Tag Archives: Etik

Body Worlds

Igår besökte L, jag och K den fantastiska utställningen Body Worlds. Jag har velat besöka den sedan L berättade om den, eftersom han såg den i Prag redan för några år sedan.

Konceptet är riktiga kroppar som donerats till utställningen, som fylls med formaldehyd och sedan dissekeras med enorm varsamhet och precision. När utvalda muskler/nerver/blodkärl dissekerats fram “plastinerar” man kropparna så att de håller och inte ruttnar. De ställs i poser så att man ser hur kroppen arbetar – den första kropp med muskler man stöter på på den svenska utställningen är “Kaptenen” som håller en kikare till ögat. Armens och handens muskler är framdissekerade, ihop med några av nerverna. Går man runt och tittar på baksidan har de öppnat ryggraden för att man ska kunna se hur nerverna löper uppifrån hjärnan och ner ut i extremiteterna.

Nästa kropp är “Löparen” som är tvådelad – en och samma kropp, men vissa delar av skelettet och muskulaturen är i den ena halvan, övrigt i andra. Ingenting är upphängt i linor – vissa av kropparna är förstärkta med ståltråd för att kunna hållas upprätta, men plastineringen gör större delen av arbetet. Bara det att få kropparna att balansera måste kräva enormt arbete. Varje kropp tar ungefär ett år att ta fram, enligt en i personalen.

Mest berörande var den gravida kvinnan med ett åtta månader gammalt foster i magen. Till skillnad från resten av utställningen kändes det där lite sorgligt, ett liv som inte alls fått börja. I samma sektion finns embryon och foster att se på.

Exempelbild från Body Worlds. Denna (“Surfaren”) finns med vid den svenska utställningen i Södertälje.

Läkarförbundet har kritiserat Body Worlds-utställningen och kallat det organhandel. Jag tycker det är fullständig bullshit. Mest av allt för att i så fall är varenda kropp som dissekeras på läkarutbildningen också organhandel. Personerna som donerar sina kroppar till Body Worlds gör det helt medvetet, efter att ha läst information och skrivit på papper med frågor om varför man vill göra det. De får inte betalt. Det är människor som funnit utställningen fascinerande och, likt mig, inte bryr mig något särskilt om vad som händer med min kropp efter min död. Om min kropp skulle kunna användas för att undervisa människor i anatomi och fysiologi och även en del patologi (det fanns lungcancer, fetma, och hjärtinfarkt med bland det som visades upp), så är det ju bara bra. Jag är ju ändå död. Och det ska sägas att bättre omhändertagande av en kropp efter döden tror jag knappt existerar.

I en artikel för Sveriges Radio står det (Marie Wedin är Läkarförbundets ordförande och Lars H Gustafsson barnläkare):

Men varken Marie Wedin eller Lars H Gustafsson tycker att det är ett bra sätt att förstå människokroppen på. Till exempel skulle dagens modeller i plast fungera lika bra.

– I läkarundervisningen använder man virtuella modeller där man kan sitta vid datorn och se det här mycket bättre och mer detaljerat. Så för den sakens skull behövs inte en sådan här utställning, säger Lars H Gustafsson.

~ Läkarförbundet kritiserar Body Worlds-utställning, SR.se 15 juli 2012

Lars H Gustafsson “undrar om de personer som donerat sina kroppar har vetat i vilket sammanhang de ska visas.”

Det finns flera invändningar mot kritiken:

1. Utställningens poäng är inte att nå läkarstudenter. Poängen är istället att nå icke-medicinare och förmedla vår fantastiska kropp och dess förmågor till dem. Få folk intresserade av naturvetenskap, av våra egna kroppar.

2. Visst finns det virtuella modeller som extremt detaljerat kan visa insidan av kroppen för läkarstudenter. Men de flesta av oss som faktiskt suttit med de där virtuella modellerna har också insett att det inte alls är samma sak som att dissekera kroppar på riktigt – vilket lärarna också säger, och därför påpekar hur viktigt det är att vi dels får lov, dels tar chansen att dissekera. Det ger en helt annan förståelse än att titta på datorskärmar.

3. Plastmodeller? Vi har plastmodeller på Clinicum i skolan. De suger. Punkt.

4. Om man kollar det minsta på informationen kring utställningen får man snabbt reda på att varenda kropp som står på utställningen har givits med fullt medgivande av personen i fråga. Jag och L köpte en bok om utställningen och där står det:

Ställa ut verkliga mänskliga exemplar har bara gjorts möjligt tack vare oräkneliga donatorer. Under sin livstid har dessa personer testamenterat att deras kropp, efter döden, ska plastineras och på så sätt vara tillgänglig för utbildningsläkare och ge information för alla andra som har ett intresse för medicin. De har uttryckligen avsakt sig rätten till en begravning.

~ Body Worlds, svensk utgåva, s 18

I kommentarsfältet till SR:s artikel finns kommentarer om nekrofili och att utställningen skulle vara ett uttryck för att vi lever i “psykopatins tidevarv”. Jag bara suckar.

Jag rekommenderar denna utställningen till vem som helst som är det minsta nyfiken. Den är fascinerande, inspirerande och autentisk. Den griper tag i en och släpper inte. Och ja, barn kan definitivt se den. Flera barn besökte utställningen när vi var där och ingen av dem tyckte att det var obehagligt. De tittade nyfiket och frågade massor av frågor. En pojke tyckte lite synd om människorna, men inte mer än att han med gapande mun gick och tittade och försökte följa muskler och nerver. I en tid där barn knappt intresserar sig för naturkunskap och alla ska bli stjärnor genom Idol tycker jag att det här är exceptionellt.

TV3:s “Sjukhuset”

Tittar på Sjukhuset på TV3 och tycker givetvis att det är spännande. Samtidigt undrar jag över etiken bakom programmet. Ett klipp visar en barnläkare som arbetar på en liten bebis med en hjärtfrekvens på nästan 300 (livshotande; normalt är 120-160) och ingen andning. Läkarna befarar att barnet inte kommer överleva och pappan står bredvid och tittar på medan sjuksköterskor och läkare arbetar. Han ser så klart skräckslagen ut.

Varför går man med på det där? Vem tycker att det är en bra idé att låta en nationell TV-kanal filma när ens barn kanske håller på att dö? När ställs frågan till dessa anhöriga, när frågar TV3:s TV-team om det är okej att de är med eller inte? Vem kan ta ett rationellt beslut när frun ligger på operationsbordet för ett akut kejsarsnitt? Samma sak gäller alla de patienter som kommer in på akuten och blir filmade. I reklamen inför nästa program är det en man som kommit in med smärtor i hjärtat. Han verkar livrädd och gråter framför kameran. När och hur blir de tillfrågade? Vilken rätt har man att dra tillbaka sitt godkännande?

Sekretessen på sjukhus är egentligen rigorös. Folk har fått varningar för uppdateringar på Facebook och bloggar, blivit avskedade för att ha tittat i journaler de inte har att göra i, och så vidare. Men plötsligt kan sjukhus göra avtal med produktionsbolag, i vilket de säger att det är okej att de filmar lite hur som helst?

Givetvis följer en Google-search, för att se hur det hela hanteras. Det visar sig att JO i mars i år fällde kritik mot Akademiska sjukhuset i Uppsala, där Sjukhuset tidigare spelades in.

Efter en anmälan kritiserar nu JO det avtal mellan Akademiska sjukhuset och produktionsbolaget som innebär att patienter som kan identifieras i serien kan filmas först och ge sitt godkännande efteråt. Enligt JO röjs sekretesskyddade uppgifter redan när patienterna filmas utan godkännande.

Att vissa personer inte kunnat ge sitt godkännande påpekar JO är uppenbart eftersom de filmats när de varit medvetslösa.

~ JO kritiserar TV-inspelning, Dagens Medicin 31 mars 2011

Akademiska sjukhuset har “tagit åt sig av kritiken”. I somras flyttades inspelningarna från Uppsala till Linköping, vilket givetvis är kul för oss som bor här eftersom vi kan peka på bilderna på TV:n och säga, titta, titta, där går jag varje dag. Så här sa en av de inblandade läkarna då serien började spelas in:

[Magnus Janzon] betonar dock att landstingsledningen och den nationella etikgruppen diskuterade frågan ingående innan man sa ja och att formerna för inspelningarna har slagits fast i ett avtal med tv-bolaget.

– Det har varit viktigt för oss att säkerställa att serien produceras på ett seriöst sätt och med största hänsyn till de inblandade. Framförallt till patienternas integritet och sekretess.

~ US blir tv-serie, Sveriges Radio, 14 juni 2011

Serien produceras på ett seriöst sätt, det kan jag väl till största del hålla med om. Jag tycker personligen att det blir väldigt överdrivet när de lägger in dramatisk musik på allehanda klipp och får allt att verka på liv och död trots att det inte är det, men det är väl att göra “bra TV”. Det hela känns ändå ganska seriöst, även om det är reklamavbrott och en löjligt stor andel av tiden läggs på att berätta vad som ska hända i dagens program, efter pausen och i nästa program. Jaja.

Vad gäller frågan om filmandet av patienter är det tydligen detta som gäller (samma artikel):

Bland sjukhusets personal har ett antal så kallade fokuspersoner valts ut och det är deras vardag och deras patienter, som kommer att skildras i tv-serien.

– Säger patienten nej startas aldrig filmkameran. De som deltar får också en skriftlig information och har dessutom ångerrätt, säger Bengt Janzon.  

Så det verkar ju bättre än förr. Men när jag ser på TV-serien blir jag ändå undrande. Vad driver människor till att vilja visa upp sig i sitt svagaste tillstånd? Varför vill man ha sin förlossning på nationell TV, eller se sitt barn hålla på att dö med en reklampaus i mitten? Varför vill man bli filmad när man ligger och har ont? Är det ett så starkt behov att få sina femton minuter av berömmelse? Gäller det där skrikandet om integritet och kränkningar bara ibland? Kan man verkligen ta ett bra beslut i en sådan situation? Orkar man verkligen ta det jobb det innebär att återkalla ett godkännande?

Givetvis vill TV3 visa upp dramatik, gråtande föräldrar, oroliga människor och lyckliga slut. Givetvis vill sjukhuset visa upp sig, berätta om sina avdelningar, läkare, sköterskor, med flera. Men jag är inte helt övertygad om att det här är riktigt rätt ändå.

(Och sen kan man börja slå huvudet i väggen gällande idiotin som är Svenska Hollywood-fruar. Efter att hela Facebook fylldes med kommentarer om Gunillas galenskaper förra veckan kände jag mig tvungen att se klippen, varpå jag mådde illa över den barnmisshandel som visades upp på bästa sändningstid. Jag kan verkligen inte se det programmet.)

Leva för alltid

I förra veckan hade vi ett basgruppsfall som handlade om åldrande. Vad är det som gör att vi åldras? Vilka mekanismer ligger bakom cellens, organens och organismens åldrande? Finns det sätt att sakta ner åldrandet?

Vi kom fram till att det finns två teorier om åldrande – en som anser att det efter hand uppstår småskador i våra organ, som ackumuleras och ger somatiska mutationer, proteinstruktursförändring och ansamling av nedbrytningsprodukter från den cellulära metabolismen. Den andra teorin är att vi är programmerade att bli äldre. Varje art har ett genetiskt bestämt program för cellernas åldrande. Programmet utförs genom påverkan på nervsystemet, immunsystemet eller det endokrina systemet. Här tror jag även att teorin om telomerer ingår. Telomerer är den sekvens av upprepade baspar som finns i ändarna av varje DNA-sträng, som möjliggör korrekturläst kopiering. Den finns hos människor och djur eftersom vi har linjärt DNA, men inte hos bakterier som har cirkulärt DNA (dvs inga ändar). De förkortas vid varje celldelning och gör att cellen inte kan delas hur många gånger som helst.

Oavsett vad åldras vi och till slut dör vi, när sjukdom får överhanden eller när hjärtat till slut inte orkar slå längre. Vid det laget har musklerna atrofierat, huden skrynklats ihop, ögonen funkar inte som de ska längre, och så vidare och så vidare ad nauseum.

Som ett udda komplement till vår diskussion om åldrande förra veckan kom det i lördagens Plus-bilaga i Corren en intervju med en kille som pluggar teknisk biologi på Linköpings universitet. Han säger följande:

Det är inte naturligt att dö. Alla människor är lika mycket värda vare sig de är ett eller 90 år och förtjänar evigt liv. Jag är övertygad om att det är moraliskt etiskt rätt och tekniskt möjligt.

~ Linus Petersson, Evigt Liv, Corren 17 september 2011

Min direkta fråga blir givetvis hur det kan anses som något annat än naturligt att vi dör. Kanske är jag bara inte van vid att tänka mig att vi inte skulle dö, men det känns inte som att det är rätt att hävda att det naturliga vore att vi inte dör. Vi dör, således har naturen uppenbarligen ordnat saker på detta sätt. Att inte åldras och dö vore kanske någon gång möjligt, men om så är fallet är det för att vi förändrar vad naturen gett oss att leka med. Inte för att det i sig inte är naturligt. Det vore inte första gången – miljontals människor är idag i livet trots att de inte borde varit det om naturen fått ha sin gång, allt ifrån för tidigt födda barn till allvarliga olyckor till sjukdomar som, obehandlade, hade dödat. På samma sätt går det ju att hävda att det är onaturligt att vi färdas i något mer än spring-hastighet, men vi har allehanda fordon att färdas i idag, i hastigheter som inte är det minsta naturliga. Det är inte i sig naturligt att kunna kommunicera med någon på andra sidan Atlanten när jag sitter här i Sverige, men det gör vi ändå.

Således är påståendet att det inte är naturligt felaktigt, men det skulle ju kunna tänkas att vi någon gång skulle kunna lyckas modifiera denna naturliga sanning.

Vad människovärdet har med saken att göra – att människor är lika värda oavsett ålder – förstår jag inte riktigt. Vi ska alla ha lika värde (även om det är mer fina ord på papper än verklighet idag, ska ju sägas, men det är en helt annan diskussion), ja visst – hur gör det att någon av oss alls “förtjänar” ett evigt liv? Att säga att vi förtjänar evigt liv blir i förlängningen att säga att vi nu har uppnått perfektion – varför skulle vi annars få lov att vara kvar för alltid?

Journalisten ställer frågan gällande att det lär bli trångt på jorden om alla lever mycket längre, eller för den delen för alltid.

Att få plats är inget oöverkomligt problem. Jorden har mycket plats och vi blir inte överbefolkade på en gång.

Vi kanske inte blir det på en gång, men vi lär ju bli det inom ganska snar framtid, om alla skulle leva i all evighet och samtidigt fortsätta reproducera. Således måste reproduktionen stoppas samtidigt som man blir delgiven “gåvan” av evigt liv. Vi överutnyttjar redan jordens resurser – eller utnyttjar dem fel i alla fall. En femtedel av jordens befolkning använder fyra femtedelar av jordens resurser, eller hur är det? Och en utveckling där evigt liv vore möjligt skulle ju knappast i första hand tillfalla folkmassorna i tredje världen.

Journalisten frågar: Hur och när vill du själv dö?

Jag vill inte någonsin dö. 

Ligger inte kärnan där? I årtusenden har människan satt sin tilltro till religion och dessa har presenterat ett otal sätt på vilka vi lever vidare efter döden, med himmel/helvete (kristendom), para-nirvana (buddhism), världar bortom denna (asatro), reinkarnation (islam, hinduism), andliga världar, och så vidare. I dagens allt mer naturvetenskapligt baserade samhälle söker vi naturvetenskapliga förklaringar och modeller som gör att vi även nu slipper hantera vår dödsångest. För oavsett hur moderna och upplysta vi blir så är och förblir döden ett mysterium dolt bakom dörrar vi aldrig kommer förbi. Vi vet inte vad som händer när vi dör; det enda sättet att få veta det är att faktiskt dö. Vi vill ha tryggheten att veta – om det sedan är genom att vi “vet” vad som händer efter döden, eller en tilltro till att naturvetenskapens forskning inom vår tid kommer att kunna göra oss odödliga, det spelar förmodligen mindre roll.

Personligen vill jag inte leva för alltid. Jag finner tanken skrämmande. Visst hade jag gärna sluppit ålderskrämporna som kommer med åren, men att vara 22 för resten av livet lockar inte ändå. Jag vill växa upp, föda en ny generation, se dem växa upp, och bli äldre själv också. När det är min tid att lämna jorden till dem ska jag göra det. Det är naturligt.

Astrid Lindgren-fallet

Den här terminen ersätter etikstrimman den skönlitterära strimman som löpte under termin ett och två. Nu är det dags att grotta ner sig i etiska problem av olika slag – abort, människovärde, dödshjälp, alldeles för tidigt födda barn. Ämnet dödshjälp är för närvarande högaktuellt, med Astrid Lindgren-läkaren uppe i rätten till slut.

Fallet är enormt intressant och för min del extremt passande, då det hanterar både juridik och medicin. Således har jag följt det med intresse.

Det hela började på försommaren 2008 då en flicka föddes redan i graviditetsvecka 25. Flickan vårdades på Astrid Lindrgens barnsjukhus i Stockholm. På grund av ett medicinskt misstag fick flickan några dagar efter förlossningen en hjärnblödning; denna händelse Lex Maria-anmäldes. Den 20 september dog flickan och den 14 oktober obducerades hon. I det första utlåtandet är dödsorsak och dödssätt oklart, “men de sammantagna fynden talar för att flickan avlidit till följd av sviterna av hjärnblödningen.”

I samma artikel som ovanstående är hämtat ifrån står också:

Modern anmälde också en läkare – en annan än den som nu sitter anhållen – till Ansvarsnämnden för att inte ha gjort tillräckligt för att stoppa förlossningsvärkarna, som alltså kom i gång alltför tidigt.

Läkaren begärd häktad, Läkartidningen

Redan här kan man alltså ana att en del av drivkraften bakom detta är tragedin för föräldrarna – de har förlorat ett barn och det är givetvis, på alla sätt, ofattbart sorgligt. Det innebär inte att läkarna och den övriga vårdpersonalen inte gjort sitt för att stoppa förloppet.

Den 2 mars 2009 frihetsberövades läkaren. Rättsmedicinalverkets analysbesked och utlåtandet ur obduktionsprotokollet blev någon vecka senare offentligt. I detta stod att läsa:

[Koncentrationen] av tiopental i lårblodet är kraftigt förhöjd och representerar en nivå omkring 1 000 gånger mer än vad man ser vid ordinär användning av preparatet och ligger långt över de nivåer som man kan se vid dödliga förgiftningar

(….)

(…) den sammantagna bilden visar att [flickan] avlidit till följd av kraftig överdosering av tiopental i kombination med morfin men att [flickan] varit i mycket dåligt tillstånd på grund av sina omfattande hjärnskador som varit en följd av den omfattande hjärnblödning hon fått vid några dagars ålder och hade troligen även avlidit inom en kortare tidsrymd utan överdosering av tiopental i kombination med morfin.

(….)

ur rättsmedicinskt perspektiv betraktas dock således dödsfallet som onaturligt, till följd av överdosering av annan person, men att det inte utifrån den rättsmedicinska undersökningen eller de tillgängliga handlingarna kan avgöras i vilket syfte eller av vem den mycket höga dosen av tiopental givits.

Redan här konstaterades det alltså att bevisningen faller – man kan inte bevisa att det är läkaren i fråga som gett barnet tiopental.

Kommentarerna från de som gjorde analyserna var att
a) det är svårt att göra obduktioner på spädbarn där referensmaterialet är så litet,
b) det är ännu svårare med ett prematurt spädbarn (som är ännu mindre),
c) det finns inga speciella referensnivåer för spädbarn utan varje bedömning görs individuellt,
d) att det kan finnas väldigt höga koncentrationer av ett läkemedel i blodet om det getts kort före döden, och
e) det går inte utifrån koncentration i blodet vid obduktion att konstatera vilken dos som getts.
(Källa: 2000 mikrogram tiopental per gram lårblod)

Björn Hurtig, som är den åtalade läkarens advokat, är lagom dramatisk för det mesta – men oavsett retoriken ligger det förmodligen sanning i hans uttalanden om att juristerna som hanterat fallet inte har någon som helst koll på medicin. Som någon som läst både och kan jag bara konstatera att det måste vara två av de mest skilda fält som finns. Medicinarna lägger någon vecka under utbildningen på jurdik och juristerna lägger ingen som helst tid på medicin alls. Frivilliga kurser i rättsmedicin finns, och på en av mina fördjupningskurser hade vi en föreläsning med rättsläkaren i Lund, men i övrigt nada. Precis som att majoriteten av medicinare har läst natur på gymnasiet har juristerna i mycket större utsträckning läst samhäll, och många kan bara absolut minimum om naturämnena. Att förstå sig på mediciner, verkningar, koncentrationer och liknande är helt över den absoluta majoriteten juristers huvud.

I åtalet som väcktes var gärningsbeskrivningen som följer:

[Narkosläkaren] har den 20 september 2008 på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna uppsåtligen berövat [flickan] (…) livet genom förgiftning. [Narkosläkaren] har därvid injicerat narkosmedlet tiopental i [flickan].

Gärningen rubriceras som dråp. Brottsbalken 3:1: “Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid.” Brottsbalken 3:2: “Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt dömes för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.”

I och med denna skrivelse måste åklagaren bevisa bortom allt rimligt tvivel att narkosläkaren injicerat tiopentalet, att det var en orimligt stor dos, att det orsakade flickans död, och att det gjordes med uppsåt. Vilket torde vara ganska mycket att bevisa. I andra hand finns ett yrkande om försök till dråp.

Det tråkiga med fallet är att det blir en bevisbördsfråga. Läkaren nekar, flera experter tvivlar på provresultaten medan åklagaren anser att han kan bevisa att läkaren gett dosen, och han har således till att börja att bevisa att hon alls injicerat tiopental. Om han inte klarar av det kommer de riktigt intressanta frågorna aldrig att se dagens ljus i rätten: Finns det tillfällen då dödshjälp är rätt? Är det okej att ge smärtlindring trots att döden kan/kommer vara en bieffekt? Hur långt ska man gå för att ett spädbarn ska få fortsätta vara vid liv? Vad ingår i läkarens skyldighet att bota och lindra – är det att uppfylla läkareden att låta flickan gå en plågsam död till mötes, eller är det snarare läkarens skyldighet att förhindra lidandet och ge den höga dosen av smärtstillande, även om detta kan leda till att döden inträffar något tidigare än den annars skulle gjort?

Redan 1991 skrev Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik så här:

Läkare får under inga omständigheter vidta åtgärder med det primära eller huvudsakliga syftet att avliva en patient, även om det sker på patientens uttryckliga begäran eller av barmhärtighetsskäl. Däremot har läkaren rätt att i smärtlindrande syfte ge smärtlindrande medel även om doserna kan bli så höga att den dödliga utgången påskyndas.

Detta är doktrinen om “dubbel effekt”: om man har för avsikt att smärtlindra men inte att döda, men döden är en (förutsedd) bieffekt, då är det okej. Om nu åklagaren kan bevisa att narkosläkaren gett tiopentalen, kan man då anse henne skyldig till dråp oavsett? Är det inte snarare att följa hennes yrkesetiska riktlinjer, att smärtlindra barnet även till den grad att döden inträffar tidigare än den gjort naturligt? Och den givna följdfrågan eftersom detta är ett rättsfall – är det då olagligt att följa de yrkesetiska riktlinjerna? Dessa är de intressanta frågeställningarna i fallet, som jag tyvärr starkt tvivlar på att vi kommer få svar på. För att få ett prejudikat som verkligen har kraft behöver målet komma upp i högsta domstolen, vilket det inte kommer göra så länge HD anser att det bara är en fråga om bevisbörda.

Peter Claesson tycker själv att han gör rätt, och att det finns ett givet svar på frågan om den dubbla effekten:

Jag har svårt att ha en egen uppfattning om motivet men jag tror att läkaren gav injektionen för att korta flickans lidande, för barnet självt och för hennes anhöriga. Det skedde dock på ett olagligt och uppsåtligt sätt.

~ Chefsåklagare Peter Claesson, 10 februari 2010 till TT

Torbjörn Tännsjö, lätt idol för min del när det gäller diskussionen om dödshjälp, har också skrivit om målet. Läkaren själv har också gett en intervju med Dagens Nyheter om hennes upplevelse.

Jag har inget svar på vad som är rätt och fel i de etiska frågor som fallet frammanar. Jag har mina åsikter – som jag skrev redan för ett år sedan tycker jag att dödshjälp borde vara tillåtet. För närvarande vore det dock bra om vi började med att få juridiken och medicinska praxis att komma överens.

Så mycket hat i världen

Osama bin Laden är död. Nyheten mötte mig först via Facebook, istället för via någon tidning eller nyhetshemsida. 25 minuter av kvällens Aktuellt verkar ha spenderats på bin Laden. Två minuter till andra nyheter, sedan väderprognosen.

I USA firar människor.

Firar.

Det äcklar mig precis som när det på andra håll firades över det “lyckade” 9-11 för snart tio år sedan.

Vi är människor. Någonstans långt ner måste vi väl ändå minnas det? Varför ska vi någonsin fira att en annan människa dödats? Hur är det hjälpsamt för något alls?

Jag inser att bin Laden var något som kan liknas vid ond. Men å andra sidan, rättfärdigade inte de som utförde 9-11 sina aktioner med samma sak? Att USA är ondska och därmed alla som bor där? Hur hjälper det? Är det bättre nu, när bin Laden är död?

Det finns så enormt mycket hat i världen. Det är väl jättebra att folk hittar saker att vara glad över, men är det här verkligen en sådan sak?

En hel massa “viktiga” människor har reagerat på nyheten. Den vettigaste jag läste var Gordon Felt, president för organisationen The Families of Flight 93:

This is important news for us, and for the world. It cannot ease our pain, or bring back our loved ones. It does bring a measure of comfort that the mastermind of the September 11th tragedy and the face of global terror can no longer spread his evil.

Död ger inte oss tillbaka älskade anhöriga vi förlorat. Och snart – om inte redan nu – tar någon annan över bin Ladens plats.

Så länge vi firar att någon annan dör, kommer någon att sörja och vilja utkräva hämnd.

Mer om att ta ansvar

I förra veckan skrev jag om det lilla “etiska dilemmat” med en fet läkare som gav en patient dietråd. Saken togs upp på vårt etikseminarium i fredags och diskuterades där en stund.

Oj, vad det är känsligt.

Det tog inte en minut innan någon sade, “Men han kanske inte kan hjälpa att han är överviktig.” Med detta föreföll främst menas att han kanske åt mediciner som fick honom att gå upp i vikt.

Ungefär samma sak sade en annan person jag pratade med om saken, någon dag tidigare.

Och ja, det är möjligt att denne enskilde individs övervikt har just denna grund. Men majoriteten av alla som är överviktiga – och jag pratar inte om några kilo, utan om ett tiotal kilo, minst – har ansvar för att de väger vad de väger. Människor äter fel och rör på sig för lite och i slutändan gör detta dem feta.

Min värdfamilj i USA är överviktiga hela högen. Likaså syskonen på faderns sida, och majoriteten av kusinerna. Från detta skulle man kunna anta att det beror på en genetisk betingelse – om man inte tog sig tiden att se på faderns föräldrar, vill säga. Numera är farfadern död, men under sitt långa liv var han smärt och vältränad. Hans fru, barnens farmor, är än i dag i livet och är smal, uthållig och i fantastisk form för att vara någonstans runt 75 år. Det finns också bilder av barnen (fadern i min värdfamilj och hans syskon) från när de var små – allihopa var smala och smärta. Det är först när man börjar se foton från deras tid i college då de alla börjar svälla upp.

Skillnaden mellan farföräldrarna och barnen är utan tvekan mat och motion. Ingen av dem “äter medicin som får dem att gå upp i vikt” eller något liknande. Däremot tycker de att en 500 ml Ben ‘n’ Jerrys-glass är lagom att sätta i sig till en film, att In ‘n’ out är det perfekta middagsstället (en drive-through-kedja som serverar hamburgare, pommes och milk shake gjord på grädde) och att motion är att gå två kvarter bort till sina kusiner. När vi skulle till parken vid ett tillfälle då jag bodde där tog vi bilen dit – trots att det var mindre än en km bort. På 2nd street finns en pool som familjen får använda. De tar bilen dit, trots att de själva bor tre kvarter därifrån, på 5th street.

De är feta på grund av den livsstil de väljer.

Nu läser jag på Sydsvenskan.se om att folk fortsätter röka efter att de fått hjärtinfarkt. Detta trots att rökning är en av de största riskerna för att få hjärtinfarkt. Vad säger då den ansvariga på Hjärt- och lungfonden?

Det är allvarligt att så många röker ett år efter en hjärtinfarkt. Men vi vill inte skuldbelägga rökare. De här siffrorna visar på vilka stora möjligheter som finns att förbättra vården.

~ Ulrica Klettner, informationschef på Hjärt-lungfonden, till Dagens Nyheter

What. The. Hell.

“Vi vill inte skuldbelägga rökarna?” Varför inte? Snälla, jag vill förstå. Vem är det egentligen som tvingar rökare att röka? Är det någon som tvingar in cigaretten i munnen på dem? Och här är det inte ens så att rökarna ska låta bli att röka för andras skull, för att röken är giftig, för att det luktar illa, och så vidare – utan rökarna behöver låta bli att röka för sin egen skull. Det är fullständigt livsfarligt för dem att fortsätta – varför skall de inte skuldbeläggas? Varför skall jag behöva betala skatt till sjukvård för människor som uppenbarligen ändå inte bryr sig?

Jag förstår att det är jobbigt att sluta. Faktiskt. Beroenden är beroenden. Men till syvende sist är det ens eget ansvar att ta hand om sig själv. Och kanske ännu viktigare: Det är medmänniskornas ansvar att låta människan ta hand om sig själv. Så om det handlar om fetma så skall det inte bortförklaras som att det nog har med en fetmaframkallande medicin att göra, och om det handlar om rökning så skall det inte sägas att det inte är deras eget ansvar. Visst kan sjukvården agera genom promotion för att få folk att röka mindre, äta hälsosammare och röra sig mer – men alla måste också låta varje person ta ansvar för sig själv.

Besök på vårdcentralen

Idag var det dag två av de programspecifika dagarna, vilket för min del innebar att besöka Berga vårdcentral, tillika faktiskt min vårdcentral. Dock, givetvis, inte i form av patient, utan i form av “läkarkandidat”. Det låter så fint varje gång någon kallar mig det. Kandidat. Heh.

Anyway. Jag gillade vårdcentralsbesöket bättre än akuten. Det var mer tid med läkaren och ingen väntan alls. Först spenderade jag och min kursare en halvtimme på “samtal” med patienten. Vi började med något som liknade en anamnes åtminstone – varför var patienten där, vad var historien, operationer, mediciner… Inte mycket jag kan säga om det, men det patienten var trevlig och vi täckte efter de första tio minutrarna ganska mycket som inte hade det minsta med medicin att göra. Det blir ju så – när vi väl kom in och satt med på samtalet med läkaren tog det bara 20 min inklusive undersökningar, så det var inte så konstigt att vi hade tid att prata om annat på vår utsatta halvtimme.

Under vår första dag på HEL fick vi en etikfråga som var, “Kan man vara rökare som sjukvårdspersonal?” Som jag konstaterade då så kan man givetvis det (frågan är mer om man bör), men det blir konstigt. Idag var det en liknande situation – en ordentligt överviktig läkare som satt och förklarade vikten av bra kost för patienten. Det är inte bara rökning som blir väldigt fel. Att som storrökande läkare säga till en KOL-patient att denne bör sluta röka, att som väldigt överviktig säga till en patient att äta bra, att som läkare säga till en person som varit i en cykelolycka att denne bör använda cykelhjälm trots att läkaren själv aldrig gör det… det är så mycket som blir udda. Själv tyckte jag att dagens överviktige läkare nästan var mer fel än en rökande läkare, bara för att rökande kan ändå “gömmas undan”, liksom avsaknad på cykelhjälm och liknande. Fet är man hela tiden.

Men vi ska väl göra vårt bästa som läkare att föregå med gott exempel i alla fall. Vi blir aldrig några perfekta människor, så klart, men vi får göra vårt bästa.

Intressant var det i alla fall.

Papperslösa och vården

Det finns saker jag aldrig tänker på. Ämnet för scenariot vi bestämde oss för i måndags, som skall efterforskas till morgondagens basgruppsmöte och där presenteras, är ett sådant:

Papperslösa och vård.

Utan särskilt ingående efterforskningar blir det uppenbart att det är ett helt vidrigt problem egentligen. En hel grupp människor, som är så utsatta som människor kan bli, utestängs helt från hälso- och sjukvården. Papperslösa är människor som antingen sökt asyl och inte fått det, eller sådana som inte sökt asyl alls.

En 30-årig papperslös kvinna våldtas på en gata i Stockholm. Eftersom hon riskerar utvisning om hon går till polisen anmäler hon inte det inträffade, och hon vågar heller inte gå till sjukhus. Våldtäkten leder till graviditet. Mödravårdscentralen vägrar att göra kontroller, eftersom hon inte kan betala den fulla kostnaden, 500 kronor, för varje barnmorskebesök. Hon bor omväxlande hos vänner och på gatan, mår fysiskt och psykiskt allt sämre och får allt svårare att överleva ekonomiskt, eftersom graviditeten gör henne alltmer begränsad i vilka svartjobb hon kan ta. Flera kvinnojourer kontaktas, men de vill inte ta emot kvinnan eftersom hon är papperslös.

Läkare skall följa de läkaretiska reglerna. Bland dem finns sådant som att patientens hälsa är det främsta målet, att läkaren alltid skall handla i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, att patienter skall behandlas med empati, omsorg och respekt – och så den lilla viktiga punkten: läkare skall se till människors lika värde.

I Lissabondeklarationen från 1981 står det:

Närhelst lagstiftning, regeringsåtgärder, eller annan administration eller institution förnekar en patient dessa rättigheter, bör läkare vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa eller återupprätta dem.

Med “dessa rättigheter” menas att varje patient, utan åtskillnad, har rätt till lämplig medicinsk vård, att varje patient har rätt att bli behandlad av en läkare som patienten vet är fri att göra egna kliniska och etiska bedömningar utan inblandning utifrån, och att patienten alltid skall bli behandlad på det sätt som bäst gynnar honom/henne.

Man kan ju verkligen inte påstå att det är “utan inblandning utifrån” när staten bestämmer att en hel grupp människor skall uteslutas från vårdsystemet.

Sverige har en av Europas mest restriktiva hållningar gällande vård av papperslösa. Barn som söker/sökt asyl eller har föräldrar som gjort det har full rätt till hälso- och sjukvård samt tandvård. Asylsökande över 18 år har rätt till “omedelbar vård” och “vård som inte kan anstå” (jag förstår inte riktigt det senare, skall erkännas; återkommer om jag får förståelse för det). Papperslösa över 18 år har rätt till “omedelbar vård” – men då betalas detta fullt ut av den papperslöse. Kostnad? En komplikationsfri förlossning: 21 000 kr. Ett läkarbesök: 1 500 kr. Ett brutet ben: 63 000 kr. (Källa: Denna artikel och denna ledare). Hur många av de papperslösa tror vi har den där typen av pengar?

Dessutom finns det ett steg till på skalan: barn, alltså alla under 18 år, som är anhöriga till asylsökande men som inte själva ansökt om asyl, barn till föräldrar som inte ansökt om asyl och barn som kommer till Sverige för familjeåterförening men som inte har permanent uppehållstillstånd vid ankomsten till Sverige. Dessa barn har ingen reglerad rätt till sjukvård överhuvudtaget. Ingen. Alls. Dessa barn faller helt mellan de byråkratiska stolarna.

En 10-årig pojke får en kastrull med kokande vatten över sig då han leker vid spisen. Pojkens föräldrar är övertygade om att de kommer att bli anmälda till polisen om de åker in till sjukhuset med sonen. De beslutar därför att behandla honom själva. De övertygas dock på apoteket, dit de går för att köpa sårvårdsmateriel, om att sonen måste bli omhändertagen av medicinskt kunniga. De åker till sjukhuset men vågar inte använda sonens identitet utan använder personnumret till en väns son. Pojken genomgår tre hudtransplantationer i narkos under tre veckor innan han får sin första permission. Familjens vänner vill då inte längre låna ut personnumret. Familjen vågar inte återvända till sjukhuset trots att ytterligare operationer återstår. En vecka senare har såren börjat lukta, och föräldrarna är fortfarande för rädda för att åka in till sjukhuset.

Jag mår illa av att läsa det. Jag kan inte tänka mig hur jag i framtiden skulle kunna vägra någon vård på grund av att de inte har de papper de skall ha. Sätts jag i situationen (och sannolikheten är väl ganska hög) hoppas jag att jag följer de etiska reglerna – och konventionerna om mänskliga rättigheter – istället för Sveriges lag. Man kan ju hoppas att Sverige vid det laget pressats till bättre villkor för de papperslösa också (även om det kanske inte är så stor sannolikhet just nu, med SD i riksdagen).

Debatten i Sverige verkar ha dött sedan 2008, då det var ett hett ämne eftersom riksdagen skulle ta ställning i en lagfråga om saken. Det är tragiskt, eftersom problemet uppenbarligen kvarstår.

Dödshjälp, del 4: Motargument

Fortsättning på Dödshjälp, del 1, del 2, och del 3.

För att få en bild av vad det är motståndarna till dödshjälp har som argument har jag nu dels googlat saken och dels läst lite om det på biblioteket. Här är några av argumenten:

1. Dödshjälp avhumaniserar vården (titel på detta debattinlägg i Sydsvenskan 2009)

2. Människor ändrar sig

3. Funktionshindrade befarar att subjektiva bedömningar skall göra att vissa liv inte anses värda att leva, trots att de som lever livet i fråga inte alls vill dö (Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder)

4. Massmedia uppmärksammar när människor skall “hjälpas” till döden

5. “The slippery slope”

6. Det blir en fråga om ekonomi

7. Vad händer med den läkare som utför dödandet?

Nedan bemöter jag var och en av argumenten emot dödshjälp. En del saker är högst personliga åsikter som ni gärna får säga emot, annat är aningen mer statistiskt.

1. Dödshjälp avhumaniserar vården

Detta är ett av de argument jag möjligen kan köpa. Även om en majoritet av svenska folket är för aktiv dödshjälp så är det inte utan att det förmodligen skulle påverka människors syn på vården, om vårdpersonal fick lov att aktivt döda patienter. Jag är nyfiken på om det fått någon sådan effekt i Holland; jag vet inte. Skulle vi kunna acceptera en vårdinstitution som får lov att döda patienter? Gör vi inte det redan? Eller kan människor i allmänhet se genom fingrarna för det som kallas “dubbel effekt”, då död inträffar efter en handling (till exempel administration av smärtlindring) men då döden var en förutsedd men ej avsedd effekt, medan det är omöjligt att blunda för aktiv dödshjälp?

Och med det sistnämnda i åtanke kanske man skall fråga sig om dödshjälp alls skulle avhumanisera vården – att hjälpa en patient till den död denne vill ha borde ju på sitt sätt vara höjden av humanitet.

2. Människor ändrar sig

Ja, det gör de. Vad jag förstår av Hollands reglering om saken krävs en “enträgen” begäran om att få avsluta sitt liv. Två läkare skall ta ställning i saken. Och ja, döden är oåterkallelig. Men om jag skall vara riktigt krass (och varför inte, detta är min blogg och jag kan leka djävulens advokat) så: den som fått dödshjälp kan inte ångra sig. Min tro är att vi efter döden är och förblir döda och även om vi skulle föras till någon annan plats sedan döden inträtt så tror jag inte att den platsen är en där vi kan sitta och gräma oss över allt som kunde gjorts annorlunda i våra liv. Det hoppas jag i vart fall inte att det är… Vore ju hemskt tråkigt.

När det gäller dödshjälp skall det alltid vara patientens egen önskan som räknas. Om denne under lång tid begär dödshjälp, varför skall vi då hindra denne med hänvisning till att han eller hon kanske kommer ändra sig i framtiden? Det kanske han eller hon inte alls gör. Om vi skall dra det riktigt långt, så varför behandla patienter med sjukdomar alls i så fall – de skall ju ändå dö någon gång, och även om de vill leva nu så kanske de inte vill det sedan. Jag inser dumheten i detta argument, men varför skall det omvända vara ett så stort argument mot dödshjälp?

I Borde läkare ha förkortat våra liv? ställer sig två före detta patienter, båda förlamade och den ene läkare, frågan om de borde fått dödshjälp.

Vi har båda legat som vårdpaket och stirrat upp i sjukhustak och känt dödsångest och dödslängtan. Men också en livsgnista.

[….]

Många år senare tycker vi att det är bättre att vi lever och att inga klåfingriga doktorer förde samtal med våra anhöriga om ett ­”läkarassisterat livsslut”.

Dock tycker jag, återigen, inte att de i så fall uppfyller de krav jag vill uppställa för dödshjälp. De har inte givit en enträgen önskan om att dö. Att läkare skulle hålla på att försöka övertala patienter eller deras anhöriga till dödshjälp är absolut inte aktuellt. Då finns det bra mycket bättre saker för läkare att hålla på med (däremot kommer man säkerligen återigen in på frågan om dubbel effekt och passiv dödshjälp i en del situationer som dessa).

3. Funktionshindrade befarar att subjektiva bedömningar skall göra att vissa liv inte anses värda att leva, trots att de som lever livet i fråga inte alls vill dö

Hollands reglering kräver två läkare, anmälan till domstol och patientens enträgna önskan. Någonstans på vägen känns det som att faktumet att en människa inte alls önskar dö borde kunna plockas upp. Jag inser dock att detta är ett naivt påstående: det finns utan tvekan situationer då människan i fråga inte alls kan göra sig hörd, till exempel i patienter med svåra förlamningar och oförmåga att kommunicera med omvärlden. Men i min syn på regleringen av dödshjälp skulle dessa aldrig bli aktuella för aktiv dödshjälp, eftersom ingen uttalad önskan om att dö finns. Vad som blir kvar är då den passiva hjälpen som redan idag (uppenbarligen) existerar – patienter i vegetativt tillstånd och liknande vars näringstillförsel stryps. Dessa subjektiva bedömningar, då det gäller att exempelvis bedöma om en patient någonsin kommer att vakna igen, kommer man i dagens moderna sjukvård inte ifrån.

4. Massmedia uppmärksammar när människor skall “hjälpas” till döden

När massmedia uppmärksammar dödshjälp handlar det oftast om att personer med funktionsnedsättning skall “hjälpas” genom så kallade barmhärtighetsmord trots att de inte är döende.

~ DHR

Bara genom en snabb sökning på Google kan jag tycka att det påståendet är felaktigt. Efter Wikipedia kommer en artikel om den 31-åriga kvinna som i våras begärde dödshjälp. Hon hade vårdats i respirator sedan hon var sex år gammal och var totalförlamad. Därefter kommer ett skolarbete om dödshjälp och sedan en Aftonbladet-artikel om att majoriteten av svenska folket är för aktiv dödshjälp.

Nästa artikel jag finner är om en 70-årig man med ALS som till slut begick självmord. Han hade kämpat för att få rätt till dödshjälp men fick det inte och begick till slut självmord på egen hand.

Medias bevakning förefaller inte alls vara vinklad åt när människor med funktionshinder skall “hjälpas” till döden.

5. “The slippery slope”

Det mest inflytelserika argumentet mot frivillig dödshjälp är ”the slippery slope”, argumentet om det sluttande planet: om vi alls tillåter läkare att ta livet av patienter så kommer vi snart inte att kunna begränsa dödandet till de patienter som själva önskar dö.

Riskabel doktrin om dödshjälp, Peter Singer

Som Singer strax därpå konstaterar (och flera andra med honom, däribland Tännsjö i “Döden är förhandlingsbar”) finns det ingenting som stödjer detta påstående. Enligt Tännsjö blev effekten till och med tvärtom i Holland – reglerna stramades upp efter tillkomst så att färre skulle erbjudas möjlighet till dödshjälp.

Och varför skulle det inte gå att begränsa? Jag förstår inte riktigt argumentet – tror dessa motståndare att läkare inget hellre vill än att ta livet av sina patienter? Tror motståndarna att riksdagen tycker det är okej med fluffiga ramar om vem som skall få tillgång till dödshjälp? Jag förstår inte argumentet.

6. Det blir en fråga om ekonomi

I dagens samhälle handlar allt och lite till om ekonomi. Varje människa skall dra sitt strå till den samhälleliga stacken och gör man inte det är man en börda. Även här skulle jag vilja ha tillgång till statistik och bedömningar från Holland, som är det enda land jag kan utgå ifrån eftersom de är de enda som legaliserat dödshjälp.

Tännsjö skriver i “Döden är förhandlingsbar” om att anse sig själv ligga till last för sina nära anhöriga och bli en ekonomisk börda (förmodligen då främst gentemot sina anhöriga; få torde bry sig något särskilt om de blir en ekonomisk börda gentemot samhället). Jag kan inte citera eftersom jag inte har boken framför mig, men kontentan var denna: Det handlar om etisk egoism. Han ställer sig frågan om vi alltid bör leva vidare. Att vilja leva vidare även när vi blir en börda är att följa vår överlevnadsinstinkt och det är inte nödvändigtvis det rätta.

Denna del av Tännsjös resonemang kan jag inte ställa mig bakom. Om en patient vill leva vidare bör denne få göra det alldeles oavsett om han eller hon är en börda för anhöriga och samhälle. Vem säger att de anhöriga skulle må bättre av att patienten fick dödshjälp, om de fick veta att det baserades på en önskan om att inte vara i vägen? Nej, detta tycker jag är en valid invändning. Vill man leva skall man få leva. Min utgångspunkt handlar om människor som inte vill leva, utifrån att de lever med alltför stor smärta, ångest, med mera.

Naturligtvis är jag medveten om att rätten till ”hjälp till självhjälp” i livets slutskede kan, och kommer, att missbrukas. Men det gäller ju all lag och rätt som stiftas i samhällskontraktets och den mänskliga samlevnadens namn.

~ Min död är min, Cordelia Edvardson

7. Vad händer med den läkare som utför dödandet?

Av alla argument för och emot dödshjälp så är detta det argument jag främst kan ta till mig. Medan jag i alla övriga fall sätter mig in i situationen som om jag vore patient så är det här den fråga där jag måste ta ställning som blivande läkare. Och där blir det svårt. Skulle jag kunna ta en annan människas liv, även om det var på dennes enträgna begäran? Hur skulle jag må efteråt om jag gjorde det? Om dödshjälp blir en del av den svenska vården och en patient jag vårdat under lång tid begär dödshjälp, skulle jag då inte må dåligt alldeles oavsett om jag gick med på att göra det (varpå jag dödat en människa), eller vägrade (varpå jag förmodligen skulle känna att jag övergett patienten)?

Då jag sätter mig i situationen som patient med en dödlig sjukdom som inte kan botas vet jag att jag måste ställa mig positiv till dödshjälp. Om jag drabbas av ALS, cancer, eller någon annan sådan sjukdom – då vill jag ha alternativet att kunna begära att få somna in lugnt och stilla. Den vetskapen, att det finns en väg ut, skulle få mig att kunna leva lugnare och förmodligen längre än annars. Om jag däremot skulle veta att jag skulle behöva ta mitt liv på egen hand, då finns en överhängande risk att jag gjort det tidigare, bara för att vara säker på att jag fortfarande kunde. Med dödshjälp skulle jag dessutom slippa en del av ångesten – risken att jag faktiskt inte dog utan bara blev ännu sämre, risken att det skulle göra väldigt ont, eller att jag kanske inte skulle våga och då skulle behöva dö på ett sätt fyllt av smärta.

Men jag vet inte hur jag som läkare skulle klara det. Och det syns också i statistiken – medan befolkningen i allmänhet är mycket positiv till dödshjälp är en stor andel läkare emot. För det är vi som skulle behöva göra det. Och att döda människor är emot de flesta människornas etik och moral, kanske läkare än mer än andra, sedan de svurit den Hippokratiska eden.

Men, som Cordelia Edvardson skriver:

Makten över sitt liv, så långt detta är möjligt, och den ovillkorliga rätten till sin död borde höra till de icke förhandlingsbara mänskliga rättigheter som tillkommer alla av kvinna född.

Mina inlägg om dödshjälp:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4

Dödshjälp, del 3: Organdonation

Fortsättning på Dödshjälp, del 1 och del 2.

I Sverige finns möjligheten att registrera sig i Donationsregistret. För alla som inte gjort det, GÖR DET, och om du har gjort det, skaffa allra helst ett donationskort att ha i plånboken så att sjukvården snabbt kan få veta om du vill donera eller inte.

I förra delen pratade jag om permanent vegetativt tillstånd och passiv dödshjälp när det gäller människor som saknar medvetande. Detta inlägg kommer gå vidare på lite samma tema, men samtidigt dra in frågan om att bli organdonator.

En person i permanent vegetativt tillstånd visar sig ha bestämt sig för att denne vill donera sina organ om så är möjligt. Då uppkommer frågan om att hålla en patient vid liv endast för att dennes organ skall kunna användas. För organdonation krävs det att patienten är hjärndöd.

Som det står på Donationsrådets hemsida:

För att en organdonation ska kunna bli möjlig måste en person avlida och konstateras död i total hjärninfarkt under pågående respiratorbehandling. Hjärtat och övriga organ blir då syresatta fast personen är död.

Så går en organdonation till, Donationsrådet

Man får hålla en patient vid liv i max 24 timmar för att utreda om organdonation är aktuellt.

En person i permanent vegetativt tillstånd är vid liv. För att kunna tillmötesgå patientens önskan om att bli organdonator kan patienten flyttas till intensivvårdsavdelningen, istället för till en avdelning där denne skall “vänta på att dö” då sonden stängs av.

Det ironiska i detta är alltså att personen i fråga mycket väl kan få bättre vård – på intensivvårdsavdelningen – för att denne vill vara donator, än denne fått om sjukvården bara beslutat att avsluta sondmatningen.

Tännsjö uppställer ett antal krav för att man skall få hålla en patient vid liv för att denne skall kunna bli organdonator:

För det första måste det kunna säkerställas att behandlingen utförs utan att patienten själv lider eller känner obehag. För det andra måste det kunna säkerställas att patienten inte i så fall, och på grund av den fortsatta behandlingen, riskerar att hamna i en form av överlevnad som är ovärdig eller plågsam för närstående.

~ s 86, Döden är förhandlingsbar

Intensivvården skall ha ett normalt innehåll, det vill säga den får inte syfta till att påskynda uppkomsten av total hjärninfarkt.

~ s 94, Döden är förhandlingsbar

Så detta blir egentligen motsatsen till dödshjälp – man arbetar för att behålla en människa vid liv, för att denne skall få uppfylla sin önskan om att hjälpa en eller flera andra människor genom organdonation. En respirator kopplas in (eller underlåts kopplas bort) för att patienten skall “få en chans” att bli hjärndöd, istället för att respiratorn kopplas bort så att denne dör av en kollaps av andning och cirkulation.

Då uppkommer frågan om människor fortfarande vill bli donatorer, när det innebär att de vårdas för att kunna bli detta redan innan de avlidit? Jag vet inte. Personligen, ja. Så länge Tännsjös krav är uppfyllda – jag vill inte lida på något sätt och jag vill inte riskera att jag kommer överleva på ett “ovärdigt” eller plågsamt sätt för mina närstående.

Fundera själva. Vad tycker ni? Om ni vill donera, hade ni varit okej med att livsuppehållande åtgärder sattes in för att era organ skulle kunna användas?

Till slut tar Tännsjö upp risken att donationsläkare går runt och “raggar” patienter som kan bli organdonatorer på andra avdelningar. Detta får givetvis inte ske – åtminstone för det enda mål att patienten skall dö och bli organdonator. Däremot ser jag inget direkt problem i att patienter, som av sina egna avdelningsläkare identifieras som möjliga donatorer, flyttas till intensivvårdsavdelningen och får vård där istället för på sin originalavdelning. Som citerat ovan, intensivvården skall ha ett normalt innehåll – inte påskynda att patienten får en total hjärninfarkt. Jag ser inte det som ett problem.

Om du vill läsa mer om donation innan du bestämmer dig kan du göra det på Donationsrådets hemsida. Till slut, min egen vilja, för jag har aldrig tvekat i frågan: Jag vill att mina organ doneras om det är möjligt.

Mina inlägg om dödshjälp:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4