag har fått ut maximalt i mötet med varje patient.

Nu är det helg igen, och den kommer ju försvinna sådär som helger alltid gör. E och jag har bildtentapluggat ihop (en del går bra, en del stirrar vi på varandra när ingen av oss ens förstår frågan, och en del är mittemellan). L har varit en dag i Finland och kommer hem mitt i natten, så för kvällen är jag gräsänka. Huset borde städas, men jag orkar inte.

Och ute är det vår.

Vacker vår i rosa.

Vacker vår i rosa.

Psykplacering

Förra måndagen inleddes min sista T10-placering: fyra veckor psyk. Jag var väl inte riktigt psykad över det hela, om man nu vill uttrycka det så. Psykföreläsningarna har varit av väldigt varierande kvalitet, och det känns lite som att det inte är så mycket att göra med psykpatienterna – de har dålig compliance till att ta sina läkemedel, om det alls finns några läkemedel, det är stor recidivrisk på det mesta man alls kan bli frisk från, och det hela känns lite lagom hopplöst.

Som tur är har placeringen så här långt överträffat alla förväntningar.

Innan placeringen började kunde vi gå in på Lisam (vår nät-kursplats) och hämta hem ett fylligt dokument med information om kliniken. Det är inte psyk ensamma om, det hade även neurologen som sedan visade sig vara världens sämsta placering, men när vi kom till psyk i måndags morse så hände precis det som stått i dokumentet: vi fick en ordentlig introduktion. Vi fick en rundvandring, vi fick en stunds prat med studentansvarige om vad vi har för förväntningar och farhågor (alltid dessa F på läkarutbildningen i Linköping), vi fick veta var vi kunde hämta kläder och var vi skulle byta om (vilket visserligen var världens minsta studentrum utan några stora låsbara skåp, men ändå). Vi hade dessutom fått scheman så att alla visste var de skulle efter introduktionen.

För egen del var min första vecka på akutenheten/dagjouren. Det visade sig vara grymt bra. En underläkare och en överläkare, och jag och den andre läkarstudenten fick hänga på. Redan dag ett fick vi ha egna samtal med patienter, och diktera efterföljande journaler – det är visserligen inte något nytt när man går T10, men psykstatus är lite annorlunda mot vanlig journalföring, så det är väldigt bra övning ändå. Både ÖL och UL lyssnade på oss, vi fick sammanfatta våra patienter och komma med förslag på åtgärder.

Det blev många suicidbedömningar förra veckan, majoriteten på inneliggande patienter. Psyk tillkallas ju regelbundet för folk som tagit överdoser och gjort annan skada på sig själva. En del planerade besök blev det också. Jag fick träffa en äkta psykotisk patient, vilket var spännande – föreföll till en början ganska vettig, för att sedan, allteftersom agitationen tog överhanden, bli mer och mer uppenbart psykotisk. Det blev också första LPT-omhändertagandet jag fick vara med om, dvs tvångsvård.

Denna vecka är jag på BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. Även denna vecka började bra, med en ordentlig introduktion och rundvandring på BUP (som håller till i skilda lokaler mot vuxenpsyk), och vi har fått ett detaljerat schema. Bemötandet gör så otroligt mycket för hur man ser på placeringen! Fick nämligen ändå bara träffa en patient under dagen, men hade behållning av det ändå. BUP har både öppen- och slutenvård (slutenvård ska jag få se imorgon), och det är dels ätstörningar, dels ADHD- och andra bokstavsdiagnosutredningar, samt depression/ångest som är de stora delarna. På eftermiddagen fick jag och den andre läkarstudenten vara på Barnahus och lyssna på samrådskonferens. Det är en konferens med många olika professioner – åklagare, BUP-anställd, polis, soc, barnläkare – där man diskuterar anmälningar om våld eller sexuella övergrepp barn som kommit in till soc/polis från t ex BUP, skola, etc. Mycket intressant att lyssna på och en av få gånger jag varit med om interaktion mellan de två utbildningarna jag har. Hade gärna velat följa vidare hur utredningarna går till, men så blir det inte. Istället blir det andra delar av BUP imorgon.

Sista två veckorna ska jag tillbringa på avdelning 38 på vuxenpsyk, vilket är psykosavdelning. Även det ska bli spännande…

En vecka och en dag in i min psykplacering är det en av de bästa placeringarna jag haft under läk :)