23 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

7.45

Än så länge har jag bara hunnit vakna, men… Om 120 timmar är jag hemma. Känns hanterbart.

Idag blir det bada barn, sen oss, sen eventuellt mat för barnen och undervisning. Sen ska vi till Swedru, med hårt hållna tummar för att det ska finnas internet där.

16.30

Swedru är mindre vattnigt nu. Men det har förstörts massor. Bron bort till internet cafét hade rasat till stor del och man fick mer eller mindre klättra för att komma över. Vi såg bilar som låg omkullvälta, byggnader med bara pelare kvar, elledningar på marken… Katastrofområde. Vi tog bilder.

Välta bilar i Swedru

Blött i Swedru...

Raserad väg i Swedru

På vägen hem gick jag ensam från Abam till Kofi Ansa. De andra två åkte bil. Jag behövde röra på mig lite.

Funderade på den här resan och vad den har gett mig. Framför allt har den gett mig ett annat perspektv. Det är ett perspektiv där jag inser att även om det är enorma mängder skola och jobb att bli läkare så är det det jag måste göra. Jag kan inte jobba som jurist, kan inte spendera livet med något jag inte tycker om. Inte älskar. (Lika lite som jag någonsin kommer vara tillsammans med någon jag inte älskar). Jag har förmågan och möjligheten; det vore att kasta bort mitt liv om jag inte utnyttjar det. Det vore att skymfa alla de människor – som här – som kanske har förmågan men inte möjligheten.

Jag hoppas att jag kommer komma ihåg den här resan och då uppskatta mer vad jag har hemma. Vilka möjligheter mitt liv ger mig. Uppskatta min familj, mina vänner, alla jag älskar. Och kanske också bli mer öppen till nya människor. En kompis hävdar att alla människor är intressanta och efter den här resan är jag böjd att hålla med. C och S hade inte nödvändigtvis intresserat mig hemma, men här har de varit livsnödvändiga och helt underbara. Jag behöver komma ihåg det.

Ghana, del tre.

Nu sitter jag i Swedru och har precis skrivit det har en gang, for att det sedan skulle forsvinna… underbart. Har inte sa mycket tid kvar pa internet cafet sa nu blir det nog lite kortare an originalet.

Det har hant en del sen sist. Jag har sovit i talt, varit pa paradisstrand, och varit med om en oversvamning som hittills kravt minst 53 liv. Aventyr.

Vi lamnade Cofiansa i torsdags morse, efter den tropiska regnstormen som slog till i onsdags. Sen har vi varit ute och akt hela helgen, och pa sondagen var vi pa vag tillbaka till Cofiansa. Vi satt i tro-tron och halvsov nar jag la marke till ett hus som var halvvags under vatten. Det visade sig snart att det inte slutat regna i Swedru… Vi kom narmare stan och det var fler och fler hus under vatten. Nar vi skulle in i Swedru ska man over en liten bro – den har rasat nu, nagon gang efter att vi akte over den – och dar forsade vattnet med tillracklig kraft att det slog vagor. I vanliga fall ar det en liten lugn flod.

Inne i Swedru var det vatten overallt. Vi akte forbi en bil som stod i brand och langs vagkanterna stod folk med alla sina agodelar i handerna. Inte for att de har mycket till att borja med. Folk ute i vattnet forsokte radda vad som raddas kunde.

Accra har tydligen ocksa drabbats, men Swedru ska vara varst. 53 doda ar i Accra, man vet inte hur manga som omkom i Swedru. Jag, Carin och Susanna tog det sakra fore det osakra och checkade in pa hotell nar det blev uppenbart att vi inte skulle hinna hem innan det blev morkt. Vi far inte vara ute nar det ar morkt; det ar farligt.

Pa mandagsformiddagen lyckades vi ta oss hem.

Sen dess har vi gjort det vanliga. Vi delade ut block till barnen igar och de fick skriva alfabetet och sina namn. det tog gott och val en timme. Bebe blev valdigt ledsen eftersom hon forst inte fick nagot block, och sedan overlycklig nar hon fick det sista. :)

Bygget av barnhemmet gar framat. De ska lagga grunden inom det narmsta; hittills har de statt med hackor och dragit upp jord. Hemska arbetsstallningar borjar inte ens beskriva det…

Nu far jag dra mig, for strax tar tiden slut. Vi ses snart – om 120 timmar ar jag hemma :)

22 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Snart är vi på väg hem, inte mycket kvar nu. Jag längtar efter min säng och tystnad, och efter svensk mat. Jag är evinnerligt trött på att alltid vara svettig och klibbig, på att det aldrig är tyst, och på att vara lätt hungrig hela tiden. Vi får bra mat, men jag klarar inte av att äta den längre.

Gårdagseftermiddagen och kvällen spenderades som dagar här generellt spenderas: vi umgicks med ungarna tills vi tröttnade och sen tog vi det lugnt. Åt middag – ris och nån stew, som vanligt – vid närmare sjutiden.

Baaaarn

Kunde knappt sova på kvällen; huvudet hade stora problem att stänga av.

Idag väcktes jag av gong-gongen de använder vid halv 5-5-tiden för att väcka byn. Brukar somna om, men nån av grannens många ungar började gråta, hosta och skrika, så jag lyckades inte sova mer.

Vi började dagen med frukost (gröt och macka) och sen var det barntvätt som vanligt. Vår egen tvätt fick vi för första gången sköta i “badrummet” de byggt åt oss. Det är tre väggar som formar ett litet rum. De ville inte att vi skulle behöva duscha inne på toan. De tar väldigt väl hand om oss ^^ Det var dock lite obekvämt, eftersom den ena väggen – den som vätter mot balkongen där barnhemmet håller till – är något för låg.

Stephen jobbar på sitt namn

Sen åt barnen och efter det var det skola. S har köpt block och hade med sig tiotusen pennor hemifrån, så vi delade ut vars ett block till varje barn. Alla fick skriva sitt namn och sedan skrev vi upp alfabetet på tavlan så att de kunde skriva av. Det tog gott och väl en timme för dem att göra det hela. Vissa kan mer än andra. Jag finner det sorgligt med 7- och 8-åringar som inte alls kan skriva bokstäver. För att inte tala om 13-åringarna som kan skriva bokstäverna okej, men inte läsa ord alls. Bebe blev väldigt ledsen och började gråta när hon inte fick ett block från början (vi hade inte block till alla, så vi gav inte block till de allra yngsta). Hon slutade inte förrän hon fick det sista blocket vi hade. Därefter satt hon i djup koncentration och skrev både sitt namn och alfabetet (dessutom bättre än flera av de äldre barnen).

Barnen jobbar på att skriva sina namn...

Samlade in block och pennor efteråt. Satte oss på vår uteplats och åt kakaofrukt. Tvättade lite kläder så gott det gick och sedan har vi varvat läsande med att umgås med barnen. Åt majskolv och ananas till lunch.

Klockan börjar nu närma sig kväll. Om en stund blir det ris och stew till middag. Jag har tagit två huvudvärkstabletter för att försöka hantera mitt huvud som nog vill mörda mig med ont. Utanför gråter en bebis, det dregnar lätt, ungar leker och vad som låter som begynnande åska dånar på avstånd. Aj, mitt huvud. Det är varmt och väldigt fuktigt; jag sitter på sängen och svettas. Det har varit väldigt mycket sol idag. Vaaaarmt, skönt, om än svettigt.

21 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Så var man tillbaka på barnhemmet.

Jag gör ju det här för att testa om jag skulle klara av att jobba för Läkare utan gränser någon gång i framtiden. Än kan jag inte påstå mig veta svaret, men jag inbillar mig att om jag gör det blir det annorlunda än här. Jag tror att det är mer att göra då. Här är väldigt lite att göra.

Lek med Adowa

Igår duschade jag (yay!) och vi åt chokladkex och såg film (“What happens in Vegas”). Somnade först vid 21.45, mycket senare än vanligt. Sov riktigt gott.

Imorse gick vi upp först vid halv 8. Ganska väl utsövd. Vi åt frukost på hotellet (ägg, Ghana-variant av bacon, toast, gröt, te) och packade ihop.

Skulle till internet café men allt var stängt/utan el så det blev inget av det. Med lite hjälp – folk här är väldigt hjälpsamma, helt klart – hittade vi en tro-tro mot Asamankesi, och så höll vi tummarna för att vägen inte skulle vara dränkt. Det var den inte, även om det inte var många cm till godo på sina ställen. Såg en del floder och vattenfyllda fält som inte varit där tidigare. Troligtvis var delar av vägen dränkt igår, vilket var varför vi inte hittade någon tro-tro då.

Hoppade av i Nyanoa och tog taxi hela vägen till Kofi Ansa. Vi ville inte riskera att behöva gå genom en massa vatten på vägen till Kofi Ansa, men det visade sig vara ogrundad oro; det var knappt nåt vatten alls där. Som tur är ligger ju Kofi Ansa högt upp på en kulle, så här är ingen översvämning alls.

S pratade lite med folk på Syto och fick reda på att det här är den värsta översvämningen på 53 år. 12 döda hittills i Accra, och mångdubbelt fler i Swedru. Vattnet i Swedru hade gått ner när vi åkte därifrån, men det var fortfarande flera meter högre än vanligt. Folk överallt.

Här på barnhemmet är allt sig likt. Vi satt med barnen en stund och lekte. Bebe och Adowa är fortfarande mina favoriter. Tog en del bilder.

Bebe

20 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Dagen blev inte riiiiktigt som planerat. Vi är inte tillbaka på barnhemmet. Istället sitter vi på Greenland Hotel och har betalt dyra pengar (totalt 105 Cedi) för att få sova här i natt – Swedru är nämligen översvämmat.

Översvämmat Swedru

Börjar från början, vilket är på Green Turtle. Efter middag med tjejsnack och skratt igår kväll gick vi och la oss som vanligt vid 8-halv 9-tiden. Jag hade väldigt svårt att sova, det tog lång tid. Sen vaknade jag av att jag var kissnödig, så på med skor och pannlampa för att hitta bort dit (börjar vänja mig vid att ha en bit att gå till toan i mörker om nätterna). Därefter kunde jag inte somna om för baren spelade hög musik som hördes genom öronpropparna. Efter en stund fick jag nog och gick upp och bad dem skruva ner. Det gjorde de och jag kunde somna om.

Alarmet ringde 5.45. Gick upp och tog oss till den närliggande byn Akundaa, 20 min promenad bort. Blä, den byn gör mig illamående bara att tänka på.

En get dog när vi var där; den blev påkörd. Knakandet av ben som bryts och krossas ekar i mitt huvud. En annan get låg med benen ihopbundna och den skrek. Flera andra getter haltade.

Vi väntade på en tro-tro i nästan en timme. De två som stod i byn var sönder, men de började fixa den ena vars avgasrör hade trillat av. På något sätt fick de fast det och igång motorn. Vi lastades in, total 13 eller 14 i en bil som höll 12. Dessutom kom en kvinna bärandes på en get (hon bar den genom att hålla den upp och ner i benen och den skrek); den lastades in i det 2 dm breda bagageutrymmet.

Dörren höll på att trilla av tro-tron och “mate” (snubben som samlar in pengar från passagerarna) fick sitta på taket. Vi stannade två gånger för att fylla på olja i motorn (då motorn var igång) eftersom den läckte som ett såll. Alla fyra satt och höll tummarna – och eventuellt andan – för att vi skulle klara oss upp för backarna och inte börja rulla bakåt nånstans på vägen.

Gillar inte att vara rädd när jag reser. Att åka tro-tro är en upplevelse, men det är bara kul så länge det inte känns direkt livsfarligt. Olja som skvätter överallt är inte kul.

Men vi kom till slut till Agona Junction och därifrån tog vi tro-tro till Takoradi, varifrån vi fortsatte direkt till Cape Coast med ytterligare en tro-tro. I Cape Coast var det marknad och för att veta vår utgångspunkt tog vi taxi till Cape Castle. Precis brevid Castle ligger “Coast2Coast”, en liten restaurang. De serverade milkshake! Chokladmilkshake! Yummy. Åt spagetti bolognese igen, för om man vill ha något västerländskt så har man på alla restauranger häromkring att välja på det, hamburgare, pizza eller sandwich.

Vi skulle surfa lite internet med stället vi var på i torsdags var stängt för det var söndag. Hittade ett annat men gav upp efter 40 min – då hade jag bara lyckats ta mig in i hotmailen och läsa två mail och inte göra något annat.

Vi gick på en marknad, men alla (utom Ida) var mer eller mindre trötta på alla svarta som drar och sliter i oss, skriker efter oss och rent allmänt vill ha våra pengar, så vi gick ganska omgående till tro-tro-stationen. (En tro-tro-station är ett ställe där många tro-tros samlas och släpper av passagerare. Det är inte direkt organiserat…).

Vid 14.30 var tro-tron full och då åkte vi. Sa hej då till Ida som skulle tillbaka till Kasoa.

Det var en lugn resa fram tills vi var precis utanför Swedru. Då såg jag ett hus som stod halvt under vatten. Vi lämnade ju Kofi Ansa när det fortfarande var smådåligt väder. Det har tydligen fortsatt vara dåligt väder här, för när vi kom in i Swedru möttes vi av en strömmande, forsande flod som var kraftig nog att det slog vågor i den. Bron man måste ta sig över för att komma in i Swedru var hel fortfarande, som tur var. Men vi insåg snabbt att det var ett helt gäng (läs: hundratals) hus som stod under vatten och desto längre vi körde, desto större blev katastrofen. Folk stod i vattnet och räddade vad som räddas kunde och mängder med folk stod med alla sina ägodelar vid vägkanten. På ett ställe brann en bil och två killar försökte släcka.

Bara taket syntes för allt vatten...

Jag vet inte riktigt hur jag hanterar det. Det är ett katastrofområde, det här, och vi körde rakt igenom det. C och S uttryckte chock och förskräckelse, men jag tar det med någon sorts distans och går in i jobb/fixa-mode. Saker ska göras; när vi kom ur tro-tron försökte vi hitta en ny tro-tro till Nyanoa, men lyckades inte. Snart nog började det bli så sent att vi inte skulle hinna hem innan det blev mörkt och då visste vi att vi skulle få stanna i Swedru, eftersom vi blivit tillsagda att inte röra oss ute när det är mörkt. Så jag ringde Tina, vår kontaktperson på Syto, och Alwin på barnhemmet och förklarade situationen. Sedan, efter att ha handlat bröd och vatten, gick vi till Greenland Hotel. Vi fick namn på två hostell av Tina, men det ena låg under vatten och det andra bara någon decimeter över vattennivån, och vi vågade inte riskera att vakna blöta om fötterna.

Så nu sover jag här. Positivt med det här? Riktig dusch!

19 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

13-tiden

Nu blev Ghana plötsligt solsemester! Här ligger jag och är sandig på stranden, med havets stora starka vågor tio meter bort. Har varit ute och lekt i vågorna i en halvtimme-40 min. Helskoj. Jag älskar vatten och det är en massa kul att bli dränkt av stora vågor och kämpa mot vattnet när det drar i en. Inte kallt heller; jag gick upp för att jag blev trött.

Vi bor nu på Green Turtle Lodge. Det är en lodge mitt ute i ingenstans. Vi hade (försökt) boka rum men när vi kom hit fanns ingen bokning och det är fullt. Vi skulle egentligen bott två och två i bungalows – men det de hade att erbjuda istället var tvåmannatält! De står i en bambubyggnad, sex tält med extra myggnät. Varför inte? Hela den här resan är ett enda långt äventyr, så varför skulle vi inte bo i tält? Det är ganska skoj, även om jag hoppas att jag inte blir magsjuk/kissnödig i natt, för det är 60 m eller så till toan.

Camilla och Carin i tält på Green Turtle Lodge

Vi gick upp vid 6 (anar man ett återkommande tema i när vi går upp?). Klädee oss, åt en macka med marmelad till frukost – för mig, frukostälskaren, är det väldigt lite frukost och numera bara ett måste för att man ska äta i samband med att man tar Malarone, vilket innebär att jag får tvinga i mig lite mat – och gick sen för att hitta en taxi. Den ville ha 30 Cedi för att ta oss till Takiyada där vi skulle ta en annan tro-tro, vilket vi tyckte var alldeles för dyrt. Den fick köra oss till stora vägen istället, för 3 Cedi. Där tryckte vi in oss i en redan full tro-tro som efter hand blev mindre full. Skillnad mot vad taxin ville ha betalt? Tro-tron kostade runt 1 Cedi/person.

Tidig morgon på Brenu Beach

Morgondis på Brenu beach

Vi kom til Takiyada, letade upp nästa tro-tro och köpte en “bun” på vägen. Det är en liten varm bulle som var lite söt. Meh. Jag åt nån tuggor av min, sen var jag mätt. Den nya tro-tron tog oss till Agona Junction, där vi bytte igen, till dagens sista tro-tro. Den ville inte riktigt starta och när vi stannade vid en bensinstation för att tanka trillade dörren av. När vi sen tryckte in 17 vuxna och 3 barn (den är full vid 15 vuxna)var jag inte heeelt säker på att vi skulle komma fram, allra minst med tanke på att det var backigt och gropigt och sen trillade nån metallsak av från taket…

Men vi kom fram. Det tog väl 3,5-4 timmar från Brenu Beach Resort till Green Turtle Lodge. Blir kul dag imorgon, när vi ska ta oss hela vägen tillbaka till Kofi Ansa – runt 4 timmar till Cape Coast, minst två timmar därifrån till Kofi Ansa. Vi åker tro-tro från byn 20 min härifrån klockan 7 imorgon.

Ikväll ska vi dock äta god mat. Boendekostnaden sjönk ju till 5 Cedi/person istället för 20 Cedi/person eftersom vi sover i tält istället för bungalow, så det kan man lägga på mat.

Ödla på duschväggen

Vid 18-tiden

Ligger i tältet och snorar och hostar. Övriga är ute på rundvandring eller nåt. Jag vill bli frisk nu, trött på förkylning…

Mysigt med ljudet av havet. Jag, C, S och Ida har suttit och spelat kort. Jag kom näst sist mest hela tiden.

Snart middag. Innan åt vi varsin macka och till middag blir det kyckling i sötsur sås för mig. Jag är inte alls hungrig. Har nog kommit ner till mitt minimi för hur lite jag kan äta här. Det är förmodligen också varför jag är väldigt trött nu, allt i kombo med värme och min lekstund i havet.

Mat jag längtar efter.

Utdrag ur dagboken:

Saker jag tänker på just nu:

Lax med pesto, vitvinssås, nypotatis, vit & grön sparris.

Sallad med tomat, gurka och andra goda grönsaker.

Macka med Brie, paprika, solrosfrön.

Yogurt.

Oxfilé med kryddsmör och bearnaisesås.

Mörk choklad.

Varm choklad.

Pannkakor med Nutella, sylt eller socker.

Mörkt bröd med rödbetssallad och ost.

Vindruvor, jordgubbar.

Smoothies.

Mammas mat.

18 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Så är vi i Brenu. Brenu Beach. Och beachen är verkligen riiiiktigt trevlig. Stor, lång och helt folktom sånär som på nån enstaka bybo. Solen skiner och tar, tror vi (syns inte så mycket bränna än, men något är alltid mer än inget). Jag och C gick en runda fram och tillbaka och kände på vattnet och småpratade i en halvtimme. Det var oväntat varmt i vattnet, men det är så starka strömmar att man inte bör bada. Resten av tiden – totalt kanske två timmar – har vi mest legat, utom jag som stod en halvtimme eller mer vid vattenbrynet och tittade på vågorna som slog in. Mycket vågor.

Vaknade av väckarklockan (!) kl 6 imorse. Åt lite bröd med marmelad – en skiva – till frukost och drack vatten. Tog taxi och sedan tro-tro till Kakum National Park och köpte biljetter till “Canopy Walk”. Den började först kl 9 (vi var där 8), så vi gick och tittade på den lilla utställningen de hade och satt och pratade. Kl 9 var det dags. Tio minuters uppförsbacke för att ta sig upp till trädtopparna, med guide. Vi var 8 personer i gruppen, så det var lagom.

Själva gångbroarna var ganska freaky. 30 cm breda, 30-40 m långa, med nät på sidorna att hålla sig i. Det svajade rejält. Vi var ungefär 40 m över marken – gick bland trädtopparna, som namnet antyder. Det var en upplevelse, även om omgivningen mest var en herrans massa gröna träd.


Camilla och Carin på Canopy Walk

Camilla på Canopy Walk

Kakaofrukt!

Köpte en kakaofrukt på vägen tillbaka och delade den. Gott.

Sen skulle vi ta oss hem. Efter 20 min väntan (och viss stress eftersom klockan började bli mycket och vi skulle vara utcheckade från hotellet kl 12) och bara fulla tro-tros som rullade förbi tog vi till sllut en taxi. Kom till hotellet 11.40, samlade ihop våra grejor och checkade ut. Ida, som också är volontär, kom dit. Hon ska vara med oss till söndag. Ida bloggar också om Ghana.

Gick till taxistationen i Cape Coast och prutade ner priset på en resa hela vägen till Brenu Beach (40-50 min körning) till 10 Cedi totalt, och slapp därmed dubbla tro-trobyten och annat tjafs.

Väl här var vi inte direkt överväldigade av standarden på rummen, men de kostade bara hälften (30 Cedi/rum) av vad vi trodde. De funkar att sova i. I toan simmar det småkryp och duschen funkar tveksamt, och här är inga lakan, meeen. Stranden är som sagt bra. Underbar. Vi ska snart leta upp lite mat.

Åt vår jättemango som vi köpte igår, när vi satt på stranden. Riktigt god. Smakar inte som pyttemangona vi har hemma.

Mat är inte högprioriterat. Jag har ätit min frukostmacka, 1/3 kakaofrukt, 1/3 mango och vad-det-nu-blir till middag idag, och jag kan inte påstå att jag är hungrig. Igår kväll åt vi dock god mat, på Kokodo i Cape Coast. Jag åt spagetti bolognese (stark) och sen mådde jag sådär efteråt. Man blir lite nervös över att äta mat då.

Brenu Beach

Kom att tänka på saker när jag stod och funderade vid vattenbrynet i eftermiddags. Saker som att jag är KLAR med basåret. Klar. Kollade studera.nu igår och alla kurserna ligger där (tillsammans med alla mina högskolepoäng ^^). När jag (förhoppningsvis) börjar skolan till hösten, då läser jag faktiskt till läkare. Allt jag läser från och med nu är för att jag ska kunna jobba som läkare.

Wicked :)

17 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Jag, S och C är nu i Cape Coast. Vi gick upp som vanligt – vaknade vid 6, ur sängen halv 7. Taxin var beställd till kl 7.15. Den kom 8.30. Typisk “African time”. Det där med klockslag är inte alls viktigt. Vi åt frukost under tiden, vattnig gröt.

Taxi till Nyanoa, varifrån vi skulle ta tro-tro – men Chief skulle till Cape Coast också, så vi fick åka med honom och hans brorson hela vägen. Väldigt skönt, även om jag mådde illa halva vägen fram tills jag kom ihåg att sätta på mig mina akupressurband mot åksjuka ^^ Framme i Cape Coast vid 11. Hotellet, Nana Brema, ligger högst upp på en kulle med utsikt över hela stan. Vi bor alla tre i ett rum. Ska få en extrasäng, återstår att se hur det blir med det (efter ett tag i Ghana förlorar man lite tilltron till servicen ghananer kan erbjuda…).

Cape Coast

Tog taxi till Cape Coast Castle. Åt på restaurang och lyssnade på vågorna. Pizza för mig. Liten – lite mindre än en vanlig tallrik – men trots seriöst hunger åt jag bara 3/4. Inte van vid att äta mat lngre, allra minst fet mat.

Efter lunch hittade vi ett internet café och tillbringade sedan 2 h där. Stället hade “trägolv” – plastmattor med tryck av parkettgolv på, med skumgummi under. Mycket märkligt.

Efter mail, blogg, LJ och FB gick vi ut. Hittade en affär som sålde allt och lite till – elgrejer, vin, mat, kylskåp, möbler… För varje sak man tog som man skulle köpa kom en ghanan som skulle skriva ner ett nummer på en lapp som man sen fick i handen. När man var klar gick man till kassan där damen tog alla lappar och slog in numren i datorn, och därefter betalade man. Sen gick man bort till nästa dam, ställde upp alla varor och gav henne kvittot så att hon kunde kolla att man betalt allt innan hon la ner det i påsar. Slutligen fick vakten i dörren kvittot och stämplade det innan man fick gå.

Ghana, precis som alla andra afrikanska länder, verkar vilja dela upp arbetsuppgifter på så många personer som möjligt, så att så många som möjligt får jobb. Vilket väl visserligen är bra, men som västerlänning kan man ju tycka att systemen är onödigt komplicerat…

Vi köpte frukostflingor (kan ju ätas utan mjölk eftersom vår typ av mjölk inte existerar här), chokladkex, skärbräda med kniv, juice och marmelad. Efter affären köpte vi en enorm mango för 1,5 Cedi i ett frukstånd. Den väger gott och väl 750 g.

Gick och tittade i stånd, tog sedan taxi till hotellet. Jag har tagit en dusch.

Gårdagen avslutades för övrigt i samma bullriga anda so den började. Efter trummor, tropisk storm och skrikande barn blev det… elgenerator! Det var tydligen fotbollsmatch igen. Så i två timmar, 18.30-20.30, stod den och brummade högljutt utanför dörren. Jag hade huvudvärk så att det sprängde och det blev tre tabletter innan den släppte… sen var det svinkallt hela natten (runt 18 grader) och löjligt fuktigt, så jag sov med tjock tröja, långbyxor och lakan upp till hakan. Brr.

Men nu är vi på hotellet och det är helt underbart tyst.

Klädtvätt i handfatet på hotellet... ick!

Ghana, del tva.

Hej!

Sa hittar man till ett internet cafe igen. Den har gangen har vi alla tre – jag, Susanna och Carin – tagit oss till Cape Coast. Det ar inte riktigt sa fint som det later… det ar fortfarande Ghana. Allt ar slitet och overallt finns det sma “shops” som ar hal i vaggen med korrigerad plat som vaggar.

Livet gar sin gilla gang har. Det ar ungefar som det jag beskrev i forra mailet – man forsoker undervisa ungarna vilket ar svart eftersom de inte kan engelska, men en del ar betydligt piggare an andra pa att lara sig. Under majoriteten av lektionerna sitter ungarna och brakar, skriker, sover, och leker. Senaste lektionen satt halften och halvsov. Sen kom det killar fran skolan som ligger ganska nara, och de hade trummor med sig och korde “musik” (hogljutt trummande). Da blev det givetvis liv i ungarna och de dansade non stop i 45 minuter.

Gardagen bestamde sig for att den skulle gora mig horselskadad, tror jag. Det borjade med trummorna. Sen drog det in en tropisk storm over oss. Aldrig varit med om en storm som den. Det OSTE ner regn. Och dessutom ar det plattak. Sen borjade det aska och det blaste massor, sa jag inbillar mig att temperaturen gick ner under 20 grader. Vi kladde pa oss extra och eftersom det inte varmde upp under kvallen sen sa sov jag med tjock troja och byxor (eftersom jag bara har lakan att kura in mig i och de ar fuktiga och kalla). Nar stormen bedarrat fick vi mat – och da stallde byns Cheif fram generatorn for da skulle det ses pa fotboll pa tv. Generatorn later som en ganska stark batmotor och ar precis utanfor vart rum… whoo. Nar den stangdes av vid halv 9 var vi alla tre valdigt nojda och somnade ganska omgaende.

Annars har man borjat komma in i det har ordentligt. Det enda som ar jobbigt ar maten. Vi far samma matratter (vaxlar mellan yam och ris, men samma sak till alltid, till bade lunch och middag) sa vi orkar knappt ata den alls. Det ar skumt hur hungrig man kan vara och anda inte ata. Till frukost far vi lojligt rinnig grot. Och agg. Vi far massor av agg.

Men man blir fundersam nar man sitter har, pa vad “livet” ar och vad som gor livet vart att leva. Att sitta ute i Cofiansa, dar barnhemmet ar, i sondriga byggnader och ata samma mat dag ut och dag in (om man har mat), och tvatta klader och tvatta ungar – ar det livet? Eller ar det vi har hemma livet, med rinnande vatten i sa stor mangd vi behover och varme i elementen och elektricitet? Att jobba livet ur oss med heltidsveckor for att man ska ha rad med allt? Jag hade aldrig velat bo har resten av livet, men de som bor har kanske trivs helt okej med det? Paris Hilton hade val tyckt att mitt liv hemma hade varit ganska trist, formodligen. Det beror val pa vad man jamfor med.

Jag har lyckats bli ordentligt forkyld. Hostar massor och snorvlar. Efter kylan i natt, da jag vaknade och inte kunde sluta hosta pa tio minuter, blev jag lite fundersam pa hur jobbigt det skulle vara att bli riktigt sjuk dar, eftersom det tar 1,5 timme till narmsta storre stad… Men jag tankte inte bli sa sjuk, sa strunt i det :)

Den har helgen ska vi ut i regnskog och titta. Det blir imorgon formiddag, en timmes “canopy walk”. Lar ta gott om bilder, inbillar jag mig. Sen ska vi bo pa ett strandhotell och ligga pa stranden. Tillbaka till barnhemmet pa sondag och sen ar det sista veckan. Tiden gar vaxelvis fort och langsamt, men jag har kommit fram till att jag ar i ett parallellt universum. Tiden har ror sig inte alls som hemma. Det ni tror ar en vecka ar myyyyycket langre tid for mig, sa det kanns som att jag varit borta i en evighet. Men det blir ju sa nar varje sak som hander ar ny.

Vi jobbar pa att fa Bebe till skola. Forhoppningsvis far vi mer koll pa det i veckan som kommer, da ska vi se om det finns nagon fosterfamilj hon skulle kunna bo i och aven vad det skulle kosta att skicka henne till skolan under manga ar framover. Aven om hon ar begavad ar hon dock ett barn – igar kom hon fram till mig och krop upp i famnen och somnade efter tva minuter, nar jag snott in henne i lite tyg (hon var iskall efter regnet; de har ju inte mer klader att ta pa sig och det mesta de hade var kallt, dessutom har de antingen inga skor eller bara flipflops). Sen sov hon dar i 40 minuter.

Susanna har fixat forsakringar till alla pa barnhemmet. Det kostar 7 cidi for fem ar for barnen, och 20 cidi for de vuxna. 1 cidi = 5,5 kr. Typ. Alltsa inte dyrt. Och valbehovligt – de blir ju sjuka. Att de inte blir skadade oftare ar fascinerande; ungarna har knivar som leksaker, springer omkring pa hal asfalt, har rakblad i handerna som de kastar pa marken nar de trottnar och sen gar de barfota, och dessutom lagas maten over glod/eld. Minstingen Adowa har brannskador pa bade hander och fotterna. Sa forsakringar ar bra.

Nu ska jag skriva lite mer mail… :)