Tag Archives: Höst 2011

Julmarknad och bältesläger

En söndag då man håller på att blåsa bort, men vad gör det – pojkvännen och jag begav oss ändå ut. Friska vindar, minst sagt, men riktigt mysigt och mot slutet började det spricka upp.

Vi begav oss till julmarknaden i Gamla Linköping. Jag kan inte minnas när jag sist gick på julmarknad, åtminstone inte för att just specifikt gå på julmarknad. I Malmö är det ju julstånd i stan hela december, så där brukade jag mest titta försynt när jag hade vägarna genom stan, och jag köpte väldigt sällan något.

Julmarknaden i Gamla Linköping, anordnad av Lions, erbjöd en mängd julsaker, en massa korv av olika slag – L köpte hem en vitlökskorv efter noggrann avsmakning – och diverse annat. Vi var inne i de flesta av butikerna, bland annat Flärd och träsnideriet Kanevad, men skippade Cloetta-butiken eftersom det var kö ut på gatan där. Flärd är en jättemysig butik med oljor, tvålar och annat roligt. Träsnideriet är precis det – vackra handgjorda träsniderier av olika sorter, allt från snidade kvinnokroppar, plankor till plankstek, salladsbestick och tavlor. Det finns också en butik med handgjorda smycken och skulpturer som är riktigt coola, en som säljer handgjorda ljus, ett gjuteri, ett tryckeri med riktigt gamla tryckerimaskiner, och så vidare.

Jag gillar Gamla Linköping. Det känns genuint och sakerna som görs där är unika. Det känns bättre än massproduktion från Åhléns eller H&M eller Coop. Att traska omkring där i två timmar var riktigt mysigt. Linköpings lucia kom dit också och givetvis även en jultomte, även om det inte är december än. Har lite svårt att få julkänslan att infinna sig än så länge. Marken är tacksamt fri från snö till skillnad från samma tid för ett år sedan och temperaturen i förmiddags låg på 11 grader. Nu var det betydligt svalare än så när man väl gick ut eftersom det blåste så, men ändå. Ska julpynta lite, det kanske hjälper.

Igår var det bältesläger i jutsu på Linköpings budoklubb och jag instruerade för första gången sedan sommarlägret 2010. Det var kul att undervisa igen och tacksamt att inse att jag inte glömt allt. Jag instruerade nybörjare, vilket var helt okej för min del – bra nivå att börja på. En av de andra instruktörerna påpekade mot slutet att om jag vill så finns det grupper som behöver en instruktör till våren. Hint, hint, nudge, nugde. Vi får se.

På kvällen såg jag och L “Twilight”, första filmen, och båda höll på att somna av total tristess. Vilken fantastiskt tråkig film. Mot slutet sa jag, “Jaha, då kan vi väl anta att hon är elakingen i nästa film,” om nån rödhårig donna, varpå L tittade allvarligt på mig och sa, “Jag tror att jag talar för oss båda när jag säger att vi absolut inte behöver se någon av de efterföljande filmerna?” Han hade rätt. Vi bytte över till några avsnitt Scrubs istället.

Mysig helg på det hela taget. Har nu köpt kryddor för att göra pepparkakor, men kom på att jag nog behöver nån pepparkaksformar för att det ska bli bra, så det får vänta lite.

Muffinstoppar i flygplansstolar

Fortsätter på temat fetma, eftersom det blir mer och mer aktuellt för varje dag som går. I en ny OECD-rapport framgår att svenskarna blir allt fetare – men är inte fetast. USA “vinner”, inte på något sätt oväntat, denna föga ärofyllda titel som fetast i världen. 34% av alla amerikanare är överviktiga.

Andelen feta svenskar har nästan fördubblats på tjugo år. Igår hade vi föreläsning med Fredrik Nyström om blodtryck och han sa att vi ligger ungefär tio år efter amerikanarna i överviktsutvecklingen, och de flesta förstår nog att det inte är en bra grej. Med viktuppgång kommer sjukdomar, problem att arbeta, och för tidig död.

Jag vänder mig dock emot slutsatsen som fetmaforskaren i artikeln säger: att vi bör lägga på en “fettskatt” på uppemot 30-40%. Jag tror inte det skulle fungera – det har inte fungerat i t ex Danmark, där det infördes för något år sedan. Folk betalar det dyrare priset, oavsett. Istället bör man fortsätta med friskvårdssubventioner för arbetsgivare – vilket fungerar, eftersom folk som rör sig blir mindre sjuka – som 2009 utnyttjades av 57% av svenskarna i åldern 20-64 år. Man behöver få det att nå ut till ännu fler. Kanske lite utbildning om kost på grundskolan också? Jag kan inte minnas att jag lärde mig mycket om nutrition där. Hemkunskap en gång i veckan där vi lärde oss tvätta ylletröjor och laga pannkakor var inte helt givande på den fronten. Dessutom bör man fortsätta arbeta med att göra maten i skolan så nyttig – och kanske lite mer estetiskt tilltalande? – som möjligt.

K och jag var ute och gick för någon vecka sedan och konstaterade med varsin menande blick att utanför varje grund- och gymnasieskola ligger minst en kiosk inom två minuters gångavstånd. Det är inte nyttigt, men det är inte mycket man kan göra åt det. Själv brukade jag hellre gå hungrig i skolan när jag inte kunde förmå mig själv att äta sörjan till mat.

OECD-rapporten säger att läsk är en av de stora bidragande faktorerna till fetmaepidemin. Det kan jag mycket väl tänka mig. Den 17:e november i skrevs det om en ny rapport om tonåringars läskdrickande. 167 liter läsk om året, minst, för 18-19-åriga “storkonsumenter”; den som drack mest drack 25 liter i veckan. Bland 13-14-åringarna drack storkonsumenterna ett genomsnitt på 72 liter läsk per år. Den sammanlagda effekten av kalorierna i läsken plus den enorma mängden socker (30 sockerbitar/liter läsk) är inte bra någonstans – det blir frätskador på tänderna, ett högt kaloriintag och en enorm sockermängd.

Slutligen en länk till ett av de många, något mer bisarra problem som uppstår på grund av allt fetare människor: flygplansstolarna räcker inte till. En passagerare fick en 182-kiloskoloss bredvid sig på en flygning till USA. Den tunge mannen svällde givetvis över stolskanterna som en muffinstopp och då fick passageraren bredvid stå större delen av resan, eftersom han inte fick plats i sätet. Detta uttalande fick mig att stirra på skärmen:

Liz Landau, talesperson för US Airways, säger till msnbc att det var mannens eget val att stå upp.

– Medpassageraren hade samma rätt att sitta som han hade. Om man vill vara säker på att få en ledig plats bredvid sig får man köpa två biljetter, eller en biljett i första klass, säger hon.

Så… det är mitt ansvar – och min kostnad – att köpa två säten för att vara säker på att det inte kommer någon extremtjockis som borde vara med i Biggest Loser och tar upp halva mitt säte? Hur är det rättvist eller ens logiskt? Nej, om man är så fet att man tar upp mer än en flygstol då bör det ligga på den personen att vara tvungen att köpa två säten. Och nej, jag bryr mig inte det minsta om det är “diskriminerande”. Varje människa har ansvar för sig själv.

En vän har skrivit ett intelligent inlägg om hur man går ner i vikt på Familjeliv.se. Kortfattat: mer kalorier ut än in = viktminskning. Det går att gå ner i vikt och hålla vikten – jag har själv gjort det…

Det som betyder något

Det finns gott om killar i världen som inte klarar av att deras flickvänner/fruar tjänar mer än dem. Det brukar attribueras till någon sorts manlighet; mannen ska än idag försörja sin kvinna och sin familj. Hemmafruidealet kanske har blandats upp med kvinnor som jobbar – även om jag ibland undrar om vi inte strävar bakåt igen nu, men det är en helt annan diskussion – men i de flesta fall tjänar mannen fortfarande mer än kvinnan, tror jag.

Igår fick jag frågan om det omvända – om jag som person klarar av att vara i ett förhållande där den andra tjänar mer än mig. Det är en ny fråga, för jag har inte satts i den positionen tidigare, men det förhållande jag är i nu kommer onekligen innebära att min pojkvän tjänar mer än mig. Mycket mer, dessutom, med tanke på att jag under de åtminstone närmsta fyra åren inte kommer lyfta lön.

Den där hemmafrugrejen har aldrig varit ett ideal för mig. Familjerätten på juridikens tredje termin visade upp en väldigt mörk sida: kvinnor som aldrig jobbat, eller jobbat väldigt lite, och som sedan vid pensionen lämnas av sina män och står där utan ett öre, eftersom pensionen är på absoluta miniminivå.

Men redan långt innan pensionen hamnar man som hemmafru – eller hemmaman, för all del, om rollerna är omvända – i situationen att den ene ger och den andre tar och det blir en ojämnhet. Ett behov av att fråga om lov innan man köper något, framför allt om det är för ens höga nöjes skull, snarare än för familjens väl.

Samtidigt kan jag ju undra var min motsättning mot att bli försörjd kommer ifrån, med tanke på att jag stått under mina föräldrars försörjning så länge jag kan minnas.

Till syvende sist bestämde jag mig för att det egentligen inte handlar så mycket om att bli försörjd i ett par år, eftersom jag sedan ändå kommer att tjäna pengar och jobba. Min pension kommer inte bli på absoluta miniminivå och i slutändan kommer vi att bidra med ungefär lika mycket till förhållandets kassa. Så det handlar egentligen inte om pengar. Istället är det samma sak som stör mig nu, som har stört mig sedan länge – att jag är gammal. Att jag kommer vara en bra bit över trettio när jag färdig läkare, att min sambo är jämngammal med mig men är på den platsen på banan som jag önskar att jag var, snarare än fyra varv efter honom. Det stör att jag inte vågade följa mina drömmar förrän jag var tjugofem. På så sätt handlar det inte det minsta om honom utan enbart om mig. Min upplevelse av att ligga efter. Det är något jag måste arbeta på. Något jag måste släppa.

Livet är långt och det är ingen tävling. Det är inte så att den som tjänat mest när han (hon) dör vinner. Det är inte heller så att den som fått finast titel får en medalj. Istället är det upplevelserna. Minnena. Vännerna man haft, familjen man skapat. Människorna man älskat.

Jag måste bara inse det.

Pizza som grönsak

Just nu har vi blodtryck på menyn. Konstaterar, i bok efter bok, att högt blodtryck (hypertoni) i sig inte ger symtom i någon större utsträckning – vissa får huvudvärk om de har riktigt högt blodtryck, men mild och måttlig hypertoni ger sällan symtom. Det som är farligt, och varför man kämpar med att få ner blodtrycket är för att det är riskhöjande för en mängd andra sjukdomar, allra mest kardiovaskulära sjukdomar såsom hjärtinfarkt.

Samtidigt som jag läser in detta läser jag denna artikel om kongressen i USA, som bestämt sig för att hindra några av de matreformer Obama vill genomföra. Förslaget som legat framme har varit om att begränsa vilka typer av mat som ska få serveras i de amerikanska skolorna, eftersom det mestadels serveras, för att använda ett fint amerikanskt ord, crap, där. Redan när jag gick på Bonita High School för över tio år sedan förundrades jag över att det som serverades i kafeterian/matsalen var ett fint utbud av tre sorters pizza-slices och en hamburgare. I automaterna som fanns utsatta lite varstans på skolan fanns alla typer av chips och chokladbars (Snickers, Twix, med flera) och annan typ av godis. Frukt fanns inte så långt ögat kunde nå. Bonita var dock en skola där tradition gjorde att de flesta elever hade med sig matlåda hemifrån, så det åts inte alltid pizza till lunch, även om man kan ställa sig frågande till hur närande en vit macka med “PB’n’J” (peanutbutter and jelly) eller ost och bacon egentligen är.

Det förslag Obamas administration lagt fram skulle bland annat:

– Minska mängden potatis som används till skolluncher – vilket reducerar mängden pommes,
– Kraftigt dra ner på mängden salt som används i maten,
– Använda “whole grains” mer, samt
– Definiera att en rätt som innehåller 0,5 “cup” eller mer av grönsaker – ungefär motsvarande 1,2 dl – innebär att den har tillräckligt mycket grönsaker för att tillåtas.

Istället vill kongressen ha en annan definition på hur mycket grönsaker som behövs för att det ska vara tillräckligt: de vill ha två “tablespoons”, vilket motsvarar ungefär 6 tsk eller 0,3 dl. Det är också ganska exakt så mycket tomatsås som man kan hälla på en pizza innan den blir gegga.

Med de ändringar kongressen vill ha skulle lagförslaget bli helt meningslöst eftersom det i verkligheten egentligen inte blir några restriktioner – de vill inte ha så mycket saltreduktion, de vill tillåta potatis och stärkelse, inte ha någon ökning av spannmål, och de vill att pizza ska räknas som grönsak.

Anledningen till att kongressen kämpar emot? För att det skulle bli för dyrt för skolorna som redan är på en tight budget som det är att implementera dessa förändringar. (Och för att lobbyister från frozen-pizza-tillverkarna, potatisodlare, saltindustrin varit på dem en massa eftersom de inte vill förlora en väldigt lukrativ marknad.)

Jag vill slå huvudet i väggen. Detta är ytterligare ett av tusentals exempel där politikerna dels är kortsiktiga och dels inte förstår att hela ekonomin hänger ihop. För det som händer är, som de flesta av oss som inte är politiker förhoppningsvis inser, att ungarna äter fetfetfet mat som de blir fetfetfeta av, vilket gör att de blir sjuka, behöver sjukvård, inte kan arbeta, inte kan betala skatt, dör i förtid, och det ena med det tredje. Men det händer inte denna sekund och det är inte en del av skolbudgeten, vilket innebär att politikerna struntar fullständigt i det. De vill bli omvalda och vill ha stöd nu – vem bryr sig om hur befolkningen ser ut om tio år?

En fet befolkning är en befolkning som har problem med hypertoni, diabetes, hjärtkärlsjukdomar, stroke, med mycket mera. Det är en befolkning som för första gången förmodligen kommer att se medellivslängden sjunka istället för öka. Det är en värld av I-länder där groteska mängder pengar kommer att få slängas in i sjukvårdssystemet för att ta hand om människor som borde varit kärnfriska men som istället har BMI på över 30 eller 40 eller 50 och knappt kan gå.

Jag blir så trött.

(Och kan passa på att länka till recept på hur man gör nyttig pizza. Har inte testat än, men det står på to-do-listan.)

Jutsu!

Det har inte varit så mycket jutsu på sistone. Med “sistone” menas närmare sju månader, eftersom jag inte stått på mattan sedan påsklägret. Anyway. Idag bar det iväg till Linköpings Budoklubbs dojo, för att testa om jag fortfarande tycker är roligt – jag har saknat det de senaste veckorna. Jag kanske har ett visst behov av att få slå av mig lite någon gång då och då – kanske oftare än bara då och då dessutom, efter tio år i sporten.

Herr Bergström som skulle haft passet kände istället för att hålla till i Stockholm, vilket ledde till att det i slutändan var M som höll passet, som vikarie för den ursprunglige, förkylde, vikarien.

Kunde relativt snart konstatera att om det finns en konstant inom ju-jutsu kai så är det att den inte är konstant. Eller ja, det beror väl på vem man frågar. M hade varit på kurs och lärt sig hur vi alltid har gjort saker, trots att var och en kan ta fram ju-jutsu kais “Jutsu for dummies” (mer korrekt kallad Systemboken) och visa att det har vi inte alls. Men de som styr och ställer kommer på nya idéer ett par gånger om året. Eftersom det är ett gäng människor med ganska starka viljor är det dessutom så att om man frågar olika riks- eller elitinstruktörer så finns det en ganska stor risk/chans att man får olika svar, eftersom de helt enkelt tycker att olika saker är olika viktiga. Helst ska man fråga soke, för han har alltid rätt.

I kote hineri (och ja, jag kom till min egen stora chock utan problem ihåg samtliga japanska namn) ska vi nu tydligen inte “ner i fickan” på nedvägen vilket är så jag alltid blivit tillsagd att göra och har spenderat ett otal timmar på att få rätt på eftersom det kräver viss teknik. Nu ska vi istället ha kvar ena handen vid bröstet och bara dra i armbågen, vilket jag måste säga fungerade dåligt med en uke som var 20 cm längre än mig. Kraftcirkeln var det, ja? Men det kan också vara så att jag nu behöver åtskilliga timmar för att lära om. Gör om, gör rätt, som ett tag var en viss Malmö-instruktörs motto.

Teknikerna satt trots allt över all förväntan. Min fallteknik var, om jag får säga det själv, så bra som den var för sju månader sedan, vilket kanske inte alltid säger så mycket men… när vi körde en lite långsam form av renraku-randori fick jag dessutom köra aikido-fallteknik vid ett tillfälle vilket fick mig att sakna aikidon alldeles väldigt. Jutsun, mer här än i Malmö men även i Malmö, är ofta hård och ledningen vill driva det åt det ännu hårdare, vilket i slutändan lär vara det som får mig att sluta. Saknar aikidons mjukhet. Visst kunde det göra en hel massa ont där, men det var inte blåmärkesont utan ledbrytningar åt alla håll.

Det behövs fler tjejer i jutsun, kan också sägas. Jag var ensam tjej och högst graderad (jäms med instruktören) tillsammans med typ tio killar. Men det är som vanligt.

Vet i övrigt inte om jag varit nämnvärt saknad så mycket som att de saknar instruktörer, men fem minuter efter att jag anlänt till dojon blev jag tillfrågad om jag ville undervisa på nästa helgs bältesläger. Så nu blir det några timmar i dojon som instruktör nästa lördag. Hmm, kanske ska titta i den där “Jutsu for dummies” en liten stund?

Anteckningar med Asbergerpoäng

La igår ut mina anteckningar från T2 på Facebook igen för att de nuvarande T2:orna skulle få en chans att se dem om de ville ha dem – och det verkar det som att en del ville. Antalet nedladdningar av anatomihäftet hoppade från 130 till 152 på en kväll och en likvärdig utveckling skedde för det andra häftet. Jag hoppas att någon får nytta av dem. Jag hade själv mest nytta av att göra dem men känner givetvis en del stolthet över dem.

En av T2:orna sa, efter att ha tackat för “sjukt snygga och välarbetade anteckningar“, till mig, och att de “tangerar sjuklig noggrannhet“, vilket jag skrattade gott åt eftersom ja, det gör de. L har tilldelat mig en hög Asberger-poäng för häftena (varpå T2:an sa att jag fick något poäng från honom också).

Numera sitter jag med T3-anteckningar och även om de inte är lika många – det finns inte riktigt lika många saker att rita – så kommer även de bli ett häfte till slut, enligt planen. Denna gjorde jag i helgen då jag repeterade lite om koagulation och proppbildning, samt – framför allt – vart medicinerna vi ska kunna verkar:

Från endotelskada till plugg. Klicka för större version. Som vanligt är disclaimern att jag är student och således kan det vara fel på både en och tre ställen i den. Men förhoppningsvis inte. :)

Efter gårdagens genomgång av EKG kommer jag att redigera min EKG-checklist också, eftersom jag upptäckte att den saknade några saker. På det stora hela funkar den dock ganska bra, framför allt för de lite enklare EKG:na.

Ytterligare en helg har passerat, en väldigt mysig helg. L och jag gick på en fyratimmarspromenad i helgen och besökte Gamla Linköping. Där tog vi varsin varm choklad för att värma oss efter promenaden dit – det var nollgradigt, extremdimmigt och rått – och sedan strosade vi runt bland de små butikerna. Allt är väldigt gulligt och mycket hantverk som är riktigt, riktigt fint. Dessutom finns Cloettas lilla godisbutik med extra billigt godis, så där köpte vi en påse hårda hallonkarameller.

När vi kände oss färdiga tog vi vägen bort till Vallamassivet och därefter gick vi längs universitetet och tillbaka hem på en väg som var i det närmsta spöklik.

Dimma och öde väg.

Nu är det ny vecka, sista veckan L är i Jönköping – därefter blir jag, till slut, sambo på riktigt och permanent, istället för att ha de här veckolånga gräsänkeperioderna hela tiden. Yay!

Svullna hjärnor och större kepsar

I veckan har “rullstolsmannen” varit i tingsrätten. Rullstolsmannen är en 47-årig snubbe som fått ut nästan 14 miljoner i ersättning för personliga assistenter eftersom han enligt läkarintyg och honom själv inte kunnat utföra ens de mest basala behoven. Läkaren har dessutom skrivit intyg om att han kommer dö om han inte får assistans dygnet runt.

Tyvärr – för mannen – har polisens spanare bilder av honom när han går obehindrat, lastar ur en bil med varor, och står över en manuell cementblandare. Bland annat.

I målet har sällsamt korkade uttalanden gjort, sådana att jag bara måste dela med mig (liksom L som tyckte att det var värt att lägga som dagens citat på Facebook). Vi börjar i änden med läkaren som skrivit ut intygen. Läkaren har ju en hel massa på spel, så hon kommer givetvis att försvara det intyg hon skrivit med näbbar och klor, men det hindrar inte att det hon säger låter mer än lovligt dumt.

 -På vilket sätt riskerar han att dö?
– Faller han är risken för att nacken går av överhängande, svarade läkaren, som också lade till att rullstolsmannen har svårt att se var han sätter fötterna i en trappa eftersom hans rörlighet i den stelopererade nacken är så begränsad.

~ Läkaren försvarade sitt intyg, Corren, 9 november 2011

Som åklagaren riktigt påpekade kan faktiskt vem som helst som trillar i en trappa dö. Man kan också gå ut i gatan och bli påkörd av en bil och dö och det ger inte heller rätt till dygnet-runt-assistans. Viktigast är kanske att det finns gott om äldre med mer begränsad rörlighet än den rullstolsmannen visat upp, som inte har personlig assistans dygnet runt.

I Corren-Play hävdar försvarsadvokaten att hans klients “sjukdom” går i skov. Oklart är vilken sjukdom det handlar om, med tanke på att det rullstolsmannen själv hävdar är grundproblemet är en rygg/nackskada efter en trafikolycka 2001. En trafikolycka  efter vilken det dröjde flera månader innan han sökte vård, trots att han påstår att det “kändes som ett yxhugg” när det hände (Rullstolsmannen hårt pressad, Corren, 8 november 2011). Han hävdar att han är en “väldigt tålig person”. Oavsett vad är det väldigt oklart hur det är en sjukdom.

En medicinsk rådgivare fick granska läkarintyget och underlaget och konstaterade bland annat följande om den förlamning rullstolsmannen påstått förekom ibland:

Smärta kan komma och gå. Men förlamningar kommer inte och går. Det är inte medicinskt möjligt.

Absolut roligast var dock rullstolsmannen själv som i det dummaste uttalandet jag hört på länge sade,

Jag blev bara sämre och sämre. Sömnen försvann. Jag fick ingen hjälp i Sverige. Inga mediciner hjälpte. Min hjärna svullnade så mycket att jag fick ha en keps som var två nummer större än normalt.

Rullstolsmannen höll monolog, Corren, 4 november 2011

Man blir ju stum av den idioti som visas upp. Hjärnan svullnade? Hur då? Vart tog den då vägen? Har hans fontaneller inte växt samman? Oavsett vad borde han i så fall verkligen inte vara kapabel att sitta och hålla monolog i 2,5 timme (!) i rätten (jag tror för övrigt att herrn har tittat för mycket på amerikanska serier. Man håller inte försvarstal på det sättet i svensk rätt, normalt). Det fiffiga med skallen är att den är konstruerad som en i stort sett sluten behållare för att skydda hjärnan. Just eftersom den är sluten är det farligt så snart ens små mängder vätska ansamlas. Detta är varför en hjärnblödning är så farlig: det finns ingenstans för vätskan att ta vägen och då höjs det interkraniella trycket. I slutändan pressas hjärnstammen mot hålet som går ner mot ryggmärgen, och eftersom det i hjärnstammen finns reglering av andning och annat småviktigt blir det lite… jobbigt. Minst sagt.

Jag är helt övertygad om att 47-åringen kommer fällas så att det smäller om det. Åklagaren yrkar på minst fem års fängelse för honom (Rullstolsmannen riskerar långt straff, 11 november 2011). För de två bröderna och den före detta sambon, som alla varit personliga assistenter åt mannen yrkas minst tre års fängelse. Bröderna har själva sagt att assisterandet mest bestod i att fika. Sambon likställde sitt förhållande med att vara en slav, åtminstone mot slutet.

För läkaren yrkas 10 månaders fängelse, vilket tar hänsyn till att hon riskerar att förlora legitimationen. Jag kan inte annat än hoppas hon gör det; oavsett anledning till att hon skrivit ut intygen i fråga så är det en dumhet som är så allvarlig att hon inte ska få vara verksam.

Idisslande av ämnen

Ibland – läs: ofta – önskar jag att jag kunde vara i närheten lika öppen som vissa av mina kursare. Att jag fortfarande kunde se på en del ämnen som nya och fräscha istället för söndertuggade och så gamla att dammråttorna jagar varandra på dem.

Genus är ett exempel på sådant jag tvingats läsa om vareviga termin sedan jag började på universitetet 2004. Varje utvärdering man får frågar om kursen har tagit upp genusperspektivet och för att få ett jakande svar lägger kursledningen plikttroget in en eller flera genusföreläsningar varje termin. Det kommer dock inget nytt, vilket gör att ämnet istället idisslas – det känns ungefär så, som att man spyr upp ett halvtuggat, geggigt ämne i munnen för att mala sönder det ytterligare.

Den biopsykosociala modellen, som är temat för FoF den här teminen, är tyvärr i mångt och mycket likadant. Med dryga året av psykologistudier, en hög diskussioner om socioeknomiska faktorer med mera på juridikens fördjupningskurser, samt 30 hp kriminologi har jag täckt mycket av det. Inte så mycket i medicinsk form – jag har inte sett det från ett patient/läkarperspektiv tidigare – men det hindrar inte att det ändå är samma sak. Det är dåligt att ha låg socioekonomisk status (låg utbildningsnivå, mindre kvalificerat arbete eller inget arbete alls, och så vidare): det leder till både högre risk för sjukdomar och högre risk att hamna i kriminalitet.

Idag hade vi seminarium. Vår grupp hade “Sömn och ohälsa” – ett för övrigt löjligt brett område med tusentals studier – och bland de andra grupperna fanns “Yoga och blodtryck”, “Busschaufförer och ohälsa” och fler jag redan glömt. Poängen med seminariet är jag inte helt hundra på, men det var väl främst att läsa och tolka vetenskapliga artiklar. Nu är medicinska artiklar helt annorlunda mot juridiska, men de är inte alls särskilt annorlunda mot psykologins, vilket gör att det återigen är idisslande för min del.

Vid utvärderingen av temat som följde på seminariet uttryckte en av mina kursare att en av föreläsningarna gett henne ett perspektiv som hon inte tidigare tänkt på. Jag önskar att jag kunde känna så. Jag önskar att dessa saker var nya, jag önskar att perspektivet vore nytt och att jag kunde ta till mig dem med sådan entusiasm. Men det går inte.

På måndag återgår vi till Cirkulation-respiration-erytron-njurar-temat, vilket innebär att det åter blir saker jag absolut inte kan. Om inget annat bidrar FoF till motivation när man återgår till medicinen.

En mycket bättre dag

Det är tur att dåliga dagar tar slut och att mycket bättre dagar tar vid.

Dagen erbjöd ledighet från skola. Vi får betala ledigheten genom att gå 10-17 imorgon, men sådant är livet. Lediga dagen har spenderats på att i stort göra klart EKG-arbetet som nu är tjusigt utrustat med egengjorda bilder och är ivägskickat för genomläsning. Jag är mest nöjd med bilderna och jag tycker att arbetet har varit riktigt bra att göra eftersom jag lärt mig massor. Detta till skillnad från idiotin vi ska ha imorgon – terminens fjärde seminarium (de döpte en av dem till ‘labbredovisning’, men det var likväl ett förbannat seminarium).

Jag avskyr seminarier.

Det finns inget bra med seminarier. Den viktigaste delen är väl den på läkarlinjen alltid jagade PPH – points per hour – som är så låg att den nog är negativ eftersom man under tiden man organiserar en presentation med sju andra förmodligen glömmer viktiga saker. Så, man inte bara lär sig inget nytt, man förlorar också sådant som borde befästas. Till exempel hade min tid varit bättre spenderad på att repetera olika typer av mediciners verkan i kroppen. De är ganska röriga i mitt huvud. Istället sitter jag och artikelsöker på sömn och depression, inget av vilket egentligen hör till terminsmålen – men just själva sökandet ingår.

Utöver de negativa PPHna är det tråkigt. Det är tråkigttråkigttråkigt med tre timmar presentationer av lika tveksamt motiverad kursare. Och frågan är alltid vad man ska lära sig. Det jag knappt lär mig på tre timmar seminarium är sådant jag hade kunnat läsa mig till på en timme hemma. På stress-seminarierna för ett antal veckor sedan var HPA-axeln det viktigaste. Jag hade lärt mig den på betydligt kortare tid än fem 20-minuterspresentationer med efterföljande frågor och pauser, om jag givits chansen. Men nej, då gör kursledningen möget obligatoriskt…

Anyway, idag. IKEA med K. Ena inköpet blev en ny skolväska, vilket var den stora grejen jag var där för. Ja, IKEA har väskor. Resväskor och skolväskor. De är så snygga som skolväskor nu blir och billiga så klart; det är IKEA. 249 kr, Upptäcka. Det blev också ett uppläggningsfat eftersom jag saknat ett sådant för mina bakverk. 149 kr, 365+. Det vann för att det går att sätta ihop i olika varianter och vill jag inte ha tre våningar behöver jag därmed inte det.

Vi försökte shoppa lite på H&M också men lyckades dåligt; jag köpte en mössa eftersom min nuvarande börjar bli ganska ordentligt sliten. I övrigt kunde vi inte uppbåda ork att prova kläder. Istället blev det en runda till Åhlens, Hemtex, och sist Willys för lite matinhandling.

Kan konstatera att julen är på definitiv ingång; samtliga butiker sålde julsaker. När är det okej att börja julpynta hemma?

Sannolikhetslära

Det här kan inte på något sätt sägas vara världens bästa dag. Alls.

L och jag tittade på en lägenhet och tänkte eventuellt bjuda på den – tills den stack iväg mot fantasisummor för en lägenhet i Linköping, på mindre än 1,5 timme. Att ha tittat, funderat och planerat lite hur saker och ting skulle gå ihop kan väl dock ändå ses som positivt, för förr eller senare kommer vi att flytta och vi lär då få nytta av lärdomarna vi drog den här gången.

Men sen kommer man hem till en frågeställning från ex1 angående när jag och L ska åka iväg på resa. Varpå det visar sig att andra exet, från soppan förra sommaren, ska åka till samma ställe på samma datum, vilket fick mig att i det närmsta vilja krypa in under ett täcke och inte komma ut igen på väldigt länge.

Det ska sägas att jag har noll känslor för människan i fråga längre – det är det inte tal om alls. Men blotta närvaron av honom på en semester innebär gott om triggers för minnen jag numera helst inte lägger mycket tid vid. Således vill jag helst inte spendera ett par timmar på samma flyg som honom och hans nya flickvän, när meningen är att jag ska slappna av för att åka på semester och mysa med L. Det blir faktiskt något av motsatt effekt.

Det enda positiva med det hela är att vi i alla fall inte verkar ha bokat hotell i närheten av varandra, utan de ligger i två byar/städer som ligger bredvid varandra, med någon mils öken däremellan.

Pratade länge och väl med mor min om saken och konstaterade att ignorera och släpp är vägen att gå, eftersom jag inte har någon som helst lust att ställa in resan. Jag vill åka, jag vill dyka, jag vill resa med L för första gången.

Men vad fan är sannolikheten för att boka samma ställe vid samma tid, utan att diskutera med varandra, och att det råkar vara just honom det då handlar om?

På temat sannolikhet länkar jag till Tage Danielssons utmärkta monolog om saken.

httpv://www.youtube.com/watch?v=FjuhW-4tyEI

(Positivt för dagen: Astrid Lindgren-domen överklagas inte. Åklagar-fanskapet har slutligen fattat det resten av oss fattade för längesedan; att bevisningen inte alls håller. Whoo. Hoppas nu att läkaren får ett gigantiskt skadestånd.)