Tag Archives: Funderingar

Elaka människor och anonymitet

Med jämna mellanrum får jag kommentarer på bloggen. Majoriteten är trevliga – en del från folk jag känner, en del från folk jag inte känner. Jag har också fått live-kommentarer om bloggen, folk som tycker att den är rolig att läsa. Det är kul att höra. Jag skriver för min egen skull för att jag tycker det är roligt att skriva, men det är klart att det är ännu bättre om andra läser och kanske får någon fundering, varesig de (ni) håller med mig eller inte.

Men så ibland får jag kommentarer som är mindre roliga.

Förra gången det hände låste jag stora delar av bloggen – allt som är djupt personligt och bilder, med mera. För att göra bloggen mer anonym, skydda mig själv och andra. Sen har det gått ett halvår och det har inte kommit mer dumheter – förrän idag.

Allvarligt talat [mitt namn], du måste ha ett enormt behov av att bli omtyckt, vara duktig och få bekräftelse, samtidigt som du beter dig som ett arsel mot folk.
Släpp sargen, dra ur kvastskaftet och vakna nu för fan!
Den nivån beräknande du sysslar med i vardagen är patologisk på gränsen till en psykopatisk störning.
Lycka till.

~ “Kursare”

Trevligt att komma hem till efter tre timmars mikroskoperande med E.

Avsändare? E-mail : spelar.ingen@roll.com, URL: http://sanningenskämsaldrigförsig. Tänk att folk med “sanningar” aldrig skäms men heller aldrig säger vem de är. Tänk att det på nätet kan kastas så fruktansvärt mycket skit, saker man aldrig skulle säga i verkligheten, face to face.

Det är svårt att försvara mig. Ett behov av att bli omtyckt? Ja, det är klart, har inte de flesta det? Vara duktig och få bekräftelse? Min egen far kallar mig “insecure overachiever”, så ja, det har jag också ett behov av. Hade jag inte haft det är det osannolikt att jag först blivit jurist och sedan faktiskt hoppat på läk trots allt.

Beter mig som ett arsel mot folk? Om någon förtjänar det. Allmänt, nej. Allmänt säger jag vad jag tycker, vilket visserligen säkert kan upplevas som “arsel”-igt.

Släpp sargen och så vidare? Den är bara konstig. Vad är det jag ska släppa ifrån? Lite mer specifikt, så kan jag möta kritiken. Dra ut kvastskaftet kan jag föreställa mig varifrån, tack, den behöver inte mer beskrivning.

Och sedan… psykopatisk störning. Beräknande? Huh? Jag funderar på livet, på saker som händer i min omgivning. Jag blir glad, irriterad, ledsen, upprörd, förvånad… men vad är det jag är beräknande med?

“Lycka till” antar jag är sarkastiskt. Eller är det om jag följer dina råd? Är det det jag ska lycka till med?

Jag tänker inte sluta skriva. För den delen, jag kommer inte sluta lägga upp bilder jag gjort över anatomi, eller funderingar kring nyheter, eller tentapluggsredogörelser, eller vad annat du nu stör dig på, anonym. Och har du problem med mig, ta det med mig face to face. Göm dig inte bakom anonymitet.

 

Positiv inställning

L är på mig om att sluta vara så negativ om tentan. Att jag ska sluta säga att jag kommer kugga den. Men det tar emot.

Just nu känns det som att jag kommer kugga. Just nu känns det som att oavsett hur mycket jag pluggar, så kommer det alltid finnas saker de frågar om som jag inte har läst på om. Varje minut jag spenderar på att plugga en sak är en minut jag inte pluggar en annan – varje sekund som går då jag läser om lungorna, syrediffusion och CO2-transport är en sekund som jag inte spenderar på att repetera nerver, blodkärl och muskler. De sipprar ut i ungefär samma hastighet som lungkunskapen fäster, vilket ger ett +/-nollslut. Samma mängd kunskap men vilket område jag kan beror på dagsformen.

Om jag börjar säga att jag klarar tentan och sen inte gör det, vad händer då? Pappa och jag lekte “worst case scenario” förra våren då jag hade mina tre basårstentor på en vecka, och vi kom fram till att det värsta som kunde hända var kuggning –> omtenta. Eventuellt med läk framskjutet ett halvår, men inte värre än så.

Fast det är ju värre än så. Egentligen. På det yttre planet är det inte värre än att det blir en omtenta – och det är egentigen ganska bra på sitt sätt, för då pluggar man in allt en gång till och en ytterligare en del sätter sig mer permanent – men på det inre planet är det värre.

Vem är jag om jag kuggar?

“Insecure overachievers” återkommer – för min osäkerhet i hela konceptet att jag tillåts gå på läkarlinjen löper väldigt djupt. Jag har spenderat större delen av mitt liv på att inte hysa någon som helst tilltro till att jag är begåvad nog att gå på läk. Om jag kuggar befäster det den tron: jag borde inte vara här.

Att andra tycker att kuggning är en helt naturlig del av livet spelar ingen roll. Att andra har kuggat, att de inte bryr sig det minsta om jag kuggar eller ej… det är inte det som är grejen. Jag har en självbild som jag måste leva upp till. Eller kanske ännu mer, en tro på att jag inte kan som kommer att bevisas om jag inte klarar tentorna.

Att kugga blir en större och större diffus hemskhet dessutom, efter att inte ha kuggat sen min första tenta. Nu är det trettio-nånting tentor senare och bara tanken att kugga är extremt jobbig.

I slutändan leder det hela till att jag säger att jag kommer kugga. Inte för att jag vill tro det, inte för att det kommer dämpa min egen ångest över att ha kuggat om det händer, men för att jag i alla fall då inte har någon annans förväntningar att leva upp till. Jag kan säga, “Jag sa ju det,” och sedan gå och gråta i ett hörn. Att höra, “Äh, du kommer klara det,” är också ångestladdat; det blir de där förväntningarna igen. Fast att höra motsatsen hade varit lika jobbigt. Så bäst av allt vore väl egentligen att inte prata om det. Tyvärr är det inte något jag kan sluta tänka på.

Funderingar om liv och död

Paus, Correns helgextra-tidning, skrev om “Vägen tillbaka till livet” igår. Om motgångar och hur vi hanterar dem. En forskargrupp i USA har under titeln “Whatever does not kill us…” gjort en undersökning gällande hur nöjda vi är med livet; det är i denna undersökning artiklarna tar avstamp.

Det visade sig att människor som upplevt två till fem svåra motgångar, som till exempel svår sjukdom, anhörigs död och grovt våld, var mest nöjda. De som inte haft motgångar var mindre nöjda med livet liksom de som gått igenom många svåra prövningar.

Och varför skulle det inte vara så? Det känns ganska uppenbart att för att kunna uppskatta det bra måste man ha haft det dåliga. Det är ungefär som våren och allt det gröna utanför fönstret just nu – det hade inte varit tillnärmelsevis lika njutningsbart om det inte kommit efter flera månader av mörker och gråhet. Om det bara är ljust och varmt tar man det till slut för givet, och det blir svårt att hantera den dagen då mörkret trycker sig på. Men samtidigt får mörkret inte överväga – det får inte vara så kort tid av ljus och grönska att det inte hinner väga upp.

Idag finns det gott om “curlingföräldrar” som ser till att barnen bor i en bubbla där det inte ska hända dem något och där vägen sopas ren från alla spår av svårigheter. Dessa barn lever i en värld av ljus och värme och när verkligheten förr eller senare tränger sig på, i form av svåra händelser föräldrarna inte kan skydda dem mot eller i att de helt enkelt blir vuxna, har de förmodligen en sämre förmåga att hantera det.

Marlin: I promised I’d never let anything happen to him.
Dory: Hmm. That’s a funny thing to promise.
Marlin: What?
Dory: Well, you can’t never let anything happen to him. Then nothing would ever happen to him. Not much fun for little Harpo.

~ Finding Nemo

Tycker det där är ett sådant utmärkt citat. Gränsen mellan att skydda sitt barn mot svårigheter och att skydda sitt barn mot allt är, tror jag, ofta både hårfin och svårbalanserad. Vilken förälder vill att deras barn ska tvingas hantera jobbiga saker? Men det går inte att skydda någon mot allt – then nothing would ever happen. På samma sätt kan vi inte skydda oss själva mot allt hemskt, för då kommer vi i slutändan inte kunna uppskatta allt det i livet som är bra heller.

Om jag drar det till en extrem kan jag jämföra det med fallskärmshoppning. Risken är ganska liten att något går fel, men givetvis finns den där. Om jag väljer att inte hoppa slipper jag risken – men jag får heller inte adrenalinkicken som frifallet genom luften ger.

För hur ska vi kunna värdera det vi har om vi inte får ett “pris” på livet? Om vi varit med om något svårt i livet och faktiskt kunnat hämta kraft ur det kan vi förstå och värdera det vi har.

~ Vägen tillbaka till livet, Corren 14 maj 2011

Artikeln fortsätter med två reportage om två personer som vardera hanterat svårigheter i sina liv men tagit sig tillbaka från det. Den ena, Carina, förlorade sin man till en hjärntumör – men trots det har hon gått vidare, lever med sina tre barn med en ny man, och mår bra. Det är fascinerande hur olika människor klarar av tragedier, men mest av allt tyckte jag om hennes insikt:

Jag är glad och tacksam över att jag fick uppleva så underbara år tillsammans med Uffe och jag tror att han är stolt över mig för att jag fortsätter leva livet fullt ut. Uffe finns alltid med oss och han vill att vi alla mår bra och har roligt i livet, han vill inte att vi ska vara ledsna och må dåligt.

Vem skulle egentligen vilja det? Alla sörjer vi efter att någon dött, men om du skulle dö, skulle du då vilja att dina anhöriga satte sitt liv på vänt på obestämd tid i sin sorg, eller skulle du vilja att de gick vidare och levde sina liv, glada över den tid de hade tillsammans med dig? Visst är jag så pass egocentrisk att jag hoppas att mina anhöriga skulle sörja – men jag skulle också vilja att de sedan gick vidare och med ett leende mindes de bra tider vi haft tillsammans.