Tag Archives: Funderingar

Utmattningssyndromet

Kvinnan som sitter framför mig har så mycket huvudvärk att hon knappt vill hålla ögonen öppna. Vi har tagit alla möjliga prover, och hon har gjort bilddiagnostik – och allt är normalt. När hon får höra det börjar hon gråta. Det hade ju varit så mycket enklare att ta en antibiotikakur mot borrelia, eller till och med att behöva operera något, än att tvingas se sanningen i vitögat:

Utmattningssyndrom.

Jag sjukskriver ett par veckor till att börja med. Täta kontakter, telefonkontakt var tredje vecka för att se hur det utvecklar sig, och förlängd sjukskrivning ett par veckor, kanske en månad, åt gången. Försök att återgå till jobbet relativt snabbt, men på låg procent. När vi övergår till 75% sjukskrivning är mitt enda krav för “arbetandet” att hon åker till jobb och är där. Går upp på morgonen. Håller ett schema. Inte tappar kontakten med sina arbetskamrater. Inte tappar kontakten med verkligheten.

Har man otur som mig så får man träffa en läkare utan empati och då får du en halvtidssjukskrivning i några veckor i stöten.”

Jag läser kommentaren i en diskussion om utmattningssyndrom på Facebook. Mannen som skriver är inte den ende, han är en i raden av människor som tycker att både läkare och Försäkringskassan är för jävliga. Oempatiska. Omänskliga. Tankarna går givetvis snabbt till mig själv och de patienter med utmattningssyndrom jag har. Är jag en oempatisk jävel som inte sjukskriver på heltid ett halvår i stöten?

Jag vill föreställa mig att så inte är fallet. Jag vill faktiskt tänka raka motsatsen. Att det jag har för ögonen är patientens bästa. Att jag gör en medicinsk bedömning och utifrån denna väljer hur jag fortsätter. Och att ge en sexmånaderssjukskrivning på ett bräde och släppa patienten vind för våg under tiden, det är inte empatiskt.

Jag ställer krav på mina patienter: Innan vårt nästa samtal ska du ha tagit kontakt med en terapeut. Utmattningssyndromet kommer av en ohållbar livssituation, oavsett om det är på jobb eller privat eller båda, och om du inte ändrar på den kommer du, så snart du återgår till arbetet, att hamna hos mig igen. Gå ut och gå. Att fastna i soffan, det är behagligt och kravlöst – och livsfarligt. Promenader, träning, gå ut och hämta posten, yoga – du får välja, bara du rör på dig. Prata med dina chefer för att ordna så att det på ett vettigt sätt går att komma tillbaka till arbetet. Du kan inte gå tillbaka till samma nivå du var tidigare, åtminstone inte från början, kanske aldrig om jobbet var det som sänkte dig. Och beroende på patient ställer jag andra krav, såsom att de ska ta kontakt med sjukgymnast för sina smärtproblem (smärta, trötthet, utmattning, de går ofta hand i hand).

Inte allt på en gång, men efter hand. Du är vuxen, du måste ta ansvar, och då kan jag ställa krav på dig.

Och jag ser utmattningssyndromet och jag vet att det finns, och jag sjukskriver för det. Jag gör, efter bästa förmåga, det bästa jag kan.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra. Vad händer i andra länder? Vi är knappast det land i världen där människor jobbar hårdast. Längst dagar. Har mest krav på sig. Vad händer i andra länder, där sjukskrivning inte finns som möjlighet? Där arbetet genererar den inkomst man lever på, och om man inte arbetar så har man ingen inkomst? Vad är det som gör att så många i Sverige går in i den infamösa väggen? Vad skulle hända med alla våra utmattningspatienter om vi inte hade vårt extremt generösa välfärdssystem med sjukpenning?

Jag måste ställa frågorna för mig själv. Ha dem i bakhuvudet när jag träffar patienter, bland alla andra saker jag ska komma ihåg. För de finns också: de som tycker att det är bekvämare på den där soffan. De som tycker att det är jobbigt att gå upp tidigt på morgonen för att gå till ett arbete som inte är 100% roligt. Och att sjukskriva dem, det är verkligen kasst på riktigt. Enkelt för mig, men kasst.

Tro mig, att sjukskriva är verkligen den enklare vägen att gå.

När jag läser i samma tråd som kommentaren ovan kom från, att det finns de som blir sjukskrivna i flera månader åt gången, och de då säger, ”Och det var då jag skrev min bok” – då undrar jag inte om jag har en del rätt i mina tankar också. Är du för utmattad för att gå till jobb så borde du inte vara kapabel att koncentrera dig tillräckligt för att skriva en bok. De patienter jag sjukskrivit för utmattning är så hjärntrötta att de inte ens orkar läsa undertexterna på TV:n, än mindre läsa eller skriva böcker. Är du kapabel till det ska du börja jobba igen.

Men vad vet jag, jag är kanske mest en oempatisk jävel till doktor.

Research

I vanliga fall inför att jag gör något alls så läser jag på. Jag är ett fan av research. Inför att göra min första tårta läste jag på allt jag kunde i flera dagar, för varför ska jag återuppfinna hjulet när någon smart person redan gjort det för längesedan? Så jag researchar det mesta.

Men jag researchar inte särskilt mycket om barn.

Jag har läst på om säkra babyskydd till bilen och om barnvagn och sånt, men inte särskilt mycket om hur jag ska ta hand om min lilla bebis. Häromdagen sökte jag efter information om något, minns inte vad, och halkade in på någons blogg som handlade om barn. Kvinnan (typ alltid kvinnor) tog upp potträning – och jag tror kommentarsfältet hade femtio kommentarer, den ena mer stensäker på den andra om hur man skulle göra “rätt”. Den ena extremen var babypotting-sidan, den som förespråkar att man kan börja potträna barnet redan när det är mycket litet och att barnet ska vara blöjfritt vid 1,5 års ålder, och den andra extremen är de som rycker på axlarna och tycker att “tja, han/hon kommer ändå inte att gå med blöja när den är tonåring, så när han/hon vill så börjar vi med potta”. Och sen finns det allt däremellan.

Samma sak gäller det mesta.

Var bebis ska sova? Från ena sidans inställning att barnet ska sova ensamt redan från början, till andra sidan som tycker att det är grym barnmisshandel att tvinga bebisen att sova själv.

Ska man använda vagn eller ej? En del som bär sina barn tjugofyra timmar om dygnet, till de som återigen tycker att barnen kan ligga själva.

Fram- eller bakåtvänd i sittvagn? Jag lovar, vilket du än väljer så är det ett “trauma” för barnet enligt någon.

Amma, inte amma, ammar du tillräckligt, ammar du för mycket, är barnet för litet, för stort…

Sluta amma? Självklart ska barnet börja äta mat vid fyra månaders ålder, annars får det allergier. Nej, självklart ska det ammas till ett års ålder, annars får det allergier. Och om någon ammar tills barnet är tre, då är det alldeles förkastligt för att barnet inte kommer att bli självständigt – eller är det så att de som slutade ammas vid fyra månader kommer att bli förskräckligt otrygga?

Och. Så. Vidare.

Tidningarna är fyllda till bredden av tips och råd och rekommendationer. BVC säger gärna sitt om hur man gör rätt. Många som fått barn vet precis vad som funkar och räds inte att informera resten av världen, inte minst på Familjeliv.se och i kommentarsfälten på diverse bloggar.

Och jag, som alltid researchar allt jag gör, totalignorerar det för första gången i mitt liv. Jag gör på mitt sätt, på det sätt jag och L tycker funkar för vårt barn. För ju mer man tittar på diskussionerna, desto mer inser man att det nog inte finns så mycket saker som är säkra vad gäller rätt och fel, utan var och en gör det bästa man kan. Och det kanske också är så att anledningen till att det inte finns så mycket rätt och fel är att både barnen och deras föräldrar är individer.

Men vad vet jag…

Ett enkelt tack

“Beklämmande” är ett ord som inte ens börjar beskriva hur det är att få höra att en sköterska i princip sätts i chocktillstånd för att en läkare tackar för att hon hjälpt honom (för det har aldrig hänt förut). Snarare är det så att What The Fuck täcker det mycket bättre.

Hur dåliga är vi egentligen på att säga tack?

Det är ett sånt litet ord. Fyra bokstäver. T. A. C. K. Men det kan betyda hela skillnaden mellan en bra och en dålig dag på jobb. Mellan att göra det man måste, eller gå den där extra biten bara för att hjälpa. Tro fan att man slutar orka försöka när ingen någonsin visar någon tillstymmelse till tacksamhet.

Min man är sällsynt bra på det där med tack och uppskattning och de senaste åren med honom har inneburit att jag lärt mig en hel del om hur enkelt det är att få andra människor att känna sig uppskattade. En godispåse inköpt “för att om inte patienterna tackar så får vi ge oss själva uppskattning”, en egenproducerad pappersmedalj som hänger på mottagarens vägg i all evighet efteråt, eller en chokladbit för att välkomna någon tillbaka till jobb efter en sjukskrivning. Det är så billigt men framför allt så enkelt att visa andra människor uppskattning.

Så man blir bedrövad när man inser hur dåliga vi är på det.

Jag älskar att jobba på akuten, delvis av den här anledningen. Man jobbar i team och oftast funkar det så att alla syns och alla förstår att de är viktiga. Man får feedback direkt, man får tack för saker man gör och det blir så mycket trevligare att jobba. Läkarna är inte några som kommer in på ronden, tar kommandot, beordrar vad alla andra ska göra, och sedan går. BRIVA var tyvärr motsatsen mot akuten. Det kunde gå veckor utan att jag ens träffade läkaren som hade hand om patienten (mycket eftersom läkarna byttes två gånger i veckan, men oavsett så såg jag sällan någon doktor), eftersom jag satt på rummet och höll koll på patienten medan läkaren rondade vid dator utanför. De satte scheman och bestämde allt vi skulle göra – att vända en medvetslös patient en gång i halvtimmen blir rätt krävande efter ett tag – men någon uppskattning blev det aldrig.

Min erfarenhet som undersköterska är att sjuk- och undersköterskorna är ganska bra på att tacka varandra, även om det även där är väldigt varierande. Eftersom min framtida gärning kommer vara i läkarrollen riktar sig detta således mer till läkarkollegiet: Tacka människorna du jobbar med. Gör sköterskorna (eller annan personal!) saker för dig, säg tack. Det är mycket möjligt att det du bett om är en del av deras arbetsuppgifter, men det kostar dig absolut nada att säga det lilla ordet. Och det kan göra någons dag, och göra att någon orkar slita lite till till för dålig lön och kassa arbetsvillkor (vilket de inte borde behöva, men det är en helt annan fråga).

(Vill man ta det längre så bakar man, köper en godispåse i kafeterian, printar ett väldigt uppenbart egengjort diplom, eller är kreativ på något annat sätt… Tänk själv hur du skulle reagera på något sådant!)

[ ingen titel ]

Sommar. Sol ute, sol inne.

Eller?

Regnet passar mig bättre, är som jag, oändligt gråa skyar och massor av droppar. Dripp, dripp, dropp. Tar aldrig slut, hur mycket jag än försöker.

Solljuset bländar mig. Blå himmel så intensiv att det gör ont i ögonen. Skratt och leenden, så långt bort att jag inte förstår vad de innebär. Gröna träd, bladen vända uppåt för att sola sig i ljuset. Värmd inifrån och ut. Blommor i alla regnbågens färger.

Världen lever.

Jag tittar på.

Tiden står stilla, eller rusar. Vilket som, både och.

Jorden snurrar, med eller utan mig.

Vem ansvarar för att ditt liv hamnar på Facebook?

Det har skett ett par gånger på sistone. Jag har kollat Facebook och hittat uppdateringar om någon jag känner – som någon helt annan skriver om långt innan den jag känner lägger upp något om saken.

Bilder från ett bröllop som läggs upp av någon gäst långt innan brudparet själva har skrivit något om det.

Gratulationer om ett barn som fötts postas innan föräldrarna skriver något om saken, eller gratulationer om en graviditet som man kanske inte alls vill ska vara allmän kännedom.

Andra kommentarer gällande husköp, förlovning, eller något annat stort.

Det är givetvis inte illa menat. Det är ingen som gratulerar på pin kiv, för att på något sätt förarga mottagarna av gratulationen. Men det hindrar inte att det i mina ögon blir helt, totalt fel.

Vill föräldrarna till det där nyfödda barnet att det skrivs om det? Vill de alls att denna information hamnar på Facebook någonsin, där det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att kontrollera vem som får veta? Det kanske är så att det finns folk på Facebook som man inte alls har lust ska få veta, för att det är folk man ändå inte umgås med – och de man umgås med och har en relation till kommer ju faktiskt ändå att få reda på saken vad det lider. Som nyblivna föräldrar kanske man inte heller har hunnit berätta för alla som man önskar skulle få reda på det personligen, och berövas då detta när nyheten istället florerar på Facebook.

Gratulationer om en graviditet kan vara oerhört känsligt om det hamnar i öppenheten som är Facebooks “wall”. Om de blivande föräldrarna inte med ett ord nämnt graviditeten på Facebook så är det förmodligen så att de inte vill att hela världen ska veta. Det är inte hela världens ensak.

Vad gäller förlovning kanske det också kan vara känsligt – det kanske paret inte hunnit berätta för sina föräldrar eller någon vän som de verkligen vill berätta för, och så hamnar nyheten på Facebook där allt och alla direkt får veta det. Poängen är att man inte vet vad de som är inblandade har för åsikter. De kanske inte vill ha nyheten på Facebook. Bröllop är förvisso något många fler är inblandade i, oftast, så där går det att argumentera för att andra får lägga upp bilder/kommentarer om saken innan brudparet, men jag gissar på att det även där kan vara känslor. Man kanske inte är ett par som uppdaterar Facebook särskilt mycket.

Folk pratar integritet åt alla håll och kanter idag. Jag skulle vilja att de tankegångarna inte enbart går mot myndigheterna, utan även varandra. Om en kompis berättar något för dig i förtroende, då kommer du inte lägga upp det på Facebook (hoppas jag). En förlovning, en graviditet, eller ett nyfött barn är väldigt, väldigt privata saker och huruvida det ska läggas upp på Facebook är inte upp till någon i bekantskapskretsen, oavsett hur nära de står den/de som har nyheten och oavsett hur goda intentionerna är. Det är upp till de nyförlovade, de blivande föräldrarna, eller de nyblivna föräldrarna.

Och det är ingen som hindrar gratulationer. Ett telefonsamtal, ett sms, ett kort – eller varför inte ett privat meddelande på Facebook, om nu Facebook måste vara kanalen. Och när väl brudparet/föräldrarna/de nyförlovade/vem det nu är har skrivit om saken, då kan det väl anses vara fritt fram.

Insikter i början av fjärde året

Fluffig grön mössa.

Blå skylt på snöre runt halsen, namnet i stora bokstäver.

Fundersamma steg.

Famnen full av tunga fysiologiböcker.

Jag vill gå fram och säga, Lägg ner de där. Du kommer få läsa tills du spyr om ett par veckor, jag lovar, du kommer få läsa tills ögonen går i kors – men tills dess, låt det vara. Luta dig tillbaka under HEL och slappna av. De närmsta dryga fem åren kommer ändå vara till bredden fulla av plugg. Anatomi. Fysiologi. Patologi. Farmakologi. Och så vidare. Bakterier hit och bakterier dit, organsystem och cellbiologi, mediciner med verkningar och biverkningar. Du kommer lära dig mycket mer på en vecka än du trodde var möjligt, och vad du lär dig på hela utbildningen kan du inte alls föreställa dig.

Man är hungrig när man kommer till läkarutbildningen. Det är synd att de slarvar bort det egentligen – istället för att ta tillvara på den där energin man har av den totala glädjen över att komma in serverar man slö HEL-kurs som inte kräver nästan någon insats alls. Det är frustrerande. Men samtidigt har man chans att komma in i staden lite, att njuta av nollningen, få ordning på lägenheten eller studentkorridoren. Så på det sättet fungerar det. (Den hade kunnat vara kortad. Hälften. Tiden behövs så att T1:B inte blir lika mycket.)

Jag har fått mail innan tidigare terminsstarter från nervösa nya studenter. De oroar sig för att de inte ska klara av utbildningen, att biokemin kommer vara för svår och om hur man lär sig anatomi. Frågor som, “Borde jag plugga hela sommaren?” är vanliga – och mitt svar samma varje gång: Nej.

Du kommer hamna i en klass där alla andra är precis lika nervösa över att inte vara bra nog. Ångestfyllda överpresterare, det är vi läkarstudenter i ett nötskal. Några kommer ha läst lite biokemi på universitetet innan, någon kanske är ingenjör och nån annan har gått någon termin på sjukgymnastprogrammet och har lite koll på anatomi – men dessa är olikheter som snart jämnas ut och inom ett år från start har ingen någon särskild fördel längre. Man lär sig hjälpas åt, man tentapluggar ihop och försöker förstå. Och i stort sett ingen tycker att det är enkelt.

Du kommer jämföra dig med de andra i klassen – men kom ihåg att det du jämför med är det kollektiva vetandet, hela resten av klassen. När andra räcker upp handen och ställer smarta frågor, eller ännu värre, kan svaren på lärarens frågor, då känns det som att “alla andra” kan allt och du kan ingenting. Men givetvis är det så att tillsammans kan “alla andra” mycket mer än du, för “alla andra” är hundra pers och det är klart att det sammanlagda vetandet är stort – men det betyder inte att var och en av dina klasskompisar kan mycket mer än du. Det kan de inte. Hade de redan kunnat allt hade de inte gått på utbildningen.

Så det vill jag säga, just då, sittandes på HUB med näsan i ögonboken.

Jag fortsätter plugga istället. Nollan kommer inse allt det där själv så småningom – det hjälper inte att någon annan förklarar det.

(Jag kämpar fortfarande med det där med “alla andra”.)

 

Att få lov att må dåligt

Utanför är himlen grå. Det har snöat till och från hela dagen, någon enstaka minusgrad på termometern.

Vädret matchar mitt humör.

Två dagar efter tentan är jag inte strålande solsken av lycka över att vara ledig. Lättnaden finns inte. Istället är det som att den plats som adrenalinet tagit upp plötsligt istället är alldeles tomt. Jag har ingen energi att fylla det med något annat, så ett tomrum kvarstår, som ett vakuum i mig. I världen, men ändå inte riktigt närvarande. Vad gör man när man inte har en monstertenta hängande över huvudet?

Melankolin släpper efter ett tag. Det vet jag, det har den gjort förr. När jag vant mig vid friheten. Det bara tar ett tag.

När jag var yngre ansåg jag att det fanns två sorters människor. Den ena kategorin var svartvita, den andra gråa. Svartvita var de som blev deprimerade, men samtidigt som de kunde känna denna extrem av mörker var det också de som kunde känna den andra extremen – euforisk lycka. Gråa, å andra sidan, låg mer i mitten hela tiden. Aldrig riktigt lika glada, men heller inte vandrandes där på randen till avgrunden. De grå följde mer av en medelväg.

Med åren har jag insett att denna simplistiska bild i själva verket är helt inkorrekt. Desto mer jag öppnat ögonen för att titta mig omkring, desto mer har jag insett att alla mår dåligt. Jag hoppas att alla kan känna eufori också, glädjen över livet, lyckan över att ha våra nära och kära, få uppleva saker. Men den viktiga insikten för mig är att nej, det är inte bara en speciell typ av människor som blir deprimerade (i klinisk bemärkelse, eller den bredare termen för att bara vara “deppig”). Det är något som kan drabba alla.

Vid det här laget är det inte bara en av mina vänner i skolan som brutit ihop, mer eller mindre fullständigt, under tyngden av det vi gett oss in på. Människor som vid en anblick ser ut att ha det bra, med vänner, familj, käresta, och på väg på drömutbildningen. Jag lyssnar på dem, hör vad de säger, hör ekot av mina egna ord till min kurator en gång i tiden. Jag borde inte känna så här. Jag har det bra. Det finns så många som har det så mycket värre. För att vi inte “får lov” att må dåligt när vi har det så bra som vi har det. Som om de svältande barnen i Afrikas välmående eller avsaknad därav har någonting alls att göra med hur jag mår.

Min kurator påpekade för mig hur orimligt det är att jag i mitt liv jämför nivån där jag “får” må dåligt med nivån där svältande barn i Afrika får må dåligt. Ser man till Maslovs behovsstege igen befinner vi oss, alldeles uppenbart, i vitt skilda världar. Jag har mat och vatten för dagen (och morgondagen och nästa vecka), vi har tak över huvudet och mer därtill (behöver vi egentligen 65 kvadratmeter för två personer att bo på?), vi har säkerhet i form av att vara fria, egna människor och vi har vår hälsa i behåll, vi har våra vänner, och familjer. Helt plötsligt är vi uppe på de två översta nivåerna – självkänsla och självförverkligande. Och här är där det fallerar. När vi har allt det andra, då kan vi tappa fotfästet på de sista två trappstegen – och det gör vi. Då spelar det ingen roll att vi är högst upp. Och det är inte mindre tillåtet att falla bara för att vi är högt uppe. Vi är i helt skilda världar.

Jag trillar ner när tentan är klar, när jag inte har den som enskilt riktmärke på vart jag är på väg. Som att tentan är berget jag försöker bestiga och när jag tagit mig till toppen blickar jag ut över tomhet. När adrenalinet tar slut lämnas ett hålrum som gör att jag bara känner mig slut. Världen är lika grå som himlen – och det spelar ingen roll att jag har världens bästa fästman, underbara föräldrar, och goda vänner. Det är ändå… tomt. Bättre blir det inte av att jag är övertygad om att inte ha klarat tentan, över att jag kommer tvingas att göra allt igen inom en månad. Självkänsla? Nja.

Ibland behöver man hjälp. Jag tog tre år av hjälp i form av kurator när jag var yngre och jag har funderat på att göra samma sak igen. Men allra viktigast, inbillar jag mig, är att vi lär oss att vi får må dåligt, framför allt de av oss som kan stämplas med ‘insecure overachiever’-märket i pannan (dvs alla på läkarlinjen). Vi får lov att erkänna det för varandra, att våra liv inte är som vi presenterar det på Facebook där bara det fantastiska får klistras upp, som bevis på perfektionen i våra liv. Vi behöver inte ligga ensamma i fosterställning och gråta. Vi behöver inte tro att ingen i världen förstår, för precis som att man kan sitta och fundera på något på en föreläsning och inte våga fråga trots att det egentligen är så att hälften av klassen undrar samma sak, på precis samma sätt mår egentligen halva klassen mer eller mindre dåligt. Eller halva ens bekantskapskrets, eller vad man nu tar för urvalsgrupp. Berättar du så märker du snart att ja, andra mår som du, eller har mått som du någon gång tidigare i livet.

Och det är okej. Trots att vi inte är svältande barn i Afrika.

Funderingar i juletid

Om en vecka är det julafton. Denna tanke slog mig igår, alldeles oväntat, som om julen inte alltid kommer väldigt snabbt, inte minst när lucia passerat. Men det känns inte som jul. Det känns som plugg. En vecka till julafton innebär två veckor till nyår och tre veckor och en dag till tenta. Tisdag 8:e januari 8.00-14.00. Sex mördande timmar av kramp i händerna och huvudvärksframkallande fokusering.

De få julklappar jag tänker införskaffa detta året är antingen inköpta eller åtminstone klara i mitt huvud. Det blir inte så många, vilket är helt okej för min del. Hellre riktigt bra julklappar till det lilla fåtalet än att köpa saker bara för köpandets skull till en massa människor. Och det blir faktiskt riktigt bra julklappar.

Med julen kommer en massa diskussioner upp. Om huruvida barn ska få vara pepparkaksgubbar i luciatåget, om pojkar ska få vara lucia. Om vi ska ha avslutningar i kyrkan eller om det är kränkande för någon. Om att äta ekologisk mat och allra helst inte bara ekologisk utan också vegetarisk. Om att köpa miljövänliga julklappar eller allra helst inga julklappar alls, utan istället ge pengar till välgörenhet. Om att världen vi lever i lever så totalt över sina tillgångar. Jag gissar att den där apokalypsen som förutspås den 21 december detta år inte blir av, men det hindrar inte att vi visst står nära en gräns för vad denna planet mäktar med.

Jag funderar över dessa frågor.

A-M skrev väldigt bra om pepparkaksgubbar och pojk-lucior i luciatåg. Jag gåller med. Det finns traditioner och det finns regler för saker och ting. Man måste inte vara med i ett luciatåg om man inte vill, så får man inte vara det man vill vara så kan man ju låta bli att gå i det tåget och istället starta ett eget med en manlig lucia, pepparkaksgubbar och varför inte Luke Skywalker (han är ju trots allt klädd i nån ljus halvklänning och har en typ av ljus i handen).

Det är klart att vi ska kunna ha avslutningar i kyrkan. Nu är jag visserligen extremt svensk så långt tillbaka någon lyckats hitta i släktforskningen (även om vissa vill hävda att Skåne inte är riktigt svenskt) så jag är väl en av de där som inte egentligen tillåts ha någon säg i saken, men nu säger jag ändå att jag tycker att avslutningar i kyrkan är självklart. Varför inte? Vad är det som är så kränkande att vi har våra avslutningar i vackra lokaler? Jag tror inte på gud, men inte fasen blir jag kränkt av att någon pratar om gud på en avslutning. Jag kan himla med ögonen, men det spelar ju inte mig någon roll. Kränkt är de senaste årens modeord och jag blir galen på det. När L och hans klass skulle ta examen från läkarprogrammet fanns diskussionen om var de skulle ha ceremonin. Linköpings finaste lokal, domkyrkan, fanns uppe. Men det blev inte den för man hävdade att “någon” skulle kunna bli kränkt av att de hade ceremonin i en kyrka. Vem denna “någon” var specificerades aldrig och ingen i klassen hade egentligen något emot att ha ceremonin där – men i och med att “någon” skulle kunna bli kränkt blev det i slutändan en annan, betydligt tråkigare lokal.

Jag tänker inte äta vegetarisk mat på julen, lika lite som jag har någon som helst lust att äta enbart vegetariskt resten av året. Jag önskar att jag orkade, att jag tyckte att vegetarisk mat dagarna i ända var lika gott som att få äta kött, kyckling och fisk – men det gör jag inte. So, no. Ekologiskt kan jag välja ibland, men inte alltid.

Jag har gett pengar till välgörenhet – men jag fick något för pengarna (Dekkadans dansträning för Musikhjälpen förra veckan). Betydligt viktigare känns det för mig att ge kontinuerligt, för att det inte bara ska vara en engångsföreteelse av dåligt samvete, vilket är varför jag har en stående insättning varje månad till Läkare Utan Gränser. Jag har valt en organisation jag tycker är bra och håller mig till den, för det känns bättre att de vet att mitt bidrag kommer till dem varje månad, än att det kommer någon skvätt hit och någon skvätt dit till olika organisationer med väldigt ojämna mellanrum.

Det är dags att återgå till plugget. Kompendierna för T3, T4 och T5 är totalt ca 425 sidor, vilket är det enda jag tänker plugga från under tenta-P. Dessutom kollar jag lite i gamla T2-kompendiet. Jag vet inte alls vad jag känner inför denna tenta – någonstans mellan skräck och uppgivenhet. Pappa sa att jag ska fokusera på att plugga det som är roligt och det har faktiskt blivit roligare att plugga sedan dess. Dock tror jag (tyvärr) att den som är ansvarig för miljömedicin kommer att ta dessa två sista chanser att stoppa in så mycket miljömedicinfrågor som det bara går i stadietentan, eftersom det sedan inte längre kommer ingå (miljömedicin har från och med denna termin tagits bort från T4 – varför får vi aldrig sådana positiva överraskningar?). Miljömedicin, ihop med övriga FoF, är bland det tråkigaste som finns och ligger absolut längst ner på min lista över vad som är kul att plugga.

Alla vill bli kända (men få vill ju jobba)

Har börjat titta på amerikanska X-factor, mest för att jag behövde något att roa mig med i tenta-P-pauser som jag inte hade något problem att stänga av. Det är verkligen lightunderhållning, även om det förefaller vara på liv och död för folket som är med. Tårarna sprutar åt alla håll, oavsett om de får positiva besked, negativa besked, eller bara en fråga att svara på. Det är så kääänslosamt. Och det är deras enda dröm i hela livet. Jag har ingen aning om hur många det är som går på auditions, men det är tusentals och åter tusentals, åtminstone om man får tro flygbilderna över köerna.

Om man frågar barn i utvecklingsländer vill de bli lärare. Läkare. Polis. Annat konkret. Frågar man barn i rika länder, såsom Sverige, vill de bli idrottsmän och jobba inom “konstnärliga yrken”.

Bild från Barnfonden, med barns svar på frågan “Vad vill du bli när du blir stor?”

Jag tror inte att “konstnärliga yrken” i någon större utsträckning är en önskan om att ha små biroller på den lokala teatern heller – jag tror det är “jag ska bli superstjärna som dansar, sjunger, designar kläder, gör filmer, och ALLT.” Ungefär så sa också en av tjejerna som gjorde audition i X-factor. Det var inte så att hon bara ville sjunga på scen för tusentals människor (vilket hon givetvis också ville), men hon ville ha egna parfymer och spela stora filmroller också. I mina öron lät det alltså som att hon mest av allt ville vara kändis och ha mycket pengar. Och vara “älskad av alla”. Ju rikare vi är, desto högre på Maslows behovstrappa, desto mer kan vi ägna oss åt självuppfyllelse. Folk vill göra sig hörda, synas, bli “någon”.

Många av de som är med i X-factor och liknande program (åtminstone av de som går vidare; de som är med i auditions är uppenbarligen av väldigt varierande kvalitet) är givetvis duktiga på att sjunga och de har en närvaro på scen som får en att vilja fortsätta titta på dem. Men ändå. Jag har svårt att förstå denna hysteri som föreligger runt att vilja bli känd.

Undrar hur det skulle vara med ett program där man tävlade om att i slutändan få en plats på läkar-/jurist-/psykolog-/veterinärprogrammet (tror fortfarande att det är de programmen som ligger i topp på svårast att komma in på?). Undrar hur många som hade sökt. Själv hade jag nog inte gjort det även om jag önskade plats på programmet i fråga – jag vill inte vara med i TV. Att stå på scen och dansa är roligt, men blotta tanken på att prata och göra bort sig är bara jobbig.

Jag vet inte vad poängen är, men jag tror det är denna: varför är målet för så, så många att bli känd? Varför lockar inte yrken som läkare, lärare, ekonom och ingenjör?

Festlig… :)

På tal om att uppträda. Förra veckan uppträdde vi i grönt på ÄoPoP för T1. De blir alltid så sött förvirrade när pateterna kommer in. Först jublas det och sedan blir de fundersamma eftersom vi inte är “deras” Fadderi. Sen kommer deras Fadderi också och då blir det jubel. Alltid kul. Anyway, efteråt kommenterade en av mina kursare att jag såg så glad ut på scen. Det var väldigt kul att stå på scen, och jag ser nog sällan sådär överdrivet begeistrad ut i skolan, så det blir väl en viss skillnad.

Även på dansen fick jag höra att jag hade sån energi att det var kul att titta på när jag dansar. Det är en av de bästa kommentarer jag fått, för jag vet att min teknik lämnar en del att önska, men jag tycker att det är så roligt att dansa – oavsett om det bara är spegeln som ser mig. Så, roligt.

Vi borde ge varandra beröm oftare.

Det som är mitt

Pratade med lillebror på msn igår. Det var ett tag sedan – har knappt pratat med honom sedan någon vecka efter att han var här. Vi har en väldigt bra relation, lillebror och jag. Det kan gå månader mellan tillfällena då vi pratar men när vi pratar fortsätter vi bara där vi var, mitt i en mening någonstans. Vi är så väldigt olika varandra, men han är min lillebror och kommer alltid att vara det. Vår lilla åldersskillnad gör oss, enligt psykologer, till pseudo-tvillingar, vilket känns fullt korrekt. Jag har inget minne av att vara enda barnet, lillebror har alltid varit där.

Jag har alltid (för det mesta åtminstone, kanske inte lika mycket när han var tolv och störig som fan) velat vara mer som honom. Kompisombud i skolan och ombudsman för allt och alla i militären, en sån där människa som alla gillar och alla tycker är så enkel att prata med. Han gör inte som jag och avfärdar alla som idioter tills dess att motsatsen är bevisad. Han är sin mors son, jag är min fars dotter. Utseendemässigt kanske lite lika ibland men personlighetsmässigt hade nog inte någon någonsin sagt att vi var släkt alls.

Han önskar inte vara som jag, det kommer aldrig att hända. Men sedan han var här uppe har han uttryckt ett önskemål om något i mitt liv – att som jag ha någon att dela sitt liv med. Det är lustigt att för första gången vara på den sidan som har något som den andre inte har men vill ha. Det är något jag har, något – någon! – som är så väldigt väldigt bra att någon annan önskar sig samma sak. Något mått av avundsjuka (helt utan missunsamhet från lillebror, ska påpekas) gentemot mig och mitt liv. Det brukar inte vara så. Åtminstone inte så att jag märker det. Visst har det hävdats i år och dag att folk på mellan- och högstadiet var för jävliga på grund av avundsjuka, men det är svårt att tro på. Det är mycket enklare att tro att man är precis sådär dålig som de vill påskina.

Objektivt vet jag att det finns saker att vara avundsjuk på, mest gällande familj och ekonomi, men jag har aldrig fattat vad det skulle vara bra att vara avundsjuk på mig för. Att vara mig är… tja, det verkar bättre att vara någon annan. Det har alltid verkat vara bättre att vara någon annan, med andra tankar och funderingar och andra sätt att se på livet. Det har alltid verkat lättare.

Men lillebror vill ha något jag har, något som är mitt. Jag tvivlar inte alls på att han kommer hitta det – helt övertygad om att han är a catch är jag, och förr eller senare fattar någon tjej det också, nån lillebror tycker lika mycket om tillbaka – men för bara en liten stund är det trevligt att han vill ha något som jag har, och inte bara tvärtom.