Tag Archives: Funderingar

Vad är allmänbildning?

allmänbildning subst. ~en · önskvärd mängd
kunskaper i skilda viktiga ämnen i viss motsats till
fackkunskaper; ofta med viss tonvikt på humanoria

Idag hade vi etikstrimma för sista gången. Det är ganska skönt att det är slut, eftersom det är ett sånt där moment som läggs utöver den schemalagda skola vi redan har. Vår grupp har, i likhet med många andra, avverkat dem så snabbt som möjligt för att bli klara med dem.

Dagens session fick mig dock att börja fundera på det där med allmänbildning. Det var inget ämne vi hade uppe, utan jag började fundera på det utifrån vilka förkunskaper jag räknade med att folk hade i ett visst ämne – juridik – mot vad de faktiskt hade.

Efter över sju år på universitetet har jag av förklarliga skäl ansamlat en hög kunskap som ligger och samlar mer eller mindre damm i mitt huvud. Det gör att det för mig när det gäller ämnen som jag har läst har vissa problem att urskilja vad som är allmänbildning att veta, mot vad som är fackkunskap. Dagens ämne var bröstarvingars rätt till laglott, gällande vilket minst hälften av gruppen efteråt sa att de inte haft en aning om att någon sådan regel alls existerar. För mig är det självklar kunskap – men jag har inte längre någon aning om jag visste vad det var innan jag började på juristutbildningen, eller om det var något jag lärde mig där.

Vi kommer i framtiden att stöta på problem angående vad som är allmänbildning mot vad som är fackkunskap. Efter att ha gått på läk i bara två år har vi ett helt annat vokabulär och en enormt mycket djupare kunskap än gemene man, och den är ändå ingenting mot vad vi förhoppningsvis kan när vi är klara efter elva terminer, eller efter AT och ST. Då gäller det att komma ihåg hur det är att inte kunna alla dessa saker, för att ha förmåga att kommunicera på ett språk som våra icke medicinskt utbildade patienter förstår.

Samma sak gäller jurister, ska ju påpekas, något som gärna glöms bort av juristkåren. Jurister är enormt förtjusta i att skriva baklänges och med ord som resten av befolkningen sedan längre glömt (och juridikstudenter lärs omgående upp i denna konst, även om vissa lärare trött hävdar att man inte alls behöver skriva så). Det gör det svårt för allmänheten att hänga med. Medicinare skriver med medicinska termer som kan vara väldigt svåra att förstå för den oinvigde, men meningsuppbyggnaderna och valet av svenska ord är oftast inte lika svåra. Jurister skriver, enligt erfarenhet, gärna saker och ting onödigt komplicerat med femton bisatser, konstiga ord och negationer så att man slutligen varken vet ut eller in. När vi vid något basgruppsfall nyligen hade med ett ord som jag ofta stötte på inom juridiken (ehuru eller något liknande), reagerade övriga i basgruppen med höjda ögonbryn och undrade varför man stoppat in ett så konstigt ord. Det finns oftast enklare ord att tillgå.

Men för att återgå till poängen, vad är allmänbildning? Är det allmänbildning att veta att det finns något som heter bröstarvingar och att dessa enligt lagen idag alltid har rätt till sin laglott, som motsvarar hälften av kvarlåtenskapen (om man är ensambarn; om det är två bröstarvingar delas denna halva i två, osv)? Jag vet inte. Men det hjälper nog att fundera på det med jämna mellanrum, för att inte av misstag råka anta att folk runtomkring oss besitter kunskap som de egentligen inte alls har.

Ord

Katten hoppar upp på skrivbordet och stryker sig mot datorskärmens kant för att visa att hon vill kela. Det är fredag kväll och för en gångs skull plockar jag upp henne och håller henne. Gosar med henne. Hon börjar omedelbart spinna, hennes ögon slutna och huvudet lutandes in mot min hand. Hennes päls är mjuk och tjock och fäller en del men det bryr hon sig inte om och precis då bryr jag mig inte heller. Hon verkar njuta så där hon ligger i min famn, alldeles tillfreds med livet. Jag tänker att det är en fantastisk sak, att kunna få en annan varelse att njuta så. Jag tycker om henne, min lilla katt.

Jag tänker på andra saker jag tyckt om. Andra människor jag tyckt och tycker om.

Herr Jag-vill-inte-bli-omnämnd-i-bloggen frågade, “Du sa att du gillar mig ‘egentligen’ – vad betyder det?” och jag tyckte det var en dum fråga, för det betyder ju precis det – att jag trots att jag retas med honom tycker om honom. Egentligen.

Jag försöker säga det till människor. Att jag tycker om dem. Det är inte så där himla många som når upp till den statusen – jag är picky som fan när det gäller vem jag vill umgås med – så när de väl når en punkt där jag verkligen tycker om någon så försöker jag berätta det. Ord är viktiga och livet är för kort för att inte säga vad jag känner. Idag sa jag till bästa kompisen att jag saknat henne. Det är ju så lätt för mig att säga och jag inbillar mig att det spelar roll för den jag säger det till. Och gör det inte det så är det ju inte så mycket förlorat ändå. Om känslan finns där så känns den ju lika mycket oavsett om jag säger den eller inte. Eller?

Sen finns det stora ord. Jag älskar dig. Tre ord, bara tre, men ack så tunga. Jag har sagt dem till tre personer och det har varit sant alla gånger jag sagt det. Det är viktigt att det är sant, annars urholkas orden och försvagas. Orden har tagits emot på olika sätt. Jag har tänkt orden till fler, men det har inte varit på det sättet. Det finns många olika sätt att älska människor och att säga jag älskar dig är reserverat för den jag älskar på det sättet i det nuet. Annars finns det andra ord att använda – tycka om, gilla, trivas med, sakna…

Katten halvslumrar framför mig vid tangentbordet, på några viktiga papper. Hon tycker om att ligga på papper; ligger det ett A4 på golvet så sätter hon sig på det istället för någon annanstans på hela det fria golvet. Katten är knasig. Precis som sin matte.

Skottdag

Solen värmer på när jag går mot obduktionssalen. Jag tar inte kortaste vägen, njuter lite extra av ljuset och den rent vårmässiga värmen. Tittar otåligt mot träden och undrar när de gröna knopparna ska våga visa sig.

Det är skottdagen. En ovanlig dag, en dag som bara inträffar vart fjärde år. Man kan tänka sig att något ovanligt skulle hända idag – på nyheterna igår sa de att skottdagen är den dag då tjejer friar till killar istället för tvärtom, om det nu räknas som ovanligt nu – men utöver den osedvanliga värmen är det inget särskilt.

En timme senare står jag böjd över en död människa och tittar ner i en tom bukhåla. Alla tarmar är borttagna så att vi ska kunna titta på njurarna, uppskurna för att vi ska kunna se insidan, och se hur aorta löper längs ryggraden med vena cava tätt bredvid sig. Amanuensen har en pincett i ena handen och pekar med den andra; han drar i urinblåsan och visar, förklarar att fylld kan den nå hela vägen upp till naveln – när sträckreceptorerna i ett visst område sträcks ut som sista område, då blir det bråttom till toan. Vi småskrattar.

På något sätt har det blivit helt normalt. Det är skottdagen och det kanske borde vara ovanligt men att stå över ett preparat och titta på dess utrensade inre, på nerverna och artärerna som knutits med trådar för att amanuensen ska kunna hålla reda på vilken som är vilken, på muskler som löper på bäckenets insida, och på en livmoder som knappt är större än en valnöt, det är inte det minsta ovanligt längre. Vi är vana. Vana vid lukten av preparaten, vid att klämma och känna, vid situationen. Vi klär på oss förkläden, handskar och skoskydd utan att direkt fundera på saken. Den här veckan har vi histologiföreläsning, basgrupp, dissektion, föreläsning, basgrupp. Ingen reagerar på att den där saken i mitten, det är att titta i en människa.

“Här, ni kan känna på prostatan,” säger amanuensen. Vi känner på den, stoppar handen i den öppna bukhålan och klämmer lite. Jag tänker att det var annorlunda när jag kände på en på Strimman. Det är också en helt vanlig sak, en undersökning som görs många gånger under en vecka på en vårdcentral. Första gången jag gör det är det konstigt. Det kanske skulle passa in på en skottdag, något annorlunda och speciellt. Men sedan kommer även det att bli rutin.

Vi får göra saker på den här utbildningen som vi aldrig skulle få göra annars. Saker som vi först reagerar på men som sedan blir vardag. Jag märker det knappt, avtrubbningen går så snabbt.

Jag går ut från obduktionssalen och går hemåt. Solen skiner fortfarande, varm mot huden, strålandes från blå himmel. Jag njuter.

Are you happy?

Läser gamla inlägg i bloggen och kommer ihåg saker. Känner lite stress just nu över T4 – första temat är slut men jag känner mig inte det minsta färdig med det – men det är verkligen ingenting mot T2:s panikartade, intensiva, överväldigande stress. Jag tvivlar lite på att något någonsin kommer att bli så krävande som den terminen.

Har tänkt en hel del på sistone, på min plats i livet, på läkarlinjen, framtid och nutid. L började sin AT igår, vilket givetvis får mig att tänka tusen tankar om att ligga efter. Jag är äldre, men ligger så långt efter. Eller? Jag räknar fortfarande knappt faktumet att jag har en juris kandiatexamen som att jag faktiskt gjort något vettigt innan läk. I mitt huvud är jag ständigt ett par år försenad. Det är så oändligt långt tills jag blir klar. Vad nu “klar” innebär.

Samtidigt tittar jag på hans dagar – 8 till 17 som de senaste veckorna, och under de kommande blir det jourer till höger och vänster – och tänker, fan, det är skönt att vara student. Den här veckan går vi två timmar om dagen. En föreläsning om histologi igår (där jag insåg att jag faktiskt kommer ihåg en del från T1), basgrupp idag, dissektionsundervisning imorgon, någon föreläsning på torsdag och basgrupp på fredag. Det är löjligt lite. Med det sagt kan ju konstateras att vi inte alls är lediga resten av tiden – till dagens basgruppsfall har vi binjuren och kortisol och relaterade sjukdomar, vilket inte är ett pytteområde – men det är ändå kravlöst. Jag är fri att göra som jag vill med min tid.

Vad är slutstationen? Vad är det jag eftersträvar? Precis som för ett år sedan, och fem år sedan, kämpar jag med att försöka leva i nuet. Att njuta av det jag har idag och inte bara längta mot en framtid som jag egentligen inte alls vet vad den innehåller. Jag försöker hitta lycka i något litet varje dag. Det är inte lätt när man är så målinriktad som jag.

Jag tycker den här är fantastisk. Delades en del på Facebook för ett par veckor sedan.

Pappa och jag diskuterade lillebror, som jobbar halvtid för närvarande. Hans arbetsgivare hade varit glad om han gått upp till 100%, men lillebror testade det under hösten och tyckte att det var för mycket. Pappa sa, “Egentligen är han klokast av oss alla,” och jag kan inte annat än att hålla med. Min lillebror är den människa jag känner som har absolut störst förmåga att leva i nuet och njuta av livet.

L sa att han aldrig träffat en onkolog (cancerläkare) som jobbat heltid. “De har fattat grejen,” säger han. “De har sett att vad som helst kan hända vem som helst när som helst.” Men det funkar inte att säga till skolledningen att man tänker plugga på 75%. Det kanske är lika bra det, annars hade det ju tagit ännu längre tid än de 5,5 år det tar idag. Det går inte heller att få en AT-tjänst på 80% eller något annat tal som är mindre än 100. Det fungerar inte så. Världen är inte gjord för att ta det lugnt, den är gjord för att vi ska jobba.

Det är ett ständigt pussel att driva mig själv mot mina mål och att samtidigt kunna stanna upp och känna lycka och glädje och samhörighet med andra. Att försöka känna mig nöjd över något. Jag kan inte på rak arm säga att jag någonsin varit riktigt nöjd med mig själv, men jag jobbar på det.

En hjärna i handen

Det här inlägget handlar om obduktion. Consider yourselves warned och läs inte vidare om ni inte vill läsa om obduktion. Många av er som inte går på läkarprogrammet (och sannolikt även några som går läk) kan förmodligen tycka att det är ordentligt obehagligt att ens tänka på.

Obduktion är en del av läkarprogrammet, förmodligen en av de absolut äldsta delarna av skolningen till läkare. Även om läkare för några hundra år sedan tyckte att lösningen på alla sjukdomar var åderlåtning så kunde man i alla fall inte argumentera med hur kroppen såg ut på insidan, när man öppnade upp den och tog ut organen. I Rörelseapparatens anatomi står att läsa:

Under 1400- och 1500-talen blev det vanligt att avhålla offentliga “anatomier” vid de europeiska universiteten. [….] En “anatomi” var konstruerad så att professorn satt högt upp och läste ur de klassiska skrifterna, medan lekmän och fältskärer dissekerade och visade upp organ m.m.

~ Rörelseapparatens anatomi, s 107

Idag har vi obduktioner i obduktionssalen. Vi hade fyra amanuenser, vi var två grupper, och varje grupp hade en patolog som genomförde obduktionen. Vår var en kvinna, tidigare kirurg som nu omskolade sig till rättsläkare. Hon var riktigt duktig och gick igenom allting på en precis lagom nivå.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera. Allra första gången jag var med på obduktion – då endast “yttre” obduktion, dvs utan att man öppnar kroppen – blev jag yr och illamående och fick sätta mig ner. Det var i Umeå, när jag gick kursen i rättsmedicin 2008. Det har hänt en hel del sedan dess: jag har tagit juristexamen, börjat på läkarutbildningen, “mött döden” på ett lugnt sätt, varit med på flertalet dissektioner och själv dissekerat. Detta till trots går det inte att veta hur man kommer reagera. Vi är fundamentalt inställda på att det obduktionen innebär – att skära i en kropp – är fel. Det är inprogrammerat.

För min del är den yttre inspektionen fortfarande jobbigast. Det där med att det är en riktig människa som ligger där, bara… död. Bara sådär. Det är jobbigt. Resten är mindre krävande, för även om organen på insidan kan vara nog så kladdiga och blodiga så är det ändå ett steg bort, det är inte direkt kopplat till oss själva, till alla runt omkring oss. Det finns inuti men det syns inte. Inte som att titta in i en död människas ögon, eller undersöka dess händer.

Organen hade tagits ut då vi kom dit – bröstkorgen öppen och organpaketen liggandes på olika ställen, redo för att obduceras. Lungor, hjärta, mag-tarm, urogenitalpaketet och så till slut hjärnan. Jag höll i en hjärna. Det är en fascinerande känsla. I den där fanns innan döden alla minnen, all kunskap, allting den vi obducerade hade upplevt under hela sitt liv. Inkapslat i vit och grå substans. Hjärnan låg tung i mina händer men ändå så oändligt liten för allt den en gång innehållit. Utåt sågs inte ett spår av kärlek som upplevts, språk som lärts, länder som besökts, mål som uppnåtts… Nu var det bara en grå klump.

Efteråt fick vi själva undersöka varsitt organpaket, för att kunna skriva ett obduktionsprotokoll om det. Jag mätte och lyfte och undersökte och kände på allt i mag-tarm-paketet – den stora, rödbruna levern, pancreas som var sladdrigare än jag föreställt mig och annorlunda mot anatomiböckerna, gallblåsan med galla som inte alls är grön som den är på de flesta bilder utan rödbrun, den svampaktiga mjälten… Ju mer man går in i det, desto enklare är det. Man fyller huvudet med detaljerna så glömmer man att det kommer från människan som ligger där på obduktionsbordet.

Det är inte riktigt naturligt, allt det vi gör på den här utbildningen.

Low Carb, High Fat

Den senaste veckan har jag undersökt LCHF. Eftersom L ofta pratar om LHC (hockeylaget) blir det ibland fel i mitt huvud så då säger jag LHCF, men det står ju för Low Carb, High Fat så LCHF it is.

Det finns en intensiv diskussion i bloggosfären, på ett gäng hemsidor och för den delen numera i både TV (TV4:s morgonprogram i veckan) och i tidningen (DN i veckan), angående fettets vara eller icke-vara i kosten. Själv har jag alltid blivit uppfostrad, i såväl skola som hemma, att fett är av ondo och man ska undvika det, medan kolhydrater sällan nämnts. På senare år har kolhydrater kommit upp mer och mer som dåligt, men då har det gällt de “snabba” kolhydraterna som finns i godis, de flesta snacks, vitt bröd, och så vidare. Pasta, framför allt fullkornspasta, och diverse andra fullkornsvaror fyllda med kolhydrater har fortfarande ansetts väldigt bra. Samtidigt har hyllorna fyllts på till bredden med lättvarianter på allt möjligt – ost, mjölk, soppor, yogurt, och allt annat som kan tänkas göras i low-fat-variant.

Grejen som allt detta baserats på är tron om följande:

Det nuvarande kostråd bygger på. Det är egentligen så att det knappt ens behöver stå "mättat" före fett - LMV tycker att fett är ganska dåligt oavsett var det kommer ifrån.

Då blir det ju fullständigt galet – för att inte säga livsfarligt – med en diet som LCHF, som talar för att äta massor av köttprodukter, grädde, smör, ost och absolut ingenting som har med lättprodukter att göra. En sådan diet skulle ju omedelbart ge en ökad mängd “ont” kolesterol (aka LDL-kolesterol) vilket i sin tur skulle öka risken för hjärt-kärlsjukdomar.

Det är bara det att man inte lyckats visa att den första övergången håller. Medan förhöjt LDL definitivt är kopplat till ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar är det inte visat att en ökad mängd mättat fett ger ökat LDL. Således:

Den första övergången håller inte.

Och kolesterol förresten? Livsnödviktig byggsten för oss. Det finns i alla cellmembran och är även prekursorn för steroidhormoner såsom testosteron och östrogen; vi klarar oss inte utan det. Det finns flera typer av kolesterol – det “onda”, nämnt ovan, LDL (low density lipoprotein), och det “goda”, HDL (high density lipoprotein), och intermediärer som IDL och VLDL. Mer om kolesterol går att läsa på Kostdoktorn, Wikipedia, och Livsmedelsverkets hemsida. Livsmedelsverket (LMV) och Kostdoktorn håller inte med varandra, kan jag varna för redan nu.

DN skrev förra året om att många svenskar äter kolesterolsänkande mediciner helt i onödan. Där kan man läsa följande:

Idén om det farliga kolesterolet kom från Framingham, en liten ort utanför Boston. Här började forskare 1948 att screena invånarna. När de upprepade undersökningarna några år senare upptäckte de att kolesterolet hos dem som under tiden fått en hjärtinfarkt hade varit lite högre än normalt. Man påstod att ett högt kolesterol var en riskfaktor för hjärtinfarkt.

Idén fick omedelbart spridning i forskarvärlden. Ingen reagerade emellertid när man undersökte Framinghamborna 30 år senare. Då visade det sig att högt kolesterol endast var en riskfaktor för män upp till 47 års ålder, inte för äldre män och inte för kvinnor över huvud taget.

Idag har man forskat en hel del på vilken kost som egentligen är bäst – High Carb, Low Fat, eller Low Carb, High Fat. Eller någon av de andra tusen dieter som finns i världen. Kostdoktorn (läkare som förespråkar LCHF, kanske jag ska tillägga för er som inte vet) Andreas Eenfeldt har en lista på forskning som gjorts på senare år om vilket som är bäst, LCHF eller lågfettskost. Den kan ju dock tänkas vara vinklad, så jag gjorde ett par egna sökningar på PubMed om saken. Några artiklar jag hittade:

Is the metabolic syndrome caused by a high fructose, and relatively low fat, low cholesterol diet?
Seneff S, Wainwright G, Mascitelli L. Arch Med Sci. 2011 Feb;7(1):8-20. Epub 2011 Mar 8. Det är en djurstudie och i dess abstract kan man läsa:

The metabolic syndrome (MetS) is manifested by a lipid triad which includes elevated serum triglycerides, small LDL particles, and low high-density lipoprotein (HDL) cholesterol, by central obesity (central adiposity), insulin resistance, glucose intolerance and elevated blood pressure, and it is associated with an increased risk of type 2 diabetes and coronary heart disease. We have developed a new hypothesis regarding MetS as a consequence of a high intake in carbohydrates and food with a high glycemic index, particularly fructose, and relatively low intake of cholesterol and saturated fat. 

The glycemic index issue
Brand-Miller J, Buyken AE. Curr Opin Lipidol. 2012 Feb;23(1):62-7. I dess abstract-sammanfattning kan man läsa:

There is growing recognition that replacing saturated fat with refined, high glycemic index carbohydrates increases postprandial glycemia and may be detrimental for weight control and predisposition to cardiovascular and inflammatory disease. In contrast, low glycemic index carbohydrates reduce risk.

Diets for weight loss and prevention of negative health outcomes
Allan GM, Ivers N, Sharma AM.. Can Fam Physician. 2011 Aug;57(8):894-5. Denna studie är en metastudie som försöker sätta samman ett antal olika dieter för att se vilken som är bäst. Den jämför lågkolhydratkost, lågfettkost, och “Medelhavskost”. Sammanfattas med följande:

Weight loss for all diets is greatest around 6 months, regain is common, and by 2 years there is no consistent difference between diets. Only the Mediterranean diet has demonstrated positive benefits for heart disease and mortality, despite not causing differences in weight or surrogate markers like lipid profiles.

Dessa har med olika saker att göra – dels de olika dieternas förmåga att hålla sina subjekt smala, dels vilken koppling de har till hjärt-kärlsjukdom. Det finns massor av artiklar att läsa, sida upp och sida ner av dem faktiskt. Man får vara ganska bra på att sålla för att hitta studier som är så pass stora och välgjorda att de kan användas för mer generell epidemiologi.

På det hela taget väntar jag med mitt slutliga utfall angående LCHF mot andra typer av kost – men jag tycker utifrån det jag läst hittills och det jag kan om kroppens metabolism att det är en väldigt vettig kosthållning trots allt. Vi är inte gjorda för att äta den mängd socker/kolhydrater – i olika varianter, oavsett om det kallas långsamma kolhydrater eller “nyttigt” fruktsocker (som är exakt samma socker som i allt annat, vilket är varför LCHF anser att man endast bör äta frukt som godis, dvs sällan, även om man får vitaminer från dem – vitaminerna får man lätt i sig på annat håll; en stor del av LCHF är att äta mycket ovanjord-grönsaker). Långtidsstudier på LCHF – mer långtids än de fem/tioårsstudier som än gjorts – blir spännande att följa. Hittills har man konstaterat i många studier att man går ner mer i vikt med LCHF-metoden än med low fat, high carb-metoder. Den stora frågan är dess påverkan på hjärt-kärlsjukdom. LMV anser att det är “en fara för folkhälsan” (jag är tveksam, för de underbygger inte sina argument med någon faktisk forskning utan säger bara att det finns).

Själv ska jag testa LCHF-kost i två månader till att börja med, tillsammans med L. Det kan vara random sammanträffande, men efter tre dagar med den här kosten mår min mage betydligt bättre än den brukar göra. Vi får se om det håller i sig.

Vill ni testa LCHF eller läsa på mer? Kostdoktorn har ett fantastiskt utbud länkar och förklaringar till det mesta. På LCHF-recept.se finns – just det – LCHF-recept och dessutom en massa annat. Kolhydrater.ifokus är en LCHF-ifokussite. Det har också skrivits om ämnet i Läkartidningen.

Igår åt jag en avokadosoppa enligt LCHF. Grymt gott! Hade till kräftstjärtar och lite riven parmesan. Det är inte utan att det känns helt galet att hälla i en massa grädde i saker och ting och äta bacon till frukost, men fan vad god mat det är.

Kränkande lammkött

Har börjat bli mer än lovligt kritisk mot allt och alla som hävdar jämlikhet som sin moraliska höggrund för att göra, säga och förbjuda olika saker.

Till att börja med har Corren denna vecka rapporterat om att det på Katedralskolan, en av gymnasieskolorna i Linköping, har startats en Facebook-grupp om “Katedralskolans lammkött”. Den syftar till att folk på skolan kan rösta fram snyggaste tjejen på skolan, genom vem som får flest likes, och dessutom givetvis kan kommentera varje bild. Bilderna är från tjejernas Facebooksidor och har tagits utan lov. Igår stängdes sidan, för att sedan uppstå igen, och stängas igen, enligt Corren. Nu hävdar Skolinspektionens barn- och elevombud:

Skolan har i uppgift att undervisa om att vi inte får kalla varandra vad som helst. Att kalla flickor för lammkött, och låta pojkarna vara dem som har tillgång till lammkött, är att bevara könsstereotyper på ett oacceptabelt sätt. Det bryter mot skolans värdegrund.

~ Carl-Gustav Sidenqvist till Corren i Strid om “lammkött”

I det här fallet har sidan varit enbart om tjejer, men på flera andra gymnasieskolor med samma idé har det handlat om att rösta fram både snyggaste tjejen och snyggaste killen. Är det då okej? Är det som vanligt bara när vi kan sätta tjejerna i någon typ av offerroll som alla börjar skrika och gapa om jämlikhet och könsstereotyper? Notera att det i det här fallet inte är en enda av tjejerna som varit med i omröstningen har uttalat sig, och varken Skolinspektionen eller Diskrimineringsombudsmannen har fått in någon anmälan om sexuella trakasserier. Som en kommentar i Corren uttalade – de kanske inte tycker att det är kränkande (åh, detta fantastiska ord) att vara med i en omröstning om skolans snyggaste tjej?

I Amelia nr 3 det här året finns det ett par sidor i Man-avdelningen som heter “Pappor som fattar!” om pappor som också tar ut föräldraledighet. I ett stycke om pappan Luis kan man läsa följande:

Luis och Agnes tänker på könsrollerna i sin direkta barnuppfostran. De säger till exempel aldrig till Nour att hon är “duktig” eller “söt”, för att inte spä på rollen som flicka. 

Så… “duktig” är numer ett skällsord? Vad i hela friden är det för samhälle vi lever i, där “duktig” är fel att vara? Och framför allt, där “duktig” är något bara flickor kan vara? Jag känner (givetvis) massor av killar som är jätteduktiga och har varit det sedan barnsben. Jag hoppas innerligt att de fått höra det.

Och som ett brev på posten kommer slutligen, “Kvotering fungerar bra för kvinnor“, med en forskningsrapport som säger att kvotering visst är jättebra när det handlar om kvinnor. Effektiviteten sjönk inte på arbetsplatserna. Tänka sig.

Sensationsjournalistik och jämställdhet

Ibland blir man mer irriterad än andra gånger när man läser artiklar och artikelkommentarer. Igår morse blev L sur på DN som sensationsjournalistiskt skrev “Slavkontrakt på svensk militärbas” som egentligen handlade om att en leverantör hade anlitat en rekryteringsfirma som krävde betalt för att arbetarna skulle få jobbet. Det hade upptäckts vid en rutinkontroll av militären och nu har man brutit kontraktet med rekryteringsfirman – således inte något som borde toppa nyheterna något särskilt. Men det gör det, för att det låter ju sensationellt med slavkontrakt på svensk militärbas.

Själv läste jag “Läkarbristen är akut” om läkarbristen i Kisa, vilken är en helt vanlig, välavvägd artikel. Mindre välavvägda är kommentarerna på artikeln. En av de andra kommentarerna, av samme person, innehåller följande fantastiska uttalande:

En undersköterska som jobbat i 20+ år inom US tjänar ca 22000
En Akutläkare som nyanställs tjänar från 35000 o uppåt. Är det bara jag som ser någon skillnad där???

~ Memento-Mori

Yup, det är en skillnad. Inte bara en, faktiskt:

a) Undersköterskan har gymnasial utbildning (omvårdnadsprogrammet). Läkaren har 5,5 års läkarutbildning på universitetet (i en takt som på inget sätt är jämförbar med gymnasienivåplugg), minst 18 månaders AT, och därefter runt fem år specialistutbildning. Minst. Det är under förutsättning att man kan gå raka vägen, vilket man ofta inte kan eftersom antalet AT-platser är begränsat osv. Således har läkaren minst 12 års utbildning. Och det är heller inte en “lekskola” till utbildning som personen i fråga vill få det till i ett av sina inlägg – med tanke på att jag nu testat på ett helt gäng olika kurser och utbildningar kan jag lugnt konstatera att det är den mest intensiva utbildning vi har i Sverige.

b) Undersköterskan har ett visst ansvar, men återigen går det inte på något sätt likställa med det ansvar läkaren har.

c) Undersköterskan är del av ett team, läkaren förväntas leda.

Och så vidare. Som L sa, “Finns det några likheter?” är kanske en viktigare poäng i jämförelsen mellan en undersköterska och en läkare, snarare än vilka olikheter som finns. Med alla dessa punkter torde det vara uppenbart att en skillnad på 22 000 mot 35 000 egentligen är för liten. Det kommer ta tio år för läkaren att arbeta in den lön som undersköterskan får in under tiden läkaren studerar. Och olika människor med olika utbildning och ansvar ska ha olika lön.

Lösningen på det hela är enligt kommentatorn att utbilda fler läkare, så att alla kan komma till sjukhuset och få hjälp direkt. Det denne inte verkar vara medveten om är att vi redan har extremt hög läkartäthet, men det hjälper inte med det upplägg vi idag har i vården. Att utbilda fler funkar bara till en viss gräns, eftersom antalet praktik- och AT-platser är begränsade (vilket jag skrivit om tidigare). Och dessutom kanske vi ska utbilda människor så att folk inte går till vårdcentralen och vill ha antibiotika mot förkylningar, ringer efter ambulans för att de inte kan få tag på en taxi hem, och kommer till akuten med åkommor som borde hanteras på vårdcentral dagen därpå, bara för att det inte gick fort nog att få komma till vårdcentralen.

Som litet tillägg: visst är undersköterskor underbetalda. Det är sjuksköterskor och lärare och flera andra yrkesgrupper också.

Andra saker att bli irriterad över är några inslag i senaste Amelia. Först uppslaget om “Saker vi önskar höra från honom 2012”, som inkluderar 1) “Överraskning! Jag har fixat barnvakt ikväll och bokat bord. Du har ju alltid velat testa den där etiopiska restarangen!”, 2) “Två tv-matcher på en vecka? Herregud vad jag börjar bli trött på fotboll”, samt 3) “Sätt dig här i soffan, jag vill höra allt om din dag.” Det är så klart skrivet med glimten i ögat, men det hindrar inte att jag blir störd av det.

Gällande 1) kan jag konstatera att det fortfarande av någon anledning förväntas vara killen som fixar dejter och liknande. Att tjejen skulle fixa barnvakt och boka bord kommer inte på fråga. Varför inte, i dagens jämställda samhälle?

Gällande 2) undrar jag hur många TV-program tjejer tittar på som killarna himlar med ögonen åt. Själv gillar jag Biggest Loser som underhållning, det tycker inte L om. Men om jag ska få se mitt så kan väl han få se sitt, oavsett om vi tycker att den andres är kul eller ej.

Gällande 3) hoppas jag att de flesta som är i ett förhållande vill höra vad den andre gjort under dagen, annars undrar jag mycket över vad de gör i ett förhållande alls.

Övriga önskningar handlar om att killen ska städa mer, tvätta fönstren, åka och storhandla, mm. Hur hade den motsatta listan från killarna om tjejerna sett ut – hon borde byta däck på bilen, klippa gräset, eller för den delen tvätta, handla, och städa oftare (med tanke på att det faktiskt finns gott om fall där männen gör mer än kvinnorna)? Vilken reaktion hade ett sådant uppslag fått?

Uppslaget därefter i samma Amelia gör mig mest ledsen – “Män sörjer också missfall”. Faktumet att det behöver tas upp som artikel och nyhet är hemsk. Varför skulle män inte sörja missfall? Mitt i all denna jämlikhet är det uppenbart att kvinnan fortfarande är den som tillåts vara ledsen öppet (oavsett anledning), medan män döljer sitt bakom stoiska fasader. Vi skriker om jämlikhet på alla plan, men det verkar som att det mest är kvinnan som ska få ta mer plats, snarare än att mannen ska få en syl i vädret.

Nyårsreflektioner

Nyårsafton 2011. Bordet är dukat, ljusen tända, maten förberedd. Närmare 1,5 kg oxfilé väntar på att åka in i ugnen; i kylen står fyra drinkar och väntar.

Vi hade inte planerat att ha något större firande, bara jag och L och lite middag, men så hade K inga planer så jag bjöd in henne, och L bjöd in sin tenta-p-kompis och nu blir vi fyra istället. Jag hoppas på en mysig kväll med god mat och gott sällskap.

Så, 2011.

Det största är så klart L. Dryga åtta månader nu, inte en dag har gått utan att vi pratat. Desto fler har gått utan att vi setts tack vare boende i olika städer i perioder, men nu är vi sambos på riktigt. Om någon hade sagt det till mig för ett år sedan – då, när jag var i Cumbuco och badade fötterna i havet som intro på året – hade jag inte trott på dem. Då var J fortfarande ganska färsk i minnet och jag hade ingen tanke på att hitta någon ny. Men sedan kom dissektion and the rest is history.

Vad har hänt mer? Jag har klarat T1 – med 0% marginal – och T2 – med något mer marginal – och pluggat hela T3 även om tentan fortfarande väntar på andra sidan årsskiftet. Jag har arbetat som personlig assistent. Jag har jobbat en del annat också, designat fotoboken för läkarprogrammet VT2011, och något CD-omslag och liknande har också hunnits med.

Våren bjöd på diverse studentskt – bal, psyk-o-läk-sittning (där jag egentligen träffade L första gången), kravaller. Mamma och pappa flyttade norrut men blev definitivt inte stockholmare och kommer aldrig att bli, särskilt inte om man frågar pappa. Lillebror kom mot all önskan hem från San Diego och hittade jobb hemma så småningom. Jag åkte till Barsebäck och Stockholm för att träffa dem, men har i övrigt inte rest särskilt mycket. Förhoppningsvis bjuder det nya året på mer utomlandsåkande. L och jag åkte över till Köpenhamn för födelsedagsstrosande, vilket förutom starten i Brasilien (och den fantastiska mellanlandningen i Lissabon) stod för hela utomlandsåkandet 2011.

Hösten har försvunnit i en rasande hastighet och jag har inte gjort mycket annat än byggt bo, pluggat och tränat. Vilket har varit en bra höst. Skolan har varit lugnare än vårens hysteri och jag har lärt mig massor. Innan jag visste ordet av var terminen slut och alla labbar och seminarier var ett minne blott.

Julen spenderade jag med Ls familj, en storfamiljsjul som jag inte var van vid men som var mysigt ändå.

Nu stundar 2012, höljt som alla nya år i mystik. Vad göms i januari, mars, oktober? Med tanke på skillnaden mellan nyårsafton 2010 och nyårsafton 2011 hade jag nog inte, trots min nyfikenhet, vågat tjuvkika på dagbokssidan med datumet 31/12 2012…

Gott Nytt År till er alla!

Nationella prov, tentor och betyg

Snart har en vecka till passerat förbi i rekordfart. Under veckan har lite av varje hunnits med: föreläsning, jutsu, arbetsprov med patient, heldag i Finspång med BVC och patientsamtal, crosstrainer-träning, basgrupp, fika med T2:or som haft dissektion för första gången, samt labb om njurfunktion. Det har varit en givande vecka.

I tidningen har det stått en hel del om gymnasiebetyg på sistone. Det har varit en massa diskussion om betygsinflation, sedan det uppdagats till ingens egentliga förvåning att många lärare sätter betydligt högre betyg på sina elever mot vad de skriver på sina nationella prov och trenden blir ännu tydligare om någon annan rättar det nationella provet och det betyget jämförs med den ordinarie lärarens slutbetyg.

Nu vill utbildningsminister Björklund införa nya regler för de nationella proven. Fler prov – även i samhälls- och naturorienterade ämnen, inte bara matte, engelska och svenska – och tidigare prov – i svenska och matte redan från årskurs tre – och hela processen ska bli striktare. Betygen ska således bli mer rättvisa.

Eleverna är splittrade i sina åsikter om hur mycket de nationella proven ska räknas medan lärarfacket tycker att de “dokumenterar ihjäl sig” och att det är “för stort fokus på resultat och för lite på kunskap” (Fler prov och mer granskning). En elev i nian säger:

De nationella proven ska inte kunna sänka slutbetygen även om resultatet på dem visar om man är bra eller dålig. Man kan plugga massor för att få bra betyg på andra prov, men det kan man inte till de nationella proven.

~ 9-klassare, Fler prov och mer granskning, Corren 1 december 2011

Jag utgår ifrån att anledningen att denna elev tillsammans med flera andra anser att det inte går att plugga till det nationella provet grundar sig i att man inte vet vad som kommer på provet. De är omfattande och ska täcka kunskap upp till den nivå som man för närvarande skriver provet för, såvitt jag förstår. Det innebär att nej, det går inte att plugga extremt mycket till provet – men det går att plugga så att man klarar provet, och klarar det bra. De nationella proven kräver att eleven har förstått saker och ting, istället för att ha råpluggat vissa enskilda regler dagen innan som sedan glöms bort så snart provet är skrivet. Egentligen borde nationella prov således uppfylla precis det Lärarförbundet är ute efter: att det blir kunskap, inte bara resultat. För att klara det måste det finnas en förståelse bakom.

Själv pluggar jag på universitetet och har således fått vänja mig sedan länge vid att det spelar absolut noll roll vad jag åstadkommer under terminerna; det är ingenting mina lärare alls väger in i huruvida jag ska godkännas på en kurs. Det enda som räknas är hur jag skriver på tentan. Jag kan inte påstå att jag tycker att det är ett optimalt system alltid – framför allt inte som både läkar- och juristprogrammet har väldigt omfattande tentor och således kan man ha pluggat och förstått mycket men ha otur med vad fokus på tentan är – men det gör att det inte känns som ett alltför hårt krav att ge högstadie- och gymnasieelever nationella prov. Proven ska ligga i nivå med kraven på eleverna, så att elever som förstått det de läser ska klara dem bra.

Huruvida även småbarn så långt ner som i årskurs tre ska ha nationella prov känns för min del mer tveksamt. Vi behöver däremot fånga elever med problem i t ex matte så tidigt (minst), så om det hjälper till det vore det positivt.

Diskuterade även med en kursare om “Stadie II”-tentan vi ska ha om ett drygt år, som är en tenta över samtliga fem första terminerna. Den har fått en hel del kritik, eftersom det har funnits gånger då uppemot 70% av klassen har kuggat tentan. Samtidigt gör KI sin motsvarande tenta och som enligt ryktet har en kuggningsfrekvens på 10-20%, vilket är betydligt mer normalt. Där hade det också varit bättre med en nationell pre-klin-tenta, som kollar av att vi kan det vi ska kunna innan vi kommer ut på klinik. (Och om Linköpingsstudenterna kuggar även en sådan nationell tenta i samma utsträckning som den nuvarande skulle det väl vara dags att se över utbildningen, eftersom den i så fall uppenbarligen inte är bra nog.)

Frågan har också ställts om elever faktiskt behöver kunna sådär väldigt mycket matte. Alla ska ju inte bli ingenjörer, resten kan väl få slippa? Men tittar man på de nationella proven så kan jag inte hålla med. Det är inte enormt höga krav. På PRIM.se kan man hitta gamla nationella prov; här är mattens. Våren 2010, nationellt prov för matte A. En fråga på första delen i sektionen som ska räknas utan miniräknare är:

Julia gör en kopia av sin teckning med hjälp av skolans kopieringsapparat. Ett ansikte som är 12 cm långt på teckningen blir på kopian 4 cm. I vilken skala kopierar Julia?

Det är inte en fråga för blivande ingenjörer – det är matte som är väldigt, väldigt vettig att hela Sveriges befolkning kan svara på.