Tag Archives: Filmer

Film: Modig

Massor av spoilers för Brave/Modig nedan!

I veckan såg jag till slut Brave/Modig, Pixars senaste verk. Jag hade tjatat om att vi skulle se den, så jag sjönk nöjd ner i soffan med L för att njuta – Pixar brukar inte göra mig besviken. Bilden från trailers var en stark kvinnlig huvudkaraktär med taglinen “Change your fate”. Det lät ju lovande.

Men nej.

Vad i hela friden var den där sockersöta, hål-i-tänderna-framkallande smörjan som visades på min tv-skärm? Pixar som har som grundidé att för varje skratt ska man gråta en tår har gjort en fullständigt Disneyesque snyfthistoria som man redan på förhand vet att den kommer att sluta lyckligt. Det finns liksom inget annat. Hela historien är banal och dessutom krävs det att The Powers That Be (alltså författarna) går in med en egen liten ‘karaktär’ för att visa vägen i historien eftersom det annars inte finns minsta chans för huvudpersonen att hitta rätt annars. Lärdomen av hela filmen är att man bör droga sina föräldrar om de inte gör som man vill. Charmigt.

Berättelsen handlar om Merida, prinsessa i Skottland. Hon har massor av rött hår (som är väldigt välanimerat – det där skulle de inte drömt om att animera i första Toy Story!) och en personlighet som ska matchas med detta vilda hår. Hon klättrar i berg och hon drömmer om frihet och absolut iiingen i hela världen förstår henne. Dessutom verkar hon anse sig stå över allt och alla andra och det där tråkiga med plikter och sådant är ingenting hon behöver bry sig om. Hon är Speciell.

Vilt rött hår var det här ja.

Vilt rött hår var det här ja.

Hennes mamma Elinor är dotterns raka motsats, med hår som är väldigt ordentligt uppsatt i två långa flätor. Håret är viktigt. Håret säger mer om karaktärerna i den här filmen än karaktärerna själva. Mamma är traditionell och har en stark ansvarskänsla. Hon vill det bästa för sin dotter, det är uppenbart. Med i familjen finns även filmens bästa karaktär, pappa Fergus, som är stor som ett hus men snäll (och klumpig) som en hundvalp – och ungefär lika kuvad under sin frus vassa nypor (jag orkar inte ens börja på diskussionen om hur kvinnligt våld mot män är festligt, medan det hade skapat en storm av uppror om mannen gjort samma sak mot sin fru). Han har buskigt rött hår som ser lite galet ut. Fergus har förlorat ett ben i en strid mot en smått muterad jättebjörn som dreglar och ser allmänt otrevlig ut och eftersom björnen inte dog då han tog Fergus ben har Fergus jagat denna björn sedan dess. Merida har också tre småbröder, trillingar, som inte pratar i hela filmen men som är ena riktiga smådjävlar på att orsaka kaos. De är småroliga ibland. Deras hår är små bullar på huvudet, sockersött busigt. Förstå vad jag menar med att håret spelar roll?

Mamma Elinor och pappa Fergus.

Mamma Elinor och pappa Fergus.

Med starka nypor styr mamma Elinor sin man och resten av de korkade herrarna i filmen.

Med starka nypor styr mamma Elinor sin man och resten av de korkade herrarna i filmen.

Merida och mamma Elinor är väldigt olika, skriver filmen oss strax på näsan. Merida älskar äventyr och är löjligt begåvad med pil och båge, medan mamma Elinor är Drottning med stort D och aldrig tappar masken eller beter sig på något mindre smickrande sätt. Hon tycker givetvis att Merida behöver växa upp och börja bete sig som en prinsessa. Denna konflikt ligger till grund för hela storyn, men jag har oerhört svårt för den. Mamma Elinor är överdriven i sin kylighet samtidigt som Meridas karaktär driver mig till vansinne i sin “free spirit”-personlighet. Hon vill inte ha något ansvar och bitchar konstant om alla saker hon inte vill göra, i typisk tonårsfason, och jag har väldigt svårt att knyta något band till henne, såsom behövs för att jag ska kunna fälla några tårar när saker inte går hennes väg. Dessutom, och detta är nog det viktigaste med varför konflikten inte går att svälja, är att de två uppenbarligen älskar varandra ändå! Det är tonårsdrama, helt normalt. Det finns inte i närheten tillräckligt mycket att bygga en hel film på.

Mamma Elinor meddelar sedan att tre närliggande klaner är på väg till dem för att sönerna ska slåss för Meridas hand i äktenskap. Detta gör givetvis frihetsälskande Merida alldeles tokgalen och hon ställer i slutändan själv upp i tävlingarna och kickar pojkarnas ass eftersom det är bågskytte det handlar om. Detta skapar kaos och mamma Elinor skäller ut henne efter noter. En tygrepresentation av familjen rivs sönder i ett fint snitt mellan bilden av mamman och bilden av dottern. Detta är DRAMA.

Drama-rama med sönderriven tygsak.

Drama-rama med sönderriven tygsak.

Vi ska ta detta på största allvar, inte minst då mamma Elinor kastar Meridas pilbåge i brasan. Merida flyyyyr därifrån på sin häst Angus, alldeles förtvivlad med tårarna strömmandes nedför kinderna och här tror jag att vi ska känna något alldeles enormt för henne. Det gör jag inte. Jag fattar att hon inte vill bli bortgift, men samtidigt har jag alldeles för stor förståelse för mamman, som försöker hålla fred i riket genom sitt agerande – och dessutom vet jag ju att i slutändan så kommer det här leda till att mamma Elinor förstår hur otroligt fel hon haft, medan Merida kommer undan utan konsekvenser.

I skogen kommer Merida till en stencirkel. Detta är en återkommande plats – alla vägar genom skogen verkar leda till detta ställe, alldeles oavsett om man styr hästen dit eller inte. Här börjar också filmens en av filmens riktigt irriterande delar – willo-the-wisps. Dessa är små lysande blåvita tingestar som ska visa vägen till ens öde. De är inte svåra att följa – de ställer upp sig som sånna där ringar man skulle samla i gamla Sonic Hedgehog-tv-spel och det är bara att gå efter dem. Man kan också kalla dem plot devices – utan dessa hade historien inte kunnat gå vidare för huvudpersonen hade aldrig hittat rätt. Willo-the-wisps krävs i historien för utan dem hade Merida aldrig någonsin på ett reellt sätt kunnat hamna i någon av de situationer hon senare hamnar i.

Willo-the-plot-devices-wisps.

Willo-the-plot-devices-wisps. Bara att följa så kommer du till ditt öde.

Willo-the-whisps leder henne till en häxa och där ber Merida, på ett uppenbart idiotiskt sätt, om en trollbrygd för att göra sin mamma “annorlunda” (“change my mum”). Uh-huh. Ingen i publiken som anar oråd? Det där var ju en sådan specifik önskan. Här tycker jag också att Merida blir fullständigt omöjlig att tycka om. Istället för att ändra sig själv på något sätt för att ändra sitt öde så väljer hon att ändra på sin mamma. Blablabla, tillbaka till slottet, lurar i mamma trollbrygden (som är i form av en riktigt äcklig kaka, tydligen), och helt plötsligt, efter att mamma Elinor mått illa (och Merida fortfarande bara bryr sig om hon fortfarande måste gifta sig, never mind om hon förgiftat sin mamma och mamma nu håller på att dö – flickans naivitet har inga gränser), har mamma Elinor blivit en björn. ’cause that makes sense. Och det är dessutom en bra lärdom för alla barn med föräldrar som irriterar dem – droga dem! De närmsta nästan tjugo minutrarna är en tröttsam sektion där Merida ska försöka få ut sin björnmamma från slottet, eftersom pappa Fergus fortfarande jagar björnar. Att man spenderar så lång tid på detta borde vara ett tydligt bevis på att det inte finns någon vettig tanke bakom filmen, utan den är mest filler.

Björn-Elinor är givetvis missnöjd (jag förstår henne) och Merida alldeles fylld av dåligt samvete. Tyvärr vill jag mest sitta och slå henne i huvudet och säga “rätt åt dig”. Men Merida lär mamma björn att fånga fisk och bonding ensues, för det finns inget som fiskfångande som kan bonda mamma och dotter som inte kommer överens!

Fiskar är gott.

Fiskar är goda.

Sedan följer de återigen willo-the-wisps till en gammal ruin. Willo-the-wisps var återigen nödvändiga, för det finns inte en chans att mamma björn och Merida annars hittat dit på de två dagar hela denna sista del av filmen utspelar sig (tror större delen av filmen utspelar sig under fyra dagar eller så totalt).

Skaaa vi ta och följa dem kanske? De leder oss nog vidare i filmen!

Skaaa vi ta och följa dem kanske? De leder oss nog vidare i filmen!

Mamma björn räddar livet på Merida, som plötsligt fått en Insikt om hur hon ska få mamma björn att bli mamma Elinor igen. De måste Tillbaka Till Slottet, så klart. De måste sy ihop den där bilden av mamma och dotter som Merida rev sönder. I slottet kräks man av sockerchocken när mamma björn förklarar att hon plötsligt kommit till insikt om att Merida inte alls ska behöva gifta sig utan hon ska få bestämma heeeelt själv. Precis som i hela filmen är det inte Merida som förändras, utan mamma.

Långt om länge (det är egentligen inte så långt, för filmen är bara en och en halv timme lång, men den känns som tre för det är långa sekvenser då det inte händer någonting alls) hamnar alla tillbaka i stencirkeln och pappa Fergus ska ha ihjäl mamma björn men Merida stoppar honom och sedan kommer den där björnen som käkade upp Fergus ben och ska ha ihjäl alla närvarande, framför allt Merida, men mamma björn hindrar honom och sedan går solen upp och om mamma björn inte läkt relationen med sin dotter kommer hon att förbli en björn och givetvis blir hon människa igen i sista stund, med Merida gråtandes och klängandes på henne. “This is all my fault! *sniff* *sniff* I did this to you!” grinar Merida innan mamma björn blir mamma Elinor igen och japp, den har du ju rätt om i alla fall.

Wah-wah-tårar-gråtande!

Wah-wah-tårar-gråtande!

Och sedan lever alla lyckliga i alla sina dagar, antar jag, för ingen bråkar med varandra längre och alla bara accepterar att den där traditionen som sa att Merida skulle gifta sig med någon av de andra klanernas äldsta söner, den var bara bullshit trots allt. Och mamma Elinor släpper ut sitt hår och tycker att hennes dotter är bäst i världen. Att dottern förvandlade henne till en björn är för längesedan både förlåtet och bortglömt. Det var ju ingen fara, det var ju bara mamma som nästan fick spendera resten av sitt liv som björn. Who cares? Inte mamma Elinor i alla fall.

Så, första halvan av filmen är “ingen förstår mig!” från Meridas håll och andra halvan av filmen är “nu fuckade jag till allting, nu måste jag ställa det till rätta och det är synd om mig för ingen förstår mig ändå förutom kanske mamma som jag råkade göra till en björn”.

Om man släpper ut sitt hår är man fri och vild och kommer överens med sin dotter!

Om man släpper ut sitt hår är man fri och vild och kommer överens med sin dotter!

Musiken i filmen är banal och jag kan inte säga att jag kommer ihåg en enda, eller ens reflekterade över att det skulle vara något att komma ihåg. Animationerna är dock precis så fantastiskt vackra som man förväntar sig av Pixar – mest imponerande är nog Meridas hår, som rör sig på ett löjligt verkligt sätt. Tyvärr väger detta hår, som flyger och far och drar uppmärksamheten till sig, inte upp för den urtråkiga och totalt förutsägbara berättelsen. Det är som om de la ner mer tid (vilket, om jag förstått internet rätt, de faktiskt gjorde) på att få håret rätt än att göra en ordentlig berättelse.

Männen i historien är dummare än tåget, från pappa Fergus och de tre klanernas ledare och deras söner (samt resten av klanerna), till den stora elaka hemska björnen. Merida och hennes mamma är de enda två karaktärerna i hela filmen som är i närheten av begåvade (ytterligare en kvinna är med, en husa som mest skriker av förskräckelse hela tiden). Så, take-home message är att män är någonstans mellan korkade och fullständigt bindgalet elaka, och om du är dotter och inte kommer överens med din mor så gör det ingenting, bara gör något riktigt otrevligt mot henne (som att droga henne), gör mamma frisk igen, gråt lite och så är allting okej igen och du slipper göra det där mamma tjatade om.

Varför filmen heter Modig är obegripligt, om man ser Merida som huvudperson. Hon gör ingenting modigt i hela filmen. Hon gråter en hel del, hon vägrar följa traditioner och ta ansvar (modigt?), hon springer hit och dit, hon betalar någon annan för att ändra sin mamma. Hon ändras inte en sekund i hela filmen – den som förändras är hennes mamma.

Betyg? 3/10. Trean helt baserad på att filmen är oerhört vackert animerad.

Torka aldrig tårar utan handskar

Sett de första två avsnitten av “Torka aldrig tårar utan handskar“, tv-serieadaptationen av Jonas Gardells nya bok med samma namn. Handlar om HIV-epidemins utveckling bland Stockholms bögar på 80-talet, där homosexuella män plötsligt började dö undan i denna då nya, mystiska sjukdom. Gardell är på listan över folk jag bara inte orkar med så jag var inte helt vänligt inställd mot denna serie, än mindre efter att ha hört Gardell göra reklam för boken i diverse morgonsoffor. Som tur är är Gardell inte med i serien och det ska sägas, den berör. Verkligen. Som alltid när tragik väntar runt hörnet, oavsett om det är den här serien eller typ Titanic, vill jag gå in i historien och bara förklara för folk att det ni tänker göra nu är dumt, låt bli det. Men det går ju inte. Människor kommer dö.

Samtidigt driver berättelsens titel mig till absolut vansinne. Gardell berättar i intervju efter intervju om bakgrunden: två sköterskor tar hand om en AIDS-sjuk man. De bär full skyddsmundering, från handskar och plastförkläden till mun- och hårskydd. De blir klara med att lägga om den sjukes sår (eller vad det nu är de gör) och den yngre sköterskan tar av sin ena handske. Sedan ser hon att den sjuke gråter. Hon torkar bort hans tår och blir prompt utskälld av den andra sköterskan för att det är absolut förbjudet att ta i AIDS-sjuka utan handskar – “Torka aldrig tårar utan handskar!” Gardell hävdar att detta är ett omänskligt sätt, att det visar hur oempatiskt samhället är.

Say what? Vi är i början/mitten av 80-talet och AIDS-epidemin är ny. Ingen har en aning om hur den sprids. Det är en virusepidemi och precis som vid varenda epidemi används grundläggande säkerhetsåtgärder. Är det någon som kallar sättet man behandlar SARS-smittade för oempatiskt? Man vill inte att sjukdomen ska spridas. Varför ska sjukvårdspersonal riskera sitt eget liv när en ny, dödlig sjukdom gjort entré? Vari ligger det oempatiska?

På akuten har vi order om att använda handskar så snart vi ska hantera någon typ av kroppsvätska. Med en del patienter gäller även förkläden. Är det en blodsmittad patient – inte bara HIV, utan även t ex hepatit – gäller betydligt mer rigorösa säkerhetsåtgärder, såsom att varenda blodrör ska märkas med klistermärken för smitta, så att inte heller labbpersonalen behöver utsättas för smittorisk. Allt görs för att skydda både oss själva och andra som finns på akuten. Det är inte omänskligt, det är helt korrekt agerande. Hävdar Gardell att det är omänskligt med samma agerande vid andra typer av sjukdomar, eller gäller det bara när det är hans vänner som drabbas?

Säkerligen utsattes HIV-smittade män för andra, större övergrepp inom sjukvården under den här perioden och även senare, det tvivlar jag tyvärr inte på. Att hävda att samhället saknar empati när man vägrar torka tårarna på en man med en sjukdom som man redan då misstänkte smittar via kroppsvätskor, är dock inte ett av dessa övergrepp.

Bortsett från detta är serien är sevärd. Varken jag eller sambon har någon riktig förståelse för det leverne som presenteras som normalt för bögar under 80-talet. Med det menar jag att att knulla runt i Stockholm för att “ta igen” åren av nedtryckt sexualitet i småstäderna de kommer ifrån är inte för min del det givna beteendet. Kan mest relaterat till Benjamin, uppvuxen i en familj av Jehovas vittnen. Om man nu bortser från en hel del av deras religion förstod jag redan då jag var sexton och fick två bästa kompisar som var med i den kyrkan, att det sätt jag vill leva livet på är likt deras. 16 år gammal i USA relaterade jag bäst till dessa två som inte drack, var duktiga i skolan och inte bytte pojkvän varannan vecka.

Men det är en bild vi som är födda i mitten av 80-talet och senare inte sett, en historia som försvunnit, och därför är den intressant och givande. Det var en tragedi och den har nästan glömts bort.

Fjäderbofjollan Paul har de bästa replikerna i hela serien, väldigt rolig.

Tenta-P, dag 1

Om fjorton minuter börjar tenta-P. Fortfarande inte helt säker på om det står för tenta-plugg eller tenta-period eller något helt annat (tenta-pest? tenta-phanskap?), men det spelar mindre roll för om mindre än en kvart är det dags att börja. Miljömedicin står på schemat, oj vad det ska bli skoj [note the sarcasm]. Fem timmars plugg. Tentagruppen blir på lördag.

Under gårdagens lunch diskuterade jag, E och E om hur det känns att gå T4 nu. Det känns inte alls längesedan vi började T1. Det är väl egentligen inte så förskräckligt längesedan, beroende på vad man jämför med, men ändå. Det är ett tag sedan. Vi pratade om hur vi inte alls kan så mycket som vi antog att de där stora, jätteduktiga studenterna som då gick T4:a kunde. Ju mer man lär sig, desto mer förvirrad blir man. Nästan. Men sen pratade vi om vad vi faktiskt lärt oss. Vad vi kunde innan vi kom hit. Som osäkerheten över var i kroppen mjälten sitter, och att vi tyckte att det var mer än lovligt elakt av tentamensförfattarna att skriva gaster istället för ventrikeln (eller var det tvärtom?) när vi skulle beskriva magsäckens blodförsörjning, för det var knappt så att vi visste att det var samma sak – jag gissade mest. När vi började här visste vi inte vad apoptos var, eller att det finns natural killer celler, eller att det finns grampositiva och gramnegativa bakterier, och ett par som inte är någotdera. Jag tror i alla fall att jag inte visste – jag har för mig det. Det är lite svårt att minnas vad jag inte kunde.

Sammanfattningsvis kan vi mindre än vi trodde att vi skulle kunna, men samtidigt kan vi mer än vi tror.

Igår firade jag och L att det är tenta-P. Jag är lite tveksam till om det är något att fira, men det är väl bättre att fira än att gräva ner sig i ett hål av mörker, så jag accepterade med glädje glassen (Ben ‘n’ Jerrys, för Bosses hade ett väldigt skralt utbud kvar klockan nio på kvällen) och biofilmen. The Avengers, jag har velat se den sen den kom ut. L höll på att somna i den såg det ut som och tyckte att den var alldeles för lång, medan jag tyckte att den bara var lite för lång och mestadels riktigt bra. Han tycker att min filmsmak är inkonsekvent, men Avengers har ju en massa sass och roliga repliker, och Robert Downey Jr som Tony Stark och han är ju helt fantastisk.

Annat jag för närvarande tycker är fantastiskt är BBC:s Sherlock, om en Sherlock Holmes i modern tid. Huvudrollen innehas av den begåvade Benedict Cumberbatch, och är inte det ett namn man bara måste älska? Martin Freeman spelar John Watson. Dialogen är kvick – ibland så snabb att en trött L ena kvällen med ett avsnitt utbrast, “Vad snackt dom snabbar!” – och Moriarty, som givetvis är med, är en enormt obehaglig bad guy. Se den. 1,5 timme långa avsnitt, bara tre avsnitt per säsong. Första och sista avsnittet i båda tillgängliga säsongerna är fantastiska, medan mittenavsnitten i båda säsongerna känns mer som filler men ändå är underhållande.

Två minuter kvar.

Film: Disneys Trassel

I lördags blev det filmmys med J och det var nya Disneyfilmen Tangled som stod på menyn. Trassel på svenska.

Here be spoilers för filmen.

Underbart söt och helt klart en återgång till det mesta Disney gör bra. En fullt godkänd story, baserad på sagan om Rapunzel. Den har inte mycket med originalsagan att göra, vilket väl är ganska självklart med tanke på hur grym Grimm-sagan som vanligt är. Grimms har utstuckna ögon och annat Grimm-aktigt i sig. Disneys adaptering har Rapunzel med extremlångt (och mycket vackert animerat) blont hår och hon är inlåst i ett torn övervakad av en kvinna, men den har definitivt inga utstuckna ögon.

Rapunzel

En av producenterna för filmen är Glen Keane, som jag främst vet jobbade på The Little Mermaid, samt på Beauty and the Beast, två av mina absoluta favoriter bland Disneyfilmer. Enligt IMDB verkar han ha jobbat på de flesta bra Disneyfilmerna (AladdinPocahontas, och fullt godkända om än högljudda Skattkammarplaneten)… samt ett par mindre bra (Taran och den Magiska Kitteln borde verkligen aldrig, aldrig gjorts – ugh!). Oavsett känns det som en bra start när det gäller att göra Disneyfilm – och den här lever upp till mina förväntningar.

Musiken till Tangled har gjorts av Alan Menken, som jag främst minns för musiken i The Little Mermaid (han jobbade även på Beauty and the Beast). Med de filmerna på meritlistan, som har flera av Disneys bästa låtar, borde det här vara fantastisk musik – men tyvärr inte. Musiken i Tangled är inte alls särskilt bra. Den är faktiskt riktigt tråkig och banal. Det märks också om man ser på filmens soundtrack, där en av låtarna repriseras två gånger, en annan en gång, och “Healing incantation” repriseras gång på gång, vilket väl är givet med tanke på dess funktion i handlingen, men det blir ändå något tjatigt.

Filmen har en kärlekssång för de två turturduvorna och det må vara sött så att man får hål i tänderna, men jag tyckte om den scenen ändå – men det var mest tack vare animeringen, inte sången (“I see the light”) som jag knappt minns. När jag lyssnar på den igen hör jag hintar av dels Ariels sång “Part of Your World” till Eric på stranden i The Little Mermaid och dels  av “A Whole New World” från Aladdin, men den lyfter aldrig till någonstans i närheten av de nivåerna. Sångerna i Tangled är i övrigt som sagt mest repetitiva och gör inte särskilt mycket för att föra storyn vidare. Den bästa är en textlös sång då Rapunzel är i staden och dansar – tillsammans med de visuella scenerna får den mig att le och vilja bo i den där fantasivärlden där allt är så fint.

Tangled har en söt, rolig och halvtuff prinsessa som faktiskt verkligen går att tycka om, en kille, Flynn Rider, med gott om personlighet och charm som också går att tycka om (även om han är lagom mycket mörkhårig!Ken som vanligt när Disney ska designa killar och han är mer än lovligt metrosexuell) och man förstår varför de två fattar tycke för varandra, även om det som vanligt går väl snabbt (filmens handling sträcker sig två dagar). Trevligt med denna kärlekssaga är också att även om Flynn är den som guidar Rapunzel ut i stora vida världen för första gången så är det ändå inte känslan av “damsel in distress”. Även om Rapunzel är naiv så det förslår kan hon ta hand om sig själv – och på sin upptäcktsresa får både hon och Flynn utvecklas och hitta sina vägar. Detta till skillnad från till exempel Törnrosa, där den vackra prinsessan helt klart är en damsel in distress som måste räddas av sin prins.

Flynn utvecklas från en “cool” brottsling med oneliners till en vettig karaktär med hjärta. Bra utveckling.

Metrosexuelle Ken-- jag menar, Flynn. Han gillar prinsesskronor.

Filmen har också inte en typisk Disneyskurk som vill kontrollera hela världen, vilket är trevlig omväxling. Istället för world domination vill denna kvinna, Mother Gothel, bara åt evig ungdom, vilket i dagens samhälle känns väldigt aktuellt. Hon tar över modersrollen för Rapunzel och är en passiv-aggressiv, kontrollerande manipulatör. Figuren blir nästan lite psykologiskt intressant, även om hon är lite för överdriven hela tiden. Går att jämföras med modern i The Black Swan. Som skurk är Mother Gothel dessutom inte någon superhäxa eller något liknande, utan använder bara sin intelligens och tur för att lösa problem som uppstår.

Mother Gothel och Rapunzel

Mother Gothel älskar sin dotter... eller i alla fall dotterns hår.

Allt detta skiljer sig från Disneys förra försök till storfilm, The Priness and the Frog. Där fanns en huvudperson var en smärre idiot som bara ville jobba, en kille som var fullständigt ocharmig och egocentrisk, och de två avskydde varandra från första stund – tills de helt plötsligt vänder på en femöring och älskar varandra trots att filmens handling utspelar sig över ungefär tre dagar.

Den patetiska skurken i Prinsessan och Grodan vill jag knappt nämna. Han var en obegriplig och fånig småskurk. Hans motivation var… jag är inte säker. Han hade ingen kontroll över något och var i det närmsta någon form av docka där högre makter drog i trådarna. Att han i sin tur hade en fet medhjälpare som var en klåpare… nej, ugh.

Roligast i Prinsessan och Grodan var stenrika bortskämda snorungen Charlotte LeBouff, som bröt karikatyren genom att ha ett hjärta av guld.

Charlotte LeBouff, Prinsessan och Grodan.

På något sätt fick Prinsessan och Grodan trots detta extremt god kritik. Jag vet inte om folk bara var lyckliga att Disney gjorde tecknad (inte datoranimerad) film igen. Själv sågade jag den längs fotknölarna på annat håll på nätet.

Åter till Tangled. Rapunzel är som hon beskrivs i Bröderna Grimms saga – docksöt, blond, peaches-and-cream hy. Perfekt figur, givetvis, men inte anorektiskt i alla fall. Störigt med Tangleds animering är karaktärernas onödigt stora ögon. Disneykaraktärer har visserligen alltid haft stora ögon, men jag har inte störts av det på samma sätt förr. Manga (Pokemon, DragonBall, Sailor Moon, med många flera) i Japan har delvis inspirerats av Disney – och nu verkar Disney ha fått dille på manga-stilen, vilket blir någon sorts tävling i vem som kan göra störst ögon. Resultatet är att ögonen är alldeles för stora; de tar upp halva ansiktet. Det stör mig mest hela tiden när jag ser filmen.

I övrigt är filmen mycket vacker, både vad gäller karaktärsdesignen och omgivningarna. Det är väldigt sagolikt. Färgpaletten är varm och mjuk och man blir glad av att titta på den. Filmen är dessutom visuellt väldigt lugn i jämförelse med många andra filmer, inklusive tidigare animerade filmer från Disney, såsom Atlantis (extremt visuellt bullrig med en palett i både isande blå färger och rött/orange) och The Incredibles.

Ögonstorlek = lite över max

Jämför med Sailor Moon. (Serie jag älskade när jag var tio, vilket var långt innan alla andra blev så förtjusta i manga. När jag ritade manga i skolan undrade folk vad i hela friden jag ritade, det var ju helt oproportionerligt...)

Rapunzels torn.

Tangled har också ett set roliga sidokaraktärer. Och en hel hög o-roliga sidokaraktärer. Till de o-roliga sidokaraktärerna hör en hel hög idiotiska brottslingar. De har ett av de stora sångnumren, vilket är bortkastat. Vändningen att de är snälla mot Rapunzel när de får höra hennes dröm är helt väntad och det hela känns så löjligt sockrigt Disney. Bland dessa skurkar kan också inkluderas Flynns tidigare kohorter, korkade skurktvillingar utan ett uns personlighet utöver ‘aurghhhh!’ vilket också är ungefär så utvecklad deras dialog är.

Till de roliga hör framför allt Maximus/Max, en häst som tror han är en hund och som jagar Flynn hela filmen igenom. Max har några av de roligaste små insticks-humor-bitarna i hela filmen, mest av allt när han bråkar med Flynn. Att hästen har ögonbryn får man som vanligt ha överseende med. Det har Disneyhästar alltid.

Rapunzel har också en liten kameleont som husdjur som är helt okej. Filmen hade inte varit sämre utan kameleonten, men det hör ju till att Disneyprinsessor ska ha djur att prata med.

Två karaktärer som inte får mycket plats men som på sina scener ger enormt stor känsla är kungen och drottningen, Rapunzels föräldrar. På några få sekunder onscreen gestaltar de saknaden efter sitt förlorade barn fantastiskt väl, lite som hur man saknar Ellie i Up genom hela filmen trots att hon bara är med i tio minuter i början.

Slutet av filmen är lite av en besvikelse. Lite som i Wicked-musikalen, fast inte en så oväntad besvikelse. Disney ska alltid vara Disney, trots allt. Happy endings for all the good guys.

Rapunzel, Flynn och Max

Sammanfattningsvis:

Gillar ni Disney och filmer som gör en glad, se Tangled. Filmen blandar en dos magi med bra karaktärer ledda av en mycket sympatisk prinsessa, en intressant skurk och vacker animering. Mycket möjligt att det är åt barnfilmshållet, men alla som har barnasinnet kvar kan gott njuta av den :)

Tangled!

Harry Potter och campingturen som aldrig tar slut

Såg Harry Potter 7 idag. Spoilers ahead.

Bok fem är den sämsta i serien i min åsikt. Bok sex var bättre, bok sju fick… knappt godkänt. Bok sju har så många plotholes och nyuppfunna regler och ändrade regler från gamla böcker att det fortfarande diskuteras på forumen om man får massakrera en värld man byggt upp på det sättet.

Ta till exempel hur Secret Keeper-regeln funkar – i bok tre sätts ett set regler upp, och i sjuan ändras dessa plötsligt för att författaren annars inte får anledning att skicka ut vår hjältetrio på sin till förbannelsen långa campingtripp. Jag tror det är därför reglerna ändras i alla fall. Eller också kom JK Rowling vid det laget inte ihåg sina egna regler.

Hursomhelst gör det hela att filmen inte har så där överdrivet bra material att jobba ifrån. Och än värre, filmbolaget vill tjäna så mycket pengar som möjligt, vilket gör att de delar upp fanskapet i två delar. Hade det varit en film hade det kanske inte blivit så segt. Som det är är det just det: segt. Det är ungefär som att spela ett brädspel. Det traskas runt en del på en spelplan (camping, mest, men även ett antal andra lugnare stunder) och plötsligt hamnar karaktärerna på en ruta där de får ett uppdrag – åk till Godric’s Hollow, ta er in på Ministry of Magic, tillfångatas och tas till Malfoy Manor. Och så vidare. Transportsträcka – action – transportsträcka – action. Ad infinitum, eller så känns det åtminstone.

Filmen börjar, precis som boken, med ett av Voldemorts möten. De sitter vid ett middagsbord och pratar. Mycket skrämmande. I luften hänger en kvinna, uppenbarligen torterad och livrädd. Och K lutar sig över till mig och viskar, “Eh, vem är det där?” Men vaddå? Känner du inte igen henne? Det är ju… läraren i Muggle Studies från Hogwarts, som får ett namn några rader innan hon mördas, och som aldrig setts tidigare i böckerna och aldrig nämns igen. Way to go för att verkligen få oss läsare/tittare investerade.

Hermione är den som Apparate:ar Harry och Ron runt under hela filmen (och boken). Varför? Jag minns inte. Jag tror hon är den enda som gick och fick godkänt i kursen för Apparition, för Harry var inte gammal nog eller nåt när den gick. Men jag är inte säker. Det kan också vara så att de måste hålla hand för att hamna på samma ställe. Oavsett vilket så  förklarar de aldrig saken heller. Vilket kanske bara förvirrar mig, men borde förvirra andra också.

Emma Watson går omkring och är fotomodell värre än vanligt. Traska omkring i skogen i senaste modejeansen, mycket logiskt. Det där med Wizarding-kläder är inte en grej filmerna håller särskilt hårt på, förutom Severus Snape som får ha sina billowing robes kvar. Snape har för övrigt en sorgligt liten roll, men jag håller tummarna för att han är med mer i nästa. Förutom delen där han får hela sin motivation från Den Stora Sanna Tonårskärleken är han tveklöst den intressantaste av karaktärerna i HP-böckerna.

Där är bra delar med filmen. Delen i Godric’s Hollow är förvånansvärt bra och även om jag finner Daniel Radcliffe en otroligt dålig skådis är scenen i kyrkogården helt okej. Och K och stora delar av resten av publiken hoppade en halvmeter med ormen, så det var roligt.

Kärleken spirar givetvis i filmen, liksom i boken, på sitt tonårs-angstiga sätt. Blä. De ska nu vara sjutton men beter sig mer som tretton, fortfarande. Ron och Hermione, som har ett absolut total av nada gemensamt egentligen och spenderar i stort sett varje minut på att bråka, är “hemligt” förälskade i varandra. Men trots all den screentime som spenderas på att visa alla deras blickar till varandra och några enstaka snälla ord och söta utläggningar, så fattar jag aldrig varför de ska vara tillsammans.

Sen har vi Harry/Ginny, som är lika tragiskt (eller tackamt) underutvecklad i filmen som i böckerna. Vi slipper i alla fall se Ginny bjuda ut sig själv som födelsedagspresent åt Harry (tack gode gud), men det gör att deras enda scen är när Harry drar upp blixtlåsen på Ginnys klänning och de sedan delar en… puss. Det är inte en kyss. Det är en puss. En åtta sekunder lång puss. Nej, jag fattar inte grejen med dem. Inte i böckerna (där Harry spenderar en del tid ute i vildmarken på att tänka på Ginnys ‘Firewhiskey kisses’ och röda hår, men aldrig tänker att han vill prata med henne – hmh, undrar vilken del av kroppen han tänker med), och inte i filmen (där hon inte alls nämns). Han har mer kemi med Draco Malfoy, som han stirrar stint på i tio sekunder (varpå Draco tekniskt sett förräder sin familj genom att inte säga att det är Harry direkt, vilket gör att han inte återuppbygger sin familjs rykte; Draco är en whimp som hade varit intressant om han byggts upp mer).

I filmen framstår Harry som mer än lovligt gay, som spenderar en evighet – flera månader – med Hermione i ett visserligen stort tält, men aldrig tänker tanken på att göra det minsta romantiska med henne. Han dansar med henne på det fånigaste av sätt för att få henne att skratta. Jaja, det är väl ett syskonförhållande och det kan väl vara så, meeen…

Tacksamt nedkortat är (även) Dumbledores bakgrundshistoria. Boken spenderar, om jag minns rätt, ett par mil på att gå igenom den. Här kortas det ner till effektivitet.

Däremot gillade jag berättelsen om de tre bröderna och the Deathly Hallows. Väldigt snyggt och spännande animerat, och ett break från skådespelartrion som gör huvudrollen. Döden är en betydligt mer skrämmande fiende än Voldemort blir under hela filmen. Eller ja, skrämmande är fel ord. Spännande?

Döden är ju också en lite återkommande del i filmen. Harrys första vän och husdjur, ugglan Hedwig, dör redan i början av boken/filmen. Snällt nog tilldelas hon en bättre roll i filmen än hon hade i boken. Vad jag minns satt hon i boken en bur under flykten från Privet Drive mot the Burrow (fantastiskt hemligt nytt ställe Harry ska hålla till på, verkligen, inte någon som kan misstänka det inte), vilket fick många att undra varför en uggla inte kunde flyga själv och på så sätt undgå att dödas av en Avada Kedavra som missade Harry. I filmen får Hedwig lov att vara en modig uggla som i ett försök att hjälpa Harry undan en Death Eater blir dödad. Och Harry ser ledsen ut i två sekunder.

Dobby får däremot en utdragen dödsscen som dock är på gränsen till rörande (rörande, om man frågar vissa andra).

Filmen som helhet… meh. Det är ett väl beskrivande litet ord. Den var inte tråkig, den är otroligt välgjord, men basmaterialet den har att jobba med är undermåligt och filmen blir därefter. Skådespelarna är generellt inte särskilt bra – Rupert Grints Ron är comic relief och gör det väldigt väl, och Evanna Lynch som Luna Lovegood är fortfarande perfekt. Bill Nighy stoppas in som Minister of Magic Rufus Scrimgeour, men jag kommer aldrig förbi att det är Bill Nighy. Alan Rickman är kalas som Severus Snape som alltid (fyller dock ingen funktion och faktumet att han är rektor på Hogwarts nu är ju inte något som är uppenbart) och Jason Isaacs gör en bra, patetisk Lucius Malfoy. Emma Watson mannekängar kläder mer än hon spelar, och Daniel Radcliffe är ungefär lika inspirerande som en träbit.

På det hela taget är filmen, som recensenterna skrivit, en transportsträcka och en kassako för filmbolaget, i väntan på åttan, den sista filmen. Förhoppningsvis. Om nu inte JK Rowling är apjobbig och skriver en åttonde bok.