Tag Archives: Höst 2012

ATLS-markör och T6

T6-arbetet ser nu ut att ordna upp sig alldeles förträffligt. Tre olika projekt finns uppradade för mig att ta mig an, alla projekt som min blivande handledare Fredrik Nyström vill ha gjort, allra helst i förrgår. Vid intresse finns möjlighet att fortsätta under sommaren, vilket gör att jag nu har inte bara ett utan två sommarjobb uppradade. Förhoppningsvis går de att kombinera, för jag trivs så bra på akuten och vill fortsätta där, men projekt två hos Nyström lockar samtidigt rejält. Till en början blir det dock, förutsatt att den pilotstudie som nu ska dra igång ger någon typ av resultat, den studie som vi kort kallar Köldstudien. Mer om den lär komma.

Idag var jag ATLS-markör. Advanced Trauma Life Support. Började redan 7.30 eftersom vi skulle hinna få vårt scenario och sedan även sminka den som skulle vara patient. Det var knivskador, trafikolyckor, fallskador och annat kul. Samtliga stora trauman, uppenbarligen, eftersom kursen heter som den gör. Kursdeltagarna lär sig principen om ABCDE (Airway Breathing Circulation Disability Environment) och att jobba utifrån denna då de får in ett trauma. Sista momentet är en praktisk tentamen där de går in ensamma i ett rum 0ch möter en ledare samt två markörer. Jag lekte sjuksköterska som var helt ny på jobbet, första dagen efter utbildningen. Vi fick in en fallolycka som skulle tas omhand. Jag fick vara behjälplig med diverse nålsättningar, Ringer-hängande, huvudhållande, och klädklippning. Med mera. Kände redan från början att jag faktiskt hade lite koll på situationen (kände mig inte särskilt “ny”) och efter åtta omgångars repetition som visserligen inte var helt exakt lika så hade jag ändå lärt mig en hel del. Alltid bra att veta hur en skallbasfraktur yttrar sig, till exempel. Så det var givande och skoj.

Hemma har det inte alls blivit något plugg, vilket det borde blivit. Jaja, sånt är livet ibland och jag hann faktiskt med allt jag behövde inför basgruppen redan igår. Får väl bli mer ordentlig imorgon. Å andra sidan känner jag mig denna vecka väldigt duktig. Har hunnit med jobb, en hel del plugg och de föreläsningar vi haft, ATLS-kurs idag samt dans igår och dessutom krossade jag 50 000 ord-barriären på min lilla saga för någon dag sedan. I sidor är den nu över 100. Yay.

Riktigt trött och seg och bara halvvägs genom veckan. Hade önskat mig en sovmorgon imorgon, men det blir det inte. Först på lördag blir det till att sova (och bara för att kommer jag väl vakna halv åtta då också).

Lång måndag

Igår blev en väldigt lång dag. Efter en ganska lat helg kickstartade jag den nya veckan genom att vakna kvart i sex och tycka att det var onödigt att somna om. Det är trots allt lättare att gå upp när man vaknat av sig själv, än att somna om igen och tvingas upp från medvetslöshet en timme senare. Jag satte mig och pluggade tills L trillade ur sängen då vi skulle ha gått upp. Efter ägg och annan frukost gick vi till sjukhuset och jag fick lov att börja den nya veckan med fyra timmar föreläsningar om smärta och smärtlindring. Det är egentligen intressant men det var lite för tidigt på morgonen och lite för många timmar för att min uppmärksamhet skulle hålla genom det hela. Lärde mig säkert något, men kan just nu inte komma på vad. Det känns som ett återkommande tema just nu, med så mycket nytt som ska pressas in på så kort tid. Trevligt är dock att vi mestadels håller oss till en enda del av kroppen – hjärnan. Jobbigare är att den är så komplicerad. Men sådant är livet när man är läkarstudent.

Under andra föreläsningen trillade ett sms från akuten in och jag avfärdade deras önskemål om någon som kunde jobba kväll eftersom jag skulle ha basgrupp klockan 15 och den är superduperobliga-omduinteärdärsåkastarviutdigfrånutbildningen-torisk. Jag gick till Korpen för att träna. Åtta minuter in i träningen tänkte jag att akuten kanske hellre hade någon som var där 12-15 och 17-21, än ingen alls, så jag ringde dem. Mycket riktigt, de ville gärna ha mig. Så jag traskade till omklädningsrummen och bytte om till vita kläder och sen var det jobb som gällde. Någonstans halvvägs till akuten kom jag på att det fanns en detalj som heter mat som jag helt glömt bort. Äta? Äh. Jag åt ju frukost.

På akuten var det halvlugnt, framför allt för att vara måndag. Jag tyckte att det var väldigt lagom och fick med tiden väldigt bra koll på samtliga våra patienter. Jag tycker om att ha koll. En hel hög pysselpatienter av olika prioritet och jag ska väl säga att jag inte tror att vi klarade varesig läkare-inom-en-timme-gränsen eller från-akuten-på-fyra-timmar-gränsen särskilt väl. Men vi jobbade på.

Klockan 14.50 gick jag till HUB för basgrupp som handlade om smärta och sånt, passande nog med tanke på förmiddagens föreläsningar. I vår paus fick jag chans att äta snabb lunch, vilket var basgruppens höjdpunkt. Ja, jag är något trött på basgrupper. Visst ger de en hel massa ibland, men ibland not so much och jag är sällan på humör för det. Har en bra basgrupp, men konceptet börjar bli tjatigt. Igår hade vi en vikarie för våra ordinarie handledare, och det var ganska meningslöst eftersom hon inte sa något som påverkade något på hela tiden. Blir bra med T7 då vi inte längre har handledare.

När vi var färdiga vid fem skyndade jag tillbaka till akuten, som givetvis fyllts på rejält. Det var ju trots allt måndag. Det var en salig blandning av bröstsmärtor, huvudvärk, generell trötthet, och annat. Jag lyckades med den tredje PVK:n jag försökte sätta. Den ena jag inte lyckades med försökte fyra erfarna sjuksköterskor efter mig att sticka, utan resultat.

Akuten har, tro det eller ej, ofta teman. Detta är då det av någon anledning trillar in en massa av samma sort på en dag, t ex fem buksmärtor, eller nio EKG:n på en eftermiddag, eller åtta urinstickor som ska analyseras, fem pers på spineboards på en gång, eller som igår – två LP (lumbalpunktioner). Två är kanske inte så många i sammanhanget, men med tanke på att jag bara var med på en enda på hela sommaren är det faktiskt en del. Båda var med tryckmätning, vilket jag inte visste att man kunde göra, men nu vet jag det. Den första gick lätt som en plätt medan den andra tog flera stick innan det gick. En LP går ut på att sticka en lång nål i ryggen för att komma åt cerebrospinalvätskan. Det är mycket längre in än man tänker sig…

När vi till sist slutade klockan kvart i nio lämnade vi över fyra helt opåtittade patienter. Kändes inte helt bra, men vi hade gjort allt vi kunnat. Jag fick komma hem till en färdiglagad middag och sedan föll jag i säng ganska omgående efter det.

Idag har jag varit schemafri. Hade anatomigrupp med E och gick igenom arm och rygg, som repetition inför stadietentan. Efteråt satt vi på HUB och läste om hjärntumörer (nya basgruppsfallet). Det finns, som vanligt, många olika typer. Efter ett par timmars läsande utbrast E, “Varför kan inte cancer bara vara cancer?” och jag håller med. Histologiska bilder hit och dit och ursprung av den ena eller andra sorten. Sammantaget kan sägas att hjärntumörer är olika nivåer av dåligtdåligtdåligt.

Imorgon ska jag vara ATLS-markör. Det enda jobbiga med det är att vi ska vara där kl 7.30. I övrigt ska det bli riktigt skoj.

[inspirerande titel saknas]

Fick påpekat för mig att jag inte skriver så mycket här just nu, och det ligger väl en del i det. Tiden rinner iväg så snabbt att det gått en vecka utan att jag riktigt hinner med. T5 känns… mycket. Det är inte bara neurotemat, utan vetskapen om att Stadie II-tentan hänger över oss i slutet av terminen (8 januari) som ett mörkt ångestmoln. Har känslan av att jag nog egentligen borde börja repetera inför den redan, men det hinns inte med. Istället försöker jag greppa neuro så gott det går. Folk i basgruppen pluggar med tentafrågor och när de tar upp typen av frågor blir jag alldeles rädd. Jag kommer aldrig att fixa det där! Men har det inte känts så förr? Har för mig det…

Veckan som gått har bjudit på mycket praktisk undervisning. Måndagen började med balansundervisning, vilket inte var så praktiskt för oss men väl för föreläsaren. Vi fick se nystagmus och diverse annat. På tisdagen var det dags för rygg- och nackundersökning och på onsdagen fick vi titta in i varandras öron, näsor och munnar. Tidigare har vi också fått göra oftalamiska undersökningar, då vi kollat ögonbotten på varandra. Sällan blir man väl så väl genomkollad som då man går läk. De flesta passar dessutom på att fråga lärarna om diverse problem man har med sådant som hörsel, syn, balans, mm. Praktiskt.

Torsdagen och fredagen ägnades åt mer traditionell skola med föreläsningar. Det var inte utan att jag var jublande nöjd över att få gå hem i fredags. Eftersom jag ville träna och L ville ha med mig hem kom vi överens om att gå en runda. Det blev en runda till familjen S, vilket är en nätt liten runda på en och femton enkel resa. Men det var trevligt. Barnen var nöjda över besöket och vi tryckte i oss lite popcorn innan vi gick hemåt igen. Efter 2,5 timmes trask var vi väldigt nöjda med att sätta oss och äta hamburgare i soffan.

Gårdagen spenderades för min del först på HUB i tre timmar. Har nöjet att få läsa om smärta, proprioception, och diverse annat nu. Vi läste en del av det på T2, men jag kan lugnt säga att jag inte förstod jota av det då. Det var bara att trycka in det i huvudet och hoppas på att det inte skulle komma alltför mycket av saken på tentan (det gjorde det inte heller). Jag kommer i alla fall ihåg att jag läst det, vilket tydligen var mer än E som sa, “Men den här. Spinothalamiska banan. Den har väl inte vi pratat om?” Jag vet inte om det var för att jag gillar namnet (spinothalamiska banan, det låter väl tjusigt?) som det fastnade, eller om det var av nån annan anledning, men fastnade gjorde det.

Sedan blev det eftermiddag och L och jag körde till familjen S. Förra veckan sprang Z rakt in i en stolpe (tror jag) och behövde sys. L mötte upp på akuten och sydde honom. Igår var det dags att ta bort stygnen. Han fick en box After Eight som tack, och så stannade vi och såg “Sammys Äventyr”. Det är inte helt rogivande att se film med två treåringar som har myror i byxorna. Slutligen, efter ett stopp för upplockning av Ls bror, blev jag hemkörd medan L med bror åkte till Cloetta Center för att se LHC förlora. Själv såg jag två filmer och hade en alldeles utmärkt mysig kväll.

Idag har vi mestadels slappat. Jag pluggade klart till basgruppen och så städade vi – jag gjorde köket och L rensade ut i hallen – och snart är det träning. Imorgon börjar en ny skolvecka som blir rätt lugn. En lång dag imorgon (8-17) men sedan ledig tisdag och onsdag. Jag ska vara ATLS-markör på onsdag. ATLS är en kurs, Advanced Trauma Life Support, som i korthet går ut på att lära sig hantera multitrauman på akutmottagningar. Som markör blir man sminkad till att vara skadad, eller till att vara sköterska. Det ska bli riktigt skoj och förhoppningsvis lär jag mig saker.

På tisdag kväll är det dans igen. Dekkadans, en showdansgrupp här i Linköping, håller workshops och jag tar chansen. Riktigt roligt. Jag älskar att dansa…

136 veckor kvar

Det är fredag igen och plötsligt är den fjärde veckan av T5 slut. Jag har ett vagt minne av ett väldigt tidigt inlägg i den här bloggen från första veckan på utbildningen då jag började räkna ner:

Känslan nu när vecka ett är slut? Mest ett leende och tanken, 219 veckor kvar (20 veckor/termin x 11 terminer – 1 vecka). Men det är inte hemskt eller jobbigt.

Kul att man var så positiv då. (Jag positiv – hah!). Undrar hur många veckor det är kvar nu. 220 – (20 x 4 + 4) = 136. Oh, joy.

Läser de där gamla inläggen och reflekterar över dels hur ofta jag skrev och dels över hur ensam jag var. Jag längtade efter kärleken, efter att ha någon att dela allt med. Det var i efterspelet efter J, med alla som var så arga på mig. Jag hade inget riktigt hem längre – i Malmö var jag inte längre välkommen och i Linköping kände jag ingen. Jag längtade efter nya vänner, efter folk att umgås med när jag ville umgås med någon.

Igår var det exakt tio månader tills jag gifter mig.

Vi var ute och tittade på ringar igår. Det är riktigt roligt och vi vill ha lite koll på vad det kommer kosta. Jag satt där och tänkte att jag aldrig har tänkt på mig själv i den situationen. Det har aldrig funnits. Jag har drömt om kärlek och någon att ligga sked med på kvällen när det är mörkt och kallt, jag har drömt om en någon att skaffa barn med, och jag har önskat någon att dela mitt liv med, men jag har aldrig tänkt att jag skulle sitta hos en juvelerare och prova ut vigselringar. Det har aldrig varit en verklighet jag kunnat föreställa mig.

Save the date:s gick ut tidigare i veckan. Vissa missöden med posten och ett tryck som tydligen inte ville fastna på korten senare verkar alla ha fått sina inbjudningar och hittills har vi bara fått positiva svar.

Skolan trillar samtidigt på. Fjärde veckan av T5 är slut, som sagt. Vi har fått vår HEL-rapport godkänd av våra uppdragsgivare så jag kan mestadels lägga det bakom mig. Neurotemat tar upp desto mer tid – gårdagens basgruppsfall behandlade seende. Fotoreceptorer och signalvägar för att vi ska kunna tolka världen runtom oss. Två år in är det fortfarande fullständigt fascinerande att det fungerar. Läser hjärnans embryologi och förstår inte hur en liten cellklump kan utvecklas och bli allt det vi är. För varje sak vi lär oss finns det tusen saker vi fortfarande inte vet, som forskarna ännu inte har en aning om. Hur blir på- och avsignaler från ögats miljontals fotoreceptorer till en sammanhängande bild som vi kan tolka och interagera i? Hur kan vi förstå det vi ser? Genomgången på basgruppen var riktigt bra, men det är så svårt att jag fortfarande inte riktigt förstår.

Det nya fallet är hörsel. Det är mer begripligt, faktiskt. Det är ljudvågor i luften som sätter igång vibrationer i vätska i innerörat vilket tolkas av hjärnan. Inte för att jag fattar hur hjärnan kan make sense av något av det vi hör, men själva principen för hur hårcellerna i cochlea (öronsnäckan är väl det svenska ordet?) flyttas och skickar signaler är lättare att förstå.

Råkade stöta på några av T4:orna i kulverten på vägen till träningen igår. De hade föreläsning om IBS. Jag gick därifrån med en tanke om att man borde skriva recensioner på varje föreläsning man har under utbildningen, för vissa föreläsningar är verkligen helt poänglösa. Att prata om IBS i tre timmar är inte befogat, framför allt inte med tanke på att det är en funktionell sjukdom som man inte fattar och där ingenting man kan hitta är fel (utom en något lägre smärttröskel hos de drabbade). Det finns många riktigt, riktigt dåliga föreläsningar på läkarutbildningen. Vi har ett feedbacksystem som heter Skurt som ska fyllas i för varje föreläsning och annat moment vi har, men medan en del föreläsare verkligen läser och tar åt sig av det som skrivs där gör andra det helt klart inte. Men, det är ett projekt jag inte orkar göra. Dessutom är smaken som baken och de flesta på läk är alldeles för rädda för att missa något tenta-vitalt för att låta bli att gå på en föreläsning.

Sambon tog ett kort varsel-uppdrag på akuten ikväll, så jag är ensam till nio. Tror jag ska skriva. Berättelsen är 45 000 ord nu. Det går betydligt långsammare när man inte har tid att skriva som på semestern, men det går framåt.

 

Ställ krav på högskoleutbildningarna

I veckan blossade en debatt upp på DN.se. Professor Mats Alvesson skrev artikeln, “Många blir inte klokare av en högskoleutbildning” och nämnde diverse utbildningssäten och program som exempel på utbildningar som man kan sova sig igenom och ändå få godkänt. Detta gjorde givetvis att flera av de utpekade skolorna kände sig tvungna att svara. Alvessons grund för artikeln är en amerikansk studie som “fann att för cirka 40 procent skedde ingen mätbar förbättring i fråga om förmåga till att resonera, se mönster, tänka kritiskt och annat som anses vara huvudpoängen med högre utbildning.” Jag kan hålla med kritikerna om att det är ett lite märkligt tillvägagångssätt att direkt överföra dessa resultat på svenska utbildningssystemet och dess studenter, men däremot tror jag inte att resten av Alvessons artikel är grundlös för det.

Många studenter väljer utbildning utan större intresse, undviker krävande ämnen – och utvecklas följaktligen inte av sina studier.

På detta svaras i en replik av två Centerstudenter:

”De lättaste ämnena är populära” säger Alvesson utan att reflektera över det faktum att svenska studenter framförallt söker sig till utbildningar med högre krav, vilket är precis varför Handelshögskolan, jurist – och statsvetarprogram är de med högst intagningspoäng. 

Söker sig svenska studenter “framförallt” till de svåraste högre utbildningarna? Really? Enligt VHS är 247 000 personer antagna till minst en utbildning hösten 2012 – ungefär 358 000 personer sökte. Och visst finns det ett högt söktryck på de ca 770 läkarutbildningsplatser som finns. Karolinska institutets läkarprogram har ca 5 400 sökande totalt, Uppsala 4 900 och Göteborg 4 800. Man kan gissa att ett antal av dessa överlappar, för de flesta som söker läkarutbildningen gör så på de flesta eller samtliga universitet som erbjuder programmet. Så vi kan gissa att någonstans runt 5-6 000 personer söker läkarutbildningen. För juristprogrammet verkar motsvarande siffra vara någonstans runt 7 000 personer (Stockholm 6 900, Uppsala 6 300, Göteborg 5 500, Lund 5 500). Men det spelar ingen större roll om det så är 20 000 personer som söker juristprogrammet – andelen av de totalt 358 000 personer som sökte till universitetet inför hösten 2013 är ändå inte särskilt hög, och den blir inte så mycket högre av att man lägger på de andra utbildningarna med högre krav, såsom Handels ekonomiprogram, psykologprogrammet, veterinär och diverse av de tekniska universiteten/högskolornas svåra program.

Nu är inte söktryck alltid lika med programmets svårighetsgrad (även om få kan argumentera emot att det i många fall verkar hänga ihop) och jag har heller inget behov av att varenda utbildning på universiteten/högskolorna ska vara riktigt svåra – men visst måste det ställas krav.

Centerstudenterna fortsätter:

Det är inte heller upp till skolornas ledning att ”lägga ner” kurser som inte kräver mer än 20 timmar. Hur snabbt en elev klarar av en kurs är väl ändå individuellt?

Nåja. Visst är det individuellt hur snabbt man kan klara av en kurs, men en nedre gräns för hur mycket plugg som krävs för att klara kursen borde nog hållas i åtanke. 2008 genomförde Lundagård, Lunds Universitets studenttidning, ett försök där två personer anmälde sig till varsin kurs och skulle gå den utan att plugga över huvud taget, för att sedan se om de ändå fick godkänt i slutändan. En av studenterna fick godkänt, den andra (som läste Latinamerikansk idéhistoria) fick inte godkänt men inte heller underkänt – hon fick komplettera.

Att skriva godkänt på en tenta utan att plugga visade sig inte vara så svårt. Isabelle Beckman fick fem timmar på sig att skriva den första hemtentan i Pedagogik A. Hon fick inte lov att gå på någon föreläsning eller öppna böckerna innan tentan skrevs. Ändå lyckades hon bli godkänd.

~ Lundagård 2008

Givetvis går den ansvarige för Pedagogik A till försvar när han får reda på “attacken” som han kallar det, och hävdar att studenten lika gärna kunnat få underkänt (vilket innebär komplettering). Lätt att säga i efterhand, ja?

– Många studenter är kanonambitiösa, andra har inget engagemang alls. I och med variationen mellan erfarna och nybörjare så blir det automatiskt så att man anpassar introduktionskurserna efter nybörjarna.

~ Glen Helmstad, Pedagogik A-examinator

Är det verkligen så vi vill ha det? Varför ska allting alltid anpassas efter de som är sämst? Varför inte anpassa det efter de kanonambitiösa, eller åtminstone de som är mitt i? Tror vi inte att det går att ställa krav på nybörjare? Välkommen till läkarprogrammet i Linköping – den första riktiga tentan vi har som har en tenta-P på 11 dagar då vi, utöver det vi redan pluggat under terminen, pluggar någonstans mellan 6 och 10 timmar per dag. Ändå underkänns runt 20% varje termin. Det går att ställa krav på folk. Man dör inte av krav. Faktiskt. Det är till och med bra med krav, för när man klarar sig så känner man att man åstadkommit något, vilket är viktigt för vår självkänsla. Det spelar ingen roll om det är i kursen Pedagogik A, läkarprogrammets första termin, juristprogrammets fjärde termin, eller en strökurs i psykologi. Det ska inte vara individanpassat så att folk klarar sig – det ska vara en lista på saker man ska kunna när man kommer därifrån och sedan får folk klara sig efter den listan. Kritiskt tänkande bör ingå i denna lista.

Mot slutet av artikeln säger Glen Helmstad:

– Ibland blir det kanske så, att man skulle kunna ställa högre krav. Det är en praktisk bedömning. Jag kan förstå att man som student ibland är frustrerad.

Visst är det skönt att slippa plugga och ändå klara sig. Själv vill jag dock ha ut något av mitt heltidsjobb, som för närvarande är att studera. Jag tycker om känslan jag har när jag faktiskt lär mig något, när jag får aha-upplevelser av att saker jag tidigare hört men inte förstått faktiskt trillar på plats. Jag gillar att känna att jag har på fötter när jag kritiserar något och för den delen när jag berömmer något. Visst är det jobbigt ibland – senast i torsdags tyckte jag att det var lite väl mycket jag skulle hinna med på några få timmar – men efteråt känner man sig duktig. Det känns som att man har lyckats med något och det är för att man har lyckats med något. Det känns meningsfullt. Känns det meningsfullt att trilla igenom en kurs och knappt öppna böckerna?

Malmö Högskolas replik till ursprungsartikeln skrivs följande:

Som rektor för landets största högskola med 25.000 studenter så kan jag konstatera att så gott som alla studenter på Malmö Högskola får arbete efter avslutad examen. 

a) Vad är “så gott som alla”, b) får de arbete inom det de utbildat sig för, och c) behövs det en högskoleutbildning för att klara det jobb de gör efter examen? I en artikel från 2010 skriver de att sjuksköterskeprogrammet är det populäraste programmet. Att sjuksköterskor får arbete efter utbildningen är ju inte så svårt att förstå – det får de oavsett utbildningsort. Det behövs en högskoleutbildning för att vara sjuksköterska (vad som sedan borde vara fokus inom sjuksköterskeprogrammet kan diskuteras – har hört stark kritik mot fokuset på LiUs utbildning av sjuksköterskorna i sommar). Mäklarprogrammet är också poppis och även där kan det väl tänkas finnas jobb, med tanke på att Hemnet vid vilket givet tillfälle som helst har 40 000+ bostäder ute till salu. Däremot har jag svårare vet jag inte vad sådant som scenproduktion (som enligt en artikel från 2011 är populär) är riktigt lika säkra kort, om man säger så (“Du kommer även att kunna arbeta i olika projekt med teateruppsättningar, konserter, företagsevent, mässor, kulturfestivaler, konstnärliga installationer och utställningar. Du är din egen uppdragsgivare eller ingår i kulturinstitutionernas, de fria gruppernas eller evenemangsföretagens fasta eller fritt knutna staber,” enligt programbeskrivningen). Och för den delen, behövs det verkligen en högskoleutbildning i en del av dessa ämnen?

Alvessons skriver:

Ibland verkar det som om syftet med utbildningsväsendet är att få så många som möjligt att fortsätta studera: formell behörighet till vidare studier och hög andel högskolestuderande tycks i sig vara bra. Mindre viktigt verkar vara att man lär sig något.

Gymnasiebehörighet är ett mål med grundskolan. Sedan skall gymnasieutbildning ge behörighet till högskolan. Och i högskolan öppnar man upp för alla möjliga utbildningar. Brister på lägre nivåer fortplantar sig uppåt – och nedåt, när lärare med svag högskoleexamen undervisar i skolan.

Vi borde inte ha som poäng att alla ska plugga för pluggandets skull, för att arbetslöshetsstatistiken ska gå ner och för att alla ska ha en högskoleexamen. Högskolan ska inte vara för alla – den ska vara för de som klarar av plugg på den nivån. Det är inte för att det ska vara elitistiskt för sakens skull, utan för att det ska bli kvalitet. Nivån ska sättas först, därefter ska studenterna ta plats – inte tvärtom. Man ska plugga för att lära sig och det ska finnas krav. Det ska inte gå att ta sig genom en kurs utan att plugga och att läsa på heltid ska faktiskt innebära något som liknar heltidsplugg. Kan majoriteten av studenterna arbeta 80% vid sidan av om de bara skulle vilja är kraven i skolan förmodligen för låga.

Att ställa krav är inte farligt, och det gäller oavsett ålder på studenterna, från grundskola till högskola.

Neuro drar igång på riktigt

Skolan har dragit igång på riktigt. Igår kom jag hem halv åtta på kvällen efter en lång dag med första basgruppen för T5, patientfallsgenomgång med planering inför den presentation vår basgrupp skulle hålla idag, samt visning av hjärnan med den två timmar långa, amanuensledda föreläsning som hörde till. Väl hemma var plugget inte slut eftersom jag var tvungen att faktiskt producera någon typ av text för att kunna säga något under dagens presentation.

Patientfallet vi skulle presentera handlade om en kvinna i 35-årsåldern. Gravid i vecka 26 kom hon in till akuten i Linköping för ett par år sedan, med fluktuerande huvudvärk. Hon hade kräkts av huvudvärken och hade problem att hitta en del ord. Vi fick frågan av vår handledare, då han berättade för oss om det, vad vi skulle gjort med en sådan patient. Det var en ganska trevlig “jag kan!”-känsla över det hela. Vi har haft ett stort antal huvudvärkspatienter under sommaren och en del av dem har varit gravida kvinnor. Neurostatus, strokeprover och en CT huvud om neurostatus visar indikation på det är vad som rutinmässigt beställs. Och trevligt nog var det så i fallet också. Eftersom patienten även vid neurostatusen hade svårt med orientering till plats, rum och själv (hon mindes inte sitt personnummer), samt hade problem att hitta ord, var en CT definitivt indikerad. Möjliga diagnoser vi vid det laget hade på bordet var stroke, graviditetstoxikos (havandeskapsförgiftning), eller tumör. På CT:n utan kontrast visades en stor, mörk fläck i högra hemisfären och med kontrast var den ljus (blodet bär kontrasten och här hade den läckt ut), med mörk mitten (nekros; inga blodkärl gör att cellerna där dör) vilket är ett typiskt utseende för en malign tumör. Kvinnan blev inlagd på neurologen och omgående opererad, eftersom det finns stora risker med det ökade intrakraniella trycket som en tumör innebär. Två månader efter upptäckten av tumören fick hon sitt barn, och därefter sattes hon in på strålbehandling. Hjärntumörer är dock aldrig en god prognos och hon fick återfall och trots multipla operationer och strålbehandlingar dog hon runt ett år efter upptäckten.

Patienten dog med sin mamma vid sin sida.

Orden fick mig att stanna till. Visst finns det värre sätt att dö på än i sin säng med sin mamma bredvid sig, men att en förälder måste säga farväl till sitt barn är alltid så fel, fel, fel. Efter sig lämnade hon tre barn, denna okända kvinna som för oss var grunden för en presentation vi skulle göra. Det var en konstig känsla.

Vi gjorde en presentation som med tanke på omständigheterna – vi fick fallet klockan 13 på torsdagen och skulle presentera det klockan 11 på fredagen – var riktigt bra. Själv fick jag prata om neurostatus och hur man tar den, vilket jag tycker är roligt och viktigt. Andra saker vi berättade om var huvudvärk och dess handläggning på akuten, vad en CT (aka DT aka skiktröntgen aka CAT-scan) och en MR (aka MRI aka MRT) är för något, hur kvinnans CT- och MR-bilder såg ut, en del om intrakraniellt tryck och det katastrofala tillstånd ett ökat intrakraniellt tryck kan leda till, samt lite om histopatologi vid hjärntumörer. Det blev, till allas förvåning, en bra föreläsning. Kursarna var imponerade över innehållet trots den korta tiden och vi i gruppen tittade mest förundrat på varandra och undrade hur det gått till. Nu är det gjort, vilket är ganska skönt, så slipper vi ha det senare på terminen när det är mer att göra.

Hjärnvisningen igår var intressant. Tycker att neuro över huvud taget är över all förväntan. Det är svårt – en “elefant” som läkarprogrammets programansvariga Annette Theodorsson, tillika vår föreläsare under eftermiddagen, sa (“Hur äter man en elefant? En tugga i taget. Det är precis så ni ska ta er an neuro – en tugga i taget”) – men det är givande. Jag känner ju hur jag lär mig saker varje dag just nu och för varje sak jag lär mig förstår jag mer. Saker vi läst om tidigare, om nervbanor och smärta och reglering av blodtryck och hjärtrytm och allt möjligt annat får plötsligt en förklaring på neuronivå, vilket faktiskt gör det enklare. Det är ungefär som på T4, då man till slut fick läsa om diabetes – det var en sån där sjukdom som hela tiden fanns där, men vi fick höra “det behöver ni inte läsa nu, det kommer på T4”, trots att den påverkade både det ena och det andra av vad vi läste på t ex T3.

Hjärnvisningens föreläsning var bra, amanuenserna pålästa och duktiga. Visningen förvånade mig på så sätt att det inte alls var så svårt att se saker som vi blivit förvarnade. Kanske kommer det av att de ritade bilderna i anatomiböckerna är i gråttbeige och det är så hjärnan ser ut, till skillnad från alla de bilder med vener, artärer, nerver och lymfkärl i blått, rött, gult och grönt, och pankreas i gult och gallan i grönt och så vidare, som inte alls är så i verkligheten – då blir det svårare. Hjärnan är verkligen gråbeige, men i olika nyanser, precis som på bilderna. Man kunde se skillnad på en hjärna med arachnoidea (en av hjärnhinnorna) och utan, man kunde se vit och grå substans, och man kunde se sådana delar som corpus callosum och faktiskt även putamen och globus pallidus. Plexus choroideus, som producerar likvor, var små spröt som stack upp, inte bara något som finns men inte syns. Circulus Willisii kunde ses, åtminstone delar av det. Och så vidare.

Bild med några av de delar jag nämnt utsatta… Genomskärning av hjärnan enligt den lilla bilden.

Nu är det helg. L, K och jag åkte ut till Tornby och tog oss genom IKEA (nytt soffbord, blev ett nytt Lack men större och brunsvart istället), IcaMaxi och inte så mycket mer för det var galet mycket folk på Maxi klockan halv sex på en fredagkväll (har folk inget bättre för sig?). Det var femton meter kö i alla kassor som var öppna, och alla kassor var öppna. Nu är bordet ihopskruvat av en snabb L, det kommer bli lite att vänja sig vid eftersom det är en bra bit större än det gamla, men det bryter av det ljusa i vardagsrummet på ett snyggt sätt. Om jag får säga det själv (och det får jag, det är min blogg, haha).

Tänk så skönt det vore

Även gårdagen spenderades på akuten. Både sambon och jag fick kvällspass – och det var mycket jobb för pengarna. Patienterna trillade kontinuerligt in – när jag kom var det sex personer i kö och en triageväntetid på en timme. Eftersom jag är van vid lugna söndagar innan måndagsstormen var det här lite annorlunda. Det blev EKG:n på löpande band, en del stickande, urinprover, transporter till röntgen, mängder med prover, två personer på immobiliseringsbräda, och vi avslutade med en röd patient som kom in fem minuter innan mitt pass skulle slutat, vilket gjorde att mitt pass slutade först en dryg halvtimme efter utsatt tid. Vilket visserligen inte gjorde något, eftersom L inte var klar med sina dikteringar förrän då heller, men jag var trött och småförkyld och ville hem.

Fick för första gången hantera patienter jag upplevde jobbiga – inte på så sätt att de var odrägliga eller liknande, utan för att de inte ville leva. Vad säger man till en patient som är så trött på att leva att han ber en köra en till kanten av ett stup? Som pratar om en bilolycka med längtan i rösten och säger, “Tänk så skönt det vore”? Jag har ingen aning. Det finns ingenting jag kan säga till en sådan patient – jag förstår att det inte är roligt när hälften av organen sviktar och man inte får göra annat än ligga i en säng.

Vi pratade en stund, tio minuter, en kvart. Han hade ju legat på akuten i flera timmar vid det laget och precis just då hade jag inget annat brådskande att göra.

På kvällen fick vi in en annan patient som också berättade om hur trött hon var på att leva. Av någon anledning kommer saker och ting sällan ensamma på akuten – det kan vara dagar som är präglade av att det känns som att urinstickor på buksmärtor är det enda jag gör, eller EKG:n på löpande band, eller den där dagen i somras när det kom in sju personer som var immobiliserade inom ett spann av ett par timmar. Igår kommer jag minnas som en dag då patienterna inte ville leva. De var bara två, men det präglar en.

Idag börjar T5 på riktigt – neurotemat drar igång. Efter två veckors semester (HEL2) är det nu dags för ett tema som många beskrivit som ordentligt krävande. Jag har pluggat embryologi, anatomi, synapstransmission och neurotransmittorer de senaste två veckorna och till och med skrivit ett par sidor i mitt nya kompendium. Med två veckors frivilligt plugg istället för basgruppsmåsten har jag hunnit rita en hel del, med plan för att dessa bilder ska in i kompendiet.

Halvfärdig sida i nya kompendiet :)

Vi har två dagar framför oss som ligger som “instuderingsdagar”, så det blir en del plugg ytterligare innan basgrupperna drar igång på torsdag. Har beställt Essential Neuroscience som komplement till Purves, som jag har hemma redan. Gillar bilderna och sammanfattningarna i Essential.

Utöver plugg och jobb fortskrider bröllopsplaner med funderingar kring när och var vi ska ha bröllopet. Det är inte helt enkelt, men vi måste bestämma oss inom en vecka. Det är skönt med en deadline, så att det blir bestämt, så att vi kan komma vidare.

HEL2 och mycket att göra på akuten

En dryg vecka in i T5 har jag hunnit två pass på akuten, ett antal timmars neuroplugg, och betydligt mindre HEL2-plugg. Är helt inställd på att göra så lite som det bara går på HEL2, en inställning jag som tur är delar med resten av min grupp. Vi har fått ett förbättringsarbete att göra på Rehabgruppen, där vi ska lägga fram ett förslag på hur de kan utreda sina medarbetares stress, för att de senare via en LEAN-tavla ska kunna göra något åt sagda stress. Jag tycker inte att det är så mycket till förbättringsarbete egentligen eftersom vi inte kommer längre än till utreda-stadiet, men med tanke på vad jag hört om några av de andra gruppernas så kallade problem är vårt faktiskt ändå definierat och ett äkta problem. Detta istället för något påhittat utan egentlig frågeställning. Så, lite bättre än det kunnat vara alltså.

Igår var vi på Rehabgruppen och intervjuade lite folk som jobbar där, för att få oss en bild av vad det är som stressar dem. Vi gjorde en intervju var eftersom vi är sex i gruppen och hela Rehabgruppen består av trettio pers, så det kändes som ett ganska lagom urval. Jag fick en som inte verkade det minsta stressad.

Direkt efter Rehabgruppen gick jag bort till akuten, där stressnivåerna nog kunde sägas var något högre. När jag kom var det 16 personer i stora väntrummet som ännu inte triagerats och väntetiden var närmare 75 minuter. Målet på akuten är triage inom 15 minuter, så just den rutan på akutens LEAN-tavla tror jag är ganska röd denna morgon (vi utvärderar varje arbetspass och sätter röda och gröna pluppar beroende på om det varit bra eller dåligt på olika håll – saker som utvärderas är t ex stress, kommunikation i teamet, läkarprocessen, sjuksköterskeprocessen, undersköterskeprocessen, hur röntgen arbetat, hur labb fungerat, och så vidare). De stackars sköterskorna och sekreterarna i triagen gjorde och gör ett jättejobb, och kämpade på oerhört bra, men vad hjälper det när det bara trillar in fler och fler? När jag kom till team A var där någonstans runt 13 patienter, vilket är många. Lika många fanns på B, C och E, och Alma som tar hand om gamla multisjuka och egentligen bara har fyra platser var överbelagda upp till fem. Det var enormt mycket folk och väntetiderna var extrema. Det sjönk dessutom inte förrän någonstans till kvällen. När jag gick hem kvart i nio på kvällen var det en stackare som varit där sedan 10.40.

Vi jobbade dock på bra. Prover togs och skickades och undersökningar gjordes och på något sätt flöt saker och ting ganska väl. Jag fick sätta PVK:er och till skillnad från i lördags, då varenda stick jag försökte mig på gick åt skogen, satt varenda en av dessa. Bra för självförtroendet, helt klart. Övning ger färdighet, inte minst när det gäller nålsättning, och det kanske inte är så konstigt att det inte gick lika bra i lördags, när det var en månad sedan förra gången jag jobbade.

Som tur var var folk som var där inte extremsjuka. Om det varit den belastning vi hade igår men en del av dem varit dåliga orange patienter som måste hållas under uppsikt mest hela tiden, eller för den delen om de varit röda, då hade resten fått vänta i ytterligare timtal.

Jag tycker fortfarande så väldigt mycket om att jobba på akuten. Alla som jobbar där är så gulliga och hjälpsamma och det spelar ingen roll om man inte kan allt, vilket jag definitivt inte kan – man frågar och får hjälp och så lär man sig förhoppningsvis. Sköterskorna, såväl under- som sjuksköterskor, gör ett enormt jobb. De sätter rull på det hela och även om det är stressigt är det inga sura miner. Visst kan det vara frustrerande, som när listan på patienter bara växer och växer, men det är inget som visas utåt.

Vid niotiden kom jag hem, lagom trött. Efter en god natts sömn blir det nog neuroplugg och träning på dagens schema. Det låter ganska lagom.

 

Åter till vardagen

Skolan är igång igen. Jag har visserligen undvikit varje tendens till föreläsning, men den har börjat. Istället för att gå på dagens “inspirationsföreläsningar” om förbättringsarbete och HEL2 har jag idag spenderat ett par timmar på HUB (Hälsouniversitetets bibliotek) och läst, skrivit och ritat bilder som hör neuro till. Vi har två inläsningsdagar i början av temat om två veckor, men jag känner att eftersom jag inbillar mig att jag kommer ha vissa svårigheter med neuro så är det lika bra att jag kommer igång nu. Dessutom är det alltid roligare att plugga när man inte måste.

Det är lite extra roligt att gå till skolan nu eftersom det kryllar av Nollan av olika slag. Läks egna turkosa svampar till Nollan har detta år skyltar som såg mer lila än blå ut, men den totala förvirringen som brukar synas i deras ögon var precis som vanligt. De rör sig i grupper och tittar åt alla håll. Det känns väldigt längesedan jag var där, samtidigt som det givetvis känns väldigt nära fortfarande. T5? Skojar du? När jag var T1 inbillade jag mig att man kunde så enormt, oändligt mycket när man var stor T5:a. Å andra sidan inser jag alltid när jag tänker så, att jag trots allt kan många tusen procent fler saker nu än jag kunde då. Texter i våra böcker var så svåra att jag fick slå upp vartannat ord och det fanns gott om ord jag fick stava mig igenom. Nu är de del av mitt vokabulär och jag funderar inte på dem. Det är svårare att komma ihåg vad saker heter på “vanlig” svenska nu för tiden, det märkte jag under sommaren. Pancreas eller bukspottkörtel? I min värld alltid pancreas.

Denna termin ska jag trycka in både fysiologi och patologi för hjärnan. Det lär bli en del nya ord.

Sista dagen innan skolan började bestämde föräldrarna sig för att ta sig ner till Linköping från huvudstaden. Det var egentligen tänkt att mamma skulle komma ner eftersom pappa skulle till USA och hon inte hade lust att sitta hemma själv, men pappa bokade om flyget på grund av stormen Isaac var på väg åt det håll dit han skulle, och sedan tog han plats bredvid mamma på tåget och kom hem till oss. Vi åkte och tittade på möjlig plats för vigsel, åt lunch i stan, åt på Bosses glassbar, och traskade omkring. Det var väldigt lugnt och avslappnat. Av förklarliga skäl en hel hög prat om bröllop. Så blir det när ett är planerat inom tolv månader.

Pappa åkte hem på söndagskvällen eftersom han trots allt måste ta sig till USA, men mamma stannade ytterligare en dag. Jag hade upprop på T5 medan hon och L gick en runda på stan. Jag förundrades över känslan att det känns som igår. Nu är det visserligen bara 2,5 månad, men ändå. Det är 2,5 månad. Lite samma känsla hade jag när jag kom hem från USA efter att ha bott där ett år. Ingenting här hade förändrats då heller. Mamma sa samma sak när hela familjen bott i Schweiz i fyra år och vi kom tillbaka hem igen. Några barn föds, alla blir äldre – i övrigt är det inga större skillnader.

Vi åt lunch på stan och njöt fullt ut av den klarblåa himlen och värmen. Satt på uteservering som lyckades ligga i lä, så det var sommarvärme där trots att termometern bara visat 13,5 grader när vi gick hemifrån. I ett slag blev det höst. Efter lunchen tog vi en kaffe och en pralin på Chocolat, och sedan hade jag HEL2-upprop som jag flydde från så snart det var möjligt. På eftermiddagen traskade jag och mor i Eklandskapet och pratade om allt mellan himmel och jord, med relativt stort fokus på bröllop. Det var väldigt mysigt. Efter middag gick jag med mamma till Resecentrum och vinkade av henne. Vi träffas för sällan, men man uppskattar träffarna desto mer så här.

I eftermiddag traskade jag med K på stan och gjorde lite ärenden. Mycket trevligt. Hela stan är åter full med folk efter sommarens tomma gator. Jag föredrar det här.

På det hela taget är jag med ens tillbaka i vardagen. Det är skola och träning och kompisar och gråa skyar. Det är hemma och det är bra.