Tag Archives: Höst 2012

Belöningsförskjutning

Igår låg jag på soffan eftersom hjärnan var helt slut efter en dag med plugg, först på egen hand och sedan i obduktionens föreläsningssal med anatomiamanuenser. Kan nog ha blivit sju timmars plugg – med den sammanlagda känslan att jag fortfarande inte kan någonting. Detta inte minst när amanuenserna påpekar allt vi bara måste kunna. Mindre än två veckor till tentan – känns suboptimalt.

Anyway.

L kom ut till mig då jag låg på soffan. Han var lika trött som jag efter en vecka på ortopeden i Motala med löjligt tidiga morgnar (han går upp 05:50) och han tittade på mig och sa att vi borde ‘fuck it’. Så elokvent (not), men det kändes så rätt. Varför gör vi det här? Varför envisas vi med att utsätta oss för dessa nivåer av stress, ångest, och för lite sömn? Vad är belöningen?

I veckan har vi haft föreläsningar på just belöning. En av våra föreläsare pratade om ett experiment man gjort på barn om belöning – en vuxen lägger en kaka framför dem, och säger till barnet att om kakan är kvar då den vuxne kommer tillbaka, så kommer barnet att få två kakor. Det är för att se hur vi kan acceptera att skjuta fram en belöning till senare, om vi då får mer belöning. Barn som inte tar kakan direkt är oftast bättre på att förskjuta belöning även senare i livet. Sådana är vi (läkarstudenter), konstaterade föreläsaren. Ja, inte är vi några som kräver belöning direkt i alla fall. Då är läkarlinjen helt fel.

Tänk så skönt det vore att bara lämna allt (utom L, som definitivt ska följa med mig vart än resan går). Jag har en enorm längtan efter studieuppehåll just nu. På något sätt känns det logiskt, efter tjugotvå år i skolan med bara ett halvårs paus. Har faktiskt lite fundering på att ta ett halvårs uppehåll och jobba som uska på akuten på heltid. Men jag ska ta mig igenom den här terminen och sedan är det T6, vilket jag har stora förhoppningar på att uppleva som ett studieuppehåll eftersom det inte kommer vara tenta och två basgrupper i veckan och allt annat.

Just det där med basgrupper två gånger i veckan diskuterade jag och E för någon dag sedan. Vi konstaterade att den mängd vi läser till varje enskilt basgruppsfall hade, på gymnasiet, tagit en halv termin att läsa om. Ungefär. Det har vi istället tre dagar på oss att läsa in. Och sedan undrar man varför man inte kommer ihåg allt…

Jag vet inte vad belöningen för läkarprogrammet är, egentligen. Att få arbeta som läkare? Tja, på något sätt tror jag inte att man har lägre stress- och ångestnivåer och får sova mer då.

Näst sista veckan av neuro

Helgen – eller snarare torsdag kväll till lördag dag – bjöd på sällsynt välbehövd återhämtning i Stockholm. Började närma mig ett totalt sammanbrott under all stress och messade således mor min om jag kunde komma upp. Så länge jag fann mig i att hon skulle träna på fredagen var det helt okej, och jag åkte upp med tåg klockan fyra på torsdagseftermiddagen. Det blev på inget sätt någon avancerad vistelse. Torsdagskvällen spenderades i köket och lite senare i soffan, pratandes med mamma om bröllop och allt möjligt annat. Fredagen fortsatte ungefär likadant, med en promenad på stan, lunch ute, fika hemma, och sedan kom pappa hem på kvällen och det blev en nästan traditionsenlig familjemiddag (utan lillebror). Riktigt mysigt och väldigt, väldigt skönt med mycket prat och dessutom lite massage – och att under 48 timmar inte plugga. Har inte gått så länge utan plugg sedan den här terminen började, vill jag med säkerhet påstå. Sedan pluggade jag inte heller på lördagen när jag kom hem, så det blev totalt 2,5 dygn utan plugg.

Igår började en ny vecka – näst sista veckan av neurotemat och således är vi jobbigt nära tenta-p och tenta – med en excentrisk föreläsare som bestämde sig för att inte komma till föreläsningen. Efter att ha väntat i 25 minuter (och ringt kursledningen) fick vi nog. Tydligen har föreläsaren gjort likadant tidigare, men han är såå bra som föreläsare att de ändå inte vill skippa honom. Hopp. Jag gick och tränade och satte mig sedan på HUB för att försöka plugga lite innan eftermiddagens föreläsning om något och den efterföljande basgruppen. (Det är intressant att jag på allvar inte minns alls vad den handlade om eller vem som hade den. Bra där.). Basgrupp 15-17 på måndagseftermiddagen efter plugg hela dagen är inte vidare givande, eftersom alla är trötta och lättdistraherade.

L kom i alla fall hem med ett strålande leende på kvällen. För hans del var det första dagen i Motala på deras ortopediavdelning och eftersom det varit en del klydd i hans schemaläggning slipper han denna vecka mottagning helt, och kan istället bo i operationssalarna. Han ska ju bli ortoped, så han var givetvis väldigt nöjd. (Och en nöjd L ger en nöjd jag.)

Idag var det återigen dags för föreläsningar. Morgonens ‘Clinical reasoning’-föreläsning var över all förväntan – hade väntat mig flum à la HEL vilket är dumt eftersom Annette Theodorsson som höll i kalaset är allt utom flummig. Istället var det en fallgenomgång med mycket interaktion, upplagd ungefär som en MEQ-tenta eller ett fall på akuten. En snubbe kommer in med vissa symtom, vad gör vi, vad misstänker vi? Får mer information, vad gör vi, vad är fördelarna/nackdelarna med olika föreslagna undersökningar, och så vidare. Riktigt kul och givande.

Andra föreläsningen fick vi återigen efterlysa föreläsaren. Dock inte samme föreläsare som igår, och denne kom springandes med andan i halsen och bad så hemskt mycket om ursäkt. Bra föreläsning om droger, följdes av lunch och därefter mer föreläsning om droger. Ska nu sätta mig och läsa om droger också. Känns som ett tema.

Så sånt är livet nu – efter en kort paus i Stockholm handlar livet återigen mest om plugg. Men jag hann ladda batterierna en aning, så det känns lite lättare nu.

Flytta för att lösa läkarbristen på landet? Nej tack.

I gårdagens DN skrev ST-läkaren Johan Wrammert om läkarbristen på glesbygden, de skenande kostnaderna för att täcka upp de läkare som saknas där, och vad vi bör göra för att lösa det. Tyvärr tycker jag att han har fel i ungefär varje lösning han föreslår.

Han tar upp Nepal och ett nytt medicinskt universitet som startat där, som existerar “sida vid sida” med andra alternativ. Dit kan alla söka som gått de tio åren i grundskolan, och det oavsett betyg. Om studenten kommer från en avlägsen region eller har låg socioekonomisk status ökar chansen att man blir antagen. Därmed vill Wrammert att vi sänker kraven på alltför höga betyg i Sverige. Jag förstår ärligt talat inte logiken. Vi har inga som helst problem att rekrytera folk – och jag skulle vilja hävda att bara genom att se till min klass så har vi folk från väldigt olika delar av landet, med väldigt olika bakgrund och socioekonomisk status. Vad ska det ge, att vi sänker kraven för att komma in? Varför ska man inte premieras för att slita på naturprogrammet i tre år i skolan, på basåret, eller lyckas med bedriften att skriva bra på högskoleprovet?

Jag har alltid tyckt att det vore en god idé att i större utsträckning än Sveriges läkarprogram gör, använda sig av intervjuer vid antagningen. Det föreslår Wrammert också, men det också för att på något sätt lösa läkarbristen på landet. Jag tycker att det bör användas för att i någon mån lyckas sålla bort folk som är direkt olämpliga som läkare (även om jag sedan jag började fundera på saken vänt lite i frågan, för en hög av de som går i min klass kommer inte att hamna som kliniker utan som renodlade forskare, och då behöver man inte samma kvalitéer som om man ska jobba kliniskt; således kan man inte vid intervju plocka alla efter samma mall och det gör det hela svårare).

Wrammert tar också upp Norge som exempel. Där lottas tydligen studenten efter examen till en ort i landet för obligatorisk allmäntjänstgöring. Det skulle väl kunna vara en idé – förutom att jag inte förstår poängen. Vi har allmäntjänstgöring (AT) i Sverige också, och den kan göras på ett helt gäng olika sjukhus. När L sökte AT kollade jag hur många sökande som fanns till varje sjukhus och det var fler än det fanns platser på samtliga ställen. Inga sjukhus har idag problem att fylla sina platser, eftersom det finns alldeles för få AT-platser mot hur många underläkare det finns. En del av AT:n går sedan ut på att vara på vårdcentral. Denna del är, som L konstaterat flera gånger, mer eller mindre en marknadspolitisk åtgärd. Utan AT-läkare som täcker upp finns det inte tillräckligt med läkare på vårdcentralerna – men det gäller i såväl storstad som småstad som landet. En omfördelning hjälper ju inte.

I Nepal ger man inför den slutliga antagningen information om att man i upp till fyra år efter examen förbinder sig att arbeta i en anvisad region. Wrammert vill ha något liknande här. Det blir ramaskri om man tvingar arbetslösa att flytta till de ställen där det finns jobb, men vi som slitit i sex år för att bli läkare, vi ska flytta för att visa vår tacksamhet för vår utbildning. Om ett par år när jag är klar är jag gift och har kanske även barn. Min blivande make kommer att vara ST i Linköping. Att flytta honom mitt i ST skulle vara bortkastade skattepengar eftersom han skulle bli tvungen att göra om delar av ST:n, om den nu gick att fortsätta alls vart jag än tvingades. Eller skulle vi bli särbos i flera år för att jag ska lösa det samhälleliga problemet att det inte finns läkare nog på landsbygden? Vi är många som bildar oss ett liv på orterna vi utbildar oss.

En av mina kompisar har nyligen köpt hus i Värmland, dit hon har alla avsikter att flytta och jobba efter examen. Samtidigt som hon köper det bestämmer vem-det-nu-är-som-bestämmer sig för att lägga ner de stora kommunikationerna i området. Och häri, snarare än i att tvinga underläkare att flytta över hela landet, tycker jag att problemet ligger. Om man vill ha läkare i glesbygden så kanske man ska göra det attraktivt för folk att bo där. Folk, inte bara läkare. Glesbygden avfolkas av en anledning.

Svenska skattebetalare finansierar varje utbildningsplats med mer än en miljon kronor och borde därför kunna förvänta sig ett ansvar hos den utbildade att bidra med sin kunskap till en rimlig ersättning.

Jaha, och vad är en rimlig ersättning? Det kan inte vara så att ersättningen till ordinarie läkare på glesbygdens vårdcentraler är för låg? Varför ska just läkare vara så “tacksamma” för sin utbildning att vi inte väljer att få ut maximal lön? Varför ska vi vara så fint moraliska att vi jobbar för en billigare peng för att det är bättre för Sverige?

Slutligen måste jag också kommentera att det som behövs ute i glesbygden är inte fler underläkare och AT-läkare – det är i mycket större utsträckning specialister. Och jag vill se hur man tvingar någon som gått 5,5 år i skolan, AT i 18+ månader, och ST i någonstans runt fem år, att flytta till ett ställe de inte vill. Not gonna happen.

En dag

07:43. Det är fortfarande ganska mörkt när vi går till sjukhuset, sambon och jag. När vi vaknade var det kolmörkt. Om några dagar – på måndag – börjar han i Motala och då får han köra hemifrån vid halv sju, så det kommer vara väldigt mörkt även om det blir vintertid natten till söndag. Vintertid. Det är vinter snart. Igår var vi ute och gick med L&Ds vovve Rufus och det var så kallt att jag önskade att jag tagit med mig en mössa. När vi går till skolan på morgonen är det fyra grader, så jag tar min mössa och min tjockare jacka.

08:04. Sitter i metodrum 1 på Clinicum och får se en film om hur man utför ett nervstatus. Jag har läst om det och jag har sett det göras ett par gånger, men inte kommer man ihåg allt för det. När det är vår tur att öva på varandra får man följa sin nedskrivna lista. Gå på hälar, gå på tårna. Rombergs prov. Finger-näs-test. Diadokokinesi, det svåra ordet som jag nu kommer ihåg vad det är för något (snabba rörelser, be patienten låtsas att han/hon skruvar i en glödlampa). Egentligen letar man efter dysdiadokokinesi, vilket är ett ännu längre ord. Jag och E gör hela neurostatusen på varandra och hon har iskalla händer men vi tar oss igenom det. Det är egentligen inte svårt alls att göra (utom reflexerna i armarna), utan det svåra är att veta vad det betyder om något inte fungerar. Ingen av oss har någon neurologisk nedsättning. Tur det.

09:33. Vi går till HUB, färdiga lite tidigt. För en gångs skull är schemat fullt över tisdag-onsdag, vilket innebär dåligt med tid att hinna läsa in till det nya fallet. Vad var det nu det handlade om igen? Just det, Parkinsons. Och lite Huntingtons sådär på sidan av. Det är bara det att vi den här terminen inte kan läsa bara det patologiska (sjuka), utan det fysiologiska (friska) också. Således handlar fallet inte bara om varför man skakar och har svårt att gå vid Parkinsons, eller varför man slänger med armarna vid Huntingtons, utan vi måste också lära oss vad de basala ganglierna är och vad de gör och hur de gör det. Nucleus caudatus, globus pallidus, substantia nigra, putamen, och  allt om hur de påverkar varandra. Saker som inhiberar inhibitorns inhibitor. Tre negativa, måste väl bli… negativt? Det är som dålig juridik – undantag från undantagets undantag. Jag ogillade alltid sånt, för det är alltid lika svårt att veta vad slutresultatet egentligen blir.

12:02. L kommer med mat till Glasentrén. Igår gick vi hem ihop och vi gick upp om AT-lokalerna eftersom han hade sin jacka där. På vägen ut frågade jag om han hade sin matlåda, varpå han ställt stannade och funderade. “Jag har inte ätit lunch”, konstaterade han sedan. Då var klockan halv sex på kvällen och han hade, förutom en minimal fika, inte ätit något sedan frukost. Pojkar. Och sedan blev det inte middag förrän vid halv nio. I vilket fall som helst, eftersom han blev serverad mat av AT-ansvariga eller vem det nu kan ha varit, så fick jag hans mat idag. Så vi sågs, jag fick maten, pussade honom, och sedan gick han igen. Vi sliter inte på varandra.

12:22. Eftersom vi börjar igen klockan 13 bestämmer jag och E oss för att ta en paus från striatum och dess kompisar och äta lunch. På lunchen konstaterar vi att det känns som att pluggar är det enda vi gör just nu. Igår åt vi lunch med E och K, och vi pratade lite om det vi läst denna termin. Neuro. Precis som jag funderat över konstaterade vi att denna termins sjukdomar på många sätt känns jobbigare än någon av de tidigare terminernas, för att varje sjukdom här drabbar en på ett helt annat sätt. Att ha hjärtsvikt eller hepatit eller vad som helst är inte kul, men jag inbillar mig att det inte blir ett med en själv på samma sätt som en hjärnskada/-sjukdom blir. Demens stjäl dina minnen, din personlighet. MS, Parkinsons, Huntingtons handikappar dig något fruktansvärt och stjäl, förr eller senare, hela jaget. Av den anledningen har det här varit jobbigt att läsa.

13:04. Sjukgymnasterna frågar om vi är alla och sedan börjar genomgången av ledstatus, även detta ett praktiskt moment. Mäta hur mycket folk klarar av att höja armarna, om de är böjliga som de ska. Det är ett bra moment, men jag blir frustrerad ändå – det jag vill veta är hur jag ska tolka om det är fel. Vad betyder det om någon inte kan höja armen över axelhöjd? Eventuellt är det något jag redan ska kunna. Jag har glömt tragiskt mycket anatomi.

14:19. På Örat med en chokladboll. För att jag behöver det.

16:07. Färdiga med ledstatus, efter att ha klämt på knän och studerat höfter. Jag är trött. Det är ju inte direkt fysiskt krävande, men det har varit praktiska saker sedan klockan åtta på morgonen och i pausen har det varit plugg. Jag önskar att jag kunde gå hem, men hemma får jag inget gjort, så jag och E traskar tillbaka till HUB där böckerna väntar. Mer om olika banor i hjärnan. Motorcortex och premotorcortex och somatosensoriska cortex och miljoners miljarders neuron som går hit, dit, kors och tvärs. Jag är inte längre säker på hur det känns när saker faller på plats, för det var längesedan. Allting känns bara rörigt. Om drygt två veckor blir det heltidstenta-P och sedan är det tenta. Uh-huh.

17:40. För en gångs skull går E hem innan mig från HUB. Jag läser om cerebellum (lillhjärnan) och förstår lika lite som vanligt. Hon lägger handen på axeln och säger, “C, vi är duktiga!” och jag kan, för en gångs skull, inte annat än att hålla med.

18:12. Ögonen är torra av trötthet och jag ger upp. Jag kommer inte igenom hela kapitlet om cerebellum. Avslutar med en halvfin schematisk bild över hur cellerna (Purkinjeceller, mossy fibers, basketceller, klätterceller, med flera) är ordnade. Jag färglägger för att det kräver inte särskilt mycket uppmärksamhet men gör bilden tydligare. Sedan packar jag ihop alla pennor, lägger anteckningsblocket i väskan, slår ihop Essential Neuro Science, och lämnar HUB.

18:28. Står på Korpens ena crosstrainermaskin och tittar på “Once upon a time” som handlar om sagofigurer som råkat hamna i vår värld och det är ondska mot godhet men allt är ändå så väldigt gulligt. Det är precis vad jag behöver och kroppen får röra på sig ordentligt samtidigt.

20:26. Sambon gör mat som står i ugnen, jag bloggar. Snart middag, lite TV, ingenting att tänka. Jag har fortfarande saker jag borde läsa, tusen saker jag borde lära mig, men min hjärna är slut för dagen och har redan sagt god natt.

Idioter får för mycket plats

Bland förra veckans dumheter har vi Ung Pirats förbundsordförande som tycker att vi ska “köra över Läkarförbundet” och utbilda fler läkare.

Antalet utbildningsplatser har under en lång tid hållits tillbaka. Läkarförbundet har länge arbetat hårt på att hålla nere utbildningsplatserna för läkarutbildningen.

Förutom att antalet platser på läkarprogrammet ökat hela tiden under flera år så är detta ett korrekt påstående. Details. Att Läkarförbundet försöker hålla ner utbildningsplatserna har jag aldrig sett någonstans.

Det verkliga skälet till att Läkarförbundet lobbar hårt för att hålla nere antalet utbildningsplatser är att hålla uppe sina egna löner, svårare än så är det inte.

Ja, för vi har ju inte redan som det är bland de lägsta läkarlönerna bland länder med jämförbar ekonomisk utveckling…

Den effektivaste metoden att lösa problemet är att konkurrensutsätta läkarna. I dag fungerar utbildningen närmast som ett gammalt skyddat medeltida skrå, har man väl kommit in på läkarutbildningen har man framtiden säkrad.

Jaha, och hur var resonemanget här? Vi ökar antalet platser på läkarprogrammet, så blir det konkurrens? Men vänta, om de nu kommer in på programmet så är de ju inne och det är fortfarande som ett “skyddat medeltida skrå” och då har man fortfarande framtiden “säkrad”. Hur ger detta konkurrensutsättning? Ska det vara något annat än universiteten som får utbilda läkare? Kanske ska vi ha det som kvällskurser ungefär som personliga coacher, det skulle kännas tryggt.

Det absolut dummaste påståendet:

Argumentet de anför till ett fåtal utbildningsplatser är att de vill hålla uppe kvalitén på utbildningarna. Utbildas fler kommer utbildningskvaliteten att sjunka, vilket vore farligt menar de.

Jaha, och du tycker inte att det vore farligt om utbildningskvaliteten sjönk? Dåligt utbildade läkare, fattar du att det är rakt av livsfarligt? Och ja, kvaliteten sjunker varje gång de ökar antalet platser. När vi under T3 var på lungmedicin och skulle lyssna på patienters sjuka lungor var vi i grupper om åtta. Åtta pers plus handledare som står runt en stackars patients säng och ska lyssna på hans/hennes lungor. Åtta! Nu ska Linköpings universitet ta in ytterligare studenter på programmet och plötsligt kommer det väl vara tolv-femton stycken som står där – för att inte tala om hur det blir på klinterminerna. Poängen med klin ä ju att lära oss allt det praktiska – hur ska vi kunna få den kunskapen när vi är fyra, fem, åtta, tio stycken som tävlar om att få göra samma sak?

Idioter får alldeles för stor plats i tidningarna.

Torka aldrig tårar utan handskar

Sett de första två avsnitten av “Torka aldrig tårar utan handskar“, tv-serieadaptationen av Jonas Gardells nya bok med samma namn. Handlar om HIV-epidemins utveckling bland Stockholms bögar på 80-talet, där homosexuella män plötsligt började dö undan i denna då nya, mystiska sjukdom. Gardell är på listan över folk jag bara inte orkar med så jag var inte helt vänligt inställd mot denna serie, än mindre efter att ha hört Gardell göra reklam för boken i diverse morgonsoffor. Som tur är är Gardell inte med i serien och det ska sägas, den berör. Verkligen. Som alltid när tragik väntar runt hörnet, oavsett om det är den här serien eller typ Titanic, vill jag gå in i historien och bara förklara för folk att det ni tänker göra nu är dumt, låt bli det. Men det går ju inte. Människor kommer dö.

Samtidigt driver berättelsens titel mig till absolut vansinne. Gardell berättar i intervju efter intervju om bakgrunden: två sköterskor tar hand om en AIDS-sjuk man. De bär full skyddsmundering, från handskar och plastförkläden till mun- och hårskydd. De blir klara med att lägga om den sjukes sår (eller vad det nu är de gör) och den yngre sköterskan tar av sin ena handske. Sedan ser hon att den sjuke gråter. Hon torkar bort hans tår och blir prompt utskälld av den andra sköterskan för att det är absolut förbjudet att ta i AIDS-sjuka utan handskar – “Torka aldrig tårar utan handskar!” Gardell hävdar att detta är ett omänskligt sätt, att det visar hur oempatiskt samhället är.

Say what? Vi är i början/mitten av 80-talet och AIDS-epidemin är ny. Ingen har en aning om hur den sprids. Det är en virusepidemi och precis som vid varenda epidemi används grundläggande säkerhetsåtgärder. Är det någon som kallar sättet man behandlar SARS-smittade för oempatiskt? Man vill inte att sjukdomen ska spridas. Varför ska sjukvårdspersonal riskera sitt eget liv när en ny, dödlig sjukdom gjort entré? Vari ligger det oempatiska?

På akuten har vi order om att använda handskar så snart vi ska hantera någon typ av kroppsvätska. Med en del patienter gäller även förkläden. Är det en blodsmittad patient – inte bara HIV, utan även t ex hepatit – gäller betydligt mer rigorösa säkerhetsåtgärder, såsom att varenda blodrör ska märkas med klistermärken för smitta, så att inte heller labbpersonalen behöver utsättas för smittorisk. Allt görs för att skydda både oss själva och andra som finns på akuten. Det är inte omänskligt, det är helt korrekt agerande. Hävdar Gardell att det är omänskligt med samma agerande vid andra typer av sjukdomar, eller gäller det bara när det är hans vänner som drabbas?

Säkerligen utsattes HIV-smittade män för andra, större övergrepp inom sjukvården under den här perioden och även senare, det tvivlar jag tyvärr inte på. Att hävda att samhället saknar empati när man vägrar torka tårarna på en man med en sjukdom som man redan då misstänkte smittar via kroppsvätskor, är dock inte ett av dessa övergrepp.

Bortsett från detta är serien är sevärd. Varken jag eller sambon har någon riktig förståelse för det leverne som presenteras som normalt för bögar under 80-talet. Med det menar jag att att knulla runt i Stockholm för att “ta igen” åren av nedtryckt sexualitet i småstäderna de kommer ifrån är inte för min del det givna beteendet. Kan mest relaterat till Benjamin, uppvuxen i en familj av Jehovas vittnen. Om man nu bortser från en hel del av deras religion förstod jag redan då jag var sexton och fick två bästa kompisar som var med i den kyrkan, att det sätt jag vill leva livet på är likt deras. 16 år gammal i USA relaterade jag bäst till dessa två som inte drack, var duktiga i skolan och inte bytte pojkvän varannan vecka.

Men det är en bild vi som är födda i mitten av 80-talet och senare inte sett, en historia som försvunnit, och därför är den intressant och givande. Det var en tragedi och den har nästan glömts bort.

Fjäderbofjollan Paul har de bästa replikerna i hela serien, väldigt rolig.

Neurotema på akuten

Det är höst. Sådär in i bänken mycket höst, med regn som droppar kontinuerligt på fönsterblecket och himlen är entonigt grå hela vägen härifrån till andra sidan av Eklandskapet. Räddningen är att Eklandskapet ännu inte hunnit bli lika stendött grått, utan är rostgult och ganska vacker trots allt. Klockan är halv fem och det är inte mörkt än, så man vet åtminstone att det inte är december.

Högar av löv på marken.

Igår jobbade jag igen. Fredagkväll, jag tänkte att det skulle bli lugnt – men sedan trillade det in patient efter patient och, mer ovanligt, läkare efter läkare, och plötsligt var jag och P två sköterskor med sex läkare och närmare dussinet patienter och då var det inte så lugnt längre. Lådan med ordinationer (prover, mediciner, allt möjligt) växte sig stor. Röntgen är för närvarande på plan 11 helt och hållet, istället för som det brukar vara med akutröntgen på plan 10, så alla som ska till röntgen tar just nu mycket längre tid. Det kommer inte vara för evigt, bara tills plan 10 fått sin nya CT-maskin installerad, men det hjälpte inte mycket igår.

Det var väldigt, väldigt mycket neuropatienter, i stil med 4:1-förhållande mellan neuropatienter:övriga patienter. En halvtimme efter att jag kom dit fick vi en röd misstänkt stroke med sluddrigt tal. Omprioriterades relativt omgående till orange och sedan gul efter att varken prover eller CT visade på stroke, men det var bara början. Ytterligare två orange – en dement och en med diverse andra sjukdomar i botten – kom in med ambulans och vi hade under eftermiddagen och kvällen tiotalet patienter med sökorsak neurobortfall, huvudvärk, och yrsel. En patient hade dagen innan svarat konstigt då hon talat med sina vänner, och kom i efterhand inte ihåg särskilt mycket av det, en annan kände domningar i ena sidan, en tredje hade fallit omkull och varit okontaktbar och skakat, enligt anhöriga. Strokeprover, CT-skalle, ad infinitum. Flera patienter lades in på neurologen, NIVA, strokeenheten, m fl.

Vid femtiden var det nio orange patienter på akuten. Team E, som förutom att de hade lika få sköterskor som vi dessutom också hade väldigt få läkare men ungefär lika många patienter som vi, var småstressade och nån patient flyttades över på oss istället. Det blir så. Och klockan sex stänger ALMA, som tar hand om multisjuka äldre som på ALMA får lite mer omvårdnad med möjlighet att ta kontakt med boenden och allt möjligt i mycket större utsträckning än akuten i övrigt, så då fick vi en patient därifrån. Samtidigt var väntrummet aldrig tomt och personer-som-väntar-på-triage-skylten aldrig släckt. Och rörposten slutade fungera. Whoo.

Mitt i alltihopa fick jag sätta min första kateter igår. Det gick alldeles utmärkt och jag kände mig duktig. Tur det, för nålarna gick helt åt skogen igår. Stackars P som fick göra om de flesta.

Får se nu om jag kommer jobba mer innan neurotentan. Det känns som att det börjar bli dags att helhjärtat koncentrera sig på den istället.

Teckningar

Ibland, vilket nog är förvånansvärt sällan om man är någon annan än jag och tittar på mig och mina alster, blir jag ganska nöjd med teckningar jag gör. Förr i tiden handlade det om fina bilder av änglar och sjöjungfrur och människor tillsammans och allt möjligt. Det var en trevlig tid med magi åtminstone i mitt huvud. (55 000 ord skrivna på boken, börjar närma mig slutet. Bör sluta på 70 000 ord. Nöjd. Lite magi åter i mitt huvud.).

Numer handlar det jag ritar mer om kroppens olika delar, på olika nivåer. För närvarande är det givetvis hjärnan som är i fokus, med alla dess omöjligheter. Det finns så mycket att lära (och så lite tid).

Hjärnan i genomskärning. Blev nöjd, för med den fattade jag faktiskt vad globus pallidus, putamen, capsula interna, och nucleus caudatus är, och viktigast av allt, jag fattade var de är i relation till varandra. And it turned out pretty. Nej, jag har inte suttit med millimeterlinjal och gjort båda sidorna exakt lika – ritade en halva och spegelvände i Photoshop.

Näsa och mun, genomskärning. Jag behövde en hel överblick och hittade ingen över hela, så jag ritade en efter de halva bilder jag hittade (hittade en över näsan, en över munnen).

Idag har jag skrivit sidor i kompendiet om (och nu får jag gå tillbaka och kolla, för jag kommer inte ihåg) neuropati, perifera nervskador och neurofysiologiska undersökningar. Folk – förvånansvärt många, trevligt – frågar hur det går med T5-kompendiet. Det går bra. Alldeles för bra, egentligen, för jag vill inte ha 90+ sidor att läsa om neurologi till sju dagars tenta-p. Men det är mycket bilder den här gången, på många av sidorna. Embryologin är pyttelite och text och stora bilder. Jag tycker om bilder.

I korthet just nu. Igår dansade jag till Sexy Back och Heaven’s on Fire med på Dekkadans-workshop till sent. Riktigt skoj. L och hans bror var på hockey och såg LHC förlora stort. De var bittra i bilen på vägen hem. Sen var det fotboll på sporten och det är tråkigttråkigttråkigt. Efteråt var det Korrespondenterna som var riktigt bra, om Gud som ursäkt för alla möjliga dumheter. Rekommenderas. Fick sen sova lite längre än vanligt och har sen mestadels pluggat. Först hemma, sen, efter lunch med L, på HUB. Och sen, efter träning, hemma igen. Ikväll blev det Ung och Bortskämd till middagen. Det absolut roligaste (dummaste) i den serien hittills var när en av deltagarna på fullaste allvar trodde att fiskpinnar simmar omkring i vattnet och att man hugger av huvud och fenor för att äta dem. Allt enligt principen att ‘det finns ju vandrande pinnar, så varför inte fiskpinnar’. Annan höjdpunkt var förra veckans uttalande av Kilian som, om han vann, skulle ta resan till ‘antingen Kalifornien eller Los Angeles’. Ung, Bortskämd och Fullständigt Blåst kanske vore ett bättre namn?

Två dagar kvar av skolveckan. Fredagen kommer bli ett stycke föreläsning och sedan jobb mellan 12 och 21. Blir bra. Jobb en gång i veckan är snittet. Vid gårdagens teoretiska labb om likvoranalyser konstaterade jag – igen – att jobbet på akuten är guld värt. Efter att ha varit med vid flera LP:er har jag bra koll på hur man gör och halvbra koll på de analyser vi kan beställa.

Ullared och skoltrötthet

I fredags besökte jag Ullared för första gången i mitt liv. Och nej, på den snabba frågan som alltid verkar komma, det var nog inte sista gången. Behöver en återhämtningstid på ungefär ett år eller så skulle jag tro, men jag, D och D hade väldigt trevligt på vårt lilla äventyr. Det var fasligt mycket folk tyckte jag och det tyckte även övriga två, som varit där betydligt fler gånger än jag. Och gud vad det köps. Stora vagnar fyllda till brädden, höjden och lite till. Trots att det är billigt kan det nog bli väldigt mycket pengar för en del som handlar där.

Själv köpte jag underkläder till sambon, strumpor till oss båda, nån träningströja, handskar till oss båda, och lite annat smått och gott. Barnklädesavdelningen hoppade jag snabbt förbi medan övriga två blev kvar ett tag och jag surfade runt bland damkläderna och sedan vidare till leksaksavdelningen som nog var den roligaste även för mig. Bra utbud på spel, så det blev ett par sådana, och en uppsättning julklappar för några av barnen i omgivningen. När jag messat L och förklarat för honom att jag köpt Lego i julklapp till barnen hälsade han att han också ville ha, helst en Lego-grävskopa. Jag hittade ett litet set med en grävskopa i och när jag kom hem ignorerades samtliga övriga överraskningar jag blivit beordrad att inhandla till honom, in favor of Lego-byggande. Bra, då vet jag det – för att göra mannen nöjd krävs bara lite Lego. Synd att det inte är lika billigt överallt som i Ullared. Tror det handlade om en prisskillnad på någonstans mellan 30 och 50%.

Hur man gör mannen glad.

Bilfärden på tre timmar dit och tre timmar hem gick förvånansvärt fort med kontinuerligt prat bland oss tre tjejer. Tänk vad det alltid finns att prata om!

Sedan var det lördag och efter att jag pluggat en stund gick vi till Kanberget och åt middag och såg hockey med C&C, vilket var väldigt trevligt. Eftersom de också ska gifta sig i sommar blev det lite bröllopsprat för min del med ena C, medan L snackade hockey i tre timmar med andra C. Efteråt bjöds vi in till bastu hos D&P, så vi tog bilen och körde dit. Bastu och mer prat. Har blivit mycket prat på sistone.

Igår ville samma D&P ha hjälp att flytta en lekstuga åt barnen. Den vägde uppemot 600 kg så det behövdes lite manskap för att flytta på den från den tidigare ägarens trädgård till D&Ps trädgård. En del svett och smuts senare lyckades det dock och som tack för hjälpen serverades det korv. Inte ofta man kan säga att man hjälpt till att flytta ett hus.

Dagen har bjudit på en horribel 8-17-dag i skolan med sex timmar föreläsningar och ett stycke basgrupp. Jag är så TRÖTT på skola. Så, så, så trött på basgrupp där jag aldrig någonsin känner att jag läst tillräckligt, och som alltid tar tolv evigheter (egentligen trettio minuter, men det känns mer) för att gå igenom det nya fallet och jag vill bara kunna saker och inte känna mig så dålig nästan jämt. Varje gång jag tror att jag läst ordentligt har jag missat femton saker att ta igen till nästa gång – förutom att det också finns ett nytt fall och nya saker jag inte hinner läsa. Idag togs anatomin upp och jag minns hur väl jag kunde den i slutet av T2 och hur jag absolut överhuvudtaget inte alls kan den nu längre. Och detsamma gäller tusen andra saker. Suck.

Första föreläsningen var riktigt bra, utan PowerPoint vilket nästan alltid blir bättre än sjuttio slides föreläsaren ska hinna igenom. Andra föreläsningen hade en bra första halva och en sämre andra del. Sista föreläsningen, efter lunch så man började bli lite pömsig, var lagom småmysig så det var bra, om minne och uppfattning om sig själv och att våga försöka sig på nya saker. Föreläsaren spelade musik och visade intressanta bilder som bildspel i pausen. Trevlig och lärorik dag, trots allt.

Engagement session!

I söndags fotograferades vi. Grymt duktiga fotograf Malin Björkholm kom till Linköping för att prata lite inför bröllopet och göra en så kallad engagement-session. Vi skulle få fina bilder i helt vanliga kläder, bara jag och L. Jag hade sedan tidigare konstaterat att Eklandskapet borde vara en optimal plats för mysiga bilder och så här på höstkanten är skogen underbart vacker i allsköns färger. Det enda vi inte kunde bestämma över var vädret, men det blev över all förväntan. Solen tittade fram mellan småmoln här och där och badade oss i perfekt ljus.

Varken L eller jag är särskilt vana vid att bli fotograferade, även om jag är väldigt mycket mer van tror jag. Jag trivs framför kameran och har alltid varit lagom mycket linslus. Framför en professionell fotograf har jag dock inte stått, om man inte räknar med skolfotona och det gör jag inte, sedan jag var i fyraårsåldern och var barnmodell bredvid mamma. Således var situationen lagom ny för mig också. Det spelade ingen större roll – Malin gjorde oss bekväma och vi skulle ju bara vara oss själva, så det blev inte ett problem. Vi fick pussas och kramas och hålla om varandra. Helt okej. :)

Nedan, ett urval av bilder – de jag tycker bäst om (typ. om jag måste välja.). Malin har lagt upp fler på sin blogg.

Spellevinkig L och jag har det mysigt.

Puss på dig älskling!

Söta ihop… tycker jag :)

Vi hade väldigt roligt. “Håll henne så hårt att du nästan lyfter henne!” sa Malin, och L följde order. Jag kunde inte hålla mig för skratt.