Tag Archives: Ghana

Rent vatten: mänsklig rättighet

Rent vatten är numera en mänsklig rättighet. Det fastslår FN:s generalförsamling.

Whoo.

Nej, jag tycker inte att det är nåt stort framsteg. Det här är verkligen ett case av “lättare sagt än gjort” – framför allt när dokumentet som skrivits under inte har minsta juridiska verkan. Det är ju jättefint att säga att alla i världen ska ha rent vatten och sanitär utrustning. Desto svårare är att faktiskt genomföra det. Res till Abam – liten liten liten by där el finns, men inte rent vatten. Mer eller mindre brunt vatten hämtas från brunnar, åar och floder omkring (vi som kom från volontärer rekommenderades å det starkaste att aldrig komma i kontakt med vattnet över huvud taget, eftersom där är så mycket sjukdomar och parasiter i vattnet). Regnvatten som runnit nedför skitiga plåttak samlas också upp i hinkar. Detta vatten används till allt: dricka, tvätta, diska, bada.

Kofi Ansa hade det lite bättre. Brunnen där var djupt och vattnet de fick upp var klart och såg rent ut. De hade tur.

Ytterligare en bit förbi Kofi Ansa, på en liten väg som var halvt igenvuxen, kom man till nästa by. Jag tvivlar på att de hade rent vatten där.

Vad som menas med “sanitär utrustning” är jag inte riktigt med på, men jag är ganska säker på att jag kan lova att det inte finns i någon av dessa tre byar.

Så, lova runt, hålla tunt. Jag tvivlar på att den här resolutionen kommer ge något. Men det är kanske bra att de alls tar upp det i alla fall?

Ghana-funderingar

Idag blev det lite funderingar kring Ghana igen. Dels för att jag omgående måste se till så att det kommer in pengar till Bebe så att hon kan börja skolan till hösten – och att skicka pengar till Ghana är precis så svårt som det låter – och dels för att jag snubblade över en annan läkarstudents blogg, Ebbevi.se. Kille, går på Karolinska. Var i sommar på en resa som i mångt och mycket liknar den resa jag gjorde.

Pratade med Alwin, föreståndaren för vårt barnhem, idag. Bara kort per telefon, och det kändes ganska overkligt även om det mesta var rakt av business och därmed gick enklare. Det är en helt annan värld, den i Ghana. Ingenting är som här. Jag kommer flytta över runt 1500 svenska kronor för Bebe, och det kommer täcka skolavgift, mat, husrum, kläder, hälsointyg och allt annat hon behöver för ett helt år. 1500. Ettusenfemhundra kronor. För ett år. För att ge ett barn utbildning, vilket är det absolut enda sättet att utveckla ett land. Hur många har spenderat mer än så på en kväll på krogen? Hur många lägger det och många gånger mer på kläder och skor varje månad?

Man kommer onekligen in i sitt eget liv väldigt snabbt igen, även när man varit med om en så omskakande resa. Man blir van vid att lägga 35 kr på en varm choklad, och vid att bli stressad och störd över att bussen kommer sent. När jag åkte från Göteborg till sommarlägret i Oxelösund för några veckor sedan blev jag irriterad på en halvtimmes väntan mellan en buss och nästa. Hela resan tog sex timmar, en oändlighet – trots att vi ryckte på axlarna åt alla resor som var under fyra timmar i Ghana. När vi åkte hem från Green Turtle Lodge var vi på resande fot, större delen av tiden i fallfärdiga tro-tros, från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen – och vi brydde oss inte nämnvärt. Jag satt och stirrade ut genom fönstret på tro-tron. Tänkte på livet. Jag var smutsig, svettig, och helt obrydd.

Samtidigt som jag satt och läste Ebbevis blogg gick MTVs “Cribs” i bakgrunden. Så på ena hållet läste jag om den totala misären som råder på många av Ugandas sjukhus, och åt andra hållet visade nån kändis sin egna privata bowlinghall som han hade i sitt hus. Kontrast x 1000.

Har ni inget att göra och tyckte att min blogg från Ghana var intressant, läs Ebbevis blogg om Uganda. Välskrivet, intressant och verklighetsspeglande.

Två verkligheter: Att hämta vatten från brunnen och att bo i lyxigt överflöd där vatten förbrukas utan att användas.

En annorlunda värld.

Nu har jag varit hemma i drygt två dagar. Världen känns fortfarande off. Det är som att jag bär färgade glasögon och allting ser lite annorlunda ut än det gjorde innan. Vad som är viktigt, för mig och för andra.

Det här skrev jag i min LiveJournal, så det är på engelska, men…

I have learned a great many things:

Enjoy silence. It might seem weird, but no, out in the middle of nowhere, it’s not quiet. When living in a village consisting mostly of children, it’s definitely not quiet. Add to that goats, chickens, insects, adults who really can’t sing, a radio with really bad signal… and when we went to town, the cars are constantly honking. And I do mean constantly. If five seconds pass without someone honking, then that’s a very long time.

Enjoy your friends. Being without them is very hard, but talking to them will brighten your day a lot when you are in brand new surroundings.

Enjoy food. Love food. I have missed vegetables, salmon, non-white bread, and so many other things. I cannot describe how much I’ve missed good food.

Enjoy solitude. I have spent the last three weeks in constant company – mostly Susanna and Carin, with whom I went to Ghana, but also with the kids and the adults at the orphanage. Also, everywhere we went, children and adults alike yelled “Obroni!” after us. “Obroni” means “white person” and it’s fair game to yell after every white person you see. With kids it’s kind of cute for a little while. With adults, I felt mostly like giving them a look and saying, “Duh. You have eyes. Go you.” Anyway, all in all, I haven’t been alone at all. It’s been good to have company in Ghana – I wouldn’t have made otherwise – but here at home, I will enjoy my solitude.

Jag har lärt mig andra saker också. Jag har insett att jag vill ha barn någon gång i mitt liv. Jag har cementerat att ja, att bli läkare är rätt. Det är det jag vill med mitt liv.

Hemma igen

Så var man hemma igen. Sista helgen spenderades i Accra, Ghanas huvudstad, som nämndes i del fyra. Vi avslutade lördagen med restaurang där fotbollsmatchen mellan Ghana och USA visades. Vilken stämning! Jag tycker inte det minsta om fotboll och har aldrig sett en hel fotbollsmatch förr, men stämningen gjorde det helt värt det. Alla Ghananer som samlades på restaurangen jublade, sjöng och ropade på alla sätt och vis så fort Ghana hade bollen. Och matchen var ju spännande, det tyckte till och med jag. Efteråt var det var det fest överallt i Accra, varenda bil tutade och alla skrek en massa. Underbar avslutningskväll.

Söndagen spenderades lugnare – efter att vi sovit på Frälsningsarméns hostell (á 6 Cedi/natt, inklusive kackerlackor) – då vi spenderade dagen vid Novotels pool. Novotel är ett av lyxhotellen i Accra. 20 Cedi för att få utnyttja poolområdet, men det var det faktiskt värt. Vi åt dessutom riktigt goda baguetter.

Jag och Carin följde allas råd om att vara på flygplatsen tidigt. Flyget skulle gå 21.10 och vi var på flygplatsen vid 15.30. Minst fyra timmar innan boarding (som skulle starta kl 20) skulle man vara på flygplatsen. Som väntat var ju inte Accras flygplats något att hänga i julgranen, men vi köpte choklad för våra sista Cedis i taxfreebutiken, eftersom vi ändå inte kan växla tillbaka Cedis till något användbart. Sen var det nattflyg hem inklusive en galen man i sätet bakom mig, och därefter hejdå till Carin på flygplatsen i Amsterdam, innan undertecknad kunde ta flyg nummer två till Köpenhamn. Allt flöt och vid 9.40 var jag i ett soligt, somrigt Malmö som ändå inte är i närheten så varmt som Ghana var vid nästan vilket givet tillfälle som helst.

Nu väntar över 600 bilder på sortering; snart kommer nog några upp!

Jag kommer för övrigt också bakåt-uppdatera bloggen med saker jag skrivit i dagboken (jag skrev sammanlagt 108 sidor dagbok under de tre veckorna i Ghana), som inte hunnits med att inkluderas i de inlägg som heter del 1-4 :)

27 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Så sitter vi där vi längtat efter att vara i nästan tre veckor – Accras flygplats. Bagaget är incheckat och vi har våra biljetter och nu är det bara att vänta tills klockan blir 18 så att vi kan gå genom security. Och sedan väntan till boarding och väntan till lyft. Seeeen är vi verkligen på väg hem.

Utanför Accras flygplats

Idag vaknade vi vid 6-tiden. Som vanligt. Jag vaknade tidigt av att jag frös – fläkten i rummet gjorde det kallt.

Vid 7 hade vi “checkat ut” (läs: gått därifrån) från hostellet. Åt frukost på Frankies, samma restaurang som vi åt lunch på igår. Iskallt med AC.

Var förbi Syto och hämtade grejer och sen åkte vi till Novotel, Accras lyxhotell. Där skulle vi ligga vid poolen. Fick en smärre chock – det kostade 20 Cedi att gå in där. När S var där för tre år sedan kostade det 8 Cedi… men vi betalade och njöt för fulla muggar till två på eftermiddagen. Poolen var precis lagom varmt och solen strålade. Vi har haft fantastisk tur med vädret – igår när vi gick på stan var det molnigt och svalare, idag var det strålande sol och löjligt varmt. Smorde in oss med solskydd 30 fem gånger på timmarna vid poolen och blev ändå lätt röda på sina ställen.

Jag lyssnade på podfics och njöt.

Njutning i solen på Novotel

Åt lunch på hotellet vid halv 2 – stora baguetter – och sedan duschade vi och fixade till oss tills vi var fräscha.

Sa hejdå till S utanför Syto, sedan hon prutat på priset för taxi till flygplatsen för oss (hon är bäst på det! ^^). S stannar i Ghana i åtminstone sex veckor till. Det var udda att säga hejdå – i tre veckor har vi umgåtts 24/7 och nu ses vi inte på mycket länge…

Det är skumt att det är slut. Ser jag tillbaka har det gått fort, även om det inte känts så under tiden. Det har hänt enormt ycket och varit väldigt psykiskt krävande. Har lärt mig massor (njut av tystnad; njut av svensk mat; njut av sällskap; njut av ensamhet; ta vara på möjligheter; jag har haft enorm tur i mitt liv, mest av allt var jag föddes och vilka mina föräldrar är).

Vet inte om jag någonsin gör något sånt här igen – först ska jag komma hem.

26 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

~17

Så var man i Accra.

Vaknade halv 6 som vanligt, eller tidigare än så – det var fortfarande mörkt ute. Åt en handfull söta flingor till frukost för att kunna ta Malarone. Sen kom taxin.

Alla barnen kom ut och vi kramade om dem. Lagom obekvämt; större delen av dem bara stod stelt och tittade på oss. Bebe började gråta… stackars liten. Även Afutu, Confidence och Gifty grät (det är de tre äldre barnen på barnhemmet, alla runt 13 år). De som var 6-8 år gamla verkade mindre brydda och Adowa, som är för liten för att förstå, bara skrattade.

Alwin åkte med oss i taxin till Abam och hoppade där av. Han skakade hand med oss genom fönstret och försvann sedan snabbt. Han gillar inte avsked.

Taxin tog oss till Nyanoa och där tog vi tro-tro till Mankron, och därifrån till Kasoa. Vi körde förbi en skola med en massa lekställningar utanför och jag tyckte att det såg så härligt ut och att barnhemsbarnen borde få leka där – och så såg jag på skylten att det var den skola Bebe är tänkt att gå i om allt går i lås. Whoo! Såg väldigt fint ut.

Tog oss med fullproppad tro-tro från Kasoa till Accra. Tog inte särskilt lång tid och hela resan, inklusive de sista två taxiresorna för att komma till Sytos dörr, tog lite över 3 timmar. Vi var på Syto nån gång mellan halv 10 och 10.

Efter att ha dumpat våra ryggsäckar på Syto gick vi bort till Oso Street, nicknamed Oxford Street. Det är stora (…) shoppinggatan i Accra. Betydligt mer turistigt än något annat vi sett i Ghana, även om det fortfarande är tydligt att det är Ghana. Finare butiker blandas med efterhängsna gatuförsäljare.

Oso "Oxford" Street i Accra

Vi började leta mat eftersom ingen av oss ätit nåt ordentligt på hela dagen. Hittade en helt okej restaurang där jag åt spagetti bolognese (tredje gången den här resan, godast hittills) – barnportion för att orka hela :)

Gick en bit till, till gatans slut och tog sedan taxi till “Art Center”. Där var det trångt med tusen stånd som sålde samma saker allihopa och där alla försäljarna drog i och ropade efter en. Vi köpte ingenting, jag var inte sugen på något. Det är inte riktigt min stil.

Glass på Cream Inn

Taxi tillbaka. Gick till Cream Inn, en glassbar som såg riktigt amerikansk ut, och åt god glass. Tog därefter våra väskor på Syto och gick till ett internet café. Satt där i två timmar.

Åt två mango under eftermiddagen, ljuvligt goda.

Nu bor vi på Salvation Army Hostel, alltså Frälsningsarmens hostel. 6 Cedi/natt/person. Sex sängar i ett rum, alla upptagna. Strax ska vi iväg och äta middag på restaurangen Paloma, ett ställe S lovordar.

Salvation Army Hostel; här skrivs det dagbok för fullt

21.30

Vi VAAAAAAAAANN! Whoooo!

Ghana vann över USA med 2-1 efter en lååååång match. Jag har suttit genom min första fotbollsmatch och enda anledningen till att det var kul var att stämningen var helt underbar. Det jublades så fort… ja, så fort USA inte hade bollen.Och när Ghana gjordef örsta målet efter 7 min… skriiiiiiiiik! Tuuuuuut!

Nu tutas det friskt i hela Accra. Yay!

Nu ska vi sova i ett hostellrum som visar sig ha kackerlackor… Mysigt.

Ghana, del fyra.

Sa var det snart dags att aka hem. Idag ar det lordag och om ca 30 timmar gar flyget hem. Whoo! Det ska bli enormt skont att komma hem – jag ser framfor allt fram emot maten. Jag har dock blivit van vid att klara mig pa extremt lite mat…

Nu ar vi (jag, Carin och Susanna) i Accra, Ghanas huvudstad. Det ar ganska mycket storstad over det, aven om det fortfarande ar gott om sma hal i vaggen och skjul som haller pa att rasa. Av oversvamningarna marks ingenting – det dog 35 manniskor i Accra forra helgen nar det oste ner regn och drankte bade Accra och Swedru och ett gang andra stallen (tydligen inte bara i Ghana, utan aven i andra afrikanska lander).

Nagon fragade mig om det marks att det ar fotbolls-VM. Svaret ar ett rungande JAAAA. Det ar inte klokt. Folkmangder samlas vid sma tv-apparater och tittar pa matcherna, och overoveroverallt finns det ghananska flaggor, trojor, halsdukar, mossor och annat jox att kopa. Halften av alla reklamskyltar har kopplingar till fotbolls-VM, oavsett vad de saljer. Det ar galet :)

Vi lamnade barnhemmet imorse. Igar var det lite avsked – vi tog gruppbilder och fick certifikat for att vi varit dar under de har veckorna, och Joseph som har hand om barnhemmet holl tal och allt ^^ Mycket gulligt. Barnen kladde upp sig i sina finaste klader for bilderna, sa de var sockersota. En av killarna hade en tva storlekar for stor kostym.

Imorse var det molokna ansikten. Bebe, min lilla favorit (som nu ska till skolan! Yay, framgang! Men mer om det sen…), stod och grat. Men det var inte sa jobbigt, faktiskt. Har val hela tiden haft distansen till dem som jag har till mina stodkatter nar de bor hos mig – jag alskar dem och kelar och kramar och leker med dem under tiden jag har dem, men jag vet att det inte ar for alltid.

Bebe, ja. Vi fick pappren for henne imorgon och raknade till nanstans mellan 300 och 400 Cedi for att satta henne i skola (‘Kingergaten’, (nej, inte kindergarten)) i ett ar. Det inkluderar husrum, mat, klader och de saker hon behover. Sa det ska vi se till att fixa och da borjar hon i host. Yay!

Nar jag kommer hem ska jag gora en hemsida for barnhemmet sa att vi kan fortsatta samla in pengar till dem. Nu har vi ju bra kontakt med Alwin och Joseph, sa det kanns som att det kommer funka bra.

25 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

6.40

Siiiiiista dagen! Sista. En dag och en natt kvar. Idag blir det sista badet (för både oss och ungarna), sista skolan, sista måltiderna med mat man knappt får ner. Sen blir det till att försöka sova (lättare sagt än gjort när folk här för sånt oväsen att man inte vet var man ska ta vägen, både på kvällen så att man inte somnar och på morgonen så att man vaknar) och därefter bär det av till Accra.

17.20

Dagen har blivit precis såsom jag sa att den skulle bli.

Vi tvättade barnen – ganska lugnt och stillsamt, framför allt i jämförelse med hur det varit ibland. Sen egen tvätt vilket var svalt eftersom det inte varit så varmt idag. Efter lite lugn på rummet var det skola. Vi körde matte. S skrev tal i alla barnens block igår och de fick räkna dem och sen fyllde vi på med nya efterhand. Skoj.

Joseph vilar medan vi har skola

Lunch för barnen och sedan lunch för oss. Tina kom förbi vid 12 och hämtade våra väskor.

Lite eftermiddagslugn. Lite läsning, sedan hade vi färgläggningsstund med barnen igen. De var betydligt mer hagalna idag och ville ha fler papper att rita på. Istället för att som igår sitta och färglägga samma bild i en timme satte de nu lite färg i tio minuter på pappret och kom sedan bort och ville ha mer. Det gjorde att vi sa nej till fler efter en ganska kort stund.

Stolt över sin teckning :)

Gruppbild :)

Alwin kom hem så då tog vi gruppbild. Alla barnen klädde upp sig i finkläder och sjöng sånger :) Därefter fick jag och C certifikat för vår vistelse här på barnhemmet, tillsammans med ett tal av Joseph. Alwin, som varit i Kasoa idag, gav oss sedan pappren för Bebes skola. Nånstans runt 350 Cedi för ett år. Inte dyrt när man tänker att både boende och skola och kringutgifter är inräknade. Man räknar 0,50 Cedi/dag för mat och husrum… (1 Cedi = 5,5 kr). S stannar och ser till så att det blir rätt, vilket känns bra. Hoppas att det funkar :)

Ätit kakaofrukt, vattenmelon och lite godis, är nu inte det minsta hungrig.

19.20

Nyss fick Alwin min första-hjälpen-låda och en påse med diverse saker (4 kepsar, 30-talet pennor, resten av färgläggningslocken, 1 regnponcho, och säkert nåt mer). Han tckade till en början men sen blev han helt tyst och till slut försvann han iväg. Jag gick efter. Då stod han och lutade sig mot väggen och grät, rörd till tårar över att vi är villiga att ge barnhemmet något. Det är både obegripligt och samtidigt inte alls konstigt för mig. De är inte vana vid att få något.

24 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

6.15

Vaknade vid 5 imorse, eller lite tidigare än så. Vaknar av en kombination av ljud och att det är svalt utan täcke. Sen imorse började gong-gongen, byn vaknade, nån började sjunga falskt och jag somnade inte om.

Kunde inte sova igår heller. Nån satt och “sjöng” – det låter mer som en tondöv katt som ylar – och massor av ungar som grät, skrek och slog på saker som lät mycket. Jag var dessutom inte trött. När jag långt om länge somnade sov jag dock gott.

Innan sängdags satt jag med barnen en stund. Månen lyste så klar att när man var ute behövdes det ingen lampa. Fullmånen gjorde att vi hade riktiga skuggor trots att solen gått ned. Det var mysigt att sitta med barnen och jag njöt av det en stund.

17.20

Det är en nästan udda känsla att packa väskorna och stänga dem. Det är ju sista dagen imorgon. Sista. Weird.

Men idag har gått snabbt. Vi åt frukost (gröt) och sen tvättade vi barnen och sedan oss själva, som varje dag. Serverade barnen och sen hade vi skola. De fick skriva ord. Det är så otroligt mycket mer givande när de kan skriva själva i sina block, istället för att bara stirra på oss när vi skriver på tavlan. Alla är aktiva nu, ingen sitter och sover.

Tog lite paus och varvade med att bara sitta med barnen fram till vår lunch vid halv 2. Kall, sönderkokt spagetti till lunch. Med den alltid återkommande “stew”. Gud så gott det blir med riktig mat på måndag.

Vattenhämtning med Bebe, Moses och Adowa

Det ska börjas tidigt...

Efter lunch tog vi fram färgpennor och färgläggningsböcker. Barnen blev vilda så fort de såg att vi kom med saker i händerna; de skrek och tjöt. Men det blev inte så kaosartat som väntat. Vi la ut pennorna och rev ut en sida till varje barn. Sen fick de rita. Vi agerade pennvässare, men gjorde inte så mycket mer under den närmsta 1,5 timmen. Massor av folk kom och tittade – barn och vuxna – men ingen utomstående rörde pennor eller papper. Intressant att se.

Färgläggning med alla regnbågens färger

Koncentrerad färgläggning

Efter 1,5 timme tröttnade vi och gick ut och gick en runda. C och S gick till slutet av Abam, jag fortsatte en bit till. Så skönt att bara gå, röra sig lite. En mycket märklig känsla nu när jag går själv är att jag inte har mer att tänka på. Har liksom, omedvetet och medvetet, jobbat igenom allt som har med hemma att göra, som jag haft att tänka på. Det innebär inte att jag löst alla problem utan bara att jag behöver input från någon/något annat för att kunna gå vidare. Skön känsla iaf.

Nu har vi packat väskorna. Kl 14 imorgon kommer Tina och hämtar vårt stora bagage eftersom man inte får ha stor väska på tro-tro (och alla som har suttit i en tro-tro förstår varför…).

23 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

7.45

Än så länge har jag bara hunnit vakna, men… Om 120 timmar är jag hemma. Känns hanterbart.

Idag blir det bada barn, sen oss, sen eventuellt mat för barnen och undervisning. Sen ska vi till Swedru, med hårt hållna tummar för att det ska finnas internet där.

16.30

Swedru är mindre vattnigt nu. Men det har förstörts massor. Bron bort till internet cafét hade rasat till stor del och man fick mer eller mindre klättra för att komma över. Vi såg bilar som låg omkullvälta, byggnader med bara pelare kvar, elledningar på marken… Katastrofområde. Vi tog bilder.

Välta bilar i Swedru

Blött i Swedru...

Raserad väg i Swedru

På vägen hem gick jag ensam från Abam till Kofi Ansa. De andra två åkte bil. Jag behövde röra på mig lite.

Funderade på den här resan och vad den har gett mig. Framför allt har den gett mig ett annat perspektv. Det är ett perspektiv där jag inser att även om det är enorma mängder skola och jobb att bli läkare så är det det jag måste göra. Jag kan inte jobba som jurist, kan inte spendera livet med något jag inte tycker om. Inte älskar. (Lika lite som jag någonsin kommer vara tillsammans med någon jag inte älskar). Jag har förmågan och möjligheten; det vore att kasta bort mitt liv om jag inte utnyttjar det. Det vore att skymfa alla de människor – som här – som kanske har förmågan men inte möjligheten.

Jag hoppas att jag kommer komma ihåg den här resan och då uppskatta mer vad jag har hemma. Vilka möjligheter mitt liv ger mig. Uppskatta min familj, mina vänner, alla jag älskar. Och kanske också bli mer öppen till nya människor. En kompis hävdar att alla människor är intressanta och efter den här resan är jag böjd att hålla med. C och S hade inte nödvändigtvis intresserat mig hemma, men här har de varit livsnödvändiga och helt underbara. Jag behöver komma ihåg det.