Tag Archives: Höst 2010

Att flytta

Igår började jag diskutera grejen att flytta med en kompis. Vilket fick mig att börja fundera på hur det har varit att flytta.

Jag har nu bott här i en månad. Ganska exakt; jag flyttade in den 22 augusti, även om det var betydligt mer en kaosartad röra än det var ett hem då. Min första hela dag som Linköpingsbo var den 23 augusti, och det var också den första kvällen då jag gick och la mig utan att känna en enda människa i staden (natten innan sov ju K och J i övernattningslägenheten på första våningen).

Så, en månad in, hur känns det att ha flyttat?

Det känns… rätt.

Innan jag flyttade var jag nervös. Jag var tudelad över hela grejen – den ena delen en febrig längtan efter nytt, efter att träffa nya människor och få vara en annan person än den som alla redan känner mig som, och den andra delen fullt utvecklad panik och rädsla över att lämna allt det jag kände, som var tryggt och alltid likadant.

Jag hade det bra i Malmö. Det var lugnt och tryggt, med föräldrar på cykel- eller till och med gångavstånd, lillebror tre dörrar bort, och alla vänner och all träning nära och bra. Jag visste allt i mitt liv; jag visste hur folk skulle reagera innan jag agerat. Jag visste att några av de relationer jag hade var mer eller mindre ohälsosamma och att det var lite väl täta kontakter mellan alla människor jag umgicks med. Alla visste allt om alla.

Dessutom hade jag redan spenderat dryga fem år i Lund och jag ville verkligen inte fortsätta där. Visst, det hade varit nya människor, men det hade fortfarande varit Lund. Jag hade fått pendla – för till Lund flyttar jag aldrig – och det hade lett till samma situation som med juridiken, att jag alltid skulle hinna med ett tåg och tänka på pendeltider, istället för att kunna gå och ta en lunch och delta i kvällsaktiviteter. Jag orkade aldrig det när det var på så pass långt avstånd. Det var den främsta anledningen till att jag bestämde mig för att när jag flyttade skulle jag bo väldigt, väldigt nära skolan. Trilla-avstånd, kallar jag det. Ett sådant avstånd som innebär att även om jag försover mig till tio minuter innan föreläsningsstart så kommer jag hinna trilla till skolan.

Men även om jag visste att jag behövde komma bort är det svårt att göra det i realiteten. Att bryta upp från alla invanda mönster, från alla människor man älskar.

Jag har märkt sedan jag kommit hit att jag knappt klarar av ju-jutsun för närvarande. Det är helt enkelt för jobbigt att vara på en plats och köra en sport där jag i nästan tio år alltid vetat vilka människor som väntat mig, och känt dem utan och innan i stor utsträckning, och nu helt plötsligt inte känna någon alls. När man står i en plats i livet där man inte känner någon i skolan, eller på fritiden, så orkar jag inte med denna diskrepans i min verklighet. Jag var dock där igår; det var trevligt.

På det hela taget har det varit väldigt befriande att flytta. Spread my wings to fly, eller något. Få känna mig att jag klarar mig helt på egen hand, även när världen omkring mig ändras. Det ger en stor känsla av frihet. Och – utan att det här skall bli någon sorts flytt-propaganda – alla borde göra det någon gång.

Svart-vita och gråa personligheter

Psycho analyzing is fun.

I alla fall när man visar sig ha ganska rätt om ganska mycket. Bland mina vänner har jag ett par som är extremt svåra för mig att förstå och ett par som är så otroligt enkla. När jag tänker efter är det mycket möjligt att de som jag finner är enkla att förstå är de som är mest lika mig.

Har under det senaste året kommit fram till att jag är en ganska enkel människa. Jag kan vara ganska jobbig och ha humörsvängningar som få, vara långsint och socialt inkapabel när jag inte vill, men… jag är enkel. Tyck om mig så tycker jag om dig. Älska mig så älskar jag dig tillbaka. Var elak mot mig så kommer jag vara elak tillbaka. Gör illa de jag håller som nära och kära så kommer jag göra ditt liv till ett helvete.

Jag är givetvis också en människa med mina fel och brister. Jag gör orätter mot människor ibland när de inte alls förtjänar det och jag är inte alltid så vänlig och trevlig som jag borde vara. Min sarkasm missförstås ibland som sanning och mitt sätt kan verka ovälkomnande.

Men jag är en enkel människa och andra enkla människor är för mig inte det minsta svåra att förstå.

Nu på sistone har jag gett råd/förslag till två personer och båda tog dessa. Det ena var ett ganska stort beslut och givetvis inte baserat endast på mitt förslag, men jag är nöjd med att jag faktiskt hade rätt i att förstå vad den personen egentligen ville. Den andre var missnöjd med sitt eget beteende och jag gav ett förslag på förändring, vilket också faktiskt användes i praktiken. Den ene av dessa är en enkel människa, den andre en som jag (ironiskt nog) inte alls tycker är enkel att förstå.

Kanske tycker alla människor att de är enkla. Eller? Vissa kanske tar stolthet i att vara komplicerade, bara för att de ser “enkelt” som synonymt med tråkigt.

För ett par år sedan gjorde jag en lite indelning av människor i världen i två kategorier: gråa respektive svart-vita. Ingen av dessa är bättre än den andre, uppenbarligen.

Svart-vita människor är sådana som har ett väldigt starkt känsloliv. Då de är glada är de extremt glada, då de är ledsna är det gråt och depression. Varje känsla levs till etthundra procent.

Gråa människor är sådana som aldrig kommer till samma extremer. De kan vara glada och de kan vara ledsna, givetvis, men det blir aldrig så himlastormande på något håll.

Det finns positivt och negativt med båda kategorierna. Inom min familj är jag själv och min far uppenbara svart-vita personligheter medan min bror och mor är gråa. Jag hade på många sätt hellre varit grå, för de behöver inte gå och vara rädda för att om de blir ledsna finns det en risk att en depression går och lurar och bara väntar på att dra ner dem. Samtidigt finns det få saker som är bättre än att vara lycklig så fullt ut som en svart-vit människa kan vara.

Det jag skulle komma till, med syn på sig själv och det där med enkelhet = tråkig var detta: När jag hade denna teori som nyformulerad och färsk förklarade jag den för en kompis. Hon var i mina ögon en typisk grå person – lugn, trygg och harmonisk utan svängningar till höger och vänster  och alltid med ganska dålig förståelse för de perioder då jag mådde riktigt dåligt – men hon när jag var färdig sa hon, “Ja, jag är ju en typisk svart-vit.” Jag tror att det var för att hon missförstod “grå” som tråkig och inte alls ville vara det. För hade jag gett personlighetsbeskrivningen som ovan inbillar jag mig att hon hållit med mig om inom vilken kategori hon föll.

Eller också ser vi oss själva på olika sätt. Beauty is in the eye of the beholder, kanske också kan översättas med att personlighet är för var och en att bestämma? Det jag ser som enkelt ser någon annan som komplicerat, och tvärtom. Det gör ju möten med nya människor väldigt spännande i alla fall. Man kan lära sig något av alla…

Aktiviteter

Tänkte skriva “ny vecka”, men det var det ju igår, inte idag. Tiden försvinner iväg väldigt fort.

Ikväll var det IFMSA informationsmöte. IFMSA är en studentledd organisation som har diverse olika aktiviteter – Kärleksakuten (sexualundervisning för skolungdomar; högstadium och gymnasium), Nallesjukhuset (plåstrar om barns nallar för att få barn att bli mindre rädda för doktorn), B.ALL (Blodigt allvar, arbetar för att värva fler blodgivare), Papperslösas rätt till vård (precis vad det låter som, arbetar både nationellt och i mindre projekt), och några till som jag inte minns just nu.

Jag skrev upp mig på ett par – Kärleksakuten, Nallesjukhuset och B.ALL – som intresserar mig. Inte för att jag vet om jag orkar/hinner vara med i det, men för att jag kanske vill.

Det är mycket jag testar just nu som är sådant jag kanske vill.

Det är ganska tacksamt att veta att man är “fast” på ett ställe under flera år framöver. Det gör att jag inte känner någon större stress över att börja med en massa saker. T1 vill jag helst spendera på att komma in i studierna, hitta i stan, hitta lite vänner här och var… Att springa från aktivitet till aktivitet varje kväll känns inte högst prioriterat. Jag kan lägga på saker efter hand och det jag inte känner att jag vill lägga in i mitt schema den här terminen kan jag ta nästa. Eller T3. Eller T4. Där är liksom rätt många terminer.

Men det är kul att testa och få information om saker. Om ridning, om IFMSA, om kör, om annat. Om sittningar som är inplanerade – en finsittning som kommer i september, den tänker jag gå på framför allt eftersom jag och min nollegrupp blev utvalda att gyckla på den. Vi skrev första låttexten idag. Skall skriva två till. Totalt blir det fyra låtar, eftersom vi också ombetts köra vår version av “Barbie girl” som vi gjorde på tackkvällen för faddrarna och BVC:n. Den blev väldigt populär.

Det är också en bal inplanerad, någon gång i november. Jag vill gärna veta när eftersom jag blivit inbjuden att instruera på bältesläger och vill veta om jag kan säga ja eller inte till den. Bal har jag inte varit på sedan high school i USA, så den är prioriterad.

Massa, massa, massa aktiviteter. Det är skönt att träna själv då, som jag konstaterat tidigare. 40 min crosstrainer när man kan förlora sig i någon TV-serie eller film, och inte behöver tänka det minsta på att vara glad och trevlig eller något annat. Fast jag tänker faktiskt inte så mycket på det annars heller – jag trivs med de flesta jag umgås med nu.

En förhäxad basgrupp

Basgruppen jag går i förefaller vara under en förbannelse. Eller något. Den bestod från början av åtta personer från olika program.

Idag var vi fyra.

Förra veckan, på torsdagen respektive fredagen, hoppade två personer av. Den andre fick vi veta precis innan storgruppsseminariet där vi skulle hålla en presentation, men som jag skrev i fredags blev det okej med lite improvisation.

Nu är en person på semester i en dryg vecka, så hon missar tre tillfällen, och idag var ytterligare en sjuk. Så, fyra. Vår basgruppshandledare såg inte helt nöjd ut över detta faktum, även om vi gör det bästa av situationen. Det går av förklarliga skäl snabbare att arbeta igenom scenarion när man är färre – det är helt enkelt färre personer som skall ha åsikter om allting. Idag när det handlade om etik i allmänhet och dödshjälp i synnerhet var det extra skönt att inte vara åtta personer som skulle debattera det.

Efter basgruppsarbetet satt vi fyra i basgruppen kvar, sans handledare, för att diskutera vårt ämne inför fredagens storgruppsseminarium. Det skall handla om hälsa. Ämne får vi välja själva. Efter en ganska lång diskussion där diverse småtråkiga ämnen föreslogs och kastades bort landade vi till slut på alkohol och dess hälsoeffekter, vilket vi hoppas kan göras som en intressant presentation. I fredags fick vi lite kritik för att vi var för tråkiga (vi hade ingen sketch eller liknande i vår pres, vilket alla andra hade).

Tagit det lugnt under eftermiddagen. Börjat titta på en Blueray-spelare eftersom min DVD-spelare tydligen inte överlevde resan upp; den totalvägrar att spela skivor alls och står bara och burrar. Den andra DVD-spelaren jag har är jag dels oförtjust i eftersom den inte spelar DVD:er från alla regioner och dels eftersom för att få ljud i den måste jag koppla in en massa sladdar till förbannelse och det vill jag inte ha. Tittade på ett antal 2.1-hemmabiosystem – två högtalare istället för fem verkar såå mycket mer lagom. Och en Blueray istället för DVD-spelare är mest eftersom det inte skiljer särskilt mycket i pris och förr eller senare lär även jag övergå till Blueray. Men vi får se. Jag tittar inte på film så mycket att det är hysteriskt viktigt, men det hade varit trevligt att kunna titta på mina DVD:er…

Har kommit igång med lite löpbandsträning nu. Sprang faktiskt ordentligt ungefär 1/3 av tiden jag stod på bandet idag. Resten av tiden gick jag i bra tempo med ganska okej lutning på bandet. Yay me. Samtidigt är det en udda känsla när jag kommer ut från gymmet. Eftersom det ligger smack i mitten av sjukhuset så går jag ju automatiskt genom sjukhuset på ett eller annat sätt för att komma därifrån. Det känns så skumt att komma som nytränad och kärnfrisk, när man ser människor överallt som inte alls är friska. Men det gör mig mest bara mer tacksam över min kropp och min hälsa.

Det där med demokrati

Så blir det väl helt omöjligt att ha en blogg med åsikter om allt möjligt, om man inte har en åsikt om valet igår.

Hela FB, tidningarna, TV och allt annat översvämmas med förskräckelse över att SD tagit sig in i riksdagen. Jag tycker att det är dumt på två sätt – dels för att de får otroligt stor medial uppmärksamhet och dels för att de möjligen får en vågmästarroll, men inte fan kommer de kunna genomföra sitt partiprogram utan att någon kommer stoppa dem. Jag tvivlar starkt på att Sveriges gränser plötsligt kommer stängas. För även om SD fick 5,7% av rösterna så fick Moderaterna 30%. Alliansen totalt 172 mandat av de 349 som finns. (Preliminära siffror, men de borde inte ändras nämnvärt). Det innebär att nej, SD kommer inte plötsligt att kunna springa omkring fritt och driva politik hur de vill.

En kompis, A-M, skrev följande på sin blogg om vad som kan hända i och med SD:s inträde i riksdagen:

Tänk om man får det sämsta från alla läger nu. Höjda skatter, nedrustning av välfärden, främlingsfientlighet, dödsstraff, fler avgifter för företagare och fler utförsäkrade sjuka. *HUGA*

Sverige mot framtiden, Tankar från en showslinka

Och visst kan hon ha rätt. Jag hoppas det verkligen inte. Och skulle det inte också kunna bli en motsatt effekt i vissa fall? Dels för att alla de andra partierna nu faktiskt tvingas konfrontera SD och inte bara kan ignorera dem – vilket uppenbarligen inte fungerat särskilt väl som strategi (duh!) – och dels för att, för att undvika att SD får en vågmästarroll i mängder av frågor, kommer övriga partier kanske tvingas samarbeta mer.

Tänk om man kunde ha en valkampanj nästa gång som inte gick ut på att idiotförklara motståndarna så mycket som möjligt, eller ignorera dem och smutskasta dem (i SD:s fall)? Tänk om det kunde finnas något som en vuxen valkampanj? Där partierna inser och faktiskt konfronterar faktumet att även om de är olika partier med olika ståndpunkter så är de faktiskt överens i en del frågor.

Jag inser att min vision är något av en drömvision. Men varför inte? Med nytt val följer nya möjligheter. Jag hoppas innerligt att SD inte får gehör för majoriteten av sina dumheter (deras syn på kvinno, homosexuella, abort, livstidsstraff, mm, samt deras totala avsaknad av partiprogram i en hel massa frågor…) men det är inte utan att a) invandringspolitiken behöver diskuteras och b) svenska folket har gett sin åsikt. Vi vill tydligen ha dem i riksdagen.

Som sista kommentar är jag nyfiken på vem som röstat på SD. Hela min Facebook är fylld av folk som uttrycker sin avsky för att partiet kommit in i riksdagen, så jag misstänker att de som röstat på SD inte kommer träda fram i någon större utsträckning… FB fylls också av grupper som Sverigedemokraterna ur riksdagen – ja tack. Vilket jag tycker är mer än lovligt idiotiskt. Vi är en DEMOKRATI. Vi röstade DEMOKRATISKT igår och resultatet var att nästan 6% av Sveriges befolkning vill ha SD i riksdagen. Skall vi avfärda dem som oinformerade puckon allihopa? Hur många av alla de som röstade på något annat parti var mer insatt? Hur många av de som inte alls röstade sitter nu och gnäller? Får människor i en “demokrati” bara ha åsikter som stämmer överens med majoriteten?

Rabattkuponger FTW

Mamma borde vara stolt över mig. Rabatter FTW.

Stadium skickade ut ett erbjudande om 30% rabatt på allt man köper på Stadium.com, vilket ju är trevligt. Men jag tycker inte om att köpa saker utan att testa. Igår eftermiddag, när skolan var slut för dagen och jag ändå skulle till stan, gick jag in om Stadium och provade lite kläder (majoriteten av de 3/4-byxor jag använder vid träning börjar bli mer grå än svarta av total urtvättning; det blir så när man tränar mer eller mindre varje dag). Hittade saker jag ville ha… och gick hem och beställde det idag. Dessutom hade nätet fler erbjudanden som gjorde att man fick ännu mer rabatt. För två tröjor som vardera kostat 179 kr i originalpris betalade jag istället 69,50 kr/st…

Mycket trevligt.

Idag har jag varit en effektiv liten arbetsmyra. Sov inte särskilt länge och kunde således gå upp och börja jobba ganska tidigt. Gjorde en del jobb innan frukost. Har fått ett intressant uppdrag där jag ska göra om en bild till en “tusch-känsla”. Bara enkla penseldrag. Började på den i Illustrator och får nu se om kunden är åt det nöjda hållet, eller om jag är helt fel ute. Roligt uppdrag iaf.

Sedan har jag även suttit på biblioteket i 1,5 timme och läst om etik. Fortsatt intresse av dödshjälpsfrågan och eftersom vår basgrupp för närvarande hanterar ett scenario om just dödshjälp är det faktiskt studieaktuellt den här gången. Har anteckningar nog för ett eller två inlägg till här också och det skall bli intressant att höra min basgrupp argumentera om dödshjälp på måndag.

Därefter träning. Gymmet är otroligt lugn och skönt på alla tider som inte är direkt passanknutna eller direkt när många slutar jobba vid 17-tiden. Udda tider som fredag kväll, lördag eftermiddag eller… tja, alla andra tider som inte är de ovanstående, är där nästan inget folk.

Får gå och handla (även där rabattkupong :)) om en liten stund och sedan blir det ytterligare en lugn kväll. Mys.

Knackande på dörrar

Tre veckor i skolan. Fyra veckor som Linköpingsbo. Snart nog kommer jag tappa räkningen – redan idag fick jag fundera på hur länge vi gått i skolan och enda anledningen till att jag fortfarande har koll på hur länge jag bott här är för att jag flyttade upp en vecka innan skolan började.

Tiden flyger förbi. Två veckor med HEL är redan till ända (tack och lov) och vi hade vårt första storgruppsseminarium idag. Drygt tre timmar av presentationer om olika saker som har med lärande att göra – whoopee. Vår grupp var dessutom lite lätt osammanhängande, eftersom vi på två dagar – igår och idag – blivit av med två gruppmedlemmar som bestämt sig för att hoppa av sina respektive utbildningar. Men det gick bra ändå.

Har någon udda förväntning av att det ska knacka på dörren här. Fyra veckor och det har inte knackat på alls. Det är en udda förväntning eftersom det inte är någon som kommer knacka på. Dels är det knappt någon som har koll på vart jag bor (adressen kanske de har, men att hitta hit är en helt annan sak) och än färre som har portkoden, så även om de befunnit sig i Linköping hade de fått ringa för att komma in. Dels för att det är ingen som är i Linköping och av de nya vännerna (läs: kursare) som bor här så är det ingen som kommer komma och knacka på här bara sådär. Och inte heller de vet vad min portkod är.

Men ändå. Hemma i Malmö knackade det på dörren relativt ofta; lillebror som behövde bilnyckeln, kompisar som kom förbi för att gå till stan och fika, föräldrar som skulle hämta eller lämna något.

Här är väldigt tyst.

Ingen som knackar på dörren. Ingen som ringer på telefonen. Förutom Skype med jämna mellanrum; praktiskt att kunna se sina föräldrar trots att de är flera timmar bort.

Tur att jag har katterna. Det konstaterar jag igen och igen. Ja, de hårar ner och får ibland kattspatt mitt i natten så att de väcker mig, men de håller mig sällskap och gosar och myser.

Nu ska jag snart gå och träna. Himlen är både blå och grå och det har växlat mellan strålande sol och ösregn. Vädergudarna kan verkligen inte bestämma sig…

Orbitaler och annat man inte behöver kunna

Klippt mig idag. Tio, femton centimeter. Och betydligt mer än så på sina ställen – jag har snedlugg. Lång sådan, men kort nog att det inte räcker att sätta bakom örat som jag föredrar att kunna göra. Frisören hade klippt resten, tog tag i den främre biten av hår och sa, “Jag tänker klippa snedlugg. Det blir sexigt!” varpå jag mest ryckte på axlarna och tänkte, jaja, det växer ut igen om det inte alls blir bra.

Jag är väldigt nöjd. Bra pris, liten tidsåtgång (en dryg halvtimme) och mycket bra resultat.

Kommer mamma och pappa upp nästa helg, så får mor min äran att färga mitt hår också. Det behövs.

Igår hade vi första föreläsningen på Cellstrimman, vår intro-kurs i cellbiologi. Föreläsaren, en ung tjej som nog inte spenderat överdrivet mycket tid som föreläsare med tanken på hennes tveksamma pedagogik och det generella tempot med vilket hon gick igenom allt, sade precis då hon började, “Det här kommer vara en repetition av det ni läst på gymnasiet.”

Därefter gick hon rakt på och pratade om orbitaler, som vi aldrig pratat om på gymnasiet. När rasten kom stod alla lätt småskrattandes och konstaterade att ingen någonsin läst om orbitaler. Undantaget var en tjej som inte gått på svenskt gymnasium.

Resterande föreläsning var en väldigt, väldigt snabb genomgång av Kemi B från gymnasiet. Bindningar, periodiska systemet, elektronegativitet… Minns det. Tycker om det. Faktiskt.

Skulle träna på Korpen direkt efter föreläsningen (föreläsningen var 16-18, så det var sedvanlig kvällsträning) varpå jag stötte på en av killarna som var Superfadder åt oss. Pratade lite kort och han kunde konstatera att orbitaler definitivt inte är något vi behöver kunna, eller alls stöter på igen. Det är mer en grej för de som är extra intresserade av att förstå placeringen av elektroner runt atomkärnan. Riktigt intresserad är jag inte.

Imorgon är det storseminarium. Vår grupp kommer presentera PBL och vad det innebär. Kan inte påstå att jag ser fram emot att lyssna på presentationer i 3,5 timme om ämnen jag bara knappt intresserar mig av, men måste man så måste man. Förr eller senare (mer exakt i oktober) kommer jag ju till de delar jag faktiskt är intresserad av.

Pratade med en kursare och konstaterade att ingen av oss förstår varför de lägger HEL som det absolut första momentet. Jaja, jättebra med samarbete med de andra linjerna, men… Vi har kommit in på en linje och är riktigt intresserade och motiverade att plugga. Alla kastar sig som gamar över cellbiologin, bara för att den har med det vi verkligen vill läsa att göra. Då sätter de oss att flumma runt med lärande, etik och hälsa? Why? Min motivation försvinner bort och irritationen växer. Hade det inte varit mycket vettigare att ha det efter en halv termin på T2, då anatomin står oss upp i halsen och vi behöver en paus?

Meh. Utvärderingen kommer väl inte vara överväldigande positiv om man säger så.

Hann dessutom med att rösta idag. Väldigt praktiskt – röstade på sjukhuset. Så det kunde fixas utan problem innan jag började med basgruppsmötet imorse. Har därmed gjort vad man bör i en demokrati :)

Motivation, fixa idéer och att trivas

Igår gjorde jag ett halvhjärtat försök att för första gången någonsin argumentera för att någon inte skulle fortsätta plugga. Det kan jag med all säkerhet lova att det har inte hänt förr.

Men jag börjar inse att det handlar inte så mycket om vad man gör – det handlar om att trivas med det man håller på med.

Folk tittar på mig med stora ögon och säger, “Du måste älska att plugga.” Nä, det kan jag inte påstå. Men det är något jag gjort sedan jag var sex år gammal, med undantag för ett halvår mellan gymnasiets slut och påbörjandet av juristutbildningen, så det är ju inte utan att jag är ganska bra på det. Men framför allt är det nu, sedan ett drygt år tillbaka, plugg mot att göra något jag verkligen trivs med. Det blir lättare då.

När jag då föreslår för någon att denne inte bör plugga har det enbart att göra med välmående att göra. Liksom jag i somras föreslog för en annan vän, och också gjorde lite research för att se vad som skulle krävas, att denne skulle börja plugga.

Jag har varit i situationen att jag enbart pluggat för att det är en fix idé. Min fixa idé var att ta en juristexamen. Påbörjar jag på något så avslutar jag det, är devisen efter vilken jag levt och lever stora delar av mitt liv. Men är det särskilt begåvat? Jag tror inte det. Nu drevs min önskan om att ta en juristexamen också av tron på att det nog skulle bli roligare att jobba med (vilket det förmodligen hade blivit) och mot slutet, när jag bestämt att jag ville läsa till läkare, att det är korkat att hoppa av en utbildning 1,5 termin innan avslut, när man gått i nästan fyra år.

Livet är alldeles för kort för att under långa perioder göra saker man vantrivs med. Med detta inte sagt att man aldrig ska göra sådant man finner tråkigt – det bör man göra. Jobba extra under gymnasie- och universitetstiden, till exempel, för att hålla sig själv motiverad med tanken, “Det här vill jag verkligen inte jobba med resten av livet.” Det är så jag ser på min tid som cafébiträde och telefonist, vilka varit mina två stora extrajobb. Inget av det är något jag vill göra resten av livet, och för att få lov att hålla på med sådant jag verkligen så måste jag plugga. Motivation hjälper när plugget, hur intressant det än må vara, överskuggas av en önskan att få göra roligare saker.

Så, sammanfattningsvis: vad ni än gör – se till att trivas med det :)

Fortsatt flum

Jag är rätt säker på att någonstans i antagningsprocessen till läkarprogrammet finns det en selektion på utseende. Det är inte möjligt att ett program får så väldigt många väldigt söta tjejer på en och samma utbildning annars. Unga, söta, intelligenta, peppiga. K, you’d have a field day sorting through them.

Igår började Cellstrimman. Det är vår repetitionskurs i cellbiologi. Den är frivillig, men rekommenderas ändå, framför allt för dem som inte kommer direkt från gymnasiet. Jag kommer tekniskt sett direkt från gymnasiet (basåret är ju motsvarande gymnasiet), men jag tycker att den repetition kan vara bra ändå. Man skall vänja sig vid engelsk litteratur, vilket jag inte är främmande efter all psykologi (juridiken var dock nästan uteslutande svensk), och man ska komma ihåg vad kolhydrater är uppbyggt av. Och sånt.

Efter det fullständiga flummet på HEL var det ganska skönt att göra något som kändes lite naturvetenskapligt. Dock var det mest en fråga om att luta sig tillbaka och lyssna på övriga i basgruppen, för ja jefflar vi har A-människor på läk. Inte det minsta oväntat, men ändå. Wow.

Idag blir det grupparbete. Vi skall fortsätta med flummet på HEL och på fredag blir det storgruppspresentation varvid vi skall hålla ett föredrag på någonstans runt 20 min. Föredraget får gärna vara ett skådespel eller något liknande… Cellstrimman skall examineras på samma sätt om ett antal veckor. Ja, det är lite dagisfasoner över det hela. Men det kanske är roligare än att lyssna på vanliga presentationer?