Tag Archives: Funderingar

Muffinstoppar i flygplansstolar

Fortsätter på temat fetma, eftersom det blir mer och mer aktuellt för varje dag som går. I en ny OECD-rapport framgår att svenskarna blir allt fetare – men är inte fetast. USA “vinner”, inte på något sätt oväntat, denna föga ärofyllda titel som fetast i världen. 34% av alla amerikanare är överviktiga.

Andelen feta svenskar har nästan fördubblats på tjugo år. Igår hade vi föreläsning med Fredrik Nyström om blodtryck och han sa att vi ligger ungefär tio år efter amerikanarna i överviktsutvecklingen, och de flesta förstår nog att det inte är en bra grej. Med viktuppgång kommer sjukdomar, problem att arbeta, och för tidig död.

Jag vänder mig dock emot slutsatsen som fetmaforskaren i artikeln säger: att vi bör lägga på en “fettskatt” på uppemot 30-40%. Jag tror inte det skulle fungera – det har inte fungerat i t ex Danmark, där det infördes för något år sedan. Folk betalar det dyrare priset, oavsett. Istället bör man fortsätta med friskvårdssubventioner för arbetsgivare – vilket fungerar, eftersom folk som rör sig blir mindre sjuka – som 2009 utnyttjades av 57% av svenskarna i åldern 20-64 år. Man behöver få det att nå ut till ännu fler. Kanske lite utbildning om kost på grundskolan också? Jag kan inte minnas att jag lärde mig mycket om nutrition där. Hemkunskap en gång i veckan där vi lärde oss tvätta ylletröjor och laga pannkakor var inte helt givande på den fronten. Dessutom bör man fortsätta arbeta med att göra maten i skolan så nyttig – och kanske lite mer estetiskt tilltalande? – som möjligt.

K och jag var ute och gick för någon vecka sedan och konstaterade med varsin menande blick att utanför varje grund- och gymnasieskola ligger minst en kiosk inom två minuters gångavstånd. Det är inte nyttigt, men det är inte mycket man kan göra åt det. Själv brukade jag hellre gå hungrig i skolan när jag inte kunde förmå mig själv att äta sörjan till mat.

OECD-rapporten säger att läsk är en av de stora bidragande faktorerna till fetmaepidemin. Det kan jag mycket väl tänka mig. Den 17:e november i skrevs det om en ny rapport om tonåringars läskdrickande. 167 liter läsk om året, minst, för 18-19-åriga “storkonsumenter”; den som drack mest drack 25 liter i veckan. Bland 13-14-åringarna drack storkonsumenterna ett genomsnitt på 72 liter läsk per år. Den sammanlagda effekten av kalorierna i läsken plus den enorma mängden socker (30 sockerbitar/liter läsk) är inte bra någonstans – det blir frätskador på tänderna, ett högt kaloriintag och en enorm sockermängd.

Slutligen en länk till ett av de många, något mer bisarra problem som uppstår på grund av allt fetare människor: flygplansstolarna räcker inte till. En passagerare fick en 182-kiloskoloss bredvid sig på en flygning till USA. Den tunge mannen svällde givetvis över stolskanterna som en muffinstopp och då fick passageraren bredvid stå större delen av resan, eftersom han inte fick plats i sätet. Detta uttalande fick mig att stirra på skärmen:

Liz Landau, talesperson för US Airways, säger till msnbc att det var mannens eget val att stå upp.

– Medpassageraren hade samma rätt att sitta som han hade. Om man vill vara säker på att få en ledig plats bredvid sig får man köpa två biljetter, eller en biljett i första klass, säger hon.

Så… det är mitt ansvar – och min kostnad – att köpa två säten för att vara säker på att det inte kommer någon extremtjockis som borde vara med i Biggest Loser och tar upp halva mitt säte? Hur är det rättvist eller ens logiskt? Nej, om man är så fet att man tar upp mer än en flygstol då bör det ligga på den personen att vara tvungen att köpa två säten. Och nej, jag bryr mig inte det minsta om det är “diskriminerande”. Varje människa har ansvar för sig själv.

En vän har skrivit ett intelligent inlägg om hur man går ner i vikt på Familjeliv.se. Kortfattat: mer kalorier ut än in = viktminskning. Det går att gå ner i vikt och hålla vikten – jag har själv gjort det…

Det som betyder något

Det finns gott om killar i världen som inte klarar av att deras flickvänner/fruar tjänar mer än dem. Det brukar attribueras till någon sorts manlighet; mannen ska än idag försörja sin kvinna och sin familj. Hemmafruidealet kanske har blandats upp med kvinnor som jobbar – även om jag ibland undrar om vi inte strävar bakåt igen nu, men det är en helt annan diskussion – men i de flesta fall tjänar mannen fortfarande mer än kvinnan, tror jag.

Igår fick jag frågan om det omvända – om jag som person klarar av att vara i ett förhållande där den andra tjänar mer än mig. Det är en ny fråga, för jag har inte satts i den positionen tidigare, men det förhållande jag är i nu kommer onekligen innebära att min pojkvän tjänar mer än mig. Mycket mer, dessutom, med tanke på att jag under de åtminstone närmsta fyra åren inte kommer lyfta lön.

Den där hemmafrugrejen har aldrig varit ett ideal för mig. Familjerätten på juridikens tredje termin visade upp en väldigt mörk sida: kvinnor som aldrig jobbat, eller jobbat väldigt lite, och som sedan vid pensionen lämnas av sina män och står där utan ett öre, eftersom pensionen är på absoluta miniminivå.

Men redan långt innan pensionen hamnar man som hemmafru – eller hemmaman, för all del, om rollerna är omvända – i situationen att den ene ger och den andre tar och det blir en ojämnhet. Ett behov av att fråga om lov innan man köper något, framför allt om det är för ens höga nöjes skull, snarare än för familjens väl.

Samtidigt kan jag ju undra var min motsättning mot att bli försörjd kommer ifrån, med tanke på att jag stått under mina föräldrars försörjning så länge jag kan minnas.

Till syvende sist bestämde jag mig för att det egentligen inte handlar så mycket om att bli försörjd i ett par år, eftersom jag sedan ändå kommer att tjäna pengar och jobba. Min pension kommer inte bli på absoluta miniminivå och i slutändan kommer vi att bidra med ungefär lika mycket till förhållandets kassa. Så det handlar egentligen inte om pengar. Istället är det samma sak som stör mig nu, som har stört mig sedan länge – att jag är gammal. Att jag kommer vara en bra bit över trettio när jag färdig läkare, att min sambo är jämngammal med mig men är på den platsen på banan som jag önskar att jag var, snarare än fyra varv efter honom. Det stör att jag inte vågade följa mina drömmar förrän jag var tjugofem. På så sätt handlar det inte det minsta om honom utan enbart om mig. Min upplevelse av att ligga efter. Det är något jag måste arbeta på. Något jag måste släppa.

Livet är långt och det är ingen tävling. Det är inte så att den som tjänat mest när han (hon) dör vinner. Det är inte heller så att den som fått finast titel får en medalj. Istället är det upplevelserna. Minnena. Vännerna man haft, familjen man skapat. Människorna man älskat.

Jag måste bara inse det.

Genus och medicin

Så har FoF, Folkhälsa och Förhållningssätt alternativt Fluff och Fånigheter beroende på vilket humör man är på, börjat. Första föreläsningen ignorerade jag högaktningsfullt för att istället läsa fettmetabolismen. Fick under eftermiddagens obligatoriska meningslösheter veta att förmiddagens föreläsning varit fantastisk, men från vad de berättade om den hade det inte varit mycket nytt för min del. Bland annat berättade föreläsaren om hur man renar vatten genom att lämna det ute i solen i Afrika, något jag läste om för ett par år sedan.

Eftermiddagen tillägnades “genus och medicin” med två kvinnliga genusvetare – alla genusvetare jag hittills haft som föreläsare under mina många år på universitetet har varit kvinnor, om det nu är talande för saken – och en kirurg som pratade om ljumskbråck på kvinnor respektive män och hur dessa borde skilja sig i hur de opereras men inte gör det. Det leder till att många, många kvinnor blir felbehandlade, men det varken Lex Maria-utreds eller skrivs stora rubriker i Aftonbladet om. Den delen av föreläsningen var intressant.

Jag pendlade mellan tre känslor under de sammanlagda fyra timmarna vi var tvungna att sitta där; “ugh” (främst), “det här är ganska intressant” (ibland) och “hört förr” (det mesta).

Genusforskningen driver mig till vansinne med vissa saker. Till exempel första föreläsaren som tog upp orden som alltid återkommer: “Människa är man på engelska, det är män på alla trafikskyltar, det heter att ‘man gör något’ istället för ‘kvinna gör något’,” och så vidare ad nauseum.

Detta är ett återkommande fenomen inom många problemområden. Man problematiserar saker som känns helt irrelevanta. Sättet att bekämpa rasism är inte att sluta kalla chokladbollar för negerbollar, vilket ett café blev anmält för. Sättet att uppnå större religiös tolerans i Sverige är inte att stoppa att skolavslutningar hålls i kyrkor. Och så vidare.

Genom att fokusera på denna typ av problem tar man bort fokus från det som är verkligen viktigt – som att män och kvinnor får lika vård trots att den ibland borde vara olika, till exempel i sådant som ljumskbråck. Där blir jag dock också undrande om det är genus. Enligt NE.se och föreläsarna idag är definitionen av genus:

genus [je:´-] (latin, ‘härkomst’, ‘släkt’, ‘stam’, ‘kön’, ‘art’, ‘slag’), begrepp inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och teoribildning som används för att förstå och urskilja de föreställningar, idéer och handlingar som sammantagna formar människors sociala kön. 

När det gäller ljumskbråck handlar det om anatomi – kvinnor och män ser inte likadana ut och har således inte nytta av samma operation. Är det genus, om genus ska handla om människors sociala kön? Jag är inte övertygad.

Andra halvan av de fyra timmarna gick åt till att först i grupper diskutera ett “fall” och därefter hålla tio minuter presentation om sagda fallet för att i helklass kunna diskutera det. Det var inte givande. Först hade vi ingen riktig koll på vad det var vi skulle diskutera när vi satt i smågrupper (“små” är lite fel ord, eftersom vi var minst åtta i varje grupp; den största var tretton personer). Vårt fall var många nivåer av flummigt gällande vilka genusfrågor som skulle diskuteras – en gravid kvinna i Bangladesh med blödningar som ville till sjukhus, men maken var den som hade pengarna och han ville hellre lägga dem på en ko. Frågan våra föreläsare tycktes tycka var uppenbar var gällande att kvinnan var i mannens makt, men vi i gruppen var ganska ense om att det definitivt inte var det enda problemet.

När vi sedan hade helklassredovisning skulle det ägnas i runda slängar fem minuter åt att diskutera problem som i verkligheten var och en kan göras en avhandling på. Det blir inte riktigt bra någonstans.

Genus har aldrig stått särskilt högt i kurs för mig och denna eftermiddag har inte gjort något för att förändra den uppfattningen. Det finns intressanta diskussioner – till exempel berättade föreläsaren om “first hour of life”-genus, hur vi ser på nyfödda. En skrikig pojke är en “kämpe” och beskrivs med ord som “muskulös” och “rejäl”, medan en skrikig flicka är “förtvivlad” och beskrivs med ord som “näpen” och “finlemmad”. Och då kan man fråga vidare: är det problematiskt? Ska vi alla behandlas precis lika?

Så visst finns det saker som behöver ändras och diskuteras. Men jag orkar inte riktigt med det ändå. Jag vet inte riktigt vad poängen med det här inlägget var, men så förstår jag inte riktigt poängen med genus…

TV3:s “Sjukhuset”

Tittar på Sjukhuset på TV3 och tycker givetvis att det är spännande. Samtidigt undrar jag över etiken bakom programmet. Ett klipp visar en barnläkare som arbetar på en liten bebis med en hjärtfrekvens på nästan 300 (livshotande; normalt är 120-160) och ingen andning. Läkarna befarar att barnet inte kommer överleva och pappan står bredvid och tittar på medan sjuksköterskor och läkare arbetar. Han ser så klart skräckslagen ut.

Varför går man med på det där? Vem tycker att det är en bra idé att låta en nationell TV-kanal filma när ens barn kanske håller på att dö? När ställs frågan till dessa anhöriga, när frågar TV3:s TV-team om det är okej att de är med eller inte? Vem kan ta ett rationellt beslut när frun ligger på operationsbordet för ett akut kejsarsnitt? Samma sak gäller alla de patienter som kommer in på akuten och blir filmade. I reklamen inför nästa program är det en man som kommit in med smärtor i hjärtat. Han verkar livrädd och gråter framför kameran. När och hur blir de tillfrågade? Vilken rätt har man att dra tillbaka sitt godkännande?

Sekretessen på sjukhus är egentligen rigorös. Folk har fått varningar för uppdateringar på Facebook och bloggar, blivit avskedade för att ha tittat i journaler de inte har att göra i, och så vidare. Men plötsligt kan sjukhus göra avtal med produktionsbolag, i vilket de säger att det är okej att de filmar lite hur som helst?

Givetvis följer en Google-search, för att se hur det hela hanteras. Det visar sig att JO i mars i år fällde kritik mot Akademiska sjukhuset i Uppsala, där Sjukhuset tidigare spelades in.

Efter en anmälan kritiserar nu JO det avtal mellan Akademiska sjukhuset och produktionsbolaget som innebär att patienter som kan identifieras i serien kan filmas först och ge sitt godkännande efteråt. Enligt JO röjs sekretesskyddade uppgifter redan när patienterna filmas utan godkännande.

Att vissa personer inte kunnat ge sitt godkännande påpekar JO är uppenbart eftersom de filmats när de varit medvetslösa.

~ JO kritiserar TV-inspelning, Dagens Medicin 31 mars 2011

Akademiska sjukhuset har “tagit åt sig av kritiken”. I somras flyttades inspelningarna från Uppsala till Linköping, vilket givetvis är kul för oss som bor här eftersom vi kan peka på bilderna på TV:n och säga, titta, titta, där går jag varje dag. Så här sa en av de inblandade läkarna då serien började spelas in:

[Magnus Janzon] betonar dock att landstingsledningen och den nationella etikgruppen diskuterade frågan ingående innan man sa ja och att formerna för inspelningarna har slagits fast i ett avtal med tv-bolaget.

– Det har varit viktigt för oss att säkerställa att serien produceras på ett seriöst sätt och med största hänsyn till de inblandade. Framförallt till patienternas integritet och sekretess.

~ US blir tv-serie, Sveriges Radio, 14 juni 2011

Serien produceras på ett seriöst sätt, det kan jag väl till största del hålla med om. Jag tycker personligen att det blir väldigt överdrivet när de lägger in dramatisk musik på allehanda klipp och får allt att verka på liv och död trots att det inte är det, men det är väl att göra “bra TV”. Det hela känns ändå ganska seriöst, även om det är reklamavbrott och en löjligt stor andel av tiden läggs på att berätta vad som ska hända i dagens program, efter pausen och i nästa program. Jaja.

Vad gäller frågan om filmandet av patienter är det tydligen detta som gäller (samma artikel):

Bland sjukhusets personal har ett antal så kallade fokuspersoner valts ut och det är deras vardag och deras patienter, som kommer att skildras i tv-serien.

– Säger patienten nej startas aldrig filmkameran. De som deltar får också en skriftlig information och har dessutom ångerrätt, säger Bengt Janzon.  

Så det verkar ju bättre än förr. Men när jag ser på TV-serien blir jag ändå undrande. Vad driver människor till att vilja visa upp sig i sitt svagaste tillstånd? Varför vill man ha sin förlossning på nationell TV, eller se sitt barn hålla på att dö med en reklampaus i mitten? Varför vill man bli filmad när man ligger och har ont? Är det ett så starkt behov att få sina femton minuter av berömmelse? Gäller det där skrikandet om integritet och kränkningar bara ibland? Kan man verkligen ta ett bra beslut i en sådan situation? Orkar man verkligen ta det jobb det innebär att återkalla ett godkännande?

Givetvis vill TV3 visa upp dramatik, gråtande föräldrar, oroliga människor och lyckliga slut. Givetvis vill sjukhuset visa upp sig, berätta om sina avdelningar, läkare, sköterskor, med flera. Men jag är inte helt övertygad om att det här är riktigt rätt ändå.

(Och sen kan man börja slå huvudet i väggen gällande idiotin som är Svenska Hollywood-fruar. Efter att hela Facebook fylldes med kommentarer om Gunillas galenskaper förra veckan kände jag mig tvungen att se klippen, varpå jag mådde illa över den barnmisshandel som visades upp på bästa sändningstid. Jag kan verkligen inte se det programmet.)

Leva för alltid

I förra veckan hade vi ett basgruppsfall som handlade om åldrande. Vad är det som gör att vi åldras? Vilka mekanismer ligger bakom cellens, organens och organismens åldrande? Finns det sätt att sakta ner åldrandet?

Vi kom fram till att det finns två teorier om åldrande – en som anser att det efter hand uppstår småskador i våra organ, som ackumuleras och ger somatiska mutationer, proteinstruktursförändring och ansamling av nedbrytningsprodukter från den cellulära metabolismen. Den andra teorin är att vi är programmerade att bli äldre. Varje art har ett genetiskt bestämt program för cellernas åldrande. Programmet utförs genom påverkan på nervsystemet, immunsystemet eller det endokrina systemet. Här tror jag även att teorin om telomerer ingår. Telomerer är den sekvens av upprepade baspar som finns i ändarna av varje DNA-sträng, som möjliggör korrekturläst kopiering. Den finns hos människor och djur eftersom vi har linjärt DNA, men inte hos bakterier som har cirkulärt DNA (dvs inga ändar). De förkortas vid varje celldelning och gör att cellen inte kan delas hur många gånger som helst.

Oavsett vad åldras vi och till slut dör vi, när sjukdom får överhanden eller när hjärtat till slut inte orkar slå längre. Vid det laget har musklerna atrofierat, huden skrynklats ihop, ögonen funkar inte som de ska längre, och så vidare och så vidare ad nauseum.

Som ett udda komplement till vår diskussion om åldrande förra veckan kom det i lördagens Plus-bilaga i Corren en intervju med en kille som pluggar teknisk biologi på Linköpings universitet. Han säger följande:

Det är inte naturligt att dö. Alla människor är lika mycket värda vare sig de är ett eller 90 år och förtjänar evigt liv. Jag är övertygad om att det är moraliskt etiskt rätt och tekniskt möjligt.

~ Linus Petersson, Evigt Liv, Corren 17 september 2011

Min direkta fråga blir givetvis hur det kan anses som något annat än naturligt att vi dör. Kanske är jag bara inte van vid att tänka mig att vi inte skulle dö, men det känns inte som att det är rätt att hävda att det naturliga vore att vi inte dör. Vi dör, således har naturen uppenbarligen ordnat saker på detta sätt. Att inte åldras och dö vore kanske någon gång möjligt, men om så är fallet är det för att vi förändrar vad naturen gett oss att leka med. Inte för att det i sig inte är naturligt. Det vore inte första gången – miljontals människor är idag i livet trots att de inte borde varit det om naturen fått ha sin gång, allt ifrån för tidigt födda barn till allvarliga olyckor till sjukdomar som, obehandlade, hade dödat. På samma sätt går det ju att hävda att det är onaturligt att vi färdas i något mer än spring-hastighet, men vi har allehanda fordon att färdas i idag, i hastigheter som inte är det minsta naturliga. Det är inte i sig naturligt att kunna kommunicera med någon på andra sidan Atlanten när jag sitter här i Sverige, men det gör vi ändå.

Således är påståendet att det inte är naturligt felaktigt, men det skulle ju kunna tänkas att vi någon gång skulle kunna lyckas modifiera denna naturliga sanning.

Vad människovärdet har med saken att göra – att människor är lika värda oavsett ålder – förstår jag inte riktigt. Vi ska alla ha lika värde (även om det är mer fina ord på papper än verklighet idag, ska ju sägas, men det är en helt annan diskussion), ja visst – hur gör det att någon av oss alls “förtjänar” ett evigt liv? Att säga att vi förtjänar evigt liv blir i förlängningen att säga att vi nu har uppnått perfektion – varför skulle vi annars få lov att vara kvar för alltid?

Journalisten ställer frågan gällande att det lär bli trångt på jorden om alla lever mycket längre, eller för den delen för alltid.

Att få plats är inget oöverkomligt problem. Jorden har mycket plats och vi blir inte överbefolkade på en gång.

Vi kanske inte blir det på en gång, men vi lär ju bli det inom ganska snar framtid, om alla skulle leva i all evighet och samtidigt fortsätta reproducera. Således måste reproduktionen stoppas samtidigt som man blir delgiven “gåvan” av evigt liv. Vi överutnyttjar redan jordens resurser – eller utnyttjar dem fel i alla fall. En femtedel av jordens befolkning använder fyra femtedelar av jordens resurser, eller hur är det? Och en utveckling där evigt liv vore möjligt skulle ju knappast i första hand tillfalla folkmassorna i tredje världen.

Journalisten frågar: Hur och när vill du själv dö?

Jag vill inte någonsin dö. 

Ligger inte kärnan där? I årtusenden har människan satt sin tilltro till religion och dessa har presenterat ett otal sätt på vilka vi lever vidare efter döden, med himmel/helvete (kristendom), para-nirvana (buddhism), världar bortom denna (asatro), reinkarnation (islam, hinduism), andliga världar, och så vidare. I dagens allt mer naturvetenskapligt baserade samhälle söker vi naturvetenskapliga förklaringar och modeller som gör att vi även nu slipper hantera vår dödsångest. För oavsett hur moderna och upplysta vi blir så är och förblir döden ett mysterium dolt bakom dörrar vi aldrig kommer förbi. Vi vet inte vad som händer när vi dör; det enda sättet att få veta det är att faktiskt dö. Vi vill ha tryggheten att veta – om det sedan är genom att vi “vet” vad som händer efter döden, eller en tilltro till att naturvetenskapens forskning inom vår tid kommer att kunna göra oss odödliga, det spelar förmodligen mindre roll.

Personligen vill jag inte leva för alltid. Jag finner tanken skrämmande. Visst hade jag gärna sluppit ålderskrämporna som kommer med åren, men att vara 22 för resten av livet lockar inte ändå. Jag vill växa upp, föda en ny generation, se dem växa upp, och bli äldre själv också. När det är min tid att lämna jorden till dem ska jag göra det. Det är naturligt.

Saker jag aldrig funderat på tidigare

Har du tänkt på den där kanten från trottoaren ner till gatan? Dörrkarmen när du går in genom dörren? Trappsteget upp till huset?

Jag har aldrig funderat över något av det där. Visst är vissa kanter vid trottoar/gata irriterande bara för att cykelhjulen inte trivs med skarpa kanter, men det är ju inte direkt oöverstigligt. Men nu jobbar jag plötsligt med en person som sitter i rullstol och jag inser att alla dessa småsaker jag inte funderar över i vanliga fall är i bästa fall irriterande, i värsta fall ett oöverkomligt hinder, för att ta sig fram. Den närmsta vägen till centrum från stället jag jobbar på går över en kulle – men den kan man inte gå, för nedåtlutningen på kullen är obehaglig för brukaren (och uppåtvägen skulle vara enormt tung för oss som är assistenter). Istället går vi en lite längre väg, men där finns skarpa kanter mellan trottoar och gata som gör att resan blir skumpig och jobbig.

Det finns så många saker man inte funderar på när man är frisk. Blir jag törstig på natten är det bara att gå upp och dricka ett glas vatten. För någon som inte kan ta sig ur sängen på egen hand blir det omöjligt.

Jag kan inte föreställa mig att leva med en personlig assistent i stort sett dygnet runt. Tänk att aldrig vara själv. Tänk att aldrig kunna vara själv, för om du är det kommer du ingenstans.  Du kan inte göra mat, inte ta mediciner, inte gå på toa. Du kan inte komma någonstans. Tänk att vara blind och bunden till en rullstol, eller för den delen ”bara” blind. Eller döv. Eller något annat. Alla hinder jag aldrig tänker på – även nu när jag jobbar med någon med funktionshinder är det svårt för att inte säga omöjligt att föreställa sig.

Vår värld är byggd för ”friska” människor som kan röra sig obehindrat och har sinnena i behåll. Att tänka på att klara sig med något funktionshinder är fascinerande och skrämmande för mig.

All animals are equal

Följer den fortsatta utvecklingen av tragedin i Norge. I fredags satt jag hos min brukare som alltid har radion igång på nån av SR-kanalerna, och således blev jag uppdaterad snabbare än vanligt av att nyheterna sändes. Som alltid då den här typen av saker känns det overkligt. Det började med sprängningarna och fortsatte med skjutningarna och det gör mig illamående. 92 döda verkar vara slutsiffran just nu. Facebook fylls av profilbilder med norska flaggan och grupper som hedrar offren.

I fredags dog också sångerskan Amy Winehouse, vilket fyllt Facebook med “R.I.P. Amy Winehouse“-meddelanden.

Igår skedde en stor tågolycka i Kina då ett tåg körde av en bro. Olyckan krävde 35 dödsoffer och ytterligare minst 210 skadade.

I förra veckan sprängde någon en bilbomb i Karbala i Irak. Tre människor dog.

Den 29 juni drabbade tusentals demonstranter samman med polis i Kairo, i samband med en minnesceremoni för de som dött under revolutionen mot Murbarak. 120 personer vårdades dagen efter på sjukhus, över tusen hade skadadats.

All animals are equal but some are more equal than others.

Citatet är från “Animal Farm” av George Orwell och har sedan jag läste boken i våras etsat sig fast i min hjärna. Den är tillämpbar för det mesta, har jag märkt.

Tragedin i Norge är en tragedi, utan tvekan. Men anledningen till att min Facebook fylls av Norge-flaggor är för att det är nära, det är påtagligt, det är i vår vardag. Protesterna i Egypten, tågolyckan i Kina, bilbomben i Irak – allt detta är för långt från vår verklighet och vår vardag. Det finns ingen möjlighet för oss att känna lika mycket för alla människor i hela världen, men när saker som Norge sker i miljöer som är lika vår verklighet, då kanske vi också ska tänka efter. För de tre människorna som dog i Irak är inte mindre värda än de som dog i Norge. De tre människorna är inte heller mindre värda än Amy Winehouse, som av allt att döma knarkat ihjäl sig helt självvalt.

Människorna i Kina, Irak och Egypten är längre bort, i en annan vardag än den vi har. Men någon gång kanske vi ska skriva en “Jag minns offren i Kina/Irak/Egypten”-uppdatering också.

Egna barn och andras ungar

Barn.

Ungar.

Småglin som springer omkring och för oväsen.

Det sitter djupt i oss att fortplanta oss. Om man söker meningen med livet och tittar biologiskt skulle man väl till och med kunna säga så att fortplantningen är it. Vi lever för att vi ska skapa nästa generation. Liv som genererar liv, varje arts önskan om att överleva. Varje individs önskan om att bli odödlig.

I dagens mänskliga samhälle ser det lite annorlunda ut. Det handlar inte längre om att bara fortplanta oss, uppfostra ungarna och lära dem allt vi kan. Idag ska det vara tak över huvudet, pengar på banken,  men kanske framför allt ska vi ha förverkligat oss själva innan vi skaffar smått (och vi kan giiivetvis inte självförverkliga oss med en gråtande, bajsande, krävande bebis hängande på armen /ironi). Vi ska resa, se världen, uppleva både det ena och det tredje, vi ska plugga och testa olika jobb, vi ska festa och vara unga så länge det bara går, vara tonåringar tills vi är trettio. Barn passar av någon anledning inte in i denna bild och förstföderskorna blir allt äldre.

Själv har jag alltid tänkt att jag ska skaffa barn. Sen, nån gång. Mamma fick mig då hon var 28, vilket jag således alltid tyckt skulle vara en bra ålder. Inte för ung, inte för gammal, tyckte jag. När jag pluggade juridik tänkte jag mig att jag vid det laget skulle ha ett jobb med bra inkomst så att jag fick okej med pengar då jag var föräldraledig. Och 28, det var ju långt in i framtiden, så vid det laget skulle jag ha haft pojkvän ett tag. Ett stabilt förhållande har trots allt alltid varit ett av mina måsten för att skaffa barn. Jag vill inte göra det själv.

Nu närmar sig den där åldern och jag undrar om jag skulle kunna vara det minsta redo då. Jag tror inte det. Jag vill ha kommit längre på utbildningen, ha någon typ av inkomst innan jag får barn, oavsett om pappan i fråga har inkomst eller inte. Men mest av allt skulle jag vilja känna önskan om att vilja ha barn. Känna den där biologiska klockan. Som det är tycker jag mest att ungar är skrikiga och ganska jobbiga, till min barnaälskande pojkväns stora sorg. Tickandet av klockan är svagt, en vag dröm någonstans i en diffus framtid.

I förra veckan träffade jag och mamma en vän och deras drygt årsgamla dotter. Mamma förvandlades omedelbart till ett barn själv och gjorde miner och fick barnet att skratta. Själv stod jag vid sidan av och tyckte visserligen att barnet var sött då hon skrattade, men utan någon som helst aning om vad jag skulle göra med henne. Jag önskar att jag var mer som min mor som inte har några som helst problem att göra bort sig för att få ett barn att skratta. Å andra sidan har hon fått barn själv och det kanske blir lättare efter det. (Eller inte, tror att det alltid kommit lätt för henne.)

Egna barn, andras ungar. Kanske är det så och att jag sedan skulle kunna se även andras ungar som härliga barn. Eller också blir det som en person sa till mig nyligen, att även de egna barnen är ungar ibland.

Oavsett vad får det vänta ett tag till. Har ju självförverkligande kvar att göra. (ETA: Med tanke på doktorandens kommentar är detta ironi, även om det inte framgår när jag skriver det istället för säger det. Jag väntar inte på grund av självförverkligande – jag väntar för att jag inte känner mig redo att ta hand om ett barn just nu och för att jag helt enkelt har någon önskan om barn just nu. Självförverkligande kan givetvis göras även med barn. In fact, de allra flesta verkar tycka att livet med barn blir mer meningsfullt och uppfyllande.)

Ångest

Har funderat både länge och väl på om jag ska skriva något om det här. Vad hör hemma på en offentlig blogg? Jag har skrivit spaltmeter om det för mig själv, för att analysera och må bättre, men jag har känt att det varit för personligt. Detta inlägg handlar om ångest, min ångest. Det är långt, men det får det vara. Det är också djupt personligt. Jag vet inte om det är intressant, men det kanske är bra för någon att läsa, någon gång.

De senaste veckorna har jag lidit av ångest. Inte bara nervositet eller oro, utan kraftig ångest. Jag trodde att det skulle släppa efter tentan, att det bara var stress inför tentan som var problemet. Efter tentan släppte det dock inte, utan knuten i magen fortsatte. Allt var jobbigt. Jag glömde det i omgångar men den molande känslan av fel fanns hela tiden ändå, gnagandes i huvudets mörka gömmor.

Fick en panikångestattack för snart en vecka sedan. Minns inte senaste gången innan dess, det var ett tag sedan, tack och lov. Det är en känsla av att inte kunna andas, luftstrupen snärjs ihop. Hjärtat bultar i bröstet, blodet rusar i öronen. Allting runtomkring är med en gång för nära och högljutt, samtidigt som det är oändligt långt bort. Människor som ler mot varandra, uppsluppna i sitt eget öde – så långt ifrån mig. Tårarna bränner i ögonen, jag undviker att blinka för då trillar tårarna.

Under fredagen, lördagen och söndagen jobbade jag 35 timmar av 55 timmar. Jobbet har också varit djupt ångestframkallande, långt innan jag faktiskt började jobba. Igår pratade jag till slut med pappa, som frågade vad det är som ger mig ångest. Är det någon specifik del av jobbet? Mina egna krav på mig själv?

Resten av dagen gick jag och funderade på saken. På eftermiddagen, då jag suttit med brukaren ett tag och pratat, insåg jag plötsligt att jag inte känt av knuten av ångest på ett tag. Med det kom insikten att det inte är sakerna jag gör på jobbet som ger mig ångest. Det är inte heller skolan, eller någon annan specifik aktivitet. Det är något annat. Något mer fundamentalt i mig, som till viss del grundar sig i min ensamhet. Det är därför jag klänger mig fast i människor jag tycker om. För att slippa ensamheten och därmed slippa ångesten.

Det krävs inte mycket för att göra mig tillfälligt lycklig. Jag blir lycklig av småsaker: av att känna solen mot kinden, av en kram från någon jag tycker om, av att dansa i vardagsrummet till hög musik.

Men. Lyckliga stunder ska ladda upp energikontot. Energikontot, det där kontot där man sätter in positiva saker som händer och sparar till dess att det blir sämre tider. Positiva saker som laddar batterierna. Just nu ligger jag ganska långt ner på minussidan på det kontot. Jag har satt in en hel del det senaste året, men jag har också tagit ut väldigt mycket. Förra sommaren med allt vad det innebar, flytt till ny stad där jag inte kände en människa, enorm känsla av ensamhet, stress över skola, Fadderiet, olika relationer, personen som kommenterade på bloggen, tenta-p, tentaångest, dåligt samtal på Strimman med negativ feedback, och så vidare, har alla dragit energi och drivit mig mot negativt. Det har vägts upp relativt väl av roliga sittningar, bal, Fadderiets roligheter under nollningen, mängder av intressant skola, åka till Malmö/Stockholm och hälsa på mamma och pappa, få en bästa kompis och andra vänner, träffa L och utveckla ett förhållande med honom. Vissa saker tar ut sig med plus minus noll – till exempel dissektionerna under senare delen av våren som gav enormt mycket men som samtidigt var väldigt psykiskt påfrestande. (Att jag sen träffade L där gör väl att åtminstone den första trillar över skarpt på positiv-sidan.)

Men på det hela taget har det varit små och konstanta insättningar av energi, men fler och lika konstanta uttag, hela året. Det hela leder till situationen jag nu befinner mig i: jag är slut. Allting ger mig ångest eftersom jag inte har någon överbliven positiv energi kvar i kroppen för att hantera saker som är krävande, skrämmande eller på annat sätt jobbiga. Det är dock inte något som löses genom att jag tar semester helt och hållet och skippar att jobba – tur det för jag kan inte bara skippa jobbet. Istället är det något som löses över tid, genom insättningar av positiva upplevelser och energi. Genom att jag åker till Barsebäck och träffar mamma och pappa (och lillebror som snart kommer hem). Genom att jag och L umgås, pratar och skrattar ihop. Kanske till och med också genom att skolan börjar igen, för jag tycker trots allt att det är enormt roligt och det uppfyller allt vad jag behöver och lite till gällande att vara social.

Ångest är svårhanterat. Det kan vara svårt för andra att förstå. Jag tror ändå att det är viktigt att prata med andra. Berätta för någon man litar på om hur man känner. Enbart kul saker hjälper inte, om ångesten byggt bo i magen och slagit knut på tarmarna. Ofta behöver man hjälp att reda ut tankarna. Våga ta hjälp – kanske först från en vän eller käresta, men också professionell hjälp. De kanske bara ställer en simpel fråga, men i funderingarna efter svaret hittar man oväntade saker.

Inviga människorna känsla

Det är två dagar kvar till tentan och klockan ett kommer E och P hit för en intensiv dags repetition. Innan dess tänkte jag hinna träna, så jag får hålla detta kort – men jag känner att jag måste visa min uppskattning.

Gårdagens inlägg (som nästan gav mig ett nytt besöksrekord, det var ju roligt även om ämnet var trist) gav så många kommentarer, mail, sms och live-kramar att jag blir alldeles rörd. Och det gör också att jag, även om jag visst tar åt mig och funderar över originalkommentaren igår, inte alls tar åt mig lika mycket.

Jag har fantastiska vänner. K och U som båda blev upprörda och arga å mina vägnar och skickade uppmuntrande sms. F som kommenterade på bloggen. P och E som var här och läste kommentaren bara minuter efter att jag fått den, och försäkrade mig om idiotin i kommentaren. “Kursare”, funderade vi, men vi vill inte tänka oss att någon av våra kursare skulle skriva sådär.

Er andra som jag inte känner men som kommenterar på bloggen med snälla ord och konstateranden om den som gav kommentaren – tack. Samma sak till er på Facebook som kommenterade och sa åt mig att inte lyssna på idiotin.

Jag har alltid uppfattat dig som en rättvis och omtänksam människa (därför är jag oxå övertygad om att du kommer att bli en utmärkt och omtyckt läkare). Låt inte ett pucko förstöra för dig!

~ C, jutsuvän

L kom hit efter att jag sagt att jag behövde det. Han kramade om mig och sa åt mig att inte bry mig om det, och när han säger det är det mycket enklare att inte bry sig. Jag är stark på egen hand; med honom är jag starkare.

När jag kom upp imorse låg ett mail från pappa med uppmuntrande ord och ett konstaterande om hur älskad jag är.

I slutändan är det väl som E konstaterade igår – om man är omtyckt kommer man också att bli ogillad. Om man gör ljud ifrån sig kommer vissa att tycka om det man säger, medan andra inte gör det. Skriver man en blogg får man räkna med att någon inte tycker om det man skriver. Är man ärlig får man räkna med att någon inte uppskattar det.

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

~ Doktor Glas, Hjalmar Söderberg

Kanske ryser den anonyme kommentatorn inför tomrummet av att bli ignorerad? Vad vet jag.

Av förmodligen förklarliga skäl drömde jag i natt om den människa jag verkligen gjort illa. Hon kommer avsky mig, kanske för alltid. Förhoppningsvis spenderar hon inte någon tid på att fundera på mig om så är fallet – det är bara onödigt och direkt förstörande för människan att spendera sin tid på avsky och hat. Jag vill inte bli ignorerad, men det är bättre för henne.