Tag Archives: Bröllop

Dagarna som gått

Det blev måndag igen, sådär som det tenderar att bli efter helg. Det märks dock inte särskilt mycket – både jag och L har varit ganska förvirrade gällande vilken dag det är. L har etikkurs just nu som del av forskartjänsten och det är inte någon vidare betungande kurs – det är tre dagar per vecka, eftermiddagar. Själv har jag ett ännu lättare schema med absolut ingenting att göra förutom att skicka en herrans massa mail till mina köldstudiedeltagare och folk på CMIV och annat håll för att få allas tider att gå ihop så bra det går. Det är inte helt enkelt att försöka mecka ihop tjugosex personers schema med en fullbokad MR-maskin.

De senaste dagarna har varit så här: i torsdags jobbade jag på en ganska lugn akutmottagning. Dagen innan hade inte varit lugn – ute var det halt vilket gjorde att det hade trillat in trafikolyckor kontinuerligt, både med ambulans och gående, under flera timmar. På torsdagen verkade folk dock ha lärt sig av sina misstag och jag upplevde det som ett helt vanligt pass. Jag triagerade större delen av dagen, vilket innebär många patientmöten men jag föredrar ändå att vara på något team, då det är roligare att följa en och samma patient under större delen av deras vistelse på akuten.

På torsdagskvällen var det dansövning inför Medicinarbalen nästa vecka. Vi tränade vals i en lokal med ungefär trehundra procent för många människor. Det var dock väldigt roligt att dansa med L.

I fredags var jag ute och gick med K och vi pratade bröllop och annat roligt. Gick till Gamla Linköping och köpte choklad i Cloettabutiken. Fikade sedan på cafét där. Det var nästan folktomt och väldigt mysigt. Efter denna lagom långa promenad satte jag mig åter och jobbade på den där hemsidan jag håller på med just nu. Det går framåt, så pass att kunden igår fick se det första utkastet. Fredagskvällen kan sedan inte kallas något annat än lugn för egen del. Ls puls gick säkert upp en del när han var på hockey och fick njuta av att hans LHC vann stort över HV71. (Vilken koll jag har på hockey dessa dagar. Det är helt Ls fel förtjänst.)

Lördagen var lugn den också. På eftermiddagen, när L varit på spinning i 2,5 timme och jag tränat på Korpen, gick vi till Trädgårdsföreningen och lekte med DS:s ungar och på kvällen kom DS över och vi satt och degade i soffan en stund ihop. Trevligt.

(Okej, och nu byter vi vilken “D” det handlar om, så jag sätter efternamnsbokstäver på folk. Det här systemet att bara använda första bokstaven var bra tills jag skaffade mig ett umgänge där alla har namn som börjar på samma bokstav…)

Igår fortsatte så bröllopsbestyren hemma hos L&DO medan L och L tittade på hockey. De satt och gormade åt TV:n (och senare jublade när LHC åter vann) medan jag och DO satt vid köksbordet och klippte och klistrade ihop nästan trettio inbjudningar till bröllopet. Tre timmar tog det för oss två (och det var efter att jag satt i över två timmar och skar papper i onsdags medan killarna tittade på hockey här), så jag är väldigt glad och nöjd att jag slapp göra alla på egen hand. Fina blev de. Tycker jag. Hoppas att alla mottagarna tycker det också. Band hade vi dock inte räknat rätt på hur mycket vi behövde, så det kommer att bli en tur till stan imorgon för att införskaffa ytterligare 2,5 meter. Därefter kan inbjudningarna göras klara och skickas iväg. Whoo :)

Så det är vad som händer här. Sämre kan man ju ha det.

 

 

Engagement session!

I söndags fotograferades vi. Grymt duktiga fotograf Malin Björkholm kom till Linköping för att prata lite inför bröllopet och göra en så kallad engagement-session. Vi skulle få fina bilder i helt vanliga kläder, bara jag och L. Jag hade sedan tidigare konstaterat att Eklandskapet borde vara en optimal plats för mysiga bilder och så här på höstkanten är skogen underbart vacker i allsköns färger. Det enda vi inte kunde bestämma över var vädret, men det blev över all förväntan. Solen tittade fram mellan småmoln här och där och badade oss i perfekt ljus.

Varken L eller jag är särskilt vana vid att bli fotograferade, även om jag är väldigt mycket mer van tror jag. Jag trivs framför kameran och har alltid varit lagom mycket linslus. Framför en professionell fotograf har jag dock inte stått, om man inte räknar med skolfotona och det gör jag inte, sedan jag var i fyraårsåldern och var barnmodell bredvid mamma. Således var situationen lagom ny för mig också. Det spelade ingen större roll – Malin gjorde oss bekväma och vi skulle ju bara vara oss själva, så det blev inte ett problem. Vi fick pussas och kramas och hålla om varandra. Helt okej. :)

Nedan, ett urval av bilder – de jag tycker bäst om (typ. om jag måste välja.). Malin har lagt upp fler på sin blogg.

Spellevinkig L och jag har det mysigt.

Puss på dig älskling!

Söta ihop… tycker jag :)

Vi hade väldigt roligt. “Håll henne så hårt att du nästan lyfter henne!” sa Malin, och L följde order. Jag kunde inte hålla mig för skratt.

136 veckor kvar

Det är fredag igen och plötsligt är den fjärde veckan av T5 slut. Jag har ett vagt minne av ett väldigt tidigt inlägg i den här bloggen från första veckan på utbildningen då jag började räkna ner:

Känslan nu när vecka ett är slut? Mest ett leende och tanken, 219 veckor kvar (20 veckor/termin x 11 terminer – 1 vecka). Men det är inte hemskt eller jobbigt.

Kul att man var så positiv då. (Jag positiv – hah!). Undrar hur många veckor det är kvar nu. 220 – (20 x 4 + 4) = 136. Oh, joy.

Läser de där gamla inläggen och reflekterar över dels hur ofta jag skrev och dels över hur ensam jag var. Jag längtade efter kärleken, efter att ha någon att dela allt med. Det var i efterspelet efter J, med alla som var så arga på mig. Jag hade inget riktigt hem längre – i Malmö var jag inte längre välkommen och i Linköping kände jag ingen. Jag längtade efter nya vänner, efter folk att umgås med när jag ville umgås med någon.

Igår var det exakt tio månader tills jag gifter mig.

Vi var ute och tittade på ringar igår. Det är riktigt roligt och vi vill ha lite koll på vad det kommer kosta. Jag satt där och tänkte att jag aldrig har tänkt på mig själv i den situationen. Det har aldrig funnits. Jag har drömt om kärlek och någon att ligga sked med på kvällen när det är mörkt och kallt, jag har drömt om en någon att skaffa barn med, och jag har önskat någon att dela mitt liv med, men jag har aldrig tänkt att jag skulle sitta hos en juvelerare och prova ut vigselringar. Det har aldrig varit en verklighet jag kunnat föreställa mig.

Save the date:s gick ut tidigare i veckan. Vissa missöden med posten och ett tryck som tydligen inte ville fastna på korten senare verkar alla ha fått sina inbjudningar och hittills har vi bara fått positiva svar.

Skolan trillar samtidigt på. Fjärde veckan av T5 är slut, som sagt. Vi har fått vår HEL-rapport godkänd av våra uppdragsgivare så jag kan mestadels lägga det bakom mig. Neurotemat tar upp desto mer tid – gårdagens basgruppsfall behandlade seende. Fotoreceptorer och signalvägar för att vi ska kunna tolka världen runtom oss. Två år in är det fortfarande fullständigt fascinerande att det fungerar. Läser hjärnans embryologi och förstår inte hur en liten cellklump kan utvecklas och bli allt det vi är. För varje sak vi lär oss finns det tusen saker vi fortfarande inte vet, som forskarna ännu inte har en aning om. Hur blir på- och avsignaler från ögats miljontals fotoreceptorer till en sammanhängande bild som vi kan tolka och interagera i? Hur kan vi förstå det vi ser? Genomgången på basgruppen var riktigt bra, men det är så svårt att jag fortfarande inte riktigt förstår.

Det nya fallet är hörsel. Det är mer begripligt, faktiskt. Det är ljudvågor i luften som sätter igång vibrationer i vätska i innerörat vilket tolkas av hjärnan. Inte för att jag fattar hur hjärnan kan make sense av något av det vi hör, men själva principen för hur hårcellerna i cochlea (öronsnäckan är väl det svenska ordet?) flyttas och skickar signaler är lättare att förstå.

Råkade stöta på några av T4:orna i kulverten på vägen till träningen igår. De hade föreläsning om IBS. Jag gick därifrån med en tanke om att man borde skriva recensioner på varje föreläsning man har under utbildningen, för vissa föreläsningar är verkligen helt poänglösa. Att prata om IBS i tre timmar är inte befogat, framför allt inte med tanke på att det är en funktionell sjukdom som man inte fattar och där ingenting man kan hitta är fel (utom en något lägre smärttröskel hos de drabbade). Det finns många riktigt, riktigt dåliga föreläsningar på läkarutbildningen. Vi har ett feedbacksystem som heter Skurt som ska fyllas i för varje föreläsning och annat moment vi har, men medan en del föreläsare verkligen läser och tar åt sig av det som skrivs där gör andra det helt klart inte. Men, det är ett projekt jag inte orkar göra. Dessutom är smaken som baken och de flesta på läk är alldeles för rädda för att missa något tenta-vitalt för att låta bli att gå på en föreläsning.

Sambon tog ett kort varsel-uppdrag på akuten ikväll, så jag är ensam till nio. Tror jag ska skriva. Berättelsen är 45 000 ord nu. Det går betydligt långsammare när man inte har tid att skriva som på semestern, men det går framåt.