Tag Archives: Höst 2010

14 nya FB-vänner på en dag

Så var nollningen verkligen helt slut och över på alla sätt. Den var väl det igår, egentligen, i och med BVC:n, men idag var det “mysstund och avslutning” med film i Berzeliussalen. Det blev också en titt på de bilder som tagits under nollningen; en del roliga minnen att påminnas om.

Måste säga att det varit en riktigt bra nollning. All heder åt T2:orna som ordnat alltihopa – det har tveklöst tagit mängder med tid och energi i anspråk. Så, ett enormt tack till Superfaddrar, hjälpfaddrar, fejknollor, och givetvis Fadderiet. Har säkert glömt någon. Därför sammanfattar vi det som, Alla T2:or som var involverade. Och eventuellt T3:or, för där var några sådana också.

Jag har varit med på i runda slängar hälften av nollningen (vilket var precis så mycket jag sa i nolleenkäten som skickades in i somras att jag skulle vara med), vilket känts ganska lagom. Jag har säkerligen missat vissa roligheter, men så har jag en gräns för hur social jag orkar vara. Det har varit otroligt skönt att kunna åka hem och sätta sig vid datorn och vara helt ensam, istället för att hela tiden vara omringad av människor. Och dessutom har jag hunnit träna, vilket definitivt är prioriterat, framför allt om man suttit ner hela dagen på föreläsningar och liknande.

Idag har vi kursare, förutom att titta på Avatar (tredje gången, fortfarande bra men hade kunnat klippas lite kortare och jag tycker fortfarande att Bad Guy är lite väl lik Governor Ratcliffe i Disneys Pocahontas och redan Ratcliffe är alldeles för karikatyraktig för att kännas mänsklig – men det är väl inte utan att det påpekats ett antal gånger att hela Avatar är en underbar kombo av just Pocahontas och Fern Gully (den senare en sån där sockersöt barnfilm som jag älskade som liten)) i föreläsningssalen, varit sociala på nätet också. Jag har definitivt aldrig fått så många nya friend requests på en enda dag som jag fått idag. Väldigt roligt. Och då har jag ändå något sorts urvalskriterium om att jag åtminstone skall ha pratat med människan någon gång för att jag skall godkänna denne som vän. Fjorton nya har det blivit.

Bott i Linköping i lite över tre veckor.

Gått på läkarprogrammet i två veckor.

Tvåhundraarton veckor kvar… Typ.

Me still likes. Mamma och pappa konstaterar var och varannan gång vi Skypar att jag bara ler mig igenom hela samtalen. Så jag får nog sägas trivas här alldeles enormt väl.

Adaption

När jag cyklade hem från träningen, likaledes skolan, idag, insåg jag att jag imorgon faktiskt bott här i tre veckor. Och precis som allting så börjar det här sakta men säkert bli vardag.

Människan är förunderligt bra på att adaptera till nya miljöer. Det går löjligt snabbt att komma in i nya rutiner och vanor.

Det skall dock sägas att det bara gäller under vissa förutsättningar, i alla fall för min del. Ghana var ett bevis på att det inte går att vänja sig vid vad som helst hur snabbt som helst. Grundläggande likheter med det gamla livet måste finnas. Det var det som var mest problematiskt med Ghana-vistelsen; där var inga likheter, vare sig grundläggande eller andra.

Men tre veckor här. Det känns på en och samma gång som så mycket längre tid, och så mycket kortare. Jag har hunnit med en hel massa, samtidigt som det mesta jag hunnit med är vardag och då känns det som att jag gjort det under lång tid.

Om jag ser tillbaka så flög nog sommaren förbi snabbare. Det var så lite vardag under sommaren att det liksom hoppade från ett event till nästa (Ghana-bröllop-sommarläger-Stockholm-Linköping-Liseberg-bröllop-flytta). Och när man hoppar innebär det att man skippar vissa saker, så en del dagar försvann i lite lagom med sol, värme, träning och vänner. Tur att man har dagbok så att man minns vad man gjorde alla de där andra dagarna, som inte var utsmyckade på olika sätt.

Ikväll är det tackkväll för superfaddrarna. Några i vår grupp har fixat mat och sånt; vi ska vara hemma hos någon (jag har ännu inte koll på vem, men jag hoppas på att få en adress innan jag ska vara där…) och äta och ha nån aktivitet. Jag valde att gå på biblioteksorientering (bibliotekarie visade oss runt och förklarade saker) och läste sedan i tre timmar. Gillar biblioteket. Alltid gillat bibliotek. Och här är ett heeelt bibliotek med bara medicinlitteratur. Score!

Me likes this place.

Födda och dödda, som mamma brukar säga

Jag är kändis i Ju-Jutsu Nytt, Svenska ju-jutsuförbundets egna lilla tidning. Jag är såå cool, vettu. Tidning läses här (PDF). Har dock för många L i mitt namn. För vi stavar ofta saker med tre av samma konsonant i rad.

Vann också en mugg på Kalasmottagningen i tisdags. Livet är mycket underhållande ibland.

Idag var jag och tränade på Korpen för första gången. Trillade in fem minuter innan ett Core-pass skulle börja, så jag tyckte att jag lika gärna kunde köra det som att ligga och göra magövningar på egen hand. Så, 30 min Core blev det. Inte riktigt som den Core jag är van vid, men samma koncept ändå – mag- och ryggträning. Därefter 30 minuter crosstrainer. Det är så skumt att börja med nya crosstrainers, för olika märken är helt annorlunda att jobba på. Man vänjer sig dock snabbt.

Under förmiddagen hade vi bibliotekskunskap. Det är alltid lagom meningslöst. Man lär sig lite, men det man lär sig hade man kunnat lära sig på en halvtimme istället för två timmar. Och bibliotekarier har en förmåga att vara så otroligt tråkiga.

Nu satt jag här och funderade på vad jag skulle skriva om, och så ger en av mina vänner mig ett uppslag bara sådär. Tänk.

Men om dödsängeln skulle komma och säga “Nu får du valet att aldrig ha fötts eller dö just nu”
skulle jag snarare tycka att just tillfället efter jag valt borde de två vara ganska samma sak
Eventuellt kanske jag påverkat någon/några enstaka människor på något sätt
men för mig är det ju ingen skillnad på att inte födas eller att dö

Vid vidareutveckling menade vännen på att om han hade dött idag så hade hans liv haft lika stor effekt på världen, som om han inte fötts alls. Den syn på sitt eget liv som presenterades var ett liv fullständigt utan mening – eller kanske ännu mer, utan påverkan på andra saker i världen.

Det är svårt att argumentera med någon om huruvida ens liv har påverkat någon/något annat i sådan mån att det hade spelat någon roll om man blivit född eller ej. Om man inte blivit född hade ju andra inte vetat vad de missade. Om Einstein (som vännen tog upp som exempel) inte blivit född så hade vi inte vetat om vilka teorier vi missat från honom – men förr eller senare hade de upptäckts, av någon eller några andra. Om jag själv inte hade blivit född så hade mina föräldrar förmodligen fått ett annat barn istället. Hur avsaknaden av mig, och närvaron av ett annat barn, hade påverkat mina föräldrar har jag ingen aning om. Såvida vi inte besöker ett alternativt universum där detta är verklighet kan vi aldrig veta.

Filosofi är verkligen inte min starka sida. Avskyr när det blir cirklar av tankar och sedan går det bara runt, runt, runt (såsom det tenderar att göra i cirklar).

Däremot kan ju konstateras att om någon faktiskt föds, och sedan dör, så har detta alltid en effekt på världen på ett eller annat sätt. Inte född och död idag är inte utbytbara. Alls.

Back away slooowly…

Och pappa sa, “Men en sak är ju positivt med att inte prata med folk här så mycket – det är ju lättare att släppa dem. Navelsträngen hade ju varit väldigt utdragen annars och då hade det varit svårare att träffa nya människor.”

Visst är det sant.

Inte gör det saken roligare.

För ja jävlar vad man kan ta distans.

Jag är och förblir den typ av människa som, när någon annan tar avstånd från mig, väljer att ta ett lika stort avstånd åt andra hållet. Snabbt dubblas distansen mellan oss. På mellanstadiet eller möjligen början av högstadiet någon gång fick jag höra att jag var “jobbig och efterhängsen” av en klasskamrat. Det har sedan dess hängt med mig (förmodligen inte så mycket för att klasskamraten sa det, som för att jag även vid den åldern tänkte alldeles för mycket och redan hade tänkt de där tankarna om mig själv; självbild är vad man gör det till och klasskamraten bara bekräftade det). Och jag kommer att, förmodligen för all framtid, göra allt och lite till för att aldrig vara jobbig och efterhängsen igen.

Så, you back away, I back away. In the other direction.

Men visst är det nog enklare. Enklare att släppa (men inte alls enkelt för det), enklare att träffa nya människor (men inte alls enkelt för det).

Känns som att saknad av vänner och annat folk börjar bli ett tjatigt tema här. Måste byta tema. Vad ska jag ha för tema? Oooh, fortsättningen på dödshjälp. Den är skriven, faktiskt. Men jag tycker att två inlägg om dagen här är tillräckligt (även där en fråga om att inte bli jobbig och efterhängsen – vill ju inte vara jobbig för er som läser! Tänk vad hjärnan hittar på. Ni är ju här frivilligt. Kan åtminstone inte minnas att jag tvingat hit någon.).

Ja, du bor faktiskt här

Har tagit ytterligare ett poäng i “Ja, du bor faktiskt här”-samlingen. Idag köpte jag gymkort på Korpen, gymmet som finns på sjukhuset. Lagom billigt, lagom nära, bra om än inte lika bra öppettider som Träningsvärket. 6.00-22.00 borde räcka. Möjligen blir det 6.00-20.00, det beror lite på om LiU-studentkortet låter oss komma in på sjukhuset när det låses klockan 20. Menmen. Teknikaliteter. Det är inte så ofta jag går och börjar träna efter 20 ändå.

Kan framför allt träna direkt efter skolan utan problem. Bara ta med skor och nåt träningsplagg.

Andra poäng i “Ja, du bor faktiskt här”-samlingen är adressändring, morgontidning och lånekort på stadsbiblioteket (det sista också fixat idag).

Idag har jag fortsatt min egna trend att skippa föreläsningar. Hade kunnat skippa morgonens föreläsning också, och den jag gick på på eftermiddagen, men lite duktig student får man väl vara. Idag har varit dels beteendevetenskap – lärande och pedagogik och hur PBL fungerar under förmiddagen och (föreläsningen jag skippade) om gruppdynamik – samt… tja, statistik-ish. Hur man kan presentera data på olika sätt, vilket ska användas när vi ska presentera våra förbättringsarbeten i affisch-format. Meh.

Förmiddagsföreläsningen om PBL och lärande var en enda lång reklamfilm om varför Linköpings universitet och Hälsouniversitetet är såå grymma för att de var såå tidiga med att införa PBL som arbetsmetod. Det är lite “we get it, you’re great, get over it”-känsla över det nu. De tjatade om det hela förra veckan och planerar uppenbarligen att fortsätta tjata om det. En äldrestudent kallade HEL för hjärntvätt och jag börjar förstå vad de menar.

I övrigt gäller det att fortsätta lära känna sina kursare. Har träffat en tjej, E, som jag funkar bra ihop med så här långt. Hon har också två katter, tränar mycket och är aningen äldre än övriga kursare (24), så det är trevligt.

Förresten, lillebror min inledde sitt senaste äventyr idag: Ett år i San Diego. Om ni känner honom och är intresserade av att läsa hans blogg om det hela så finns den här.

När Cosmic och Lillebror bestämmer sig för att de ska göra något så händer det… :)

Liv i förändring

Saker förändras. Such is life.

När dagliga konversationer blir till veckor av tystnad.

När “Vi hörs senare ikväll” blir “Vi hörs senare i veckan”.

När en sårad människa väljer vem som skall skuldbeläggas.

Livet förändras. Dagar blir till veckor blir till månader blir till år blir till ett liv. Solnedgång följer soluppgång, den ena aldrig den andra lik.

Man ska leva i nuet. Njuta av det som sker idag, just nu. Inte fokusera på det som hände förra veckan, förra månaden, förra året. Inte längta tillbaka till något som är försvunnet, förgånget, förlorat. Inte heller fokusera på det som – förhoppningsvis – kommer, någon gång i framtiden; imorgon, om ett år, om tio. Jag kanske blir påkörd av en buss imorgon och vilket liv har jag då levt, om jag hela tiden drömt om framtiden istället för att njuta av det som händer nu?

Men jag är människa, med allt vad medvetande och insikt och känslor det innebär. Jag vet att jag inte ska längta efter någon vag framtid eller ljuv minnesbild, inte lägga min glädje i någon annan människas närvaro eller frånvaro – men jag gör det ändå. Inte fullt ut – jag går inte under nu när jag flyttat – men det finns en längtan i mig.

Nuet är konfliktfyllt.

Å ena sidan allt jag njuter fullt ut av – skola och nya vänner och ett umgänge som än så länge, i denna initiala fas, helt saknar drama.

Å andra sidan en längtan tillbaka till sommaren – nära vänner och ett umgänge som jag visste fanns där, om än med mycket drama.

Det ger en obalans där jag kastas fram och tillbaka mellan höjder av lycka och dalar av längtan. Jag kan inte låta bli att längta till den dag då jag har någon att komma hem till, då jag har nära vänner även här. Och så får jag se om jag den dagen kommer längta tillbaka till det enkla som finns i mitt nuvarande nu.

Insecure overachievers

Två dagar in i HEL-kursen har vi redan vid ett otal tillfällen blivit tillsagda att vi inte ska stressa när vi upptäcker att andra basgrupper arbetar annorlunda. PBL går ut på basgruppsarbetet som “navet i hjulet” (som en av böckerna jag läste kallade det) och eftersom detta leds av gruppen självt kommer grupperna inte att arbeta med samma saker samtidigt.

Vår grupp började med vårt första scenario idag och efter basgruppsarbetet kunde vi således gå till biblioteket och börja leta efter information. Jag hade inte suttit med mina böcker i mer än tio minuter innan en kursare kom fram till mig och såg orolig ut.

“Har ni redan börjat leta information?” frågade hon. “Vi har inte ens börjat med vårt scenario, det ska vi inte börja med förrän på torsdag.”

Allt sagt med största oro i rösten.

Det skall ju tilläggas att vi på läkarutbildningen redan flera gånger blivit tillsagda följande: “Vi vet att ni är vana vid att vara bäst i klassen. Det kommer ni inte vara här.” Om inte alla så är i alla fall den stora majoriteten av oss som går på läkarutbildningen A-människor med höga prestationskrav på oss själva. Pappa kallar oss “insecure overachievers”. Vi blir aldrig riktigt nöjda och är alltid oroliga att vi inte lärt oss något som vi kanske borde kunna, och om någon annan kan något tror vi omedelbart att vi missat något.

Så tjejen som kom fram till mig var givetvis orolig att hon missat något. Trots flertalet påpekanden om att vi inte kommer vara på samma plats vid samma tillfälle från och med nu. Vi kommer jobba olika, med olika scenarion.

Det lär väl ta ett litet tag innan folk är med på det.

Det kan dessutom tilläggas att jag ganska roat följer mina kursares chock över litteraturlistan. Listan består av kanske femton böcker, ingen av dem obligatorisk men all rekommenderad (vi har ingen obligatorisk litteratur; PBL går ut på att hitta information på egen hand, så de ger bara rekommendationer). De böcker jag hittills letat upp på biblioteket har inte varit över 200 sidor någon av dem, majoriteten runt 150 sidor. Så lite fint avrundat kanske 2 500 sidor för en halv termin. I det här fallet är det ingen litteratur vi ska kunna utantill i någon större utsträckning – det finns ingen mening med att plugga in den här typen av litteratur om saker som lärande, etik och hälsa eftersom det är en fråga om en kunskap om teman, översikt, en grundkunskap om dessa ämnen. Själv läser jag det mesta översiktligt, vilket ofta innebär att bara ögna igenom kapitlen och läsa sammanfattningarna, för att sedan gå tillbaka och dyka ner djupare i det som jag fann intressant eller väldigt relevant för scenariot.

Det är samma sätt som jag använde när jag pluggade juridik. Vi hade uppemot 5 000 sidor per termin (alltså samma mängd som nu) och det fanns ingen som förväntade sig att vi skulle kunna alltihopa utantill. Däremot ska vi veta hur vi hittar detaljkunskapen när den behövs, och vi ska kunna grunderna – ha stammen och de stora grenarna i kunskapsträdet, för att kvistarna (detaljerna) ska kunna växa ut när det är tid för det.

Idag tog jag mig igenom två av våra böcker på litteraturlistan och tittade igenom en tredje på dryga timmen. Gjorde en mindmap över vad jag läste (färg beror på vilken bok jag hittade informationen i, så att jag kan hålla isär det när det ska presenteras på torsdag).

Min mindmap för vad PBL är.

Flum-HEL

Idag började HEL-kursen. Hälsa-Etik-Lärande.

Och den är precis så flummig som den låter.

Nu har vi visserligen inte hunnit särskilt långt. En dag in i kursen, närmare bestämt. Men… flum! Kursen är till för att vi ska börja samarbeta med de andra inriktningarna på HU, våra framtida kollegor – sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, logopeder samt biomedicinska analytiker och medicinska biologer. Vi ska ju ha ett gott samarbete med dem, givetvis. Det är en väldigt bra tanke. Återstår att se om kursen ger oss verktygen till ett gott samarbete.

Kursen är också till för att vi ska börja vänja oss vid PBL. Vi har blivit indelade i grupper och fått förklarat för oss flera gånger om att alla grupperna kommer att arbeta på olika sätt, så vi ska absolut inte stressa om vi frågar någon kursare och det visar sig att de håller på med något helt annat.

Examinationen kommer vara i samma PBL-format. Vet inte mycket mer än det; de byter examinationsform till den här terminen (tidigare har de haft salstenta).

Vi får väl se…

Idag gick jag efter två 45 min föreläsningar. Tröttnade. Jag har hört den informationen innan – “hur man lyckas med studierna” och “mina rättigheter som student” var de två jag skippade och jag känner inte att jag missade något. En kursare sa nu på eftermiddagen, då vi fortsatte med gruppindelning och diverse annat, att hon önskade att hon också gått.

Jag satte mig och läste Döden är förhandlingsbar, vilket jag tyckte var mycket bättre spenderad tid.

Tänkte gå och träna om en liten stund. Dangraderingsträning. Återstår att se om det krävs att man faktiskt ska gradera för att få vara med samt måste ha en uke, eller om det är okej att bara komma dit och köra teknikerna lite grann.

Pic spam: hall, solnedgångar, katt!

Dags för lite bilder igen.

Eftersom jag är en envis människa som inte alls trivs med motgångar satte jag helt sonika upp hatthyllan i de två hål som redan fanns. Den sitter nu hårt åtskruvad i dem och verkar inte röra sig en millimeter när jag känner på den. Så jag satsar på det så länge. Så får vi se sen. För jag kommer inte in i väggen med borren. Dumvägg.

Målande av hatthylla på vardagsrumsgolvet. Katter hölls utelåsta på balkongen för säkerhets skull.

Hatthyllan Ställ (IKEA, som det mesta annat här :)) fanns bara i björk och svart, och jag ville varken ha björk eller svart, jag ville ha vitt. Så då fick man måla. Köpte lackfärg och målade hela grejen tre gånger. Blev helt okej, även om delar av den var lite svår att måla snyggt. Lackfärg är dock ett rent helvete att få bort – lacknafta FTW, tur att jag hade sånt hemma.

Hatthylla uppe!

Hatthyllan uppe. Bild medvetet taget lite uppåt, för att visa att jag faktiskt lyckades sätta upp lampan i taket trots att det inte går att borra i taket. Silvertejp går verkligen att använda till allt. Gjorde en brygga som jag tejpade fast i den befintliga metallplattan som lampan hänger i. Brygga + krok i taket = lampa som sitter uppe. Man tager vad man haver.

Bättre bild :)

Hatthyllan i användning! Med två skruvar ett par centimeter in i väggen sitter den hårt. Tror det funkar utmärkt, även om jag gärna tar fyra skruvar om tillfälle ges att sätta i fyra skruvar… På golvet syns min kombinerade sittbänk och kattlåda, vilken katterna accepterat utan problem. Den minskar mängden sand i lägenheten ganska drastiskt, så det är väldigt praktiskt.

Har en del snygga solnedgångar :)

Annan solnedgång...

En sista solnedgång :) (for now, anyway)

Katt i handfat

Till slut, en bild av en av mina två pälsklingar. Mina gosungar, det är tur att man har någon att komma hem till. De håller mig sällskap när det blir lite ensamt. Tara fann att handfatet i badrummet var ett alldeles utmärkt ställe att ta en eftermiddagslur på.

Väggfanskap

När mamma och jag var runt och tittade på lägenheter i Linköping för ett halvår sedan tittade vi bland annat på en lägenhet i ett område ungefär en kvarts promenad härifrån. Mysig trea, aningen skum planlösning och hade behövt lite renovering, men trevlig ändå. Men mamma rynkade på näsan. Inte för att det var något fel med placering, storlek, område eller något sådant – utan för att den var byggd vid ungefär samma tid som min förra lägenhet, alltså nån gång på 30-talet. Och på 30-talet stoppade man tydligen in vad man hade till hands i väggarna för att de skulle hålla. Sand. Betong. Puts. Och man hade säkerligen, om man letat lite, hittat tennisbollar och leksaksdelar och en hammare också…

Poängen är att de där väggarna är omöjliga att jobba med. Man vet aldrig vad man stöter på. Börjar man borra i väggarna händer det att man gör ett tio centimeter brett hål för att en handfull sand plötsligt rinner ur väggen, eller också kommer man absolut ingenstans för att man stött på betong.

Så, mamma sa att jag skulle bo i en nyare lägenhet där väggarna var lätthanterliga.

Och det är ju inte utan att väggarna här består av en och samma sak. Det är bara det att de består av BETONG. Från början till slut, förutom ett fåtal innerväggar. Även hallväggen består av betong, märker jag nu när jag försöker borra i den, förmodligen för att den räknas som en yttervägg eftersom den är mot hisschaktet. Och det är helt jeffla omöjligt att ta sig igenom. Efter att ha hängt på slagborren i fem minuter är jag nu en centimeter in i väggen…

Kanske väntar jag till på tisdag med att försöka borra vidare (ska ju trots allt inte bara borra ett hål, utan två) för att jag nog stör grannarna mindre då, eller också sätter jag upp hatthyllefanskapet med bara två skruvar till en början. De förra ägarna har ju redan borrat två hål som sitter perfekt.

Dumma väggar.