Tag Archives: Höst 2010

Resor på tåg

Jag fick vid något tillfälle beskrivet för mig att människor i ens liv – vänner och andra – kommer och går som passagerare på ett tåg. Jag själv är den ende passagerare som är konstant på tåget; jag sitter på det från dess startpunkt till dess slutpunkt. Andra människor hoppar på och av vid en mängd olika stationer – vissa kanske till och med återkommer på en senare station efter att ha hoppat av. Under en period reser vi tillsammans. Pratar. Utvecklas. Älskar.

Just nu är det många som hoppat av tåget.

I am never alone, I’m failing to turn
I will never miss home, I want to get back again
I am never alone, my colors will burn,
never alone, always alone

~ Never alone, always alone, Takida

Om det gör ont så är det faktiskt inte det rena faktum att de inte vill resa med mig längre, utan att deras syn på vår gemensamma resa var så annorlunda min. Att vi har levt i olika verkligheter om vad vår relation innebär.

Att bli olyckligt kär i någon är väl det enklaste exemplet på vad jag menar. Man kan drömma sig bort i fantasivärldar där allting är rosa och sött med 2,5 barn och de tre V:na. Eller nåt. Man blir vän med personen i fråga och sedan får denne veta att man är kär – och den dröm man haft krossas bortom alla möjligheter till reparation, för den andre är verkligen inte på samma sida i boken. Den andre vill inte alls samma saker; den andre är inte kär. Den andre ser inte alls samma gemensamma resa som man själv gör.

Jag har framför allt varit med om det gällande bästa-kompis-skap. Där jag vill enormt mycket men möter ett motstånd och en motvilja som snart får mig att inse att det aldrig kommer bli såsom jag önskar och drömmer om. För att den resa den andre är på är inte alls samma resa som den jag är på, oavsett att personkemin stämmer. Personen är redan på väg av tåget, stationen närmar sig.

Det enda man kan hoppas på är att man lär sig något av var och en av dessa resor tillsammans med andra människor. Att man växer som människa, förhoppningsvis blir en bättre människa men även om det inte sker så utvecklas man. Inser saker om sig själv man inte visste innan.

Borde lyssna mer på mig själv:

Visst hade det gjort fantastiskt ont om någon dött, eller om de försvunnit ur mitt liv på annat sätt utan att det var mitt val. Det är klart. Men, klyschigt som det låter, så – tiden läker alla sår. Om det var något jag lärde mig efter mitt förra förhållande så var det det. Saker och ting kan göra extremt ont, men efter ett tag går det över.

Att lämna människor, 17 augusti 2010

Och sen håller man tummarna för att det någon gång hoppar på någon på tåget som inte alls vill hoppa av. Oavsett om det skumpar alldeles förbannat på resan.

Slut på vecka ett…

…i skolan i vart fall. Två dagars helg (inkl nollningsaktiviteter) kvarstår – men skolveckan är slut.

Dagen har spenderats i Berzeliussalen, lyssnandes på de tolv basgrupper vi blev indelade i i början av veckan. Varje basgrupp hade gjort en presentation på något kreativt sätt om det ämne vi blivit tilldelade. I vårt fall, uppenbarligen eftersom det är det jag skrivit om i något föregående inlägg, om binjuren. Vår grupp fann det liiite svårare att göra fina teateruppsättningar om vårt ämne, än de som hade t ex “att se” som ämne. De var väldigt kreativa och lät en person med pannlampa leka ljuset som gick igenom diverse stationer (alltså andra personer), som hornhinna och iris och synnerv, där varje station/person berättade mer om vad just den gjorde, och vad som skulle kunna hända om det blev fel på den delen av ögat. Mycket kreativt.

Vår presentation om binjuren var bara skådespel i den del där vi förklarade hur signalerna går från hypothalamus (till hypofys) till binjure (-bark eller -märg). Men det var roligt ändå. Framför allt när en kursare skulle bli skrämd av en annan kursare som lekte sabeltandad tiger, för att vi skulle förklara stressreaktionen. Själv gillade jag vår sammanfattning av vad man ska komma ihåg om vad binjuren gör – 4S: socker, salt, sex och stress.

På det hela taget en något för lång dag av presentationer – satt där 8.30-14.00, med lunch på en timme – men det har gjorts på ett roligt sätt och ämnena är givetvis intressanta.

Tog initiativ till att samla in en lista med namn över folk som vill ha OP-ställ beställda, eftersom det är vår “overall” när vi går ut. OP-ställ (grönt) och vit läkarrock omsydd till frack med diverse detaljer man kan välja själv. Många, som jag, har inte något OP-ställ och därför beställer vi det från ett tvätteri som tvättar sjukhusets kläder. Då får vi ett urval av gamla OP-ställ och rockar som de ändå ska slänga. Så slipper vi gå ner i kulvertarna och stjäla OP-ställ och rockar, vilket är det andra alternativet…

Helgen ska bli lugn och skön. Lite nollningsaktiviteter, får se vad jag deltar på. Har en del annat jag känner att jag behöver och vill göra.

Känslan nu när vecka ett är slut? Mest ett leende och tanken, 219 veckor kvar (20 veckor/termin x 11 terminer – 1 vecka). Men det är inte hemskt eller jobbigt. Det är mest, “kan jag inte vara längre in i utbildningen bara redan för att det är så mycket av det jag vill göra nuuu”. Vi får så många “Och det kommer ni titta på sen, på termin fem/sju/tre/åtta/tio…” av lärarna. Vill vara där nu. Vill veta allt och lite till nu.

Dag fyra

Första veckan på läkarlinjen lider mot sitt slut; denna lekvecka avslutas imorgon med presentationer av de fjorton basgrupper vi varit indelade i. Vi har så nätt fått pröva PBL-metoden (och för de som läst juridik snarare än pedagogik så står PBL för problembaserat lärande, inte plan- och bygglagen), lyssnat på inspirationsföreläsningar som ska få oss uppspelta över den väg vi valt (som om vi inte redan är det) och haft gott om nollningsaktiviteter.

I förmiddags hade vi fyra timmar om “Medicinska framsteg”. Det handlade om framsteg inom barnmedicinen, intensivvård och akutmedicin, inom cancerforskning och i forskning generellt. Märker redan nu, som jag redan visste, att den rena forskningsbiten inte håller något särskilt intresse för mig. Det är osannolikt att jag kommer doktorera, såvida jag inte hittar något jag finner faaantastiskt intressant.

Men föreläsningarna var mestadels trevliga – det var ‘sit back and relax’ varianten. Medicinhistoria, vilket det till stor del var, är inte något vi kommer tentas på. Dock beskrev de några böcker jag funderar på att låna på biblioteket.

Under eftermiddagen hade vi grupparbete – PBL FTW! – och det gick bra. Glandula suprarenalis, fortsatta studier och en sammanskrivning av morgondagens presentation. Jag ska prata om glandula suprarenalis cortex, aka binjurebarken. Med rollspel. Blir nog kul.

Avlutade med frågestund med en äldrestudent, en forskare, en specialistläkare och en ST-läkare. Specialistläkaren och ST-läkaren var gifta och hade barn, övriga två hade vardera partners som var läkare.

“Läkare väljer läkare om läkare får välja,” sa specialistläkaren och det förefaller vara sant.

Eftersom både forskaren och äldrestudenten funnit sina respektive på T1 (aka termin 1) så kanske man ska hålla ögonen öppna. Eller något. Synd att 70% är 18-21 år gamla. De är så väldigt unga…

Försökte hitta nåt stöd för påståendet på nätet (jag är ganska säker på att det finns, för jag har hört påståendet förr), men hittade detta istället: Läkare de mest populära singlarna. Bådar gott, både med förstahandsyrket och nummer två (akademiker i allmänhet) och tre (kreativt yrke). Kan väl påstås passa in ganska väl på alla. Vilket förmodligen gör mig mer skrämmande än attraktiv för de flesta män, dock.

Anyway.

Frågestunden handlade om diverse saker, bland annat att kombinera läkaryrket med familj och hur det går. Alla i panelen var ense om att bästa tillfället att skaffa barn – då man har mest tid för barnet – är under utbildningen. Det är då man har mest tid. Sedan får man allt mindre tid att ta paus för att skaffa barn.

Till slut har vi haft “kulvertorientering” som vår nollningsgrej idag. Den bestod av stationer med frågesport, nån liten hinderbana och lite annat. Fick också en timmeslång genomgång om hur man beter sig på sittningar. Samt, som avslut, ölhävning. Jag deltog inte på det sista, men en av killarna var duktig och drog en öl på runt fyra sekunder. Ölhävning är en av de grenar vi ska tävla i i Nolleolympiaden, och den gren där läkarprogrammet alltid vinner så det ligger en viss prestige i det hela. Fem personer från varje program på HU tävlar. Läkarprogrammet har vunnit varje termin de senaste åtta åren.

Kom hem lite efter åtta, lagom trött. Kom på att det är torsdag och att det är aikido i Malmö. Saknar sporten lite och vill att nollningen ska vara över så att jag får tid att gå och träna igen. Det hinns inte riktigt med när man är i skolan tolv timmar om dagen.

Men jag har kul :)

Binjurens placering och annat skoj

Lite ögonen-går-i-kors-trötthet just nu, vilket lett till att jag tagit ledigt från kvällens fadderevent. Det är “Rock Sensation” på Valla  (ordinarie campus, där alla som inte är HU:are går, om man går i Linköping) men jag bara orkar inte. Pratade med ett gäng andra i skolan idag som kände likadant – det har varit så mycket de två första dagarna att vi behöver lite paus. Imorgon är det dags för “Kulvertorientering”, vilket jag misstänker är vad det låter som – att springa omkring i kulvertarna på sjukhuset med karta och leta stationer. Eller utan karta, om de är riktigt jävliga.

Kulvertarna på Linköpings sjukhus är dock inte som kulvertar på andra håll. Hela sjukhuset (/skolan) är byggd på en slänt, så det som är under jorden vid Glasentrén där vi hängt mest de senaste tre dagarna, är ovan jord, kanske till och med våning två eller tre, borta vid andra änden (Södra entrén, närmst där jag bor). Våningsplanen är därmed också skumma – enligt dagens föreläsare är det lägsta man kommer ner till våning tre istället för ett, och våning elva på Glasentré-sidan är inte mer än två eller tre våningar upp. Typ. Väldigt udda.

Sakteliga börjar jag hitta bättre. Kulvertvägen från Glasentén till huvudbyggnaden kan jag nu :) Praktiskt sen när det blir apdåligt väder och man inte vill gå ut…

Idag har vi haft vår första riktigt seriösa föreläsning. “Rörelse och riktning” hette den och det var samme lärare (Daniel, tror jag) som höll i fejkföreläsningen i måndags som höll i denna. Istället för att rusa genom 73 PP-bilder på 40 min som han gjorde då var han idag mycket trevlig, väldigt pedagogisk och bra att lyssna på. Han gick igenom diverse olika ord, mest latinska, som är bra att kunna. Distalt: bortom (ex handen är belägen distalt armbågen); medialt: från medellinjen; proximalt: hitom (ex armbågen är belägen proximalt handen). Att “abdomen” betyder under (ab) kupolen (domen), där kupolen refererar till diaphragman. Axilar = armhåla, vilket ger linjer såsom främre axilarlinje, bakre axilarlinje… och så vidare. Mycket spännande. Vet inte om det låter spännande för folk som inte är det minsta intresserade… meeen det spelar ingen roll. Jag tycker om det. Blir värre sen när jag ska lära mig tusen namn på artärer, muskler, skelett, mm. Rörelseapparatens alla delar skall läras in nästa termin. Den här terminen har vi bukhålan, typ.

Vi hade en föreläsning till därefter, “Att synliggöra det osynliga”, av en av de som forskar i olika metoder för att scanna och sånt. Många coola grejer de kan göra, men mer skryt än något vi skulle kunna ^^

Grupparbetat på eftermiddagen, med vårt vecko-projekt, vilket är vad jag ska fortsätta med nu – läsa mer om binjurarna (som överläkaren i radiologi som är vår handledare denna veckan väldigt hårt tryckte på att den ligger inte som en hatt på njurarna, utan ligger framför njurarna, till skillnad från alla anatomiska bilder som finns i alla anatomiska böcker i världen (förutom anatomiska böcker som bygger på röntgenbilder)… :)).

Man lär sig nya saker varje dag. Just nu, mångamångamånga nya saker varje dag.

Dag två – start, dag tre!

Klockan är 7.49, jag ska strax iväg till skolan. Börjar inte förrän 8.30, men jag hittar inte i närheten av bra och dessutom måste jag cykla upp till Glasentrén för att lägga matlådan i kylskåpet innan jag försöker hitta vidare.

Gårdagen var nästan lika busy som måndagen, men kändes mindre utmattande. Dagen var fylld av skola mellan 8.30 och 17 – däribland föreläsningen “Från cell till organ” och på eftermiddagen lektioner i mikroskopi – och därefter tog Superfaddrarna över. Fadderiet (äldrestudenter i solglasögon och gröna slag på fracken) gav oss i uppdrag att skriva en hyllningssång innehållande vissa specifika ord, så varje Superfaddergrupp fick göra det. Vår grupp valde melodin till “Jag vill vara din Margareta”. Dessa fina låtar fick vi sedan framföra på första sittningen som hölls på kvällen. Sittningen var både lik och olik de som är i Lund; mest olikt var maten men den berodde, enligt Superfaddrarna, på att budgeten för nollningen är liten och därmed blir maten därefter. Men vi hade trevligt, helt klart.

Fejkstudenterna vi haft i klassen avslöjades och alla jag stött på hade jag rätt om (sju av nio, tror jag). Vissa var lite mer uppenbara än andra, framför allt dag två…

Kom hem vid elvatiden och gick nästan raka vägen i säng – och så upp igen sju… Lite trött, men fortfarande mycket glad :)

Dag ett

Så var man officiellt läkarstudent. Lek Läk, som det står på min fina bricka som det är meningen att jag och mina kursare skall gå omkring med om halsen de närmsta två veckorna (nolleperioden, eller Nolle-P).

Camilla, lek läk

Lek läk!

Vi har också, som synes, fått OP-hårskydd som fina mössor så att alla kan identifiera oss som nya läkarstudenter på lååångt håll. De är faktiskt ganska praktiska – förutom att våra faddrar hittar oss enklare så hittar vi också varandra enklare, vilket inte är att underskatta. Brickan (egentillverkad som det sista pysslet vi gjorde ikväll) har namn, vilket är riktigt bra när man ska lära sig namnen på 87 kursare.

Dagen har varit lång. Gick upp vid 8 och efter frukost och sånt var det samling utanför Nationernas hus i centrum. Som jag misstänkte var det inte så svårt att hitta dit – bara att leta efter en plats med mängder med folk, en del i fåniga utstyrslar. Våra faddrar på läkarprogrammet kallar sig Superfaddrar (alternativt SuperEjFaddrar, då det är kvällar när det behövs någon som är nykter för att ingen annan är det) och är klädda i blått med cape.

Fick välkomnande av dekanus och vice borgmästare, samt av LiTe Ljud eller vad de hette, orkester från LiTH. Närvarade gjorde alla nya elever till Hälsouniversitetet (HU). Vi blev sedan ivägskickade till diverse olika platser, beroende på program vi tillhörde. Läkarstudenterna styrde kosan mot sjukhuset och en sal där, och där fick vi diverse information. Det har varit mycket sådan idag. Information. Om allt. Och lite till.

Fick lunch på närliggande hotellet Ekoxen och därefter fortsatte informationsattacken. Mycket jag hört förr som är likt det i Lund, men också massor av nytt. Sist fick vi en fejkföreläsning med en lärare som uppenbarligen var mycket kunnig, men inte skulle vi kunna det redan… Intressant var det dock ändå ^^

Superfaddrarna sjöng en sång och lurade sedan ner oss i kulvertarna, där vi efter en stund i totalt mörker fick våra mössor av Fadderiet och sedan en rundvandring på sjukhuset för att försöka lära oss hitta ens lite. Det lär ta några veckor iaf innan det här går något vidare, men vi har åtminstone sett lite mer av skolan.

Klockan blev efter fem och vi delades in i smågrupper, 12 pers i varje. Varje liten grupp med sin Superfadder gick till någon Hjälpfadders hem och blev där serverade mat. Superfaddrar och Hjälpfaddrar är alla elever som nu börjar termin två. I vårt fall hade de gjort mängder med tacos, vilket var riktigt, riktigt, riiiktigt gott, samt kladdkaka (givetvis också gott). Där fick vi chans att sitta och prata med våra kursare en stund i nånting som liknade lugn och ro, innan det var dags för mer information om veckorna som kommer – nollningsschemat är späckat, minst sagt – och sedan pyssel för att göra våra brickor.

Totalt sett blev dagen med skolan ungefär tolv timmar lång. Kan inte riktigt säga vad jag känner just nu, för jag är mest trött. Har hälsat på otroligt mycket folk och är nu, till skillnad från i helgen, mest tacksam över att vara ensam en liten stund. Har fått så mycket information att det står mig ur öronen. Meeeen… rätt plats.

Rätt plats

T minus 22 timmar. 21 timmar och 37 minuter.

Imorgon börjar skolan.

Det är snart två år sedan jag bestämde mig. Den 30 september 2008, det var då livet ändrades. Mitt medvetande upptäckte vad mina drömmar alltid varit.

Dagbok, 30 september 2008:

Jag vill bli läkare.

Med ett år på naturvetenskapligt basår och ett högskoleprovsresultat på 2,0 skulle det, med tur och skicklighet, kunna vara möjligt.

Fan, jag vill. Har alltid velat. Har varit en sån där dold dröm som jag, i och med mediegymnasiet (som inte gav mig allt nödvändigt i form av naturämnen och matte) satt som ouppnåelig. Det är den inte. Det krävs jobb, men det skulle gå. Faktiskt.

6,5 år till i skolan. Jag skulle, om allt går på räls och jag inte tar paus, vara klar när jag är 31 år gammal, och därefter göra 18 månader AT-tjänst.

Mest förvånad är jag just nu över att K, E och C alla sagt, “Go for it, om det är det du vill.” Lillebror tyckte att jag var galen…

Men varför vänta, när jag nu har möjligheten? Man ångrar bara det man inte gör, som C påpekade. Och om jag försöker och det inte går, då har jag ju i alla fall försökt.

De följande dagarna, veckorna, är fyllda av skriverier om min nya dröm. De senaste 23 månaderna har bara jobbat hit. Mot detta mål. Läkarlinjen. Jag gjorde färdigt juristlinjen för det vore idiotiskt att hoppa av den efter åtta terminer, inte minst eftersom det ändå inte gick att hoppa på basåret vid det laget. Jag missade anmälningstiden till högskoleprovet hösten 2008 med en vecka, så första gången blev våren 2009. Och hösten 2009 kom jag in på basåret. Slet som en galning med allt som skulle hinnas med.

Och nu är jag här.

Dagbok, 1 oktober 2008:

24 timmar har gått, in i min nya dröm. Önskan om att bli läkare blev inte ett uns mindre av dagens ljus.

Pratade med mamma. Hann så långt som till, “Jag vill bli läkare,” innan hon sade, “Gör det!”

Jag har en oändlig tur, det ska inte förringas. Tur med föräldrar som älskar mig och stöttar mig i allt jag gör, även när jag byter inriktning efter att redan ha gått över fem år på universitetet. Att dessutom ha de ekonomiska möjligheterna att göra det är också få förunnat.

Våren 2009 skrev jag mitt examensarbete – starkt influerat av mitt medicinintresse; titeln är DNA som bevis i brottmål (PDF; jag har inte vågat läsa den sen jag gick basåret, för jag misstänker att där är en del fel i DNA-sektionen – men ändå, det är ett examensarbete i juridik – stolt är jag åtminstone) – och i förordet skrev jag följande:

Mitt allra största tack till mina föräldrar, som genom hela mitt liv stöttat mig och fått mig att göra mitt bästa. Jag är ju uppenbarligen en virrpanna som inte vet riktigt vad jag vill, och ni är ändå här och står vid min sida, redo att hjälpa, stötta och älska. Tack.

Varken mamma eller pappa har tvivlat på mig. Visst, de var väl inte säkra på att jag faktiskt skulle genomföra min plan (det vet de väl fortfarande inte, har ju inte börjat än, men det känns ju mer sannolikt nu än på termin åtta på juristlinjen då det mer var en fix idé än en riktig framtidsutsikt). Har väl slagit dem med häpnad i envishet, igen… Men de tvivlade aldrig på min förmåga.

Nu är jag nervös. Men det är positiv nervositet. Jag vet att jag är på rätt plats. Till slut.

T minus 21 timmar, 18 minuter.