Tag Archives: Höst 2010

Pic spam: Nu se det snöar

Fick den tveksamma äran att vakna till snö och snöande. Jag vaknade visserligen utvilad klockan halv sju eftersom jag gick och la mig klockan nio igår, så det var skönt, men snö… not so much.

Och sen har det inte slutat.

Nu ligger det ett tjockt lager på marken. Vet inte riktigt hur tjock, men runt 8 cm är det nog. Det blåser lite, så det är svårt att avgöra.

Gick således till skolan. Hade basgrupp och vi är faktiskt duktiga. Inte lika förtjusta i vår handledare, dock, men det funkar. Nu har jag att läsa om befruktning och embryologi för de första tre veckorna fram till på fredag. Efter basgruppen gick jag och satte mig på biblioteket och stannade där till klockan tre – med trevligt avbrott för lunch med K och M – och hann därmed genom de första 16 dagarna. Det är helt fascinerande att det blir rätt så många gånger som det blir. Borde inte bli det, tycker man… massor som kan gå fel.

Därefter gick jag och tränade, i Korpens lokaler som ironiskt nog (med tanke på kylan ute) har värmeslag eftersom deras ventilation inte funkar som den ska. Men det gick att träna ändå – crosstrainer och löpband. Sen gick jag hem, tog lite bilder på vägen. Nu har jag mest lust att gå in och lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet och sova till mars… nej förresten, maj. Större sannolikhet att snön är borta då.

Sjukhuset i snö.

Utanför mitt hus...

Knarrande under fötterna den 9 november: mina skoavtryck i snön.

Katterna vet hur man håller värmen när det snöar ute.

En fånig box!Tara

Fånig!Tara

Angel tycker också att Tara är fånig...

Jag har för övrigt en väldigt snäll granne på bottenplan här i huset. Under fika i söndags (varm choklad och äppelkaka FTW!) bad jag om skjuts för att hämta ett stort paket på Posten som jag annars haft stora svårigheter att få hem… kisarnas nya klösträd från tyska Ebay. Sagt och gjort, igår åkte vi och hämtade paketet.

Det nya klösträdet är vitt och 1,30 m högt. Katterna var visserligen mer förtjusta i kartongen än i klösträdet, men så är det alltid… :)

Nytt klösträd till pälsklingarna!

Angel visar hur man ligger i klösträdet :)

A touch of retouch

På vägen hem från träningen började jag fundera på kroppsideal. Det är ju trots allt inte så att jag tränar enbart för att jag tycker att det är skönt och roligt (även om det är det) – jag har också, som många många många tjejer, enormt höga krav på min egen kropp. På något sätt är det inte tillräckligt att alla de där funktionerna jag nu börjat läsa om faktiskt fungerar, utan det ska se bra ut också. Och inte bara bra enligt någon hälsosam formel, utan bra. Fantastiskt. Helst ska man se ut som Scarlett Johansson, Keira Knightley, eller Jessica Alba. Eller någon av tusen andra “stjärnor”.

Med jämna mellanrum får jag då påminna mig själv om ett antal saker:

1. Det är deras jobb att se bra ut. De har personliga tränare, kockar, sminköser, med mycket mera som ser till att de gör allt för att se perfekta ut.

2. Inför galor och liknande går de på ytterligare dieter för att bli Size Zero. Och sen trycks de i underkläder som pressar upp, tightar till, och gör om figuren till perfektion.

3. Ser de inte “bra nog” under fotograferingar så retuscheras det. Eller, scratch that. Oavsett hur bra de ser ut så retuscheras de. Till perfektion. Är de för tjocka tar man bort fett, är där mörka ringar under ögonen så försvinner det, har de celluliter så trollas de bort. Är de för smala mjukar man upp dem så att nyckel- och revben inte sticker ut en mil utanför den bräckliga kroppen. Känner man för det så förlänger man benen, förstorar ögonen, fördjupar varenda färgskiftning.

Själv leker jag med väldigt jämna mellanrum i Photoshop. Ett fantastiskt program. För att påminna mig om framför allt punkt tre satte jag mig idag och lekte, som paus från studierna.

Här är resultatet:

Hon ser väl normal ut, eller hur?

Och den där kan ni ju titta på en stund. Sedan, när ni studerat den, kan ni klicka här för att se originalet.

Det är inte svårt. Det tar mig kanske 1,5 timme att göra. Tänk då vad en person som får betalt för det, som har utbildning i det, kan göra.

Britney Spears gjorde för ett tag sedan reklam för märket Candie’s. Hon släppte själv före- och efter-bilder från fotograferingen.

Britney Spears, före och efter. Smalare, slankare, perfekt hy, längre ben...

Jessica Alba, samma sak. Inte exakt samma bild, men uppenbarligen tagna precis efter varandra. Uppljusat smink, fylligare läppar, smalare lår, "perkier boobs", smalare midja, mindre skrynkliga kläder. Till och med vattnet har retuscherats.

Och på Keira Knightley, som tydligen behövde bröst – hon är ju smal som en sticka, så inte så konstigt att hon inte har C-kupa… Cameron Diaz. Demi Moore, som vissa misstänker fick sitt huvud Photoshopat på fotomodellen Anja Rubiks kropp (och en del av höften försvann samtidigt). Random modell. Madonna. Beyonce i färgskiftningar beroende på tidning. Ytterligare nån modell.

Men man vet om det. Jag vet om det. Jag vet att bilder redigeras digitalt och att det blir ouppnåelig perfektion av det. Det hjälper inte överdrivet mycket. Jag önskar fortfarande ändra på en hel hög saker med min välfungerande kropp.

För ett antal år sedan stod jag med ett par tjejkompisar och lyssnade på dem. Alla tre väldigt söta tjejer, mycket vältränade eftersom vi alla dansade fem dagar i veckan.

“Jag hade velat ha större bröst,” sa den ena. “Och smalare lår.”

“Jag tycker inte om min näsa,” sa den andra. “Och så är jag för kort. Och mina ben är fula. Jag önskar man kunde operera benen.”

“Jag hade bytt hela mitt ansikte om jag kunnat,” sa den tredje.

Och så gick diskussionen. Jag stod tyst, för även om jag kan vara missnöjd med mitt utseende och avstå från sötsaker och onyttigheter för att jag vill bli smalare, så kommer jag inte lägga mig under kniven för det. Den ena av tjejerna gjorde senare en bröstförstoring. Jag vet inte om hon blev nöjdare.

Är det en tjejgrej? Kan ju luras att tro det, med tanke på att det är tjejer som får den mesta av fokusen. Men trots att jag är omgiven av “awesome-boys” hör jag med förhållandevis ofta även från dem kommentarer om deras kroppar. För tjock, inte vältränad nog, ful den, ful det. Det låter väldigt likt tjejkompisars kommentarer om sig själva, även om killar inte är lika snabba med att vända sig till kirurgen, åtminstone inte bland mina killkompisar. Det är inte riktigt lika tillåtet att vara missnöjd med sitt eget utseende bland killar.

Det är nog hälsosamt att inte vara helt nöjd med sin kropp, precis som det är hälsosamt att bli nervös inför tentor. Blir man helt nöjd med något slutar man bry sig och då blir det oftast inte särskilt bra. Men det ska hållas på en hälsosam nivå. Och man måste, måste, måste komma ihåg att de där människorna på tidningsomslagen och reklampelarna har väldigt lite att göra med hur människan bakom verkligen ser ut.

Varför kulorna ligger utanför kroppen…

…aka, saker man lär sig på läkarutbildningen.

Det har svurits många gånger bland mina mer testosteronfyllda vänner om “Vaaaaaarför har vi inte kulorna inne i kroppen istället?”, detta normalt då den unge mannen i fråga ligger i fosterställning och vaggar fram och tillbaka, efter en dumt (eller kalasbra) placerad spark eller en armbåge eller något annat.

Och det visar sig vara för att spermaproduktionen kräver en kroppstemperatur som är ca 2 grader lägre än kroppens inre temperatur. När fostret utvecklas är testiklarna från början inne i fostret, men de sjunker normalt i den sjunde graviditetsmånaden.

Tänk vad man kan lära sig.

Annat roligt. I en av böckerna jag läste i under mitt plugg i onsdags fanns det en bild av ett par som hade sex. Inte vilken typ av bild som helst – en CT-bild.

CT-scan av samlag, jag vet, apdålig bild, men jag tror att om man kollar lite så förstår man ändå :) Det är samma bild, men på den till höger är delarna utmarkerade så att man fattar vad som är vad.

Fullt begripligt att ha en sådan bild i sektionen “reproduktion” – det jag blir mer fundersam över är faktumet att för att få till en sån där bild så måste väl paret i fråga haft sex i en CT-scanner…

Vad gör man inte för medicinen ^^

Bildtexten är också kul – “Mannens penis är mer böjd än väntat då den är inne i kvinnan.”

Annat jag lär mig om reproduktionen, förutom att jag försöker trycka in latinska namn på alla delar, är…

– Trots att meios (celldelning till könsceller) sker i både män och kvinnor så sker det inte alls på samma sätt eller vid samma tidpunkt. Kvinnan skapar alla sina ägg under fostertiden. Ett fem månader gammalt flickfoster har runt sju miljoner ägg. Vid födseln har detta antal sjunkit till någonstans mellan två och fyra miljoner), ett antal som sjunker fram till puberteten. Under kvinnans liv kommer bara runt 400 st mogna. Mannens könsceller, å andra sidan, börjar dela sig först vid puberteten och producerar runt 30 miljoner spermier – per dag.

– I mannens testiklar finns det som kallas seminiferous tubules, i vilka spermatogenesis (skapandet av sperma) sker. Dess totala längd är 250 meter.

– Kvinnans menstruationscykel styrs av ett antal olika hormoner: bland annat GnRH, LH, FSH (Follicle stimulating hormone), inhibin, östrogen, och hormonerna i sin tur styrs av hypothalamus och alltihopa är en enda röra i mitt huvud av hur de påverkar varandra…

Det, och mycket annat som inte är det minsta intressant att blogga om, är sådant jag lär mig för tillfället. Hur kan man inte vara intresserad av sånt här? Det händer i oss hela tiden, varje dag, alla dessa saker. Men det är väl som jag och juridik – om ni inte är intresserade själva kanske ni ändå förstår varför jag tycker om det :)

Tiden flyger…

Dagens ris går till föreläsaren som inte alls kom till föreläsningen. Efter nästan en timmes väntan gav vi upp och gick hem – vid det laget hade både kurssekreterare och terminansvarige gått hem, så då tyckte vi att det var okej att vi gjorde det med.

Det är andra gången den här veckan något blir inställt, vilket är lite dålig stil. Den andra grejen (mikroskopi) fick vi mail om då den genomgången skulle startat. Denna har vi inte fått någon information om alls än så länge. Det suraste är ju att dagens tretimmarsföreläsning kommer flyttas till någon annan dag, och säkerligen en dag då vi har en massa annat att göra.

Men med den lediga fredagseftermiddagen gick jag och tränade istället. 50 min crosstrainer, 20 min löpband. Konditionsträning FTW.

Vet inte riktigt vad jag ska göra med helgen. Det verkar vara en sån där helg när alla åker till sina hemstäder och sånt, alternativt har pojkvänsmys, så jag vet inte hur mycket som faktiskt händer. Dessutom är biblioteket stängt imorgon på grund av All helgona. Lånade en fysiologibok idag för att ha något att plugga i, ska ju trots allt kunna meios och både manlig och kvinnlig genital anatomi till på tisdag. Whopee. Vid närmare eftertanke, jag har visst att göra…

Imorse läste jag ut Dorian Grays porträtt, vilket var en riktigt bra bok. Möjligt att jag gör en recension av den senare, eller något. Men den rekommenderas varmt. Nu har jag börjat på 19 minutes, Jodi Picoult, och den verkar vara så lättläst som alla säger. Framför allt gillar jag tryckningen av den boken bättre än Dorian Gray – större text, mer mellanrum = mer lättläst.

Vart denna veckan tagit vägen är jag inte helt säker på. Är mer än halvvägs genom T1 på läkarprogrammet och två veckor in i T1:B helt plötsligt. Superfaddrar för vårterminen har tagits ut och helt plötsligt kommer vi inte vara “minst” längre… tiden flyger verkligen förbi.

Fint i Finspång

Idag var vi i Finspång för första gången. Jag och 6/7 av resten av min basgrupp har placerats på Finspångs vårdcentral för vår Strimma-placering. Strimman går ut på att vi redan nu, termin ett, ska börja få ha lite patientkontakt. Två till tre elever per gång får träffa varsin patient och ha ett samtal med denne. Mötet filmas och efteråt tittar vi på filmen och får återkoppling av våra handledare, och av resten av gruppen. Nu i början ska vi framför allt koncentrera oss på att lära oss samtala med en patient och bli lite invanda vid vår framtida läkarroll. Förslag till diagnos och behandling kommer först på senare terminer (när vi faktiskt kan något om det).

I alla fall, Finspång.

Kom dit och undrade varför i hela friden vi blivit uttvingade dit. Det tar 50 min att köra dit och det är en liten stad som verkade väldigt… sovande. Såg knappt något folk ute.

Vårdcentralen visade sig ligga på sjukhuset. Sjukhuset finns i en byggnad, litet och nimt. Bredvid sjukhuset finns en sjö, vilket gör att utsikten från flera av rummen är väldigt fin. Det var lite som känslan i Falun, eller stället där möhippan var på ridning i somras. Fin omgivning, litet och mysigt, inte alls storstad.

Våra handledare är båda två väldigt trevliga och framför allt väldigt, väldigt måna om att vi ska känna oss välkomna. Vi fick en rundvandring på vårdcentralen, fick se provtagningsenheten och lite annat. Fick information om kläder (blå tröja, vita byxor; ta med bekväma inneskor framför allt sen när det blir blött och slaskigt ute), ombyte och mat. Gruppen kom fram till att vi ska äta lunch i Finspång i matsalen varje gång, för att slippa behöva äta lunch redan klockan 11. Där finns microvågsugnar i matsalen. Ena handledaren sa att det kan bli kö till dem ibland, men jag tvivlar på att det är lika mycket kö där som det är på HU, eller – än värre – på MAH förra året.

Om två veckor, då vi har Strimma igen, ska jag ha patientsamtal. Vi är två som ska ha samtal då och jag kände lite enligt principen om “bättre att få det överstökat”. Skräckblandad förtjusning, definitivt. Det ska bli riktigt roligt – jag har drömt om det i två år. Förra hösten hade jag en “riktig” dröm (om natten när jag sov, alltså) om att jag hade patientsamtal.  Nu blir det på riktigt riktigt!

När vi inte har patientsamtal eller filmar får vi göra annat. Eftersom vi faktiskt är på ett sjukhus kommer vi att få möjlighet att göra lite av varje – lyssna på sjuksköterskor då de tar emot samtal i receptionen, vara med på provtagningsenheten, följa med på röntgen, eventuellt göra hembesök, vara på BVC:n… Jag ser fram emot det väldigt mycket. Tre gånger till innan jul och sedan tio gånger på termin de efterföljande tre terminerna.

Skolan är på det hela taget väldigt inspirerande just nu. Igår blev det fem timmar non-stop plugg på biblioteket. Läste om apoptos, menstruationscykeln och meios. Öronproppar och bibliotekt var en utmärkt kombination, väldigt lätt att koncentrera sig. Mindre distraktioner där – ingen dator, tv, kylskåp med mat, lägenhet som borde städas, och så vidare. Enda problemet är att biblioteket är stängt på lördag (All helgona) vilket gör att jag inte kan plugga då, inför tisdagens basgrupp. Får hitta på annat :)

Att bära eller inte bära cykelhjälm

En av huvudrubrikerna i dagens Corren var “Stylister skyddar skallen“. Det handlade om en gymnasieklass på stylistprogrammet som bestämt sig för att från och med nu och för all framtid alltid bära cykelhjälm då de cyklar. Detta eftersom en av deras klasskompis för närvarande rehab-tränar på sjukhuset efter att hon krockade med en lastbil för fyra veckor sedan. Flickan har genomgått en skalloperation efter olyckan, eftersom hon som de flesta andra i den åldern inte använde cykelhjälm och därför skadade hon sig rejält.

  • Varje år skadas minst 30 000 cyklister i trafiken, det vill säga omkring 100 varje dag.
  • Mer än hälften av de cyklister som omkommer skulle ha överlevt om de använt hjälm.
  • Tät trafik, stress, vårdslösa medtrafikanter, halka och lösgrus är vanliga orsaker till cykelolyckor.
  • En cykelhjälm har en livslängd på cirka 10 år, om den inte utsätts för en kraftig stöt – då ska den bytas ut direkt.

NTF, om cykelhjälm

För några dagar sedan var jag i stan och skulle låsa upp cykeln för att cykla hemåt. Precis bredvid mig stod en pappa med sin dotter och försökte sätta på henne cykelhjälmen. Dottern kan väl ha varit runt två år gammal och var inte överdrivet förtjust i idén om att bära cykelhjälm. Pappan hade givetvis inte hjälm.

Barnet tittade storögt på mig när jag satte min hjälm på huvudet.

“Varför har inte du hjälm?” var jag tvungen att fråga pappan. Det har jag väl inte alls att göra med egentligen, men jag tycker det är så otroligt korkat – han sätter på barnet en hjälm att ha i trafiken (lagkrav, ja, men jag tror han gjort det oavsett), men om hon råkar ut för en olycka kommer han ju onekligen råka ut för samma olycka när hon åker i sitsen bakpå cykeln, eller hur?

“Jaa, du,” svarade han, som väl inte direkt tänkt mycket på saken.

Och där blir det totalt fel. För alla föräldrar vill skydda sina barn – men de själva är för bekväma för att sätta på sig hjälm. Bekväma eller lata – något av det måste det vara. En del hävdar att det förstör frisyren och är fult (medan skallskador väl är senaste modet från Paris?) och en hel hög jag pratat med säger att det är jobbigt att ha den med sig (lås fast den i cykeln med ett bygellås, det har jag gjort de senaste sex åren utan problem).

Varför är folk så villiga att riskera livet när det finns en sån billig livförsäkring? Varför är det okej att investera massor med pengar i sin utbildning och i sitt liv i övrigt och samtidigt tycka att stället man lagrar all den investeringen i inte är värd att skydda? Backup kan vi göra på datorn, inte på hjärnan.

Se så fina cykelhjälmar kan vara :) Barncykelhjälm från Jättekul

En kille jag pratade med tyckte att cykelhjälm var fånigt. “Ska du ha hjälm på dig när du är ute och går också då?” frågade han. Nej, det lär jag inte ha. Men så är risken för skallskador betydligt mycket större när man cyklar än när man går. Det är högre hastigheter och större risk involverat.

Själv köpte jag cykelhjälm till mamma i julklapp för ett par år sedan eftersom hon far fram som ett jehu och tävlar med alla inklusive bilisterna om att “komma först”… Utmärkt julklappstips.

I Corren stod det om nån ny “krockkudde” för cyklister (som H också länkade till på FB för några dagar sedan, tur det, annars hade jag fattat nada av vad Correns artikel handlade om). Den ska funka som en krockkudde i en bil – om olyckan är framme ska kudden vecklas ut på en tiondels sekund. Outlöst bäres den runt halsen som en krage. Om det är snyggare kanske folk har det på sig mer? …jag tycker väl den ser ganska fånig ut ändå, meeen…

Det finns ganska många (nästan hälften av svenskarna, enligt en undersökning av Trygg-Hansa) som vill att det ska införas en lag på cykelhjälm även för personer över 15 år (idag gäller hjälmtvånget upp till 15 år). I bland annat Finland, Australien och Spanien finns redan sådana lagar, medan Norge anser att en hjälmlag skulle vara skadlig för norrmännens hälsa eftersom man tror att cykelanvändandet skulle minska. Vad tycker ni?

Ett liiitet stick i fingret

Idag har vi labbat för första gången på läkarutbildningen! Skoj :) Jag tyckte aldrig att labbarna på basåret var särskilt kul – de var mest ångestframkallande, eftersom jag sällan förstod vad vi skulle göra. Lärarna där var riktigt dåliga på labbhandledning och gick igenom hela labben i hög fart en timme innan vi skulle göra labben – att förstå saker innan man gör det är inte så lätt. När vi väl stod och labbade brukade det ge sig, men…

Här fick vi labben i steg. Och dessutom bättre utrustning. Pipetter som var riktigt roliga att jobba med och dessutom en labb som i sig var intressant. Jag skrev ju mitt examensarbete om DNA och däribland en hel del om PCR-metoden – och det var den metoden vi nu fick göra (fast vi kollar på annat DNA än man gör i brottsutredningar), så det var riktigt skoj. Några uträkningar på mitten jag först inte var helt med på, men eftersom klassen är underbar hjälps alla åt, så efter ett tog förstod jag det också.

PCR-metoden, som går ut på att kopiera upp en del av DNA:t som man vill kolla på, började för vår del med ett stick i fingret. Eftersom vi labbar två och två fick vi leka läkare/patient med vår partner och desinficera och sticka partnern. Stasa, suga upp en droppe blod i pipett, med mera. Om vi inte ville undersöka vårt eget DNA kunde vi välja att få annat, redan draget blod, men alla valde att testa sitt eget. Roligare så, ju. Och det är definitivt inte sista gången på läk som vi kommer få göra labbar på oss själva… :)

Vi kom bara halvvägs; den andra halvan av labben sker i december, då vi faktiskt kollar DNA:t. Ser fram emot det. Innan dess ska vi hinna med venprovtagning också – lära oss dra blod. Eftersom vi är knasiga börjar vi inte på dockor, utan gör det direkt på varandra. Det ska också bli riktigt kul. Tror jag.

Labbhandledning, pipett och diverse annat :)

Prover. Mitt blod upplöst i någon variant av vatten :)

På torsdag är det dags för första vårdcentralsstrimman. 13-17 ska vi vara på vårdcentral. Eftersom vi ska en bit bort har vi räknat ut att det blir billigare att hyra bil. Så det gör vi nu. En bil hyres och en annan är ägd av en av tjejerna i gruppen, och totalkostnaden för detta bör understiga kostnaden för kollektivtrafik ganska rejält, och dessutom dra ner vår transporttid med ett par timmar. Om det funkar blir det nog lösningen för de nästkommande fyra terminerna vi ska ha vårdcentralsstrimman.

Basgruppen idag var riktigt bra. Mycket bra diskussion om DNA-replikation och -reparation, om stamceller och FISH-teknik. Och annat. Har nu massor att göra till på fredag, vilket innebär att morgondagen nog får spenderas på biblioteket för att hinna med. En stor del av torsdagen går ju trots allt bort.

What if?

Tänker mycket ‘what if’ just nu. Inte för att jag väl egentligen längtar bort något särskilt, men för att jag inser att det är så mycket som beror på så små saker. I fanfic är det ‘what if’-scenarion som bygger upp helt nya världar.

En skada. Om den inte hade hänt, den skada som la grunden för så mycket. Var hade jag varit då?

Ett bröllop. Ett år tidigare, hur annorlunda hade saker blivit då?

Födseln av ett barn för drygt tjugo år sedan – några timmar senare. Det är den absolut minsta ‘what if’-ändringen som jag kan tänka mig, som hade gett enorma konsekvenser i mitt liv. Att han fötts några timmar senare. Det hade blivit så otroligt annorlunda för mig. Inte för att jag hade vetat det om han hade fötts senare, men så är det ju med what if. Man vet ju inte hur det hade sett ut då. Bättre? Sämre? För vem då?

Det är lite som Benthams utilitarism, som också är oanvändbar av den anledningen. Enligt honom ska vi vid varje tillfälle välja det som ger mest lycka. Men mest lycka för vem? I vilket perspektiv? Om en femtonåring blir gravid efter en våldtäkt kanske lyckan blir större på kort sikt av att hon får göra abort – men om hon inte gör det kanske det visar sig att hennes barn är den som hittar botemedlet till cancer, vilket gör att miljontals människor får fortsätta leva istället för att dö – alltså mer lycka för dem, i en möjlig framtid.

På samma sätt blir ‘what if’-scenarion omöjliga att överskåda. Minsta ändring kan leda till oanade konsekvenser. Och kanske blir det också lite charmen med att tänka på dem. Försöka föreställa sig världen, hur ens eget liv sett ut efter en liten ändring.

Och sen får vi gå tillbaka till våra riktiga liv och hantera dem.

Läsande av alla slag

Har väldigt svårt att skriva om nu.

En del saker jag vill skriva om men som får hållas till dagboken, för oavsett att jag kan vara ärlig så är det privat. Alla ska inte veta allting alltid, det är ohälsosamt.

Andra saker kanske jag borde skriva om, men jag bara känner inte för det.

Läser cellbiologi just nu. Telomerer, kromatider, homolog rekombinering, depurination… Kopiering och reparation av DNA. Det är väldigt spännande och när jag läser det inser jag att jag plötsligt kommit till punkten där jag läser det mer avancerade om det, för på en miljon ställen i boken skriver författarna, “Det här är inte väl utforskat; mer forskning görs/krävs.” Så låter det inte när man läser på gymnasienivå – man kommer inte djupt nog ner i celldelningen. Nu gör vi plötsligt det. Samtidigt är The Essential Cell inte extremt djupgående. Bra bok.

Läser “The Picture of Dorian Gray” samtidigt, den bok vi valde på litteraturstrimman. Den är riktigt bra, som väntat. K har pratat om den boken många gånger i väldigt varma ordalag. Jag läste “Spöket på Kanterville” för ett tag sedan, även den bra. “Dorian Grays porträtt” innehåller så otroligt många citeringsvärda passager att det är helt löjligt. Lord Henry har utläggningar som är både underhållande och groteska i sin arrogans.

He is some brainless, beautiful creature, who should always be here in winter when we have no flowers to look at, and always here in summer when we want something to chill our intelligence.

Lord Henry, innan han möter Dorian Gray för första gången

Young men want to be faithful, and are not; old men want to be faithless, and cannot.

Lord Henry om otrohet

My dear boy, no woman is a genius. Women are a decorative sex. They never have anything to say, but they say it charmingly. Women represent the triumph of matter over mid, just as men represent the triumph of mind over morals.

Lord Henrys syn på kvinnor…

…bland många andra briljanta uttalanden. Oscar Wilde är fantastisk. Jag är halvvägs genom boken och ser fram emot resten. Sen ska väl sägas att den läser som slash fic. Beskrivningarna av Dorian Gray, gjorda av både Lord Henry och Basil Hallward (framför allt den senare) är mer än lovligt homoerotiska (“As long as I live, the personality of Dorian Gray will dominate me. You can’t feel what I feel,” är bara ett av många, många uttalanden Hallward gör), vilket kanske inte är så märkligt med tanke på författarens läggning. Kvinnorna, å andra sidan, är mest bara korkade.

Eftersom jag lånade en “The Complete Works“-bok kan jag dessutom fortsätta läsa hans andra berättelser sedan, om tiden medger.

Annars tänkte jag läsa någon av Jodi Picoults böcker. Hennes “Allt för min syster” blev nyligen film och vi såg den igår när vi hade tjejkväll. Bra film, med många aktuella etiska konflikter, även om jag velat se den utan Cameron Diaz i rollen som modern. Hon tar för mycket plats. Jag lånade Picoults “19 minutes” på biblioteket; den är näst på läslistan.

Mycket läsning är det just nu. Pausade med ett apkorkat avsnitt av Smallville tidigare, men nu ska jag läsa om de kapitel vi hade till förra basgruppsmötet. Tidningen idag sa att det är sju veckor till den 22 december då det åter går mot ljusare tider, vilket gör mig något skräckslagen – inte för att jag inte trivs med ljusare tider, det gör jag onekligen, men för att det innebär att jag har sju veckor tills jag ska kunna allt möjligt vi inte har en aning om just nu.

Å andra sidan betyder det också sju veckor till sooolen!

Pic spam: Frackinvigningen

Bildinlägg, med bilder snodda av folk på FB från frackinvigningen :)

Med MedSex när vi skulle lära oss hur man blir av med ett hemdraget ragg, dagen efter.

Jag i M:s knä, och E i bakgrunden. Där var inte så många sittplatser.

Limbo

Limbo! Lite orättvist när vissa är två tvärhänder höga... :p

...som sagt...

Kommer kanske fler, beror på folk på FB :)