Tag Archives: Höst 2010

Ansvaret att vara ärlig

Varför kan jag ge begåvade råd till andra människor och själv inte lyssna på samma råd?

Pratade hyresvärdar och att känna sig i vägen med en kompis. Sa åt henne att prata med sina hyresvärdar och se om de tycker att hon är i vägen (hon bor inneboende).

“Fråga dem. Om du frågar så får de ju vara ärliga. Och om de inte är ärliga kan du inte ta ansvar för det – de är vuxna människor och får själva ta ansvar för att kunna säga sanningen om de tycker något är jobbigt,” sa jag.

Varpå man undrar varför jag inte själv lever efter den regeln.

Min utgångspunkt är nästan alltid att folk nog tycker att jag är jobbig men inte säger det. Egentligen är det ju väldigt elakt av mig att tänka så – det innebär ju att jag förminskar dem till folk som inte vågar vara ärliga och som inte kan ta ansvar för sig själva och vem de umgås med. Inte särskilt snällt om folk jag anser är kompisar på olika nivåer.

Samtidigt ska det väl inte förringas att folk faktiskt inte är ärliga när det kommer till saker som folk man inte egentligen vill umgås med, allra minst om det är folk man måste umgås med av olika anledningar (skola, jobb, etc). Då håller man upp en fin fasad.

Nyligen börjat titta på Cougar Town. Två av karaktärerna (Courtney Cox två bästa tjejkompisar) avskyr varandra. Det är lite befriande att de inte på något sätt låtsas tycka om varandra. Men det funkar kanske bäst i komedi-TV och nog inte lika mycket i verkligheten. Samtidigt, tänk så skönt – ärlighet från början till slut.

Men jag försöker låta folk ta ansvar för det sällskap de håller. Bättre på det nu för tiden än jag var förr.

Min tid

Snöstorm. Eller ja, det össnöar (som tydligen var ett ord mina föräldrar aldrig hört mig använda förr – då jag uttryckte min skepticism sa de, “Du överskattar hur mycket vi lyssnar på dig” – love you too… ;) ). Blåst gör det hela högst otrevligt eftersom det då snöar horisontellt och kommer in överallt.

Hej mitt vita vinterland

Hösten är över; nu är det vinter.

Tänker tillbaka på sommaren, på värme och bad i havet och resor. Transkriberingen av dagboken jag håller på med påminner mig mycket om Ghana och får mig att fundera på mina reaktioner och känslor där. Minns det enorma fokuset på mat som kom av att man inte fick tillräckligt av det. Minns min hemlängtan, så intensiv ibland att jag slöt ögonen och kunde se allting hemma kristallklart. Minns Bebe och undrar hur det är med henne nu.

Andra saker från sommaren som hittills varit bittra att tänka på börjar nu sköljas bort så att de bra minnena träder fram och dominerar istället. Varma sommarnätter med vänner och grillning och skratt och prat. Samtal som varade i timmar, dagar jag inte ville skulle ta slut. Men det skönaste med att minnas är att jag trots det inte längtar tillbaka. Jag trivs så väldigt bra med där jag är nu – utan drama, utan intriger, utan historia. Nya vänner och nya relationer, ännu ingen jag verkligen inte tycker om för jag känner inte någon djupt nog.

Varje människa har sin tid. Det känns som att min börjar nu. När jag pluggar något jag verkligen tycker om, är intresserad av. Hade feedback – mitterminsutvärdering – från vår basgruppshandledare idag. Det var mycket likt alla de kvartsamtal/utvecklingssamtal jag haft under min studietid. “Du är duktig, fortsätt som du redan gör så går det bra.” Whoo. Fast det vore sorgligt om jag efter tjugo års plugg inte hade koll på hur man pluggar.

Andra saker faller också på plats. Jag gillar min klass. När det är lunch kan jag sätta mig med vem som helst i klassen och äta. Stor skillnad mot tio år av skola då jag… inte hade någon att sitta med, kan vi väl sammanfatta det som. Eller bara inte vågade sätta mig med någon. Lite vuxnare nu. Lite öppnare och inte samma statusgrej – kanske mest för att vi är en hel klass av bara nördar med 22,5 i betyg eller motsvarande. Blir liksom inte så mycket The Cool Kids vs Nördarna då. Inga människor att gömma sig från på rasten när det är snö ute för att undvika att få en snöboll i ansiktet. Allt är mycket enklare.

(Det ska påpekas att det inte var så på juridiken heller, men där hade vi bara två timmar föreläsningar/dag och sedan gick man hem, så det blev aldrig särskilt aktuellt med lunchsällskap för min del.)

Har dragit ner på mängden träning, men den sociala träning jag gör (läs: ju-jutsu) blir allt trevligare allt eftersom jag faktiskt vågar prata med folk. Och jag har tydligen varit på gymmet tillräckligt mycket för att bli igenkänd i korridoren av andra gymmare (inte kursare), som hälsar. Vilket är lite festligt, för det har aldrig hänt på nåt annat gym jag tränat på.

Och så är det luciatågsträning och hjälpfadderutbildning och kravall och ikväll är det mentorsträff… massor av saker, hela tiden.

Min tid är nu.

Vardagisk vardag

Måndag igen. Snö igen. Plugg igen.

Rinse and repeat.

Igår var det söndag och träning. Innan dess var jag duktig och pluggade. Tittade på animationer av gastrulation och andra delar av embryologin. Men lite lugnare igår än andra dagar, bara för att man behöver någon dag i veckan då man inte pluggar lika mycket. Hjärnan behöver återhämta sig.

Som sagt, träning på kvällen. Jag är inte överdrivet förtjust i tävling och sparring, men passet blev roligt ändå i slutändan, mest tack vare att när vi till slut körde en liten match så hade jag en motståndare som var lagom. Det är så tråkigt att köra som på judon, med motståndare som alla är väldigt mycket starkare och tyngre än mig – då kan jag försöka med teknik allt jag vill, men det kommer inte att fungera. Men A väger inte lika mycket som mig och vi är väl åt samma håll på styrka, och hon är liten och smidig och duktig. Så det var riktigt roligt.

Blåmärke på benet efter träningen, men det får man ta.

Idag skippade jag “Meningsutbyte” och “Vaccinationsinformation”. Läste Stryer (biokemi) istället. Kemi är inte min starka sida. Vet inte riktigt vad min starka sida är, visserligen. I eftermiddags hade vi föreläsning om den urogenitalembryonala utvecklingen. Intressant. Två timmar på biblioteket efteråt. Nu är jag helt slut i huvudet.

Har ett litet sidoprojekt som jag börjat på också. Udda att skriva – och ens läsa – någon annans dagbok. Men jag transkriberar den till dator i alla fall. Skoj att läsa – fick den till slut efter en del tjat ^^ Lite lagom att göra när jag behöver ta paus.

Varde fredag

Och Gud sade, “Varde fredag,” och det varde fredag.

Eller något.

Tiden går sjukt fort. Nu har ytterligare en vecka försvunnit all världens väg och tittar man i kalendern är det fem veckor kvar till julafton. Fem veckor! Inte konstigt att Facebook plötsligt fylls med uppdateringar om julbak och glöggdrickande. Snön ligger dessutom på nytt som ett tjockt täcke över Linköping vilket gör julkänslan ganska stor i mörkret.

Jag och KE (som det nu får bli, för K4 är bara fånigt) var duktiga och satt på biblioteket till nästan fyra efter basgrupp, vilket innebar i runda slängar tre timmar plugg. Jag hann med de manliga hormonerna och deras väg genom våra kroppar. Imorgon blir det kvinnans hormoner. (Givetvis finns hormonerna i både män och kvinnor, men de ger mer utslag i den ena eller den andra; utan testosteron hade kvinnor inte haft nån särskild sexlust och utan LH och FSH hade inte män haft fungerande spermier, trots att den förra ses som manligt och FSH är mer kvinnligt eftersom det står för follikelstimulerande hormon, som gör att äggen i kvinnans ovarier kan fungera som de ska genom att de omsluts av just folliklar).

Vid fyratiden gick vi åt domkyrkanhållet för att gå till “vanliga” biblioteket istället. Jag lånade Zen and the art of motorcycle maintenance, min nästa bok på läslistan. Blir eventuellt avbrutet av någon annan bok eftersom vi ska välja en ny bok på Skönlitterära strimman i nästa vecka, men det blir nog lite läsning i helgen.

KE och jag besökte sedan domkyrkan, vilken är väldigt mysig. Gillar kyrkor, om än inte religion. Stämningen i kyrkor är underbar.

Sedan gick vi på stan en stund medan det började snöa. Funderade på att se Harry Potter 7, men det fanns inga bra platser kvar, så det gör vi på måndag istället. Gick och åt; hittade efter många rundor ett lagom prissatt ställe. Souvlaki har jag dessutom inte ätit på en och en halv evighet, så yum. Jag ville ha efterrätt, så vi gick till Subway och köpte tre cookies av amerikansk variant och delade på dessa. Ännu mera yum!

Till slut gick vi hem, i össnöandet. Nu ligger det ett lager som är ett par centimeter tjockt. Och jag kom fram till, när jag gick sista biten själv, att det var ganska mysigt. Det blir väldigt mycket ljusare när det är snö, och det är så tyst. Snön knarrar lite under fötterna och allt känns lite ljudlöst sagolikt.

Helgen blir plugg. Och lite mer plugg. Och middag imorgon med KE. Lite träning insprängt också, framför allt eftersom det verkligen behövs träning när man sitter böjd över böcker dagarna i ända.

Nu är det dock fredagkväll och jag anser mig lite ledig… :)

Patientsamtal! :)

Så var det gjort – första patientsamtalet är över. Kan ju bara skriva om min sida av saken (sekretess för patienten), men det kändes väldigt bra. Jag var nervös innan, för att prata med folk är inte min starka sida, men det löste sig. Patienten hade inget emot att prata och berätta. Det blev någon paus här och där, men det är faktiskt inte av ondo utan då tenderar patienten att börja prata om saker som är viktiga.

Efteråt fick jag feedback – videoinspelningen spelades upp och sedan fick jag kommentarer från handledaren och en aningen från min basgrupp. Jag fick höra att jag varit väldigt respektfull och att jag låtit patienten ta plats, och att (som sagt ovan) jag lät det finnas pauser här och var utan att jag verkade stressad över det. Var faktiskt inte stressad. Nervositeten syntes tydligen inte heller.

Det jag upplevde som svårast var att lyssna, ställa passande frågor och samtidigt försöka måla upp en helhetsbild i huvudet av patienten – hur olika saker i hennes liv hängde ihop, psykiskt och fysiskt. Men det är bara att träna.

Det är jätteskönt att ha Strimman. Vi får verklighetsanknytning utan att det för den skull förväntas att vi kan någonting, åtminstone nu på termin ett. Vi behöver inte ställa diagnos och vi behöver inte besluta om behandling. Vi behöver inte skriva journal/diktera eller skicka remisser och recept. Vi kan koncentrera oss på att bara lära oss hur man samtalar med en patient på ett sätt som gör att man på ganska kort tid får ut relevant information och samtidigt är respektfull och får med allt. Guld värt.

Efter att jag haft mitt samtal följde vi med patienten till vår handledare C, och var med då C undersökte patienten. Jag var ganska nöjd eftersom C frågade till stor del liknande frågor som jag frågat.

När undersökningen var klar fick jag och K (som filmat mig under samtalet) följa en annan läkare (specialistläkare allmänmedicin) under jourmottagning. Tre patienter på runt 45 minuter. Väldigt bra läkare att ha som tillfällig handledare; han tog sig tiden att förklara varför varje patient var där, och även vad han gjorde under undersökningarna. Fick lov att undersöka en patient också, vilket kändes… nytt. Svårt att förklara. Föreläsaren vi hade för ett par veckor sedan om samtalsmetodik sa att vi skulle ta chansen och börja undersöka patienter “hands on” så snart vi kunde, för att bli vana vid att “ta i dem”. Och det är en annan grej än att ta i folk i vanliga fall. Man ska vara saklig men samtidigt mänsklig.

Riktigt bra dag. Strimman får mig verkligen att känna att jag är på rätt plats.

Snart: första patientsamtalet

Idag är det dags för Strimma igen. Om en dryg timme bär det av till Finspång; vi åker lite tidigare så att vi hinner äta lunch där innan vi börjar klockan 13.

Och klockan 13, då har jag mitt första patientsamtal.

För något år sedan hade jag en dröm jag om att jag hade patientsamtal. Skum dröm såsom alla drömmar är, men jag vet att jag satt och pratade med en patient. Det känns fullständigt overkligt att det nu är på riktigt. Lite grann på riktigt i alla fall – det är ju ingen som förväntar sig att jag ska kunna ställa diagnos eller något sådant. Vi ska bara lära oss prata med patienter, få fram det som är viktigt och relevant.

Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det hela – framför allt att vi ska videofilmas och efteråt ska hela gruppen kolla på samtalet och ge feedback. Hu…

Men det ska bli roligt ändå.

I övrigt går vi nu ännu djupare in i fostrets underbara värld och gör vårt bästa för att förstå utvecklingen av fostrets könsorgan. Och återigen undrar jag, hur kan det bli rätt? I don’t get it. Så många många många saker som kan gå fel.

Vi har en fråga om hormonsyntesen också, men ingen i gruppen är riktigt säker på vad det är vi ska läsa där, så det får bli som det blir imorgon på basgruppsmötet och sen får jag väl läsa in det som jag missat till helgen.

Sådan mor, sådan dotter

Eller: På den här utbildningen får man vara både sadist och masochist.

Vilket visserligen är helt okej eftersom jag nog med tanke på mina normala träningsformer är det ändå, alldeles oavsett om vi får lära oss sticka varandra i armarna med vassa föremål på utbildningen.

Idag var det alltså venprovtagning, om inte det var helt uppenbart. En sjuksyster från blodcentralen gick igenom hur vi skulle göra och eftersom vi är hard core och ascoola på alla möjliga sätt fick vi direkt börja sticka i varandra. Inga dockor här inte! Och det gick väl lite därefter. Man har ingen aning om hur något ska kännas och blandar ihop ordningen på allting, men jag drog lite blod från S åtminstone, och gav henne samtidigt ett fint blåmärke som minne. Jag är så snäll som ger presenter…

Själv var jag lika svårstucken som alltid – blodcentralens personal har problem att sticka mig, så stackars S hade det inte lätt.

Men det var kul. Tror jag. Och nu blir jag väl som mamma, som tittar på allas armveck med hunger i blicken och säger, “Ooh, du har finfina vener att sticka i,” så att folk drar armarna åt sig och springer åt andra hållet.

I övrigt är det för närvarande cellbiologi med translation, transkription, ärftlighet och mutationer som gäller, vilket är så tråkigt att jag knappt klarar av att sitta med det. Än värre när en idé för en teckning bitit sig fast i huvudet och inte vill släppa taget; då måste jag ju planera den. Men lite plugg blev det ändå på vår fem timmar långa håltimme. Dessutom hann jag med lite mikroskopi, vilket mest var förvirrande men förr eller senare lär man väl sig…

Söndagsmos i hjärnan

Idag är det söndag. En alldeles otroligt grå söndag. En sån där söndag när himlen inte varierar i färg ens lite – det är bara jämngrått från horisont till horisont. En dag då hjärnan känns som seg kola alldeles oavsett om man druckit dagen innan eller inte. På något sätt vet kroppen alltid om att det är just söndag – till och med på sommarlovet blev jag segare på söndagar än andra dagar.

Eftersom det är söndag idag var det alltså lördag igår. Lördag med SjukHUsfest, det vill säga en fest för Hälsouniversitetets alla linjer. Fast det var inte riktigt så exklusivt (eller insnöat, kanske är den andra beskrivningen), utan de biljetter som inte blev sålda på HU såldes på Valla, så det var en ganska skön mix av människor på Nationernas hus.

Temat var Pride, vilket var ett dumt tema av två orsaker. Dels för att det är apsvårt för tjejer att klä ut sig med det temat. För killarna är det enklare – sätt på en tight tröja i någon rosaaktig färg, och de flesta tycker att du är hemma. Det var ungefär vad många killar gjorde, även om vissa gick lite längre och tog med fjäderboa, eller tighta byxor med leopardmönster, eller helt enkelt gjorde transvestitgrejen och klädde ut sig till tjejer. Själv höll jag mig till paljettklänning, vilket kändes lite lagom Pride åtminstone. Den andra orsaken till att Pride är ett dumt tema är att det egentligen bara cementerar dumma stereotyper. Pride går ut på att alla ska få vara sig själva, oavsett vad det självet är. Att dra det som tema gör egentligen bara att det mest extrema blir representerat. Jag har ett gäng gay-kompisar och nej, de klär sig inte i närheten av så som killarna klädde sig igår.

Festen på NH var, oavsett temat, väldigt rolig. Fantastisk musik och bra stämning, dålig karaoke såsom sig bör på gayklubb, och mängder med unga människor i olika stadier av berusning. Jag hängde mest med K (som väl får vara K4 eller något, för jag har så många K i min omgivning), utom ett tag då jag tappade bort henne ^^ Då tittade jag på karaoke istället. Vid halv 3-tiden cyklade vi hem, genom ett Linköping som nästan är fritt från snö igen (yay!).

Idag var det underhållande tomt på HUB (biblioteket). Förra söndagen när jag var där var det gott om folk – idag var där inte en fjärdedel så många. Jag hade bestämt mig för att vara där kl 12 och var där 11.57, så duktig jag. Satt i två timmar och läste om tristessen som är “Från DNA till protein”. Den tjatades på basåret, den tjatades under Cellstrimman, och nu tjatas den igen. Där embryologi är roligt och spännande är cellbiologi mest blah.

Dags att laga mat; behöver nya matlådor. Har köpt fläskfilé och lax så något bra ska det väl bli av saken.

19 minuter

Läste ut min senaste bok, 19 minutes, av Jodi Picoult i morse. Nedan följer en del tankar om boken, så givetvis innehåller den en del spoilers för boken.

Boken handlar om en skolskjutning – såsom Columbine, Virginia Tech, Kauhajoki, Erfurt, med tragiskt många flera. Skjutningen är fiktiv, satt till en skola i den påhittade staden Sterling. Den förmodligen största skillnaden mot de välkända skolskjutningarna i USA och utanför är att förövaren överlever skjutningen; han begår inte självmord.

Precis som Allt för min syster (My sister’s keeper) som jag såg på DVD för några veckor sedan får 19 minutes mig verkligen att fundera. Den är fylld av etiska frågor och funderingar om vad som gör en människa till den hon är. Vad motiverar ett barn, en tonåring, att gå till en skola och skjuta andra elever? Men, lika viktigt som porträttet av gärningsmannen (gärningspojken?) Peter, är dykningen in i huvudet på människorna runtomkring.

Peters föräldrar – en mor som för alltid kommer att ifrågasätta sig själv och sitt beteende, hur hon uppfostrat sin son och en far som ångrar när han tog med sig sonen för att jaga. Boken ställer frågan, hur lever man med sig själv efter att ens barn skadat och/eller mördat en eller flera andra människor? Hur går man vidare? Kan man alls gå vidare? Får man hata sitt eget barn? Får man önska att en son dött istället för en annan?

Efter skjutningen besöker mamman (Lacy) sin son i häktet. En annan kvinna är där samtidigt för att besöka sin son. Medan Lacy väntar på sin son, kommer den andra kvinnans son:

A man with a shaved head and sleeves of tattoos up and down his arms headed toward Lacy. She shivered – was that a swastika inked onto his forehead? ‘Hi, Mom,’ he murmured, and Lacy watched the woman’s eyes strip away the tattoos and the bare scalp and the orange jump suit to see a little boy catching tadpoles in a mudhole behind their house. Everyone, Lacy thought, is somebody’s son.

~s 137

De populära ungdomarna i skolan – ‘jocks’ och cheerleaders, de söta, snygga, coola. De som alla andra följer. De som knuffar in Peter och andra ‘losers’ i skåp och trycker ner deras huvud i toaletten. Som fysiskt och psykiskt mobbar, helt utan att se felet i sitt beteende. Fem månader efter skjutningen är saker inte alls tillbaka till det normala, men samtidigt är det det ändå – de populära sätter återigen fälleben för losers och ingen lärare eller annan vuxen reagerar. Vad får människor att mobba? Vad driver dessa individer?

Ask a random kid today if she wants to be popular and she’ll tell you no, even if the truth is that if she was in the desert dying of thirst and had the choice between a glass of water and instant popularity, she’d probably choose the latter. See, you can’t admit to wanting it, because that makes you less cool. To be truly popular, it has to look like it’s something you are, when in reality, it’s what you make yourself.

~ s 269

Vuxna som inte ser någonting. Som väljer att inte se något. En mor som säger åt sitt barn att ‘toughen up’ för att hantera mobbningen. Lärare som straffar den mobbade den gång han kämpar emot sina plågoandar. Rektorer som tycker att det är enklare att låtsas som att mobbning inte finns på deras skola.

Peters barndomsvän, Josie, som senare blev en av de populära eleverna och som under de första sidorna i boken – innan skjutningen händer – funderar på att begå självmord. Efteråt undrar hon om hon kunnat ändra saker, om det var hennes fel. Hade hon kunnat göra något annorlunda? Vilket mod hade krävts från henne för att gå emot de populära?

Mest av allt frågar boken vad som får ett barn att bli mördare. Vad får en människa att gå över den gränsen, från att spela spel där han skjuter andra människor, till att gå ut i verkligheten och göra det. ‘A lifetime of hurt in one act of vengance‘, är taglinen för boken. Allra mest talande är kanske dagen då Peter fastnar i en hiss med Josie. Hon kysser honom. När han kommer hem tror han att hans föräldrar är upprörda för att han varit fast i hissen.

His father stood up, blinking back tears, and hauled Peter into his arms. Peter couldn’t remember the last time he’d been hugged like this. In spite of the fact that he wanted to seem cool, that he was sixteen years old, he melted against his father’s frame and held on tightly. First Josie, and now this? It was turning out to be the best day of Peter’s life.

‘It’s Joey,’ his father sobbed. ‘He’s dead.’

~s 268

Organisation på LÄK…

Okej, på allt allvar – var tar dagarna vägen? Nu är det torsdag kväll igen. Den här veckan har flugit förbi i en dimma av föreläsningar, plugg, umgänge med vänner och träning.  Jag har lyckats ta mig igenom och nästan förstå embryologin från befruktning till vecka tre – tredje gången jag läste det var det nästan så att it made sense. Inte för att jag kommer ihåg vilket som är blastocyt, morula, mesoderm, med mera för det – men jag har läst det och ser jag det så fattar jag det ganska väl.

Idag har vi varit “lediga”. Det är väldigt mycket en sanning med modifikation eftersom “lediga” numera innebär “fem timmar på biblioteket för självstudier”. Från om med måndag lär en del av vår “lediga” tid också spenderas i mikroskopilabbet, för att vi ska lära oss känna igen olika typer av epitelceller (det är den praktiska delen av vår tenta i januari).

Gårdagen var mer än lovligt oorganiserad, föreläsningsmässigt. Föreläsningen som ställdes in i fredags för att föreläsaren inte kom flyttades till klockan 8 igår morse. Då kom föreläsaren, och han höll en väldigt bra föreläsning om celldifferentiering av stamceller. Klockan 10 skulle vi ha en föreläsning i histologi, men läraren kom inte så vi fick en ersättare. Eftermiddagens föreläsning skulle varit klockan 13 i patologens hörsal, men flyttades på grund av att hörsalen tydligen är för kall till Berzeliussalen klockan 15. Detta betydde lunch i skolan och därefter plugg i biblioteket. Klockan 15 kom vi till Berzelius – och fick veta att salen dubbelbokats, vilket betydde att vår apoptos-föreläsning flyttats igen, till någon annan (ännu ej bestämd) dag.

Organisation FTW.

Förhoppningsvis kommer alla föreläsare till sina respektive föreläsningar imorgon – tror bara det är en föreläsning (+ basgruppsarbete på förmiddagen) så det borde de väl kunna klara av? :)