Tag Archives: Höst 2010

Titel… meh. Fredagkväll!

Första veckan på T1:B är till ända. Typ. Det är ju inte utan att det blir en del plugg i helgen. För närvarande minns jag inte om vad… jo förresten, DNA-replikation. Och FISH-teknik, som inte har det minsta med fisk att göra. Och telomerer. Återkommer med vad det är.

Igår hade vi frackinvigning. Bilder kommer i ett annat inlägg, för det inlägget kommer jag ju låsa. Men det var ganska roligt. MedSex med upptåg som alltid, limbo där vissa var fascinerande böjliga, och gott om fulvin, som alltid vid studentska tillställningar på HU. Efteråt var det kravall, men med tanke på att vi började klockan åtta imorse gav jag upp vid tio tillsammans med K och E, och cyklade hem istället till en väldigt lockande säng. Inte förvånande var det halvklass, max, på föreläsningen imorse. Men kravallen ska ha varit väldigt rolig. För min del säger jag: det kommer flera.

Efter sista föreläsningen idag hade vi återkoppling om vår nollning – samt början till den nollning vi ska fixa till våren. Två ansvariga Superfaddrar valdes ut och med det har planeringen börjat. We gonna rule nollning *s*

Nu sitter jag här och övar mig i att trivas med att vara själv. Med ungsbakad lax med pesto, parmesan och soltorkad tomat, samt grönsaker och couscous går det riktigt bra. Och Ben ‘n’ Jerry’s Cookie Dough Icecream. Och roliga människor på FB och msn. Och mail. Och min generella sinnesstämning.

För att avsluta detta halvsena fredagkvällsinlägg tänkte jag göra några shoutouts. Jag har seriöst fantastiska människor omkring mig (omkring kanske är ett relativt ord, men ni är i mitt hjärta). So, here goes a list. I alfabetisk ordning, bara för att jag inte kan sätta er i någon annan vettig ordning. Ni är en hög coola, snälla, roliga och underbara människor :)

A1 – vi har bara träffats en gång, men du är så stöttande och snäll och lyssnar och är alldeles underbar. Dessutom full av råd.

A2 – att vi börjar snacka är helt osannolikt med tanke på vem din bror är, men… du är smart och cool på alla möjliga sätt och det är sånna människor jag gillar att ha omkring mig :)

E1 – som erbjuder mig att komma till Stockholm för r’n’r med godis och tjejfilm. Will take you up on your offer. Och sorry att jag inte hjälper dig flytta den här gången :)

E2 – lugn och vettig och ungefär lika ointresserad som jag av hysteriskt festande. Känns bra att vi är två.

H1 – det finns ingen roligare människa i mitt liv just nu. Våra diskussioner light up my day, alldeles oavsett vad de handlar om. Ska lyckas dra hit dig, så är det bara.

H2 – njut du av San Diego. Det är trevligt att prata när du har tid ;p

K1 – trials and tribulations, men du håller en alldeles särskild plats i mitt hjärta alldeles oavsett vad som händer. Du kan skoja bort det mesta, men du vet ju att det är precis det jag behöver, så…

K2 – tror att jag kan allt om smink och studieteknik och du lär inse att jag inte kan allt om något av det, men det känns inte som att det spelar någon roll. Vi har roligt ihop :)

K3 – som skickar sms och chattar med mig och alltid vill få mig på gott humör, det är guld värt.

M1 – tack för långa telefonsamtal i nattens mörker när vi borde ha gått och lagt oss. Det enda sorgliga är att vi lär känna varandra nu, flera år efter att vi gick en utbildning ihop… men bättre sent än aldrig, och goda ting kommer till de som väntar, eller hur?

M2 – som skickade sms mitt på ljusan eftermiddag och erbjöd stöttande. Som är jättetrevlig på alla sätt och som jag förhoppningsvis lär känna betydligt bättre med tiden.

Varför heter alla namn som börjar på samma bokstav? Fånigheter.

Och sen har vi mamma och pappa, min konstanta koppling till verkligheten och alltid fulla av omtanke.

Och en anonym ros-skickare som håller på att driva mig till lite lätt vansinne. Har frågat de jag kan tänka mig (eller ja, de flesta i alla fall), men eftersom det är så osannolikt att någon alls skulle skicka blommor till mig att jag inte riktigt kan komma på vem som ligger bakom det. Med tanke på kortet känner du mig antingen väldigt väl, eller hade tur när du skrev kortet. Känns som det förra.

Rosor

Idag har varit mycket bättre. En väldigt trevlig förmiddag med het diskussion om random roligheter (det började seriöst med ‘borde lätta droger legaliseras’ och gick senare över till pajkastning angående vilket som var bäst – PA-programmet eller läkarprogrammet, och då i förlängningen samhällsvetare (flum!) eller naturvetare (inte flum!)).

Var i skolan för fullständigt meningslös “genomgång” av Clinicum på vilken vi fick veta att de gröna skyltarna med vita gubbar betyder nödutgång, samt att vi behöver ha skyddsrock och ibland handskar och glasögon på oss när vi labbar.

Gick därefter och kollade om jag kunde få ett passerkort med chip. Hittills har jag när jag gått till expeditionen för att få passerkort mötts av dels, “Nej, vi har inga kort alls – det beställdes alldeles för få,” (för de i ledningen har ju ingen aaaning om hur många personer som antas till utbildningarna, nej, inte alls), och dels, “Ja, du kan få ett, men de är utan chip, för det är vad vi fått levererat.” Utan chip kommer jag inte in i salar som kräver chip. Men det fick jag i alla fall då, förra gången jag var där. Idag gick jag som sagt dit igen – och kom därifrån med ett tillfälligt passerkort med chip, men som inte är med bild, utan helt vitt. Så nu får jag ha två kort – ett LiU-kort med bild och namn och sånt, och ett blankt kort med chip. Whoo. För jag har ju inte nog med kort i plånboken…

Tränade. Duktig jag.

Men sen kom jag hem…!

Och jag tappade hakan och spärrade upp ögonen och… men… där var blommor. Blommor! Interflora-paket nedstoppat i min tidningslåda.

Blommor. Till mig. Det var adresserat och allt.

Det var fyra rödorangegulspräckliga rosor som doftar så gott.

Rosspråket minns jag ganska väl – rött är kärlek, gult är vänskap (förr avundsjuka). Orange…

Passionate desire, pure enthusiasm and fascination; An excellent choice for a new relationship that you wish to pursue further. It can nevertheless also be referring to a new business partnership.

Meaning of roses

Jag har inte en aning om vem som skickat dem. Har en kort lista av människor jag kan tänka mig skickat dem, men det hela förefaller så osannolikt – men så är det osannolikt bara rakt av faktumet att jag skulle få blommor.

Men jag är så glad :)

Rosor 1

Mina rosor. Mine! (Och katternas, tydligen. De gillade de långa stråna)

Rosor 2

Rosorna igen. För att jag tycker om dem. Och den som skickade dem.

Apoptos

I cellernas underbara pyttelilla värld finns det vi kallar apoptos. Apoptos är när cellen begår självmord. Detta sker då den inte får någon feedback från världen utanför cellen. För att cellen ska överleva krävs det överlevnadsfaktorer: signaler från andra celler som binds till receptorer på cellytan och som gör att cellen “känner sig behövd” och därmed fortsätter leva och arbeta. Om överlevnadsfaktorerna saknas sker programmerad celldöd. (Enkelt förklarat, menmen).

Nu lär väl det här bli lite åt det morbida hållet och tolka inte det här fel, men…

Är vi människor inte lite som de celler vi är uppbyggda av? Inte så drastiskt att vi allihopa begår självmord så snart vi inte känner oss behövda, men visst påverkar det oss. Vi behöver signaler från andra som gör att vi vill fortsätta – och när vi fått dem är det inga större problem att kunna fortsätta arbeta på egen hand. Då klarar vi oss så länge vi får fortsatt näring och sånt.

Bara en tanke.

Apoptos är dock mer praktiskt än när vi människor begår självmord. Apoptos är gjort för att inte skada cellerna runt omkring. Det är bara… nedbrytning. Tyst och lugnt. Självmord är ju definitivt inte samma sak. Det skadar och sårar alla som håller den personen kär, och det är förmodligen många fler än den personen egentligen tror som bryr sig. Det är inte det minsta tyst och lugnt. Än idag tänker jag på den min vän som tog sitt liv för ett antal år sedan. Än idag saknar jag honom.

Naturvetenskap är spännande. Mycket mer spännande än jag någonsin fann juridik. Femtio sidor om cellcykeln är så väldigt mycket lättare att ta sig igenom än tjugo sidor skatterätt. (Jag förstår varför folk tycker att juridik är roligt och fascinerande, ska väl tilläggas – jag tycker bara inte att det är kul).

Tack.

Egentligen ett privat inlägg, men eftersom det innehåller ett tack till alla er som bryr er får det vara publikt ändå.

Okej, så… mår väl inte särskilt bra just nu. Underdrift egentligen.

Men det är skönt att inse att jag faktiskt inte är ensam, trots att det känns så mest hela tiden just nu. Att veta att det finns folk som bryr sig.

Just nu vet jag inte alls varför jag flyttade. Det tog mig år att bygga upp den sociala krets jag levde i i Malmö, så varför jag inbillade mig att jag skulle kunna bygga upp samma sak på annat håll innan jag förföll i mörker vet jag inte. Allra minst när hösten tränger på och det mest bara är grått hela tiden.

Jag vet inte hur det kommer gå och vet inte vad jag kommer göra. Just nu känns det mest lockande att gå kvar här tills jag kan byta till Lund och flytta hem igen, för sex år här känns oändligt. Det är en fungerande plan, eftersom jag förhoppningsvis vid det laget (det är absolut tidigast till termin tre jag möjligen skulle kunna byta, om jag har mycket tur (och då lär jag få gå om en del, men det är ett problem jag tar då)) har vant mig vid att bo här och skaffat ett liv jag faktiskt inte vill lämna.

Oavsett vilket, tack till er som hör av er och vill hjälpa. Det är upp till mig själv att hjälpa mig, men era tankar och närvaro är en bit på vägen.

Läkarfrack!

I Linköping finns det som kallas Kravaller. Det är “Krav på overaller”. Overaller är normalt just det: overaller. Oftast nedvikta så att man knyter överdelen om midjan och har nån tröja. Sjuksköterskor och några andra har hängslebyxor istället. Alla har i varsin färg, LiTH med ett komplicerat system av band och mönster för vart och en av kurserna/inriktningarna som finns på universitetet.

Eftersom vi på läk är väääldigt speciella (*snort*) ska vi istället ha “läkarfrack” och OP-ställ. Läkarfrack är en läkarrock omsydd till frack. Man får välja själv vad man vill ha för färg på slagen och får pynta den i övrigt som man vill, förutom i rött/guld (för det är MedSex färger) och Fadderist-grönt.

Idag fick jag mitt OP-ställ (tack A) och min frack blev färdig för några veckor sedan, så här är bilder på hela min utstyrsel. På torsdag är det frackinvigning. Innan vi får gå på kravall klädda i våra läkarfrackar måste rockarna nämligen godkännas och få en stämpel på sig att de är okej :)

Eftersom jag har en favoritfärg blev det givetvis den på slagen: rosa!

Läkarrock

Min nya läkarfrack :)

Baksidan, medlem i MF (Medicinska Föreningen) givetvis...

OP-ställ. Löjligt bekvämt att gå omkring i, måste sägas.

Vad gör en bra föreläsare?

Är nyss hemkommen från en riktigt bra föreläsning.

En stor del av läkarprogrammet är att kunna samtala med en patient. Därför börjar vi på Hälsouniversitetet med träning i samtalskonst redan på termin 1, genom det som kallas Strimman. Det är en placering på vårdcentral en eftermiddag varannan vecka, där vi övar oss i att prata med patienter utan att det ställs några särskilda krav på oss. Vi ska givetvis lära oss få fram det som är relevant och få patienten att känna sig trygg och omhändertagen, men vi har, under de första fyra terminerna, inga krav på oss om att ställa diagnos.

Idag hade vi en föreläsning på ämnet samtalsmetodik. Föreläsningen var grymt bra, vilket jag sa till föreläsaren efteråt. Varpå hon frågade mig vad det var som var bra – och det fick mig att fundera: vad som gör en bra föreläsning? För jag hade inget bra svar till henne, inget konkret, exakt vad som varit bra.

Jag har gått på många föreläsningar under min tid på universitetet. Många, många, många föreläsningar (någonstans runt 2 500 timmar kanske?). Många, många, många föreläsningar.

Dagens föreläsare brinner för sitt ämne. Hon är allmänläkare och har arbetat deltid som föreläsare i samtalskonst i tio år och hon tycker uppenbarligen att det är otroligt roligt och givande. Men jag har haft lärare förr som har brunnit för sina ämnen, men som ändå är dåliga föreläsare. Föreläsare som älskar sina ämnen riskerar nämligen att trilla ner i dålig-hålen av ett par anledningar:

Dels om de lägger föreläsningen på en alldeles för hög nivå. De själva vet ju vad de pratar om och har läst varenda sida av facklitteratur som rör ämnet – och när de sedan står inför elever använder de ord och uttryck som eleverna aldrig hört förr, vilket gör föreläsningen obegriplig.

Dels om de pratar väldigt fort. Denna punkt binder ihop med punkt ett – de vet ju vad de pratar om. Och om de nu tar upp sådant som är grundläggande är risken överhängande att de går alldeles för snabbt igenom det, vilket får till följd att eleverna ändå inte förstår.

Men på det stora hela är ett brinnande intresse något väldigt bra för att skapa en bra föreläsare. Det är helt enkelt enklare att prata på ett roligt sätt om något man tycker om, än att mala på om något man inte finner intressant.

Dagens föreläsare var också konkret. Detta är en punkt som inte alltid går att uppfylla – det beror på ämnet – och det är en punkt som andra elever kanske inte håller med mig om. Men jag gillar när det är konkret. När föreläsningen inte bara blir allmänt hållna teorier, utan binds till verklighetsbaserade exempel. För att kunna svara på frågan om vad som gör ett bra läkar-patient-samtal fick vi se två sketcher, som föreläsaren spelade upp, med en av mina kursare i rollen som patient och hon själv som läkare. Det ena samtalet var ett ‘dåligt’ samtal och det andra ett ‘bra’ samtal. Dessa två sketcher gav mig konkreta exempel på hur ett samtal bör eller inte bör bedrivas, istället för att bara vara en massa uppställningar om sådant som ‘det här bör ni ta upp någon gång under samtalet’.

Föreläsaren var också lugn och metodisk, med en tydlig pedagogik. Hon talade tydligt så att man inte behövde koncentrera sig för att höra vad hon sa. Hon berättade vad vi skulle gå igenom, repeterade där det behövdes, och hade till sin hjälp några overhead-bilder – men inte särskilt många. Många lärare går över styr, framför allt då PowerPoint används. När det är PP-presentationer kan de bestå av uppemot 30-40 bilder. Vid något tillfälle hade en föreläsare 65 bilder för en 1,5-timmesföreläsning – det var enbart stressande eftersom läraren vet hur många bilder det är att gå igenom och måste skynda sig för att hinna igenom allt. PowerPoint är alldeles för ofta hämmande, snarare än hjälpande, för såväl elever (som antingen får ut bilderna på förhand och då inte behöver koncentrera sig något särskilt på föreläsningen om allt står att finna där, alternativt inte får ut bilderna innan och då stressar för att skriva ner allting och låter bli att lyssna på läraren) som för lärare (som stressar för att hinna och styrs helt av bilderna).

Jag hoppas att vi även i fortsättningen kommer ha så här bra lärare. Sen ska väl tilläggas att det förmodligen är enklare för mig att tycka att föreläsarna här är bra, med tanke på att jag tycker om ämnena – vilket jag aldrig gjorde på juridiken och därmed mycket sällan fann föreläsarna där bra (minns dock en lärare från internationell rätt på termin sex. Han var grym.).

Gymnasiebetyg – ett bra urvalssätt?

H och jag diskuterade antagningssystemet till universitetet förra veckan. Med tanke på att högskoleprovet nyss gjorts (första gången på 1,5 år då jag inte skrev det, yay!) och ansökningstiden för vårterminen nyligen gick ut känns det som ett aktuellt ämne.

Först och främst kan jag ju konstatera att – och detta tror jag inte att H och jag pratade om – högskoleprovet och gymnasiesnitt på inget sätt överensstämmer. Bland de kursare jag har med 22,5 från gymnasiet (20,0 kan ju numera ökas med meritpoäng upp till 22,5, vilket är varför yngre elever premieras i det nya systemet – de har kunnat planera sina studier för att få dessa meritpoäng) är det ytterst få som samtidigt klarar av att få särskilt bra på högskoleprovet. Med “särskilt bra” kan man väl räkna från 1,6 eller 1,7 och uppåt (givetvis bara min egen uppfattning). Detta gör att man “bara” behöver runt 1,4 för att med 22,5 från gymnasiet komma in på läkarlinjen (högskoleprovet används istället för lottning då man väljer vilka med 22,5 som ska komma in). Jämför med 1,8 eller 1,9 för de som enbart söker med högskoleprovet.

Detta är inte särskilt konstigt. Det som testas på högskoleprovet är inte alls samma sak som testas på gymnasiet. Högskoleprovet testar logik (NOG), förståelse av statistik (DTK), svensk och engelsk läsförståelse samt ordkunskap. Svenska och engelska är givetvis ämnen på gymnasiet, men övriga tre delar är det inte. Vad jag minns var inte logik något som stod särskilt högt i kurs på gymnasiet, där det mest gällde att lära sig det läraren sa, alternativt det som stod i boken, och sedan kunna rapa upp det på ett prov. Att förstå statistik berördes möjligen i matematiken, men inte på samma sätt som testas på högskoleprovet. Ordkunskapen bygger på att man har ett stort ordförråd – det får man när man bli äldre.

Högskoleprovet testar också ens förmåga att arbeta under tidspress. Vilket är bra; tentor skrivs med lite för jämna mellanrum med tidspress.

Är högskoleprovet ett bra prov för att testa om folk kommer lyckas på universitetet? Inte en aning. Jag undrar om det finns någon statistik nedgrävd någonstans, som säger hur många som kommer in på sina respektive program på högskoleprovsresultat respektive gymnasiebetyg, som hoppar av/stannar kvar på sina utbildningar. Lyckas någon grupp bättre?

Med den långa utsvävningen kommer jag till den del H och jag pratade om – gymnasiebetygen som grund för urval till universitetet.

En kompis till mig som aldrig gick ut gymnasiet undrade vad som krävdes för att han skulle få börja på universitetet. Således undersökte jag i somras vad kraven är. Kraven är ett fullständigt betyg (2 500 poäng) från gymnasiet, med godkänt i minst 90% av kurserna. Gymnasieprogrammen kommer förändras nästa höst, i och med att bestämmelserna om gymnasiet görs om (det ska ju delas in i yrkesförberedande respektive universitetsförberedande program), men här är det oavsett vilket kraven till universitetet som är det intressanta. För vad har egentligen majoriteten av gymnasiebetyg att göra med högskolestudier?

En person som är fantastisk på matte och fysik men som avskyr gymnastik och biologi söker när hon är färdig till teknisk fysik på universitetet – men sorteras bort, eftersom hennes låga betyg i de ämnen som inte är fysik och matte drar ner hennes snitt, trots att hon valt det naturvetenskapliga programmet. Istället väljs någon som klarade alla ämnen ganska bra ut.

Så blir frågan, hur är alla de ämnen som inte är matte och fysik relevanta? Jag förstår relevansen av svenska och engelska – det är ju bra om studenterna kan läsa kurslitteraturen – men varför ska en person som söker fysik behöva konkurrera med de betyg hon har i ämnen som är irrelevanta, såsom gymnastik?

Detsamma gäller för ett antal andra utbildningar och kurser. Varför ska elever tas in på hur breda de var i gymnasiet, när universitetsutbildningarna i många fall är väldigt smala? Varför ska elever tas in på hur väl de kan saker som är helt irrelevanta för den utbildning de väljer?

Som tur är finns ju högskoleprovet – förhoppningsvis är det en räddning för alla de som inte var extremt bra i alla ämnen på gymnasiet. I framtiden kan man kanske hoppas på en mindre rigid uppfattning om att alla ska mätas på vilken bredd deras kunskap har.

Set me free

Jag drömde i natt. Tänk vad drömmar kan säga, vad de kan berätta för ens medvetna från djupet av det undermedvetna.

Ord som aldrig kommer sägas, men min reaktion till dem. Att få testa en scen, en verklighet, utan att det faktiskt sker på riktigt.

Jag har en drömtydningsbok eller två (intresserad av det nån gång i tidiga tonåren), men här behövs inga tolkar. Här var det rättframt, verklighetstroget. Inga konstiga färger eller människor i underliga roller som de inte alls ska ha. Här var det han och jag. I månader har jag drömt om oss men aldrig har jag reagerat som jag gjorde i natt.

Mina egna ord gör mig fri. Mina egna ord till honom.

Det blev aldrig något avslut. Kanske vill jag själv skapa ett. I så fall kan jag bara tacka mitt eget undermedvetna.

Ärlighet varar…

Ärlighet varar längst.

Jag VET. Men inte är det enklare för det. Fråga… de flesta. Vem av er håller er helt till sanningen? När ‘ärlighet’ dessutom inte bara är att inte ljuga, utan även att bara hålla tillbaka sanningen och inte säga något alls.

Det är så mycket enklare. Så mycket säkrare. Så mycket mindre risk för stor skada.

Men samtidigt vet jag att ni har rätt. Ärlighet varar längst. Att gå och fundera ger ingenting. I slutändan måste man höra vad den andra människan har att säga.

En kompis jag snackade med för någon dag sedan sa att hon behöver människor omkring sig då och då, för annars bara tänker man. Jag är likadan. Och tankar är bra – till en början. Men sen så blir det till slut för mycket tankar som blir som snåriga labyrinter och sen hittar man plötsligt inte ut igen. Då behövs en annan människa som fungerar som Ariadne med gyllene tråd som gör att man hittar ut igen.

Rastlösheten gror. Blodet rusar, händerna darrar. Det är tur att jag har något att göra ikväll.

Yes woman

Efter insistens från en vän såg jag ikväll filmen Yes Man. Jag förväntade mig något av en sedvanlig Jim Carrey-film (aka gummiansikte till max), och visst fick jag det i doser – men samtidigt fick jag också serverat en väldigt tänkvärd film.

Filmen går ut på att Carl är en urbota tråkig människa som av rädsla för allt säger automatiskt nej till alla förslag och förfrågningar som kommer hans väg. Detta tills han går på ett seminarium och får order om att han från och med nu ska säga ja till allt istället. Vilket han också gör och givetvis öppnar sig världen för honom. Livet.

I verkligheten skulle alla fina smådelar givetvis inte vävas ihop så fint som det görs i filmen. Om man skulle börja säga ja till allt skulle man kanske inte träffa sitt livs kärlek första kvällen och man skulle inte kunna kalla in gentjänster riktigt så praktiskt som kan göras i en film. Men samtidigt… Vilken värld det hade öppnat. Sluta säga nej till saker.

En annan kompis frågade mig för ett tag sedan vad jag trodde att ett jato skulle ha för konsekvenser för politiken i världen. Istället för ett veto, där man säger nej till idéer så skulle jatot funka så att man lägger fram en idé, ger det en viss tidsram, och om ingen kommit på något bättre under den perioden så genomför man den idé jatot handlade om. Vilket är lite samma sak som Yes Man, fast i världsformat istället.

Vi lever i en värld där nej är det ständiga modeordet. Tror jag. Jag funderar på mitt föregående inlägg om awesome-killar – kanske är poängen med dem att de säger ja. De vågar. De slänger sig ut i det okända och gör nya saker och det gör dem intressanta, vilket innebär att de tar för givet att de är intressanta. Medan jag säger nej, för det är tryggt.

Jag flyttade ur min trygghet när jag lämnade Malmö. Jag försöker kasta mig ut i det okända mer eller mindre varje dag nu, för jag vet om att annars kommer jag sitta här, gammal och grå, i min lägenhet utan människor att umgås med för jag har aldrig gett dem chansen. Idag kastade jag mig ut mer än vanligt. Skrämmande är bara förnamnet.

I början av sommaren började en person lära mig konceptet att alla människor är intressanta. Jag försöker än idag ta det till mig. Och jag inser att de människor som jag ser som awesome-människor (awesome-killar, för det är fanimig bara killar) har det synsättet. “Människor är det bästa som finns,” skrev en av dem. “Man kan lära sig något av alla,” sa en annan. “Barn lär sig att vara försiktiga genom att skada sig, inte genom att intala sig att någon kanske kan göra ont. Varför ska ditt tillvägagångssätt vara annorlunda?” sa en tredje.

Kanske är den enkla utgångspunkten att för att få en annan människa att uppleva en själv som intressant så måste man själv uppleva att den andre är intressant. Att den andre kan lära en något, ge en något, utveckla någon del av en själv (om än bara, som en av ovanstående herrar sa till mig då jag frågade vad i helskotta jag kunde lära mig av en mycket irriterande besserwisser i somras, “Du kan lära dig hur du inte ska bete dig.” Se där.). Och kanske är en bra början att börja säga ja. Till en del saker åtminstone.