Tag Archives: Ghana

15 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Vaknade 6, som vanligt. Det är svårt att sova när allting låter utanför väggarna (det är ju inte så att vi pratar någon isolering) och det blir ljust. Barnen är visserligen uppe betydligt längre än vi om kvällarna, men på det stora hela kan man väl säga att vi följer solen. När det är ljust är vi uppe, när det är mörkt sover vi.

Vi fick gröt till frukost. Det gav mig kväljningar. Jag är inte van vid gröt sedan barnsben som de andra två och den gröt jag äter hemma har ingenting med den här gröten att göra. Det verkar vara en del havregryn till tio delar vatten här. Rinnig, rinnig gröt. Jag åt Sugar Bread (vi får omväxlande Sugar Bread, som är sött som f-n, och Butter Bread, som är något mindre sött; båda två är väldigt vita bröd) och drack en juice. Trött på maten.

Moses badas

Tvättade barnen, tvättade mig själv. Blivit ganska van vid bucket bath nu och eftersom vi får duscha på riktigt på torsdag (då vi åker till Cape Coast och är borta till söndag) är det helt okej.

Efter lite “time off” (läs: ligga i sängen och ta det lugnt) var det dags att servera barnen deras mat och sedan undervisa. Susanna åkte till Kasoa med Alwin för att handla (Kasoa är en större stad som ligger runt två timmar med taxi + tro-tro härifrån), så Carin och jag var ensamma med barnen. Vi försökte stava ord, men det är otroligt svårt. De förstår inte kopplingen mellan att stava genom ord (R – I – C – E) och att läsa hela ordet (“rice”). Då gissar de istället hej vilt och det blir lite vad som helst (“egg”). De som inte är intresserade sover, leker, bråkar och pratar. Efter en timme eller så gav jag och C upp.

Matlagning

Sen har vi legat på rummet och läst. Tagit det lugnt. Varit med ungarna. Fick spagetti (enbart) till lunch, ananas till efterrätt. Ananasen är väldigt god, men vi har ätit så mycket av den att den frätt up läppar och tunga, så nu kan jag inte äta det längre. Lite jobbigt. Jollof rice till middag.

14 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Morgon

Drömde om hemma i natt och vaknade glad.

Ringde hem igår. Fick prata med mamma, pappa och min bror. Det var skoj att prata med dem en stund. Jag mailade dem om Bebe och pappa sa till mig att vi skulle fortsätta fundera på hur man skulle kunna få henne i skola. Hon är väldigt begåvad och jag tycker att det vore så synd att låta det gå till spillo. Så jag och C ska prata med Alwin (son till Joseph, också föreståndare för barnhemmet) om vad det finns för möjligheter.

I natt har det ösregnat. Det är riktigt fuktigt ute, och svalare som det alltid är om morgnarna här (förmodligen runt 22-25 grader på morgonen, lätt 30-35 i skuggan om dagarna).

Eftermiddag

C och jag är riktigt trötta. Mycket möjligt att det är efterdyningarna efter magsjukan, eller också är vi bara trötta. Man sover ju inte här som man gör hemma. Mina killkompisar hemma hade för övrigt inte fixat våra sängar här. Sängarna är 1,80 m långa – jag ligger med tårna i kanten i ena änden och huvudet nästan i upptill. I stort sett alla killarna hemma är över 1,80 långa…

Förutom magsjukan håller jag dessutom på att bli förkyld. Har nästan ingen röst, vilket gjorde det kanska jobbigt att undervisa idag. Jag och S undervisade mest och C låg och halvsov i vårt rum. Sen skulle S iväg med Alwin till Bawidjase (eller hur i hela friden det nu stavas; precis som andra städer och byar i det här landet beror det på vilken karta man tittar på… och nu stavar jag det ungefär som det låter när man säger det) för att titta på priser för virke till nya barnhemsbyggnaden, så då fick C dra sig ur sängen.

Carin och Mary Akva

Vi har börjat prata med Alwin om att ta Bebe härifrån för att hon ska få gå i skolan. Han var mycket positivt inställd till idén; han sa, “Our children should be better than us”. Han bryr sig enormt om barnen. Eventuellt verkade han också känna någon hon skulle kunna bo hos. Vi ska kolla kostnader och skola denna eller nästa vecka.

Omelett till frukost. Sedan tvättade vi barnen, vilket var mindre kaosartat än vanligt. Jag gillar att tvätta barnen, det känns konkret.

Bucket bath och toalett

Tog ett bucket bath själv efter det och serverade sedan barnen mat. Skola efter det. Blandade engelska och matte; en del går bra, annat inte. Vissa är givetvis bättre än andra. Barnen är inte tysta i så mycket som tio sekunder, det är ständiga “Madam! Madam! Madam!” för att få uppmärksamhet. Suck.

13 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Tillbaka på barnhemmet och mer än lovligt magsjuk. Allt som är jobbigt i Ghana blir ännu jobbigare när man är sjuk, kan jag konstatera. Blä.

I Chiefs hus sitter nu alla byns ungar och tittar på fotbolls-VM på TV. Byn har ju inte elektricitet, så för att kunna se på TV står det en stor elgenerator utanför vårt rum och brummar massor. Ett gäng vuxna försöker också få plats att se matchen. Eftersom jag spenderat hela förmiddagen på hotell liggandes i vår stora säng där och tittandes på TV där undrar jag hur de hade reagerat på det. De blir ju galna bara man tar fram kameran (de älskar att bli fotograferade, vilket gör det väldigt svårt att få naturliga bilder av barnen här). Hur hade de reagerat på AC och TV:n på hotellet? Eller på Ipoden i min väska? Datorer? Bio? Det blir uppenbart varför man inte bör adoptera barn härifrån när de är gamla nog att uppfatta världen på något meningsfullt sätt. Det hade liksom blivit samma chock för dem som det är för mig att vara här, men förmodligen ännu svårare.

Barnens rum. Här sover 24 barn och 3 vuxna på golvet.

Chief är för övrigt byns överhuvud. Vet inte vad han heter, folk kallar honom Chief så då gör jag det också. Han är gammal, och berest i jämförelse med resten här. Har tydligen ett barn som pluggar/jobbar i USA och ett i England, vilket gör att hans engelska är så bra att jag förstår 95% av vad han säger. (Till skillnad från Joseph, föreståndaren för barnhemmet, där jag förstår 45% på bra dagar). Chief äger byggnaden barnhemmet är i; han har skänkt dem de två rummen och den lilla delen där barnen äter, har skola och leker. Det är alldeles för litet och barnhemmet vill ju därför flytta. Chief har gett dem en bit mark vid byns utkant, där det nya barnhemmet ska ligga.

Det är inte lika varmt idag. Det regnade i Swedru imorse vid 3-4-tiden, och det har det nog gjort här också. Dessutom kommer det vindpustar med svalare luft då och då, vilket är otroligt skönt. Det är inte så jobbigt att vara här igen efter helgen som jag och C väntade oss, mest för att det här är faktiskt “hemma” i Ghana. Det är tryggt, vi har alla våra saker här, folk stirrar inte så förbannat och skriker inte “obroni” efter oss hela tiden. Ungarna är glada att se oss igen, liksom Joseph.

Vi spenderade förmiddagen magsjuka framför TV:n. Det gick filmer – “Marley & me” vilken var väldigt gullig och “Hannah Montana: the movie” vilken är otroligt korkad men… kul att titta på ändå ^^ – och vi njöt av svalkan från AC:n. Duschade för att komma därifrån fräscha, och checkade ut 11.45. Åkte direkt till barnhemmet efter det.

I taxin, sju vuxna och två barn.

12 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

~11

Det har ALDRIG varit skönare att ta en dusch än det var nu. I ett badrum jag normalt hade rynkat på näsan åt (mögel, man var tvungen att vänta på att varmvatten skulle värmas innan man duschade, och generellt lite sunkigt), i ett badkar som inte var helt stabilt… UNDERBART! Mitt hår är helt rent för första gången sen jag kom till Ghana.

Greenland Hotels badrum, aka himmelriket

Kom till hotellet för kanske 45 minuter sedan. Vi gick upp vid 6 som vanligt (jag vaknade först, också som vanligt). Packade klart för helgen och gick till Abam, vilket var jämförelsevis skönt – varmt och fuktigt men inte jättevarmt. Förutom syrsor i mängder som spelade var det dessutom ganska tyst, till skillnad från på barnhemmet/i byn där det är ljud konstant. Imorse när jag vaknade var det för att en kvinna gick och sopade gården utanför och samtidigt sjöng hon högt och falskt. Ingen här kan sjunga rent verkar det som.

Fick vänta i 25 min på taxi i Abam, så vi åt “frukost” där. Bröd och en delad juice, samt Malarone-tablett. Blev utstirrade av lokalbefolkningen, som alltid. Kan känner sig som en apa i bur.

Köpte ghananska SIM-kort till telefonerna (billigare att höra av sig till hemma) och tog sen tro-tro till Swedru. Fick sitta längst bak och som mest var vi 15 vuxna och två barn. Livsfarlig resa som vanligt i tro-tron; vid möte höll föraren dessutom ut handen åt mötet. I 70 km/h. Hade inte blivit förvånad om vi krockat.

I Swedru tog vi oss direkt till hotellet. Här verkar vara väldigt lite folk. Rummet är helt okej – rena paradiset i jämförelse med rummet på barnhemmet. Rinnande, varmt vatten! El! AC! Stora sängar!

Förstår dock den känsla Susanna beskrev. Hon sa att när hon kom hem förra gången kunde hon inte duscha på två dagar, för barnen finns i tankarna hela tiden och de har ju inte dusch. Jag kanaliserar det dock inte till skuld, utan till att njuta ännu mer av att jag faktiskt får duscha.

Skrubbade mig med nätet (en likadan duk som vi använder när vi tvättar barnen) och kläderna jag använt den senaste veckan ligger i blöt för att eventuellt bli renare. Vi har dock inget tvättmedel.

~17.30

Aaaah. Chocolate chip cookies, nybadad från poolen, lagom varm, torr. Ska strax ta en dusch till (efter pool känns det som en idé och dessutom bara för att jag kan) och sen ska vi gå och äta middag. Vi har till och med ätit glass!

Swedru

Efter dusch imorse gick vi ut. Tog taxi till centrala Swedru och gick en bit. Köpte grillad majskolv och gick till internet cafét vi var på förra gången. Fick dator efter tio minuter. Det var enormt skoj att få prata med hemma. Det är en näst intill obeskrivlig känsla – det gör mig väldigt glad och lugn. Logiskt antar jag att jag vet att kompisar och familj saknar mig, men hjärtat uppskattar ändå att höra det. Det är lite av det “vanliga” i allt som är ovanligt här. Och det är verkligen ALLT som är ovanligt här, till och med i Swedru. Det är inte direkt vad vi hade kallat en vanlig småstad, med sina gatustånd överallt, halvt fallfärdiga byggnader, människor i mängder, och ständigt tutande taxis.

Läsk!

Kall dricka, för första gången sen jag kom till Ghana...

Vi gick ut igen och tog två Fanta. Jag dricker inte läsk men det där var underbart gott – första kalla drycken på en vecka. Sen gick vi och köpte lite kex och testade en rå majskolv, innan vi återvände till hotellet. Sedan dess har vi dels njutit av rummet och dels legat vid poolen. Perfekt temperatur i poolen. Köpte glass och blev tafsade på av killar som var idioter (Ghananer som tyckte att de hade all rätt i världen att vara dumma i huvudet eftersom jag och Carin hade bikini på oss). Jag skällde ut dem och hade de fortsatt hade jag nog smällt till den ene av dem. Vill inte riktigt göra det när jag inte vet vad lagarna i landet är om… tja, nånting. Till slut gick de i alla fall.

Sen var det äta, och nu strax sova.

11 juni 2010

Utdag ur dagboken:

Morgon

Klockan är nånstans runt 6 på morgonen, att döma av hur ljust det är. Här är liv och rörelse. Ungar som springer, djur som låter (getter som bräker och tuppar som gal), fåglar som kvittrar och nån som sopar utanför dörren. Här är aldrig tyst.

Det är fuktigt överallt. Det var inte riktigt lika varmt igår kväll som i förrgår kväll, men det säger egentligen inte särskilt mycket. Här är extremt varmt på kvällen. Nu är det betydligt svalare.

Vill hem ganska mycket fortfarande. Det går i vågor, men just nu är jag inte riktigt frisk (magsjuk) och då är det jobbigare. Jag längtar mer efter att vara ren, sval och torr, än efter saker. Maten vi får har blivit helt okej här nu – igår fick vi ris med kött till middag, det var gott.

Just nu längtar jag lite efter att få sitta med Adowa. Det känns bra att längta efter något här.

Kväll

Packar inför att åka på helg härifrån. (Om två veckor packar jag för att åka hem…) Imorgon blir det DUSCH.

Idag… kaosartad skola där ungarna var enormt bullriga, förmodligen för att de inte fått mat än. Vi körde matte med dem och det gick sådär. De kan väldigt olika saker, och en del udda saker. Jag fick mest huvudvärk. Vi växlade vem som undervisade.

Skola

Sen blev det till slut mat för ungarna, till allas lättnad. Vid det laget var Adowa otröstlig, förmodligen för att hon var hungrig. Vid det laget var klockan halv 12 och de hade varit uppe sedan 6, och senast de fick mat var kl halv 8 igår kväll. De må vara vana vid lite mat, men…

Sen satt vi och var utmattade och genomsvettiga. Har aldrig någonsin längtat så här efter en dusch. Har aldrig gått så här länge utan en riktig dusch. Bucket bath hjälper bara så långt. Men det är så varmt och klibbigt att det inte går att beskriva.

Under eftermiddagen satte vi oss med ungarna. De ritade på tavln, ritade på golvet (de har vita kritor som de ritar med på alla ytor de kan), hoppade hopprep, och sprang runt. Flera av dem är väldigt kramiga och det är lätt att stå till tjänst med, framför allt me de minsta. Susanna spelade ett spel som går ut på att kasta upp och plocka upp stenar.

Barn

Åt jättegod vattenmelon. Frukten här är underbar.

Gick ut och gick, 40-min promenad till Abam och tillbaka. I den här värmen är det mer än nog. Det rinner av mig.

Imorse visade Alwin (en av barnhemsföreståndarna) ritningarna för det nya huset som ska byggas för pengarna Susanna samlat in till barnhemmet. Alwin hade ritat ett litet hus med för få rum. S, C och jag gjorde ett eget förslag med ett större hus med fler rum som vi presenterade för honom. Han köpte det, för sen dess har han gått omkring med den ritningen istället. Jag hoppas det blir bra. Mitt förslag (jag ritade) har fyra rum – tjejer, killar, personal och sjuk/extrarum.

Matdags för Adowa, Bebe och Moses

10 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Ytterligare en dag snart till ända. Jag är lite trött, mycket svettig, mycket smutsig och lagom glad. Vill väldigt, väldigt gärna ta en dusch. Meeen jag sitter här med Adowa och hon är så söööt. Hon sov i min famn i två timmar i eftermiddags. Hon satt och lekte och hoppade och kittlades och sedan la hon sig bara ner i min famn och somnade.

C och Adowa

Camilla och Adowa

C och Adowa

Camilla och Adowa

Dagen har varit som de brukar vara: vaknade lite i 6, skrev lite, åt omelett och drack te till frukost, plus lite sött bröd. Sen badade vi barnen, det är alltid kul. Bad för oss själva följde och sedan frukostservering till barnen. Barnen får samma mat, mer eller mindre, varje dag. Nån sorts stew med tillbehör – ofta casava, fou-fou eller, sällan eftersom det är dyrt, ris. De får mat en till tre gånger om dagen.

Efter mat för barnen undervisade vi engelska. Tid, kroppsdelar, med mera. De fick också skriva sina egna namn på tavlan för att vi ska försöka lära oss dem. Det blev lätt kaos. Efter skola tog vi det lugnt och åt lunch. I eftermiddags tog vi med mina hopprep till gräsplätten utanför och hoppade långrep med barnen. Det blev också lätt kaosartat…

Just nu är allting lite jobbigt. Här är en störig radio igång brevid, man rinner bort i värmen och fukten, barn gråter och ALLTING är smutsigt. Men till helgen ska jag och C till Swedru och bo på hotell. Ser mest fram emot att få duscha. Länge. Tvätta håret.

Jag kommer sakna det här när jag kommer hem. Oavsett ovannämnda plågor är här ändå ett lugn som inte finns hemma. Ingen här bryr sig om skit på kläderna. Ingen passar tider; det är knappt så att det finns klockor här. Ingen stressar. Det lagas mat, tvättas och badas.

Adowa sitter i min famn och leker med min keps, som är alldeles för stor för henne.

9 juni 2010

Utdrag från dagboken:

Morgon

Inte sovit särskilt bra. Först svårt att somna, sedan vaknade jag av att de pratade väldigt högt utanför.

Vårt rum

Igår kväll var ganska mysig. Vi fick mat – fou-fou som såg ut som rå kyckling och som var slime och skulle ätas utan att tuggas (det är bara till för att ge en mättnadskänsla, men var mest kräkframkallande) och tonfisk-stew. Ananas till efterrätt, vilket var gott. Sen gick vi ut och tittade på stjärnorna. Barnen dansade och lekte och jag hade Bebe i famnen och Carin hade Moses som somnade efter en stund. Jag kittlade Bebe; hon har ett härligt skratt. Bebe är tre år gammal och riktigt söt.

Bebe

Stjärnhimmelen går inte att beskriva eller fotografera. Det är helt sanslöst många och så massivt. Helcoolt.

Kväll

Tänk så mycket bättre det kan kännas att bara prata en stund med människor hemma. Internet i 90 min, jag chattade med folk hemma och skrev mail och inlägg på bloggen, och liten uppdatering på FB. Det var otroligt skönt, att bara prata med dem, säga till dem hur mycket jag saknar dem, och höra från dem att de saknar mig. Nu mår jag riktigt bra. Det regnar ute, vilket svalkar av rejält – för tio minuter sedan rann svetten av mig – och vi har fått god mat (yam och kyckling-stew, ananas till efterrätt) och vi kelade med ungarna en stund. Susanna har kommit hit och hon är trevlig :)

Dagen har varit lite annorlunda. Efter frukost – då vi fick gröt (!), bröd och ananas – badade vi barnen och sedan oss själva. Därefter började vi undervisa. Körde alfabetet idag och sen ord och lite enkla meningar. Det är frustrerande för vi har inte en aning om de förstår eller lär sig något; de svarar “Yes, madam,” på alla frågor vi ställer, oavsett vad det handlar om. De har dessutom inga papper att skriva på, så de kan inte lära sig på det sättet.

Swedru

Efter lunch åkte vi till Swedru. Vi skulle ta taxi och tro-tro, men mötte Tina och Susanna i bil när vi gick från barnhemmet mot Abam (därifrån kan man ta taxi), så vi följde med tillbaka och därefter körde Tina oss till Swerdu. Tina är en av de ansvariga på Syto, organisationen som fixar med volontärerna här.

Sedan vi kom tillbaka från Swedru – där typ det enda vi gjorde var att sitta på internet café – har vi mest suttit och pratat med Susanna, ätit middag, druckit kokosnötsvatten ur kokosnöt samt tagit det lugnt. Dag två avklarad.

Ghana, del ett.

I am in Ghana. It’s ridiculously hot (for me anyway, I’m not used to this heat) and I can’t say that I’m enjoying myself much. Physically it’s like I expected – but psychologically, it’s been horrible so far.

The orphanage is extremely poor. We bathe by splashing ourselves with water from buckets. There is a toilet, but the stuff goes straight down onto the ground below. The food we’re served is pretty much just stuff to make us full – nothing tastes very good (except cocoa, pineapple and other fruits that we’re served; those are delicious).

But all in all, it’s mostly a matter of it being so very, very different from home. All things put together, with everything from Malaria pills and brushing your teeth out in the open and spitting on the ground, to eating food I can barely stomach, to sleeping in cots that are tiny and hard and where the mosquito net is bare inches from my face…

We have had good times. Yesterday we watched the stars at night and it’s so dark here that you can see many, many, many more stars than at home. I cuddled with Bebe, one of our two youngest kids, and tickled her until she was laughing so hard she could barely breathe. And yesterday Carin and I went out for a walk for over an hour and when we got back, we got to eat pineapple, cocoa fruit and their kind of oranges, which are green and not as sweet but still good.

The days are spent like this: We wake at 5.30 or 6am (on our own, because that’s when it gets light and since we go to bed at 9 or so, we’re done sleeping at six). We get breakfast (this morning oatmeal, yay, which was better than yesterday’s rice and spicy soup with tuna…). Then we clean the children (bucket of water, soap, bucket to pour the water over the kids) and then ourselves. After that, they either get breakfast or we start teaching (the order of this depends on when the adults are done with the food). We teach math and English at our own discretion, but it’s difficult because the kids, aged 3-10 or so, aren’t on the same level and most of all, they barely know English. So trying to teach them English isn’t easy, nor is explaining math.

We seem to have the afternoons pretty much off, after serving the kids lunch. Carin and I decided yesterday to go for long walks in the afternoon, because time slows when we have nothing to do, and then we start angsting about wanting to go home. So yesterday we walked for an hour and then got back and we eat some fruit and then dinner a while later. Then it gets dark at about 6pm. By 8.30 or so, we get ready for bed.

And now I’m chatting with a friend from Sweden and suddenly things aren’t looking as horrifyingly bleak. I’ll take one day at a time. I hope everyone is having a good summer so far, and I’ll hopefully get online again in a few days – we’re planning on going on a trip, either to Accra or somewhere else, this weekend.

8 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Klockan är inte halv nio än. Jag har nyss skickat sms till mamma om hur mycket jag vill hem. Jag förstår inte hur jag ska klara det här.

Fysiskt är det jobbigt. Vi – jag och Carin – fick “bada” innan. Det är två hinkar med vatten inne på toan. Vattnet desinfekteras med Dettol som vi har med oss och sedan tvättar vi oss bäst vi kan. Vilket inte är överdrivet väl.

Bebe badas

Camilla badar Bebe

Innan dess badade vi barnen. Det var i alla fall kul och kändes meningsfullt. Det är en av de sakerna som är jobbiga här – det känns helt meningslöst. Vi har uppgifter – tvätta, servera mat – som de utan problem löser själva i vanliga fall. Det gör allting meningslöst och jag hade lika gärna kunnat vara hemma istället.

Fick samma mat till frukost som vi fick igår – Ghananskt stark och oätlig för min och Carins del.

Barnen vid brunnen

Senare samma dag

Lunchen var bättre än frukosten.

Under förmiddagen undervisade vi ungarna. Vi förstår inte vilken nivå vi ska ligga på med dem eller vad vi ska göra. Vi höll oss mest till matte. Efter ett tag tröttnade alla, inklusive vi, och sedan blev det mer informellt. Ett av barnen somnade i famnen på mig. Då kändes det mer som vad jag är här för. Men i bakhuvudet går hela tiden “tre veckor, jag klarar inte tre veckor…”

Vant mig vid toan åtminstone. Jag kan inte sätta fingret på vad som egentligen är jobbigt här. Det är liksom… allt.

Runt 18 på kvällen

Det känns lite bättre sedan jag och Carin gått på promenad i en dryg timme, bort till byn intill och sedan en bit till. Det kändes väldigt, väldigt skönt och lite mer som att vi bara var på en udda semester. Det behövdes. Efter promenaden fick vi dessutom en helt underbar frukt, kakaofrukt, samt citrusfrukt och dessutom en ananas som fortfarande väntar. När jag satt och åt kakaofrukten njöt jag för första gången sedan jag kom till Ghana.

7 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Vaknat med tuppen – bokstavligen. Den gol tills vi drog oss ur sängen vid sextiden.

Welcome to hell. Så får ju känslan onekligen sägas vara just nu. Det är runt 25 grader varmt, klibbigt och ösregn. Utanför fönstret gråter och skriker ungar. Toaletten är i ett mörkt rum utan fönster. Mat har vi inte fått än (klockan är… tja, sen eftermiddag).

Barnhemmet

Ungarna stirrar på en som om man vore en utomjording och ställer samma två frågor – “what’s your name?” och “how old are you?” – om och om igen.

Vi kom hit efter en introduktion i förmiddags. En del om hygien, hälsa, malaria, “cross-culture” och en kort språklektion.

Just nu känns det som att det kommer bli tre enormt långa veckor, om det är dagar som den här eftermiddagen. Förhoppningsvis speedar tiden upp snart; den brukar göra det. Fyra dagar till helg. Seth, ansvarige som höll i introduktionen och körde oss hit, sa att vi kan ringa om det blir för jobbigt, så omplaceras vi. Problemet är att vi inte kan flyttas ifrån det jobbiga. Det är… allt.

Förhoppningsvis blir allt bättre när Susanna – den tredje som ska vara här och vara volontär, och som samlat in pengar för att hjälpa barnhemmet – kommer. Imorgon förväntas vi också börja jobba. Tvätta barnen samt undervisa dem i matte och engelska. Just nu undrar jag mest vad jag gett mig in på och varför jag utsätter mig för det frivilligt. Hade ju kunnat vara hemma.

Barnen blir galna om man tar fram en kamera